Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Airdran släppte ner händerna från sonens axlar och drog nästan motvilligt undan blicken ifrån honom för att istället fokusera den på sin svärdotter. Han sörjde den tidigare missade chansen att lära känna henne ordentligt, men trots de nu endast två gånger han träffat henne så hade hon gjort ett gott intryck på honom. Men kanske främst hade han förstått hur otroligt viktig hon var för Rowan, det undgick inte att se. De passade ihop, och det var självfallet en lättnad i sig att veta att det hade funnits personer där för sonen när inte han varit där. Han nickade lätt åt frågan hon ställt.
"Ja, han har berättat en del och en del har jag förstått." Det var svårt att sätta ord på den... Medvetenhet han ändå haft dessa år. Den där känslan av att kunna ta in vissa saker, känslor och intryck. Men det var en diskussion som inte hörde hemma här och nu. Han slog sig ner i fåtöljen igen.
"Men vissa saker kan fortfarande behöva sitt förtydligande. Vad är det ni vill ha av mig?" frågade han mjukt med blicken mellan de tre, en blick som verkade lika frågande ifrån Rowans håll. Rowan själv kände sig fortfarande kanske till viss del i chock, men började kunna föra över tankarna mer till det faktiska syfte han tagits hit med. Vad det nu var. Nej, han visste väl allt varför. Den här... Ondskan som tycktes växa och närma sig utan att riktigt avslöja sig. Men också han var mer nyfiken på sin farfars och frus tänk i det hela.

Drew höjde glaset till munnen igen för att dricka ur det, passade på att be servitören om ytterligare en då hon lämnade av Finnigans nya glas där. Log av tanken på det lilla barnet, gladdes verkligen åt broderns skull. Samtidigt som det nästan förvånade honom att han blivit den första av de tre bröderna att få barn, hade alltid trott att Jerome skulle vara för flyktig för att bilda familj så tidigt. Men det hade Giselle ändrat på.
"Tur vi slapp den där näsan i vart fall" Sade han med ett skratt, såg upp och tackade då servitören kom tillbaka med hans glas.
"Jag träffade de igår, men tänkte promenera dit imorgon igen och hälsa på. Måste ju passa på ordentligt den tiden han väl stannar på land." log han, hoppades att de skulle stanna en stund. Gillade att ha mer av familjen nära dem snarare än ute till sjöss.

Thessa masserade sina händer samtidigt som tankarna surrade i huvudet på henne. Hon visste inte i vilken ände hon skulle börja i. Eller hur hon skulle kunna sätta ord på det. Men insåg strax därpå att det var rädslan som talade. Hon lät det gå några sekunder för att samla tankarna och satte sig sedan, men på en stol inte så långt från Alatar och Airdan.
Hon tittade direkt på Airdan. ”Det finns ett mörker här, Airdan.”, började Thessa. ”Och jag tror inte det är första gången jag känner det här. Mörkret sprider sig som en skugga över hela riket. Och vill oss illa. Vill våra barn illa.” Thessa kände modet komma ikapp henne, eller om det var en känsla av att bara lätta på tankarna. En befriande känsla kanske? För länge hade tankarna pågått i henne huvud. Länge hade hon funderat och försökt få någon slags logik i det hela.
Thessa pausade och drog ett nytt andetag. ”Jag tror jag han känt den här ondskan tidigare. Och den känns mer kraftfull nu än tidigare.” Hon lät baksidan av sin ena hand vila i handflatan i sin andra hand i knät.
”Vad den här ondskan säger mig- är att den kommer göra oss illa. Och jag vill att vi är beredd. Du, om någon, vet vad ditt rike är kapabel till, när det gäller att skydda landet. Att skydda ditt folk. Vi behöver dig, kung Airdan, nu när mörket faller in.”
Thessa tystnade.

