Prs tippest & JustAFriend

När Sebastian drog sig undan blev det kallt. Elliot stängde igen fönstret och vände sig sedan för att iaktta den andre. Han smög in bakom och slingrade armarna om den yngre. Nu var han definitivt jobbig men det gick liksom inte att kontrollera. Han krävde närhet. De hade en hel del att ta igen sedan lördagsmorgonen.
"Mm, du får välja. Men du kommer väl ändå inte hinna klart idag?", frågade Elliot undrade. Nej, sånt här var han verkligen inte bra. Han kände sig rent av ganska korkad.

”Nej”, svarade Seb snabbt och smekte lätt Elliots armar innan han gick mot sin garderob och tog upp stafflit som han lagt undan på golvet där inne. Det var väl använt. Inte av han själv, dock. Han hade köpt det på någon second hand för ett par år sedan. Men han målade oftast på sitt skrivbord. Han ställde upp stafflit en bit ifrån skrivbordet och satte canvasen på plats. Började dra ut sina färger ur lådorna. (De flesta var gröna. Inte för att det skulle vara den största delen av tavlan men definitivt den viktigaste.) Valde noggrant ut villa blyertspennor han skulle använda. Noga noga. Han ville inte göra Elliot besviken.
”Kan du sätta dig?” frågade han och nickade mot skrivbordsstolen.

Elliot studerade varenda liten rörelse Sebastian gjorde. Varenda litet steