~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrattade, det fick hans bröstkorg att vibrera. Han älskade kvinnan under honom ofantligt. Hot, tjut och skrik - hela alltet. Han kunde inte få nog av henne. Att hon var hätsk, intensiv och svor likt ingen annan var bara fler delar av henne som han älskade.
"Hahaha, hjärtat, det är väl inte sååå farligt, ha?" skrockade han fram med ett lågt muller. Han dippade ner med ansiktet och placerade ömsinta kyssar över hela hennes varma ansikte.
"Du, är, så, vacker." sade han med ett leende mellan kyssarna och med försiktighet så skägget inte skulle kittla henne mer än nödvändigt kysste han hennes lena hals. Han var hela tiden noga med att inte lägga för hårt tryck på hennes handleder och inte heller klämma hennes ben för hårt - bara tillräckligt för att hålla henne på plats.


Briañna – Eriks sovrum i Norr:
Rok följde efter henne, bara två korta steg bakom. Hon kände sig iakttagen sekunden efter de hade lämnat Eriks sovrum och hur hon än sneglade omkring sig så kunde hon för allt i världen inte se någon alls och Rok verkade heller inte märka något. Och Briañna vet att han hade märkt av någon som följde efter dem. Han var trots allt väldigt tränad i det hela med att vara livvakt. Han var inte bra med ord, känslor eller dylikt men han kunde verkligen sitt jobb. Jag hoppas... Hoppas innerligt att jag är mycket mer än ett jobb... Äsch, skärp dig Briañna! Du vet att du är mer än ett jobb för honom! Dummer... Hon skrockade åt sin egna tanke, det brukade Erik alltid använda som kommentar... Dummer... Hon log för sig själv medan de tog sig ner för trapporna och förflyttade sig i sedvanlig takt mot porten.

Stallpojken med det stripiga håret och de smutsiga kängorna ledde fram två hataris. En liten och en stor. Briañna tog emot tyglarna på den mindre medan Rok tog tag om grimskaftet som hängde runt den större varelsens hals.
”Kom,” hon började leda dem ut från det stora stallet, ut i blåsten, ”vi rider ut långsamt…” mumlade hon bakåt mot Rok som nickade stillsamt. De satt upp och gav sig av i en lugn skritt för att inte dra uppmärksamhet till sig. Rok precis bredvid Briañna. De sade inget, de bara red sida vid sida medan vinden drog lätt i deras hår och kläder. Men det var en skön vind, inte bitande eller på något sätt obehaglig.

Ariana – Palatset i Norr:
Hon såg sin dotter och hennes följeslagare rida ut genom portarna i lugn fart. Det var just det lugna och tysta som fick henne att reagera. Briañna var inte den som tog det lugnt, hon flög iväg illa kvickt mot sina mål. Det var därför det hela tedde sig annorlunda och som om något var i görningen. Ariana var orolig, nyfiken men också lite kluven kring huruvida hon ville att någon följde efter ekipaget för att försäkra sig om att hennes dotter var trygg och säker, eller för att få veta vad hon hade i görningen. Ariana suckade, oavsett vad så ville hon veta vad som pågick. Samma stund som hon bestämt sig för det ser hon en mörk skugga bland portens kant – hon skulle känna igen den figuren var som helst. Mannen hon haft som en skugga på Briañna sedan dagen då Roks lojalitet skiftade från henne själv till hennes dotter.
”Så bra. Han gör sitt jobb.”

Försäkrad om att hennes dotter var bevakad och under uppsyn släppte hon tankarna på det. Det fanns annat som krävde hennes koncentration, att få tillbaka Erik och binda honom till Hilde för att skapa en allians med Torjärva klanen för att ha allierade i det som förmodligen kommer bli ett nästa krig – mellan Norr och Söder om generalerna får som de vill.
”Erik, du gav dem en perfekt ursäkt…” suckade hon fram frustrerat, ”vi har inte tillräckligt med allierade ännu…” Ariana hade sedan länge haft öron i krigsrummet och sedan många år varit mer insatt i generalernas planer än hennes egna man ibland.