Finnigan skrattade när han föreställde sig Jeromes ansikte. Ja, de var verkligen olika varandra. Hela syskonskaran.
”Nå, inte mer tid att slösa då.” Han harklade sig och hällde i sig det sista ur sitt glas. ”Bäst jag byter om, så att jag iallafall ser representabel ut.”, fnissade han, och stötte sig på bordet för att ta sig upp på fötterna. Praktiskt nog hade han tagit ett av värdshusrummen för att inte behöva dela bostad med sin far, eller mor heller för den delen.
”Bra, Drew. Vi säger så.”, sluddrade Finnigan litet och höjde en hand och vinkade åt Drew med en fånigt flin. Skulle förmodligen vila en stund också, innan han gav sig därifrån. ”Snart är det här över..”, mumlade han och vände sig om för att dra sig till sitt rum på övervåningen i byggnaden.

Rowan försökte fortfarande bearbeta allt det här nya, vilket självklart inte var det lättaste och inte heller skulle vara snabbt gjort. Det var trots allt åratal av vånda bakom honom kring hans fars död, som så drastiskt hade format Rowans liv. Att nu få tillbaka honom... Det var svårt att hitta de rätta orden att ens börja beskriva känslorna kring det. Men han gjorde åtminstone sitt bästa för att skjuta undan de största tankarna till senare, och försöka så gott han kunde att istället fokusera på samtalet och anledningen till varför de valt att återta honom just nu. Han tyckte sig också ha kunnat känna av det Thessa talade om mer och mer den senaste tiden, ett odefinierbart mörker som närmade sig allt mer utan att riktigt ge sig till känna. En oro vars orsak inte riktigt gick att sätta fingret på. Vrale behöver komma till ro, efter kriget hade ju förstås den allra värsta krisen lagt sig men för Rowans del hade det inte gått tillbaka till deras annars relativt lugna vardag. Folket var oroligt, alla kände väl av den här begynnande ondskan.
"Folket känner också av det, en oro som inte har lagt sig sedan kriget. Som inte riktigt går att sätta fingret på." Stämde han in som för att styrka sin frus ord, något som möttes av en närmast fundersam nickning ifrån hans far.
"Det mörker du talar om, har inte gått omärkt förbi de döda heller för den delen. Något växer, men vad det är tycks fortfarande hållas dolt för oss alla. Har ni några teorier för vad som satt igång det?" frågade han och såg emellan de tre i rummet.


Drew såg roat efter sin bror då han försvann iväg i folkmassan inuti värdshuset, trodde nog Finnigan hade lyckats få i sig ett par öl fler än han själv innan han kommit dit. Men det var en stor lättnad att, förhoppningsvis, snart få ha löst den här situationen med deras far. Dem behövde det, han behövde det. Såhär kunde det oavsett inte få fortsätta, han kunde behöva deras mor som kunde bromsa upp hans värsta galenskaper och som faktiskt kunde stå upp mot honom och förhoppningsvis få honom att lyssna, på ett vis som de andra inte lyckades med. Han var en speciell karl, deras far. Fick han för sig något så var det så och Jerome hade alltid förundrats över hur det kom sig att hans mor tycktes vara den som kunde få honom på andra tankar. Han log smått för sig själv över tanken på att det snart skulle vara tillbaka till det normala igen, innan han drog sig upp på fötter igen och började kryssa sig förbi halvfulla sjömän och handlare på sin väg ut ur värdshuset igen. Höjde handen i en hälsning då han tyckte sig känna igen Edric i ett bås, men fortsatte sin väg ut på gatan utanför istället för att stanna till och hälsa.

Edric snurrade lätt på ölglaset i sin hand, hade hunnit få i sig knappa hälften utav det i väntan på Aiden. Det var visserligen fortfarande ganska tidig kväll, men ändå hade värdshuset fyllts upp ganska väl vid det här laget. Det verkade dock till största delen vara förbiresande, då det inte var alltför många där som han kände igen riktigt - ett par stycken förstås, men så var ju Eimport en stor stad med mycket rörelse dessutom. Han tyckte sig dock ha sett Drew på väg ut därifrån nyss, fick genast upp hoppet om att hans bror kanske skulle vara med honom eller åtminstone någonstans i närheten.

