Flowers in the dark [PRS]

Självklart är det ett simpelt faktum, men Hayley hade ändå påpekat det. Han har uppenbarligen svårt att förlåta sig själv, vilket hon också skulle ha haft.. men det är viktigt att inte avsky sig själv för det. Leva med det. Hur jävla tufft det än må vara. Jösses, hon har gjort så många misstag som hon försöker att inte klanka ner på sig själv för. Ett exempel av en sjö med sådana är graviditeten. Gud, hon ångrar det varje dag. Främst för att det slutade med att den lilla bebisen aldrig fick se världen trots att hon varit så långt gången. Hur som helst är det väl bra att den andre vet om det, kanske han kan lära sig att leva med misstagen och förlåta sig själv så småningom.
”Det är bra att du vet det iallafall,” hon nickar för sig själv. Att stå och argumentera över det där kommer inte hjälpa någonting, de kommer ändå aldrig att komma överens om den frågan. Blicken glider över stället, byggnaderna och sopporna som är slängda över golvet. Utifrån ger restaurangen inte ifrån sig ett bra intryck, men det brukar ibland vara så. De bästa restaurangerna ligger ibland i de mörka hörnen i slutet av gatan. När de stiger över dörrkarmen slås hon av en fantastisk doft. Det glädjer magen något förskräckligt, och den slänger ur sig några fler knorranden. Hon släpper taget om den betydligt större handen, och slår sig ner bredvid sin bästa vän. Det förvånar henne att paret inte sitter tätt intill varandra som de brukar göra, men det gör henne glad. Inte lika irriterande. Skulle inte förvåna henne om de satt i knäna på varandra, men tur för henne ligger det inte till så. Joshua verkar förstå förklaringarna kvickt. Inte så förvånande då han levt i Japan tills han var tio, de besökte ofta liknande restauranger. För Hayley är det inte lika lätt dock, hon har aldrig varit utomlands. Lyckligtvis har hon ätit mycket kinesisk mat tillsammans med Huaze bröderna och Joshua, så att använda ätpinnar har hon inget problem med. Längre. ”Det låter ju inte så komplicerat,” Det är mest för sig själv som hon påpekar det, innan hon börjar plocka åt sig lite av maten som snurrar på skivan.”

Stämningen hade inte direkt blivit stel, men det hade känts betydligt bättre när Hayley hållit i en av den äldres händer. Det hade känns hemvant och varmt på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva. Han ville återgå till det, det var ett som var säkert. Däremot inte när Zihao och Joshua satt och glodde likt två hökar, nej han tänkte mer när de var ensamma och hade lite lugn och ro runtomkring sig. För stunden var det bäst att fokusera på magen, som för den sakens skull smakade minst lika gott som den doftade. Herregud, även fast tjugotvååringen satt och stoppade i sig som aldrig förr slutade munnen inte vattnas. Bättre blev det inte när det gigantiska fatet med kräftor kom in, uppdelade i två sektioner. En där de kokat i stark buljong och en där de kokat i en mildare version. Båda var goda, så mycket kunde han konstatera från tidigare erfarenhet.
”Åh, det var så längesen jag åt kräftor från det här stället”, ylade Zihao och drog genast på sig plasthandskarna som flöjt med maträtten. ”Se till att typ skrapa om buljongen från botten när ni skalat av stjärten, det är så sjukt gott”, fortsatte han och demonstrerade.
”Jag har inte heller ätit här på jättelänge, har mest stått i köket med Ms Yu och flängt omkring”, erkände Yaosu, som också tagit på sig ett par plasthandskar. Om det var någonting han hade en sann talang för så var det att skala kräftor. Det gick så snabbt att man knappt ens hann blinka. Pang, så var stjärten fri från skalet.
”Ms Yu är bokstavligen kvinnan som uppfostrade oss”, inflikade den yngre Huaze brodern och rättade till högen med skal. Båda bröderna var ganska snabba när det kom till att äta kräftor, troligen eftersom det var så otroligt gott.
”Jo, vi brukade stå i köket med henne när vi var små och laga dumplings..i mina ögon är hon vår riktiga mor”, fortsatte Yaosu och drog på munnen. Högen med skal på hans eget lilla fat började också bli ganska stor. Gud vad snabbt det gick för dem att äta. Tugga, tugga, tugga. Det var inte heller bara kräftorna som var utsökta, nejdå. Tillsammans med kräftorna hade det kommit ut en massa annat gott - mapo tofu, musslor, stekta ostron, fläsk, Baozi och en massa annat smått och gott. Ingen skulle gå ifrån hungrig åtminstone och i värsta fall fick de väl rulla Zihao till bilen. Tjugoåringen åt både fort och mycket, men trots detta var han fortfarande en normal vikt. Varken över eller under, varken eller helt enkelt. Så hade han alltid varit, särskilt sedan bettet när han var liten. Aptiten hade verkligen skjutit i höjden efter det, till skillnad från Yaosu som inte kände sig annorlunda överhuvudtaget. Alla reagerar olika.