Arya - Skogen i Öst
"Hahaha, hjärtat, det är väl inte sååå farligt, ha?"
Arya morrade åt Erik och fortsatte att sparka och kasta sin kropp från sida till sida trots att han slutat kittla henne.
"Barbar." sade hon mörkt igen och blängde på den obarmhärtige mannen ovanför sig. Hon gillade inte sidan han drog fram hos henne för tillfället, sidan då hon släppt bokstavligen alla spärrar och slängde ur sig allt fult som dök upp i hennes huvud. Hon gillade det inte alls. Nästan hela livet hade hon uppfostrats till att bli en välartad och behärdkad prinsessa. Svordommar, hotelser, ilska, ja, allt som inte var prytt och välartat, gärna med ett leende, hade hon fått lära sig att det var mycket opassande för en kvinna i Aryas position. Redan innan hon kom till kungliga palatset hade hon blivit fostrad till en värdig dam och utbildad i vett och ätikett nästan redan innan hon kunde prata. Sodan hon visade nu var helt absurd och borde inte finnas inom henne. Arya var inte glad för vad Eriks kittlande gjorde med henne.

"Du, är, så, vacker."
Arya knep ihop sina fylliga läppar och flyttade huvudet i sidled för att hindra Erik från att kyssa henne. Inte för att hon inte egentligen ville, men han skulle inte få det privilegiet efter vad han precis hade gjort.

Erik - Skogen i Öst:
Han skrockade igen när hon förflyttade sitt huvud för att undvika hans kyss. Det gjorde honom inget - det var den tjuriga Aryan i hans huvud och även det var en sida han tyckte väldigt mycket om. Han log för sig själv. Tanken på att hon precis hade släppt lite hämningar gladde honom, kanske kan hon nu släppa in mig lite mer..? Tanken fick honom att kyssa henne varstans i ansiktet han kom åt.
"Jag älskar dig Arya, ditt vackra ansikte och din fula mun." viskade han i hennes öra och nafsade lite lätt på loben nu när han hade chansen, innan han började lossa sitt grepp om henne.

Arya - Skogen i Öst
Arya morrade igen. Hon var för tillfället för arg och irriterad för att besvara eller uppskatta Eriks kärleksförklaring. Hon var egentligen inte arg på själva kittlandet, Arya var arg för vad han fått henne att göra under tiden. Hon skämdes för vad hon sagt, för alla fula ord och hotelser. Hon kunde inte riktigt förstå var allt kom ifrån, hur fula saker hon var kappabel att kasta ut, trots den strikta och klara uppfostran hon fått. Det kändes inte likt henne själv och det kändes... så fel. Det hon sagt passade inte i hennes mun. Och det passade verkligen inte att säga till Erik, den människa hon antagligen älskade mest i världen.

Så fort han lättade sitt grepp om henne slet hon sig ilsket loss och tog sig bort från positionen hon varit i under honom för att sedan resa på sig och surmulet klampa iväg mot Daya, en bit bort på gräset. Hon var sur både på Erik och henne själv, mest henne själv, men det tog sig uttryck som om hon var ursinning på sin älskade.

Erik - Skogen i Öst:
Arya stampade iväg så fort hon hade fått chansen, Erik var föga förvånad över det hela. Han skrattade lite för sig själv över hur ursinnig hon verkade vara. Men var det något han faktiskt hade lärt sig så var det att med Arya var allt inte som det verkade. Det hade tagit honom lång tid, men han började allt mer lära känna kvinnan som han helhjärtat älskade. Hur frustrerande, envis och surmulen hon än kunde vara - denna gången var det ju faktiskt inte vidare lustigt att hon stampade iväg på det där sättet.

Erik rullade runt och skrockade för sig själv medan han hoppade upp - elegant för sina stora storlek - och spatserade bort till henne. Kanske borde han varit mer försiktig i sina handlingar men det bekom honom inte vidare just då. Hu sur Arya än var på honom.
"Du, hjärtat..." Sade han när han nästan var framme, "va inte sur nu." Han var på alldeles för bra humör för hans egna bästa, det visste Erik men han kunde inte riktigt hindra sig själv från att le mot hennes ryggtavla, "jag älskar dig, oavsett ilska ord du kastar ur dig när du är under attack." Fortsatte han tills han stod precis bakom henne.