Thessa kände hur hon hade greppat tag i sin hand, helt omedvetet, när hon lyssnade på Rowan och Airdans ord. Hon var på helspänn igen. Det var känslan- att lösningen och svaret fanns där inom räckhåll. Och ett hopp hade tänts. Hon släppte taget om sin hand och rörde på fingrarna.
Det var en lättnad att Airdan bekräftade det hon själv hade uppfattat. Och Rowan med. Folket verkade också känt av någonting.
När Airdan ställde frågan till de funderade Thessa för ett ögonblick för att samla tankarna och orden.
”Satt igång..”, ekade hon när hon tänkte högt. Hon stängde munnen och drog ett nytt andetag. ”Jag har känt det här tidigare. I Garkhauth. Men det var längesedan. Det var en annan tid…” Hennes röst blev tunn då hon tänkte på Clavius. Hon sänkte blicken. Känslan att vara i Clavius närhet hade alltid varit som ett tungt regnmoln. Det fanns ingen glädje eller ljus där.
Men den tiden var förbi. Clavius hade inte levt på flera år. Han var i dödsriket nu.
Hon tittade upp på Airden igen för en sekund för att sedan vända sig åt Alatar.
”Alatar.. Jag hade hoppats på att kanske du visste mer om den här ondskan och var den kommer ifrån?” Thessa syftade på att Alatar var en av de mäktigaste magikerna som fanns i världen och dessutom hade han mycket erfarenhet. Han skulle kanske ha stött på någon liknande ondska och veta hur den skulle bemötas eller hanteras.

Aiden öppnade dörren till värdshuset och klev in.
Han hade precis kommit tillbaka från ett äventyr med sin drake Kai. De hade hållit sig i utkanten av Eimport.
Det hade inte undgått Aiden att någonting försiggick i riket. Hans föräldrar var oroliga. Men de berättade inte för Aiden. Vanligtvis brukade han inte bry sig om det. Om de ville berätta så skulle de. Men oron var inte bara hemma i slottet, utan även i staden. Folket viskade och det spreds rykten. En del mer bisarra än andra.
Att flyga iväg ett tag med Kai var ett sätt att skingra tankarna.
Han var på bättre humör än när han for och såg fram emot en stund med Edric. Ångrade sig att han inte bett honom följa med på turen. Det hade varit trevligt med sällskapet.
Aiden beställde något att dricka och tog med sig ölen till bordet där Edric redan satt och väntade på honom. ”Hej. Ursäkta att jag är sen..”, sa han lite tafatt och slog sig ner mitt emot sin vän.
”Jag flög med Kai.”, förklarade han lika tafatt. ”Du skulle följt med, jag är säker på att du hade gillat det.”, sa han sedan och flinade då. ”Eller var du upptagen med något.. eller någon annan?”

Alatar rätade lätt på sig där han satt i en av fåtöljerna, samtalet väckte mycket tankar inombords. Känslor också för den delen, men de fick väntas med att tas tag i tills senare, när åtminstone det här mötet var över. Skakade först vagt på huvudet åt Thessas fråga riktad emot honom, kändes som om han hade ovanligt lite att komma med till diskussionen för en gångs skull.
"Mörkret växer, och det är så närvarande, men ändå precis bortom räckhåll för mig. Någon, något eller några döljer den för mig, en sorts slöja som bara låter mig känna av det utan att kunna placera det. Vilket måste vara skickligt gjort. Det enda liknande jag varit med om var skölden som Rådet satte för mig kring Rowan i alla år, och även om det här är mer av... en slöja så krävs det en del. Inte heller de andra i rådet kommer åt det." Insåg själv att det kanske inte var hans mest konkreta bidrag direkt, men så hade han heller inte så mycket att bidra med.
"Men, förhoppningsvis kommer våra chanser att kunna röja undan slöjan höjas med Airdan." Tillade han, trodde att sonens krafter skulle komma väl till pass för att kunna hjälpa de ytterligare. Tystnade till igen och lutade sig något bakåt igen, såg bort mot Airdan som också han såg riktigt fundersam ut.
"Med andra ord kan vi vara överens om att något ont är på ingående och att vi inte riktigt vet vad ännu." Påpekade Airdan, släppte ifrån sig en lågmäld suck. "Och att vi med andra ord kommer ha en del att göra framför oss med att reda ut vad det är. Men innan vi fortsätter dit har ni säkerligen mycket annat också att berätta om. Som jag förstod av far är jag numera farfar?" fortsatte han med blicken nu istället vänd bort mot Thessa och Rowan, som inte kunde låta bli att spricka upp i ett litet leende bara av tanken på barnen och inte minst lilla Ravna, som på så kort tid redan stulit hans hjärta. Kanske var det så det blev när man väl blev morförälder.
"Ja, Aiden och Jeanne, Aiden är äldst. Jeanne har nyss fött lilla Ravna." förklarade han.