Det hade känts aningen bättre när de två varit ensamma där ute, att vara nära den tre år äldre kändes så bra. Plus hade hon sluppit de brännande blickarna från sin bästa vän. Hayley vet att han inte menar något illa, han hade helt enkelt sätt deras sammanflätade händer när de stigit in i restaurangen.. och uppenbarligen inte blivit så förtjust. Joshuas syn på sin pojkväns storebror har nog förändrats en del sen han fått reda på allt han gömt från dem. Ingenting de två diskuterat egentligen, men det är lätt för henne att läsa av det. Precis som hon varit när vännen började gå ut med den mellersta brodern är han överbeskyddande. Håller ögonen öppna och är inte lika förlåtande. Rollerna brukade vara omvända, komiskt hur det där fungerar. Hon försöker att inte bekymra sig så mycket över det, han kommer antagligen ställa henne en massa frågor angående det hela senare. När de är ensamma. Men där och då behöver Hayley inte komma på några svar, så hon skjuter helt enkelt på att fundera över vad det är hon vill.
”Hur länge har hon varit med er då?” Frågar hon. Den här Ms Yu verkar vara speciell för de två bröderna. Förståeligt om de ser henne som deras riktiga mamma. Hon måste vara snäll och trevlig. Hayley kan förstå dem, hon själv ser Ms Lewis lite som sin mamma. Hon har varit så mycket snällare än hennes biologiska föräldrar, och hon slängde inte ut henne när hon fick reda på att hon bar på en bebis. Såna saker som man förväntar sig att en förälder ska vara, betryggande och välkomnande. Hon blir lite road av att höra Yaosu prata om hur det var när de var små. Hon kan inte undgå att le mot honom, bara bilden av en liten Yaosu som lagar dumplings tillsammans med sina två bröder. Väldigt gulligt. Hayley skakar på huvudet för sig själv, hon har nog kollat på den andre lite för länge. Dags att återgå till maten. Hon plockar åt sig några kräftor efter att ha satt på sig ett par handskar, och försöker att skala dem så gott hon kan. Dock är hon inte så van vid att äta kräftor och har lite problem med det. Lyckligtvis kommer Joshua till räddningen och hjälper henne, efter att ha sett henne lida ett litet tag till. Samtidigt slänger de två Huaze bröderna i sig räkorna utan några problem alls. Lagom pinsamt. Tillslut kan hon börja gnaga i sig dem.