Arya - 11 år
”Sträck på nacken, så, bra.”
Arya stod med en stor, tung, lerkruka på huvudet och en mindre på vardera axel. Hennes kroppshållning var rak, stel och stolt, fast att hon inte kände sig som något utav det. Hon tog tre steg framåt mot sin lärare i etikett, gav honom en värdig hälsning genom att mjukt nicka och höja en hand framför ansiktet och vände sedan om 90 grader för att gå vidare. Hon stannade upp tre steg bort och vände sig sedan om igen.
”Bra. Prinsessan har helt rätt hållning.”
”Arya.” sade Arya, ”jag tycker bättre om Arya.”
Läraren skakade på huvudet.
”Smeknamn passar sig inte för en prinsessa. Särskilt inte av någon understående hennes majestät.”
”Men jag är ingen prinsessa. I Dhakair kallade alla mig för Arya.”
”Men prinsessan är inte i Dhakair nu och hon borde veta bättre än sådana barnsliga fasoner som smeknamn.”
”Men jag vill bli kallad Arya. Och jag är ingen prinsessa.”
”Varken en dam eller prinsessa tjafsar emot. Hon är alltid artig och för sig ordentligt.”
Arya ville inte tro sin lärare. Hennes mor hade varit en dam, en Ståthållare och en Rani till och med, hon hade fört sig artigt och varit vänlig mot alla, men de få gånger någon gick över gränsen hade hon bestämt satt ner foten, oavsett om det betydde att det blev dålig stämning eller inte. Aryas mor hade inte alltid betett sig så som Aryas lärare nu påstod att man alltid skulle göra.
”Men om någon är oförskämd eller dum då?”
”Då är damen och prinsessan ändå artig och för sig ordentligt.”
”Men om det dem säger är elakt så att man blir ledsen?”
”En prinsessa visar inga negativa känslor. Antingen så ler hon, eller så visar hon inget alls.”
”Men-”
”Vad var det jag sade om att inte tjafsa emot?”
Arya stängde munnen och såg sur ut.
”Inga negativa känslor.”
Arya slutade inte att se sur ut, det var svårt när man var irriterad. Hennes lärare suckade.
”Prinsessan Ashiwarya, blev ni utbildad i etikett i Dhakair?”
Arya nickade.
”Hur länge?”
”Från att jag var tre.”
”Er förra lärare måste varit väldigt långsam i sin studietakt eftersom ni inte verkar ha kommit särskilt långt.”
”Det där var inte snällt. Sumeesha var en jättebra lärare!”
”En prinsessa höjer aldrig rösten!” hennes lärare såg arg ut, ”och säger inte emot på det viset! Ers majestät, detta är mycket dåligt uppförande.”
Arya stängde munnen och såg sur ut. Hon höll inte med.
”En prinsessa är alltid artig, vänlig, för sig ordentligt och är alltid måttligt glad.” nu synade Aryas lärare henne uppifrån och ned, Arya gillade inte blicken mannen hade, ”jag hade förväntat mig bättre, men ja, samtidigt vet man ju hur oäktingar är.”
Arya flämtade och rörde på sig mycket hastigt så att krukan på hennes huvud och av de på hennes axlar föll ner i golvet med ett krash.
”Det där är inte snällt! Du är inte snäll!” skrek hon högt mot sin lärare, ”Du-”
Smack.
Den sista krukan föll av Aryas axel samtidigt som hon hastigt tog flera steg bakåt och tryckte en hand mot sin kind. Hon andades ett antal mycket snabba andetag innan hon skrämt såg upp på sin lärare igen. Mannen såg helt oberörd ut. Aryas ögon var tårade.
”En prinsessa gråter inte.”
Arya svalde, sänkte handen från sin kind och förblev tyst. Hon var chockad, hon hade aldrig blivit slagen förut. Hennes lärare väntade en kort stund som för att försäkra sig om att hon inte skulle fortsätta säga emot, innan han fortsatte.
”När någon behandlar prinsessan illa är hon tyst, artig och visar inga känslor. Om hon skulle börja gråta, höja rösten, eller visa någon känsla är hon svag, vilket smutsar ner hennes titel. Ers majestät, det passar sig inte för någon i er position att bete sig på ett sådant sätt. Förstår ni?”
Arya nickade utan att svara.
”Bra. Hämta en ny kruka så börjar vi om från början.”