Edric hade åtminstone inte behövt vänta alltför länge innan Aidens välbekanta ansikte närmade sig bordet, och han log emot honom i någon sorts första hälsning.
"Hej. Oroa dig inte, jag hann knappt sakna dig." svarade han med en retsam ton underliggande. Lyfte glaset till munnen och drack en klunk innan han svarade honom igen.
"Ånej då, jag kom allt rätt hemifrån. Fullt hus där hemma nu med allt bebisgullande." Sade han med ett lätt flin, inte för att han egentligen var så mycket emot det. Bron var trots allt otroligt söt. "Kan tänka mig att det är detsamma hos dig nu?" tillade han, han var trots allt inte den enda som nyligen blivit morbror utav de två.

Alatars ord var som gåtor. Men svaren på gåtorna fanns där. Mellan raderna. Thessa lyssnade. Mörket som vuxit och fortfarande växer och något som fanns där, men som inte syntes. Dold för ögat. Men som ständigt iakttog en. Det var en obehaglig känsla, men Thessa lät sig inte bli alltför påverkad av den. När hon var på helspänn kunde hennes tankar och känslor spela ett spratt för henne. Hon drog inga förhastade slutsatser.
Vad det än var där som iakttog de, så skulle det bli avslöjat. Och med Alatar och Airdans hjälp så fanns hoppet där inom räckhåll.
Thessa drog ett djupt andetag och kände sig något lättare till mods. Särskilt när Airdan nämnde hennes och Rowans barn. Aiden och Jeanne. Och lilla Ravna som nu också fanns med i bilden. Hon älskade barnen så mycket. Det var för dem hon skulle slåss. Inget ont fick hända de.
”Vi ska se till att du får träffa dem alla.”, tillade Thessa på Rowans ord. Hon antog att det nog skulle vara en chock för barnen att veta att deras farfar levde och var här i slottet. Men desto gladare skulle de vara att få träffa honom.

Aiden pustade lättat ut av Edrics ord. Så pratade Edric om Bron. Aiden log åt Edrics håll. Han kunde ju förstå honom. De båda var morbröder.
”Jag vet precis vad du menar.”, sa Aiden och smakade av ölen. Faktum var att Aiden själv inte varit hemma så mycket på sistone. Allt prat och rykten som spridits fick han alltmer att vilja skingra tankarna. I fred och med Kai. Det hade inneburit att han inte spenderat så mycket tid med familjen och därmed inte sett lilla Ravna så mycket som han kanske borde ha gjort.
Men hans systerdotter var väl omhändertagen och älskad av alla i slottet. Hon var omringad av kärlek.
Aiden gjorde en tyst notis att han skulle ge tid för att hälsa på Jeanne, Ivor och Ravna ordentligt. Det var det minsta han kunde göra.
Men så vaknade han upp ur tankarna då han hörde en röst. Det var egentligen inte den rassliga rösten som hade fångat hans uppmärksamhet, men vad han sa.
”...så ska vi ta tillbaka det riket tog från oss!” Följt av ett skratt. Nyfikenheten tog över och Aiden kollade över axeln.
Vid ett bord i hörnet satt ett gäng. De såg ut som vilket sällskap som helst som kom in i värdshuset för att slappna av och roa sig en stund. Sättet de rörde sig på. Men ju längre Aiden tittade på de så såg han att det var olika varelser. Aiden drog efter andan. Där satt alltså en blandad skara. Två av de var människor, vad Aiden kunde döma från där han satt. Där fanns också någon som liknande en alv, tyckte han. Men så var det två där.. De påminde om en vän till Thessa. Ingen av de var vännen, men de hade samma sken. Att döden sipprat ur dem. Bara att de talade och rörde sig bekräftade att de var vid liv. Aiden kunde knappt tro det. Han visste ju, av det hans mamma berättat, att det var ovanligt att någon från Garkhauth lämnade dödsriket. Men här satt de två i sällskapet, som troligtvis var därifrån.
”…Av med huvudet!”, skrattade de.