”Ms Yu? Hon har varit med sedan pappa var liten”, svarade Zihao och började ta för sig av några andra rätter istället. Som vanligt satt han och tuggade med munnen öppen, någonting som han inte verkade anse var underligt överhuvudtaget. Många andra omkring dem gjorde ju också det, så kanske det inte var så konstigt egentligen? Yaosu tuggade däremot med munnen stängd och såg till att inte drälla mat över halva ansiktet.
”Jo, hon fanns där redan innan vi var födda”, konstaterade den äldre brodern och tuggade långsamt på sin nyskapade kräfta. Ögonen gled hipp som happ bort mot Hayleys håll, där de naturligtvis fastnade. Dock verkade det inte riktigt som om han var ensam, då Hayley sneglade mot tjugotvååringen lite då och då också. Med andra ord var det tvåsidigt, åtminstone verkade det som det. Hennes leende fick honom att smälta och han kunde inte låta bli att undra varför de plötsligt anlänt. Var det något någon sagt eller hade hon bara kommit på trevliga tankar? Han ville fråga men bestämde sig för att inte göra det, det skulle vara alldeles för påträngande. I alla fall misstänkte han att det var så det skulle uppfattas.
”Vad är grejen med er två egentligen?” Frågade Zihao plötsligt och plockade ut köttet från en av musslorna, innan han stoppade det i munnen. ”Ni sitter och glor på varandra typ hela tiden, det är nästan lite läskigt”, fortsatte han och övergick till att skala kräftor istället. Jodå, om det var någon som visste hur man lade näsan i blöt så var det Huaze Zihao. Han skulle alltid vara där och rota i saker han inte hade någonting att göra med. Som sagt, irriterande fluga.
”Lägg inte näsan i blöt, Zihao, annars får du gå hem och det kommer ta flera dygn”, sade tjugotvååringen tyst och gav brodern en ytterst mördande blick.
”Vadå? Ska jag bara sitta här och låtsas som ingenting?” Sköt tjugoåringen tillbaka och putade med underläppen.
”Ja, det ska du”, bet Yaosu genast av och drog av sig handskarna. ”Fråga igen och du kommer ångra dig.” Bråka kunde de minsann fortfarande göra, precis som syskon brukar göra lite då och då.

Jaså, ja det förklarar en hel del. Kvinnan har varit en stor del av deras liv enda sedan barnsben, vad skönt. Att de hade en moderfigur trots att deras mamma var elak mot dem. Det kommer att bli väldigt roligt att få träffa damen, intressant för både Hayley själv och vännen som håller på att peta i maten. Det är inte riktigt något som förvånar henne. Han har faktiskt fått i sig en hel del… inte i jämförelse med vissa andra, men i jämförelse med sig själv är det en rätt positiv mängd. De alla fyra har sina egna problem, och ingen har nog missat vännens dilemman. Hur som helst tänker hon inte tjata på honom, det kommer inte leda någon vart. Som sagt har han fått i sig en del, och han verkar uppriktigt sagt gilla maten. Vilket inte händer särskilt ofta. Istället fokuserar hon på sin egna räka, innan blicken fångas upp av Yaosu igen. Hade det varit konstigt av henne att sitta och le sådär fånigt? Kanske en smutta. Men det är inte hennes fel, bilden av den andre som liten när han lagar mat är urgullig. Hur skulle hon inte kunna le åt det? Tyvärr verkar det som att det är någon mer som uppfattat deras blickar, den mellersta Huaze brodern. Och självklart, självklart tänker han vara jobbig och börja diskutera saken. Hayley blänger mot honom, inte diskret på något sätt.
”Du har faktiskt ingenting med det att göra,” instämmer Hayley. Vem i helskotta tar ens upp något sådant? Det skulle bara göra stämningen konstig. Hon är åtminstone inte riktigt redo för att hamna i en diskussion om det hela. ”Du och Joshua stirrar på varandra konstant, men inte nämner vi det.” Väldigt sant. De två turturduvorna har varit alldeles för närgångna och långt ifrån diskreta med sin kärlek för varandra. Efter en stund slutar hon med sitt blängande, och återgår istället till kräftorna, tugga, tugga, tugga. Väldigt gott faktiskt. Bra val att åka dit och släcka hungern. Hon är inte riktigt lika bekymrad över det som sägs som Joshua blir.
”Börja inte bråka inne i restaurangen,” han vill nog inte ha fler blickar till bordet än det lilla gänget redan har. Vilket är förståeligt.