Arya - Skogen i Öst
Arya svarade inte Erik bakom om sig. De många minnena från hennes barndom och hennes strikta etikättlärare snurrade i huvudet på henne och hon kunde riktigt höra hans röst skälla på henne för vad hon sagt. ”Fulare mun har aldrig funnits, hennes majestät borde skämmas.” ”Ett språk värre än någon från rövarfolket, men kan man vänta sig bättre av en oäkting?”, ”Alla år av slit för att få ut det vilda, oäktingar hör inte hemma i palatsmiljö.”. Hennes lärare skulle gjort totalt mos av henne i ren frustration om han hört allt fult hon slängt ur sig. Antagligen skulle hon inte ens kunna resa sig upp när han var färdig med henne.

Arya svalde och försöka trycka bort de ilskna orden i hennes huvud. Ett kort ögonbilck undrade hon om hennes lärare kanske hade rätt. Kanske gick det inte att träna bort det vilda hos en oäkting.

Hennes hand, som hon haft i en av Dayas väskor, greppade äntligen om det hon letat efter. Utan ett ord snurrade hon hastigt runt med den glittrande kammen i högsta hugg, grep tag underifrån om Eriks haka och kinder och började utan förvarning att kamma hans ovårdade skägg.

”Stå still.” sade hon ganska surmulet och höll lite hårdare, trots att hennes grepp redan var ganska fast. Varför hon plötsligt fick för sig att fixa till Eriks skägg var egentligen ganska oklart, men det kändes på något sätt lite som om hon rättade till något av det vilda som hon just släppt lös. Dessutom fungerade det lite som en hämnd för att han kittlat henne så fruktansvärt obarmhärtigt.

Erik - Skogen i Öst:
”Stå still.” var Aryas ord och från den rena chocken stod han just stilla. Kammen drog genom skägget och han stirrade ner på henne. Vad höll hon på med egentligen?
"Duger inte mitt skägg som det är?" frågade han lite lätt roat, men han tystnade när han verkligen såg på hennes ansikte. Något var fel. Han såg det i hela henne och kände det i rörelserna hon kammade hans skägg med.

Långsamt höjde han sina nävar och lade dem mjukt om Aryas, stillade hennes rörelser effektivt medan han sökte hennes blick.
"Arya? Hjärtat?" hans ord var lugna men hans röst var frågande och något oroligt grodde i gropen av hans mage, "vad är det som är fel?" frågade han stillsamt medan han höll hennes små händer i sina nävar, kammen fortfarande fast i hans blonda skägg. Han var orolig att han hade gjort något riktigt dumt, men samtidigt såg det mer ut som om det var något annat som störde hans älskade. Något äldre, något som inte egentligen hade med honom att göra. Det hela var förvirrande. Erik kunde inte ritkgit förstå känslan i hans mage.

Arya - Skogen i Öst
Den glittrande kammen satt fast i Eriks skägg, Aryas små händer omslöts av hans större, grövre. För ett ögonblick tittade hon inte tillbaka på Erik, hennes blick var fäst på den gyllene, pärlprydda kammen hon använt. Det syntes tydligt att den var från Dhakair, det hade varit Aryas mors kam men som hon även använt för Aryas hår. Arya hade sedan ärvt kammen då hennes mor mist livet och använt den så gott som varje dag sedan dess.

”Arya? Hjärtat? Vad är det som är fel?”
Arya såg upp i Eriks ansikte. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara för ärligt talat visste hon inte själv riktigt vad som var fel. Hon visste att hon skämdes för allt hon slängt ur sig tidigare och hon visste att det verkligen inte passade sig för henne att säga alla dem sakerna. Men samtidigt, ja samtidigt så passade sig inte något av hela situationen för henne. Förrymd och halvnaken i Östs skogar med den lika bara prinsen av Norr som hon stod och kammade skägget på - och nu skämdes hon över att hon slängt ur sig fula ord? Arya skakade på huvudet.
”Ingenting.” sade hon och började röra kammen mellan Eriks ljusa hårstrån igen, ”ingenting.”