Bytet av samtalsämne var något av en lättnad för Rowans del, det var onekligen lättare att kunna prata om dem än det annalkande mörkret. Inte desto mindre var det ju otroligt viktigt att prata om - men tungt, när de inte visste exakt vad det var ännu. Det var trots allt mestadels spekulationer de kom med. Dessutom var han väl likt de allra flesta föräldrar alltid lite extra pigg på att få prata om sina barn, men det var väl så det var.
"Det ser jag fram emot." Log Airdan till svar, och Rowan kunde verkligen förstå det. Han hade missat mycket under tiden han varit död - barnbarnens och nu även barnbarnsbarnet. För att inte tala på han och Thessas bröllop. Såg upp och väcktes ur sina tankar då en lätt knackning på dörren hördes.
"Kom in." Anade att vakterna redan fått order om att hålla eventuellt obehörigt folk ifrån det här rummet, så skulle nog gissa på att det var Adriana som kanske hunnit hit nu.

Jeanne vände snabbt blicken bort mot Ivor för att åter vända den till dörren igen då hon hörde sin fars röst inifrån. Då hade de mycket riktigt kommit rätt. Hon hade varit något förvånad över att han inte dykt upp i tid för mötet, något som definitivt inte var helt likt honom. Åtminstone inte utan att skicka något sorts bud om eventuella förhinder, så hon fick erkänna att hon kände en viss oro över att något skulle ha hänt. Känslan lugnades dock något efter att ha klivit in i rummet och sett sig omkring, hennes mor och far, Alatar och så en man hon inte kände igen.
"Ursäkta, jag visste inte att ni hade besök." Sade hon med ett försiktigt leende, anade att det var besöket som gjort att dem inte dykt upp till mötet.

Edric hade nog fortfarande inte helt och hållet vant sig vid tanken på att nu vara morbror. Det fick honom att känna sig så gammal på något vis, att hans syster nu gick och hade barn medan han själv knappt visste vad han skulle göra med sitt liv. Nej, det var kanske något av en överdrift - men det kändes ju definitivt inte som om han kommit lika långt som sin syster, dock så var hon ju till hans försvar också något äldre. Insåg att han förirrat sig i tankarna ett par sekunder och tappat bort sig från hans och Aidens samtal, försökte snabbt hitta tillbaka till det och insåg att Aiden inte ens tittade på honom längre.
"Och vad glor du på?" Ifrågasatte han, tänkte tillägga någon retsam kommentar till men ville först se om han kunde lista ut vem han tittade på först. Det var, trots folkvimlet, lättare än han trott att förstå att det var den något brokiga skaran längre bort, kanske för att de tycktes sticka ut lite ur resten av folket.
"Känner du dem?" frågade han, stilla undrandes om det bara var synen av dem som väckt Aidens uppmärksamhet. Försökte anstränga sig för att höra vad de talade om, men kunde inte urskilja särskilt mycket mer än enstaka ord.