Jodå, Zihao insåg allt att han hade tagit ett stort steg rakt över gränsen. Bara aningen för långt. Han sänkte genast blicken och stirrade ner på kräftorna som låg framför honom samtidigt som axlarna sjönk ihop. Yaosu visste att den yngre brodern inte alltid tänkte sig för innan han sade någonting, men ibland var han verkligen tvungen att sättas på sin rätta plats. Hur skulle han annars lära sig?
”Förlåt, jag vet att jag inte har någonting med det att göra”, mumlade tjugoåringen och flackade med blicken.
”Du måste i alla fall försöka tänka dig för innan du säger någonting”, svarade den äldre brodern och rätade lite på sig. Det var inte världens undergång, absolut inte, men förr eller senare kanske han skulle göra bort sig ännu värre. Och det ville nog ingen att han skulle göra.
”Jo, jag vet”, knorrade Zihao och hasade sig en smula närmare Joshua. ”Det är bara svårt av någon dum anledning”, fortsatte han med en grimas och började skala kräftor igen.
”Åh, jag tror att alla här redan vet det”, försäkrade tjugotvååringen och drog på munnen. Egentligen var det ganska synd om Zihao som aldrig kunde hålla munnen stängd. På sätt och vis var han ganska lik Hayley, som inte heller riktigt kunde hålla munnen stängd alla gånger. Nu var hon inte lika katastrofal som den äldre av dem, men ibland hade hennes ord slagit en gnutta fel.
”Men att jämföra er två med mig och Joshua håller jag inte riktigt med om”, inflikade den mellersta Huaze brodern och rynkade lätt på ögonbrynen. ”För vi är liksom..ni vet..” fortsatte han och bet sig själv i underläppen. Nåväl, det det kunde väl ingen säga någonting om, för det var ju faktiskt sant. Hursomhelst, det fanns ingen anledning att fortsätta konversationen.
”Vi släpper det”, konstaterade Yaosu och drog av sig handskarna. Högen med kräftor var redan alldeles för stor och magen var överfull. ”Jag tror inte att jag orkar mer nu..”

Kanske Hayley varit lite för hård, eller uppfattats som det. Det hade verkligen inte varit meningen, bara rak på sak. Hon tycker inte att man kan ställa vilka frågor som helst, sen har hon ingen rätt att döma den ett år äldre. Överhuvudtaget inte. Hon kanske inte är lika dålig, men hennes mun slänger ut sig en del galna saker utan att hon riktigt gått igenom det i huvudet. Godkänt det. Jösses, det har faktiskt lett till en del bråk, så hon förstår dilemmat. Det mest uppenbara exemplet var väl den där gången hon sa att hon älskade Yaosu i världens hast, bara för att han gett henne lite chokladpudding. Ingen undran om att hon blev gravid… nej, okej nu var hon faktiskt lite elak mot sig själv. Riktigt så dålig är hon inte, lyckligtvis. Hur som helst bestämmer hon sig för att hålla tyst, och sjunker tillbaka mot stolsryggen. Hon lutar tillbaka huvudet mot väggen och sluter ögonlocken en liten stund. Hon har nog varit hungrig länge. I och med att hon varit så nedstämd, legat i sängen dagarna ut i ända utan att få en minuts sömn har hon inte förmått sig själv att äta. Hon har ingen dålig relation till mat som sin vän, hon har bara inte orkat ta hand om sig själv. Plus har hon inte känt sig hungrig på länge. Det verkar som att dagen till ära är annorlunda, hennes stackars mage hade klagat, och hon hade fått i sig mat. Att vara mätt är en känsla hon inte känt på länge. Ögonlocken slås däremot upp när öronen nafsar upp det Zihao sagt. Förvisso är det inte riktigt samma sak, hon och Yaosu är inte i ett förhållande. Men man borde väl ändå förstå om man sitter och sneglar mot ens ex då och då? Hon tycker iallafall det.
”Principen finns fortfarande där,” suckar hon och häller i sig sitt fulla glas med vatten. I hennes ögon finns den fortfarande där, men ja, hon och Zihao har ofta haft olika syn på saker och ting, så det är inte direkt något nytt. Mängden mat hon fått i sig var inte stor, men åtminstone någonting. Framsteg. Hon följer den andres exempel och tar av sig sina handskar. ”Jag är också proppmätt.”