Erik - Skogen i Öst:
Erik log ner mot Arya, solens strålar reflekterades i kammen hon drog genom hans skägg.
"Okej hjärtat." sade han stillsamt och släppte det hela. Han ville verkligen veta vad som hade stört henne så innerligt men han ville inte trycka på för hårt heller. Arya verkade förvirrad och han ville inte göra henne mer förvirrad. Så han stod där och lät henne kamma hans skägg.

Hans fingrar strök över hennes axlar, hennes hud skyddad från hans beröring av det tunna tyget som var hans skjorta.
"Du är vacker." sade han stillsamt i ett försöker att inte röra hakan för mycket medan hon kammar och kammar. Han hjärta dundrade i bröstkorgen, bara från att ha henne så nära. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig vid den här känslan...

Arya - Skogen i Öst
Tankarna snurrade i huvudet på henne. Erik hade lugnt släppt det hela när hon sagt att det inte var något, men det hade inte Arya. Hon förstod inte riktigt hur han så lätt lät det vara. Han borde väl bli arg när hon avvisade honom? Fortsatt att trycka på tills hon sagt något? Eller i vart fall inte så lätt bara låtit allt fult hon tidigare sagt vara? Erik förvirrade Arya, han betedde sig aldrig så som hon var van vid. Han var alltid den samma; lugn, sansad och framförallt vänlig hur hon än var. Det hade ingen annan varit på samma vis tidigare. Gamla minnen från alla möjliga händelser snurrade runt i Aryas sinne tillsammans med både skam för vad hon slängt ur sig och en liten rädsla för att Erik så småning om skulle ändra sin inställning och sitt beteende mot henne - precis som alla andra gjort.

Men, där fanns även något mer. Trots alla gånger Arya blivit överfallen, misshandlad, torterad, hånad, förolämpad, till och med skändad, så hade hon aldrig hotat och sagt så fula saker till någon. Skrikit och kämpat emot hade hon nästan alltid gjort - men aldrig hotat eller nästan kränkt någon så. Men på något vis hade spärren hon haft gått helt upp i rök så snart Erik... kittlade henne? Det hela tedde sig så märkligt och förvirrande för Arya att hon inte riktigt viste vad hon skulle göra. Hon skämdes, men samtidigt var hon också rädd. Vad gjorde den här mannen med henne egentligen?

”Du är vacker.”
Hans beröringar över hennes axlar och värmen i hans röst fick Aryas händer att smått skaka. Hon tittade inte på honom utan fokuserade helt på kammen och att ordentligt reda ut hans skägg. Det var så rufsigt att hon smått började undra om han någonsin kammat det förut?

Arya förblev tyst hela tiden hon kammade. Hon sade inte ett ord och mötte inte Eriks blick på nästan hela tiden. Det var inte förens efter ett tag, då hon äntligen lyckats reda ut nästan hela skägget, som hennes händer till sist slutade skaka, hennes huvud och känslor lugnade sig och hon äntligen kunde möta Eriks vackra ögon igen. Hon suckade lätt, drog den gyllene kammen en sista gång genom hans ljusa skäggstrån och sänkte den sedan från hans ansikte.

Hennes tumme strök lätt över de blanka pärlorna, men hon tittade inte längre på dem. Nu tittade hon istället upp helt och hållet på Erik igen. Hon sade ingenting, utan fortsatte att tiga samtidigt som hennes tomma hand försiktigt sträcktes uppåt, drog lite kort över det nykammade skägget och fortsatte sedan till hans kind. Där stannade hennes hand upp och hon strök mjukt vid hans kindben, fortfarande utan att säga något. Den här mannen skapade ett kaos inom henne. Ingen annan hade så lugnt brakat in och kastat runt hennes känslor och tankar förut. Ingen annan hade nått hennes hjärta så djupt eller fått henne att släppa så många spärrar och skyddsbarriärer som hon under så lång tid byggt upp. Erik var speciell, oavsett om det var med flit eller ej så gjorde han definitivt något med henne som ingen annan tidigare hade gjort. Men Arya var inte säker på om det var något positivt eller negativt som skedde. Eller om hon tyckte om det eller ej.