Aiden hörde inte Edrics ord. Han var koncentrerad på vad de andra vid bordet sa. Det hade framgått att de pratade om kungafamiljen. Hans familj. Och det var sårande ord. De gjorde ont.
Sällskapet vid bordet skrattade igen och Aiden reste sig då upp. ”Eh, va?”, sa han lite tafatt när det gick upp för honom att Edric hade ställt honom en fråga. Han vred på huvudet för att se åt vännens håll, men vände sig sedan lika snabbt tillbaka blicken åt de andra. ”Vänta här. Jag måste..”, sa han och avbröt sig själv. Hade väl egentligen inget mer att säga. Eller någon plan. Känslorna hade tagit över. Aiden var bestämd att komma till botten med det här.
Det hela var bara en reaktion på deras ord. Aiden tålde inte att andra talade så illa om hans nära och kära. Det hade han aldrig gjort. Han skulle alltid stötta och skydda sin familj in i det sista. Sällskapet skulle inte få komma undan med att de talade så dåligt om hans familj.
Aiden gick, med nävarna knutna, bestämt till bordet där de andra satt. Han fick deras uppmärksamhet så fort han placerat sig en bit ifrån, så att de alla tydligt kunde få en blick över prinsen. Sällskapet tystnade och tittade på Aiden. De kände inte igen honom, utan istället såg frågande ut på Aiden. ”Kan jag hjälpa dig?”, frågade en av de, en av människorna i gruppen. Aiden rynkade pannan. Att de inte ens hade insikten att se vad de hade sagt och orsakat..! Han fnös. ”Jag hörde vad ni sa.”, sa Aiden sedan och lät blicken vandra över deras ansikten. Innan han hann säga något mer reste sig en av de odöda. Ett skelett. ”Vem är du?”, väste varelsen och ställde sig närmare Aiden.
Aiden svarade honom inte. Men så gick de upp för sällskapet att Aiden varit någon de förmodligen inte skulle bråka med, det bådade dåligt att de fick oönskad uppmärksamhet på sig. Varelsen höjde en hand och Aiden var lika snabb att dra sitt svärd. Sedan gick det fort.
Aiden svingade svärdet för att försöka drämma till varelsen, men den odöda hade använt en formel för att skapa en rök, en dimma. Det small till och Aiden hörde hur de skyndade sig fort därifrån. Aiden hostade av röken och svor. ”Idioter..!”, muttrade han och lade märke till hur de andra gästerna i värdshuset samlade sig kring honom för att se efter vad som hade hänt.
”Det är bäst jag går.”, sa Aiden i ett mummel och gick tillbaka till Edric. ”Vilka de där än var.. så vill de oss inget gott. Jag måste gå. Jag måste berätta för någon.”, sa Aiden och kände att han fortfarande var väldigt upprörd. Hjärtat pulserade hårt. Han hängde ifrån sig svärdet kring midjan.
”Följer du med till slottet?”

”Jeanne! Kom in. Ivor.. Åh, lilla Ravna också.” Thessa sken upp då hon fick syn på sin dotter med sin familj. Hon reste sig upp från stolen och såg på då de klev in i rummet. ”Vad bra att ni kommer. Vi vill att ni träffar vår vän.”, sa hon och tittade upp på Rowan för att se efter ifall han skulle förklara vidare.
Men det var Ivor som hann först. ”Kung Airdan.”, sa han lugnt, men blicken var överraskad. Så fort Ivor hade fått syn på den tidigare kungen av Vrale hade han placerat honom. Ivor hade bara svårt att greppa att den tidigare kungen faktiskt var här, framför de. Kung Airdan hade varit död sedan länge.
Ivors förnuft kom ikapp honom. Han sänkte huvudet för att buga åt kungen.
Thessa såg från Ivor till Jeanne. ”Ja.”, sa hon lugnt och samlat. ”Det här är kung Airdan. Airdan- det här är vår dotter Jeanne, hennes man Ivor och deras dotter Ravna.”

Det hade varit en lång dag, något Jeanne verkligen märkte av då hon lagt sig för att försöka sova den kvällen. Lång var kanske fel ord - snarare händelserik, och hjärnan arbetade för fullt med att bearbeta allt med hennes farfars återkomst. Mannen var nog ungefär så som hon hade förväntat sig att han skulle vara, och det var nästan lite häftigt att se hur lik han var hennes pappa. Hon tyckte sig även kunna se någon likhet till sin bror, och det var riktigt roligt att kunna lära känna sin fars del av släkten ytterligare något. Även om hon ju kände både hans syster och farfar, så hade det ändå varit så mycket kring hans släkt och dess historia som legat i mörker eller i det dolda. Så vitt det nu gick för en kunglig släkt, mycket gick ju förstås att läsa sig till till skillnad ifrån så många andra släkten.
Hon vände sig åter om i sängen, hade svårt att somna ikväll. Kanske spelade tankarna in där efter dagen, men efter att ha legat sömnlös någon timma beslöt hon sig istället för att kliva upp och ge sig ut för en nypa frisk luft. Vände huvudet mot sin make och log smått mot hans sovande ansikte, även Ravna tycktes sova gott hos sig. Klev försiktigt upp, tyst för att förhoppningsvis slippa väcka Ivor eller dottern. Tvekade på ifall hon skulle klä på sig något mer men sommarkvällarna var ljumma, så nattlinnet skulle nog räcka gott och väl. Tystlåtet klev hon vidare ut i korridoren utanför, började gå bort emot den närmsta utgången mot balkongen. Stannade till och rynkade lätt pannan då hon tyckte sig höra något lågt ljud, men när hon inte märkte av något mer skakade hon av sig det. Ljud i slottet fanns det väl alltid gott om, och det kunde lika väl vara någon tjänare som gjorde något nattajobb. Hade nästan glömt av det igen när hon nästan kommit fram till balkongen, men väcktes snabbt upp ur sina egna tankar och hoppade förskräckt till då en kall hand lades på hennes axel.