Med tanke på att alla runt bordet verkade vara hyfsat mätta och nöjda, började det kanske vara dags att tänka på resten av hemfärden. De hade fortfarande tre timmar kvar, och det var i det bästa fallet. Om trafiken var riktigt dålig kanske det skulle ta dem närmare fem timmar, eller kanske till och med sex. Det Yaosu ville komma fram till var att han bra gärna ville vara hemma innan det blev mörkt. Vägarna blev ännu värre så snart solen gått ner och folk verkade alltid köra typ hundra gånger sämre. Varför visste han inte, men det var så det brukade vara.
Efter en lång stunds tystnad reste tjugotvååringen sig upp från stolen, bara för att därefter sträcka armarna över huvudet. Klockan var närmare två på eftermiddagen så om de åkte nu skulle de säkert hinna före den värsta trafiken. Och om de inte gjorde det så gjorde de helt enkelt inte det, värre än så var det inte.
”Ska vi börja dra oss? Det finns våtservetter borta vid kassan om ni vill tvätta av er lite extra”, sade Yaosu och kvävde en gäspning. Han hade vaknat ganska tidigt den morgonen efter en sömnlös natt. Tankarna hade varit precis överallt, både upp och ner, så det var inte konstigt att han inte lyckats få sig en blund. Visst hade han kanske slumrat till några gånger, men det var ingen djup sömn att tala om.
”Gärna för min del, det finns ändå ingen mat kvar”, svarade Zihao och klappade sig själv över magen. Hur snabbt hade han ens ätit och när i helskotta hade han funnit tiden att stoppa i sig all den mat som kvarstod? Snacka om att ta tabberas.
”När..? Äsch, glöm det.” Den äldre Huaze brodern skakade på huvudet och började därefter bana väg mellan de fullproppade borden, bort mot kassan. ”Kommer ni? Förresten, glöm inte att besöka toaletten om ni behöver det innan vi åker.”

Hade Hayley sagt något fel? Det känns lite som det.. tystnaden äter upp henne, och självklart ser hon det som en chans att klanka ner på sig själv och sin dumma mun. Det är inte någon pinsam tystnad direkt, men hon är alltid lättare till mods när det är någon som pratar. Det är nog därför hon babblar på ibland. På senare tid, eller ja.. i drygt ett år nu, har hon däremot blivit mer tystlåten. Av anledningar som är rätt uppenbara.
”Ingen anledning till att gå dit och hämta,” påpekar Joshua, och drar ut en förpackning med våtservetter från den lilla väskan han bar med sig in. Den har han alltid vid sin sida, och med en utvidgningsbesvärjelse finns allt man kan behöva. Han langar över två servetter till sin vän, och två stycken till sin pojkvän och två till sig själv. Med tanke på att den äldsta av de fyra redan är påväg till kassan känner han inte behovet att erbjuda honom några. Som sagt, det finns några där. Hayley tvingar upp sig själv från sin plats vid bordet, efter att ha tvättat händerna noggrant med hjälp av servetterna. ”Torka dig om munnen också,” Joshua pekar mot läpparna medan blicken är fäst på den ett år äldre. Jo, lite kladdig om munnen är han allt. Men det är Hayley också, så hon försöker att hålla sig från att fnissa åt det. Därefter följer hon efter bort från bordet. Restaurangen är rätt full, så det är lite svårt att ta sig förbi allihop.
”Tack för påminnelsen, följer du med?” Frågar nittonåringen och riktar sin uppmärksamhet mot vännen. Att komma på att man behöver kissa när de är i bilen vill ingen göra, trots att det leder till att man får sträcka lite på benen.
”Absolut,” han lägger händerna försiktigt på hennes axlar, för att försäkra sig om att de inte tappar bort varandra. Nu är det rätt lätt med tanke på att Hayley sticker ut en del, men ändå.

För en gångs skull gjorde Zihao som Joshua föreslog och torkade sig ordentligt om munnen. Hade pojkvännen inte påmint honom hade han nog strosat omkring med kladd över halva ansiktet för resten av dagen. Nu spelade det ingen större roll då de skulle spendera de kommande timmarna i bilen, men ändå. Det var förståeligt att Joshua ville att tjugoåringen skulle se anständig ut. Yaosu själv, som snappat upp orden i sista sekund, frustade till för sig själv. De var verkligen som ett gammalt par ibland, trots att de bara hållit ihop i tre ynka år. Och då var det ändå ganska mycket, speciellt i tjugotvååringens ögon. Den enda relationen han personligen haft var ju den med Hayley, och hur länge hade den varat? I ett knappt halvår. I jämförelse med det var tre år en hel evighet.
”Bordet i hörnet?” Frågade kvinnan som stod bakom kassan.
”Precis, det bord som beställde allt på menyn”, svarade Yaosu och plockade upp några sedlar ur plånboken. Restaurangen var ganska rustik och han tvivlade på att de tog varken kort eller WeChat-pay. Ganska uppfriskande ändå, att komma till ett ställe där tekniken inte fanns i varje liten vrå. Inte för att han klagade när den gjorde det, utan det var bara annorlunda.
”Då ska vi se..” Hon drog fram ett kvitto och granskade det kort, för att därefter ge det till den äldsta Huaze brodern. Strax över femhundra yuan, vilket inte var särskilt dyrt. De var ändå fyra personer och stället var populärt. Han började gå igenom sedlarna en för en och lämnade slutligen fram en liten hög. Sjuhundra yuan, extra dricks som tack för att de ens fått plats.

Yaosu vände ryggen mot kassan och trängde sig ut genom dörren, mot trappuppgången. Där var det i alla fall inte riktigt lika trångt och luften kändes betydligt friskare. Inte lika mycket matångor eller andra som sög i sig syret.
”Du”, började Zihao och ställde sig bredvid den äldre. ”Du och Hayley har inte kommit över varandra, eller hur?” Fortsatte han och lade armarna i kors över bröstet, med de svarta ögonen fästa på Yaosu. Tjugotvååringen stod och stirrade ut genom det öppna fönstret framför dem, med tänderna gnagandes i underläppen och händerna knäppta bakom ryggen.
”Jag har definitivt inte kommit över henne..tror inte att hon har kommit över mig heller, men vem vet? Hon kanske inte vill slå mitt hjärta i bitar?” Mumlade Yaosu och slöt ögonlocken med en liten suck.
”Med tanke på hur hon tittar på dig skulle jag inte oroa mig. Om hon var helt över dig på precis alla plan hade hon inte följt med”, påpekade den yngre och vände äntligen bort blicken.
”Vem vet? Jag vill bara att hon ska må bra i slutändan, varesig jag själv gör det eller ej.” De mörka ögonen gled bort från fönstret och fäste sig på brodern istället. ”Det är väl så du tänker när det kommer till Joshua? Att han är betydligt viktigare än dig i dina ögon..antar att det är vad kärlek är?” Förmodligen var det var skorna att börja babbla om dessa saker med just Zihao, däremot kunde han inte hindra sig själv, inte när den yngre frågat så specifikt.