Den ondska som det talats om, mellan kungaparet, prinsen och prinsessan, kung Airdan och Adriana hade lagt sig som ett tungt täckte över kungariket. De hade pratat strategier och idéer för att möta den, men vad de skulle komma att möta gjorde det svårt att kunna fatta några beslut. Något fanns där och lurade, iakttog de. Thessa hade gått och lagt sig med en orolig känsla i magen den kommande natten.
Natten som stundade hade lämnat en tomhet i slottet. Men också en otäck närhet.
De tjänstefolk som annars arbetade under natten verkade mer tystlåtna och viskade mellan varandra. En oro hade spridit sig.
Och så hände något. När Jeanne, ensam, lämnat sitt sovrum, tände ett dystert liv till.
Bakom slöjan, det som skulle skilja livet från döden, i mellanrummet, sträckte sig en kall hand som tungt placerade sin hand på Jeannes axel. ”Jeanne.”, rasslande den, som i en hes viskning.
Ur tomma intet klev han ut. Det var Clavius. Det var inget snack om saken, han var sig lik. Den gamla mannen, som från de döda hade kommit tillbaka för att ta tillbaka makten och mer, om så fanns. Det syntes i hans blick och hur han rörde sig. Han reste sig lång över Jeanne. Han hade ett otäckt leende på läpparna och blicken var ond. Utan att säga något mer hade han med en kvick rörelse placerat en hand om hennes läppar för att stoppa henne från att skrika rakt ut och drog med henne därifrån.

Ivor vaknade upp av att Ravna gett ifrån sig ett ljud och han satte sig upp för att se efter det lilla barnet. För att då upptäcka att Jeanne fattades.
Innan han reste sig ur sängen såg han till att Ravna var trygg och att hon somnade om. Jeanne skulle förmodligen bara vara i närheten. Men nu när han ändå var vaken ville han se efter var Jeanne tagit vägen. Han drog på sig en kappa och steg ut i korridoren för att se åt båda håll, men det ekade bara tomt. Och så skymtade han balkongen en bit längre bort- kanske hon bara tagit en nypa frisk luft? Ivor gick för att se efter, men hejdade sig själv då han såg en rörelse. Han blev mer förskräckt då han såg att det faktiskt var Jeanne där, men hon var inte ensam. Någon hade lagt armen om henne och dragit med sig henne därifrån. Ivor tvekade inte, utan sprang åt deras håll. Men när han nått fram till platsen där han sett Jeanne bli bortförd, så fanns ingen där. Som spårlöst försvunnen. Ur tomma intet. ”Jeanne! Jeanne!”, ropade Ivor både argt och förtvivlat. Några vakter kom rusande åt hans håll. Ivor förklarade vad som hade hänt och gick sedan bestämt till Rowan och Thessas sovrum för att knacka på- något behövdes göras. Nu.
”Thessa! Rowan! Jeanne är borta.”, sa han upprört mellan knackningarna och kände hur ledsen han blev, men höll modet uppe. Han visste att han gjort rätt att meddela hennes föräldrar direkt. Det gällde att hålla huvudet kallt och inte göra något förhastat. ”Jag såg någon ta henne härifrån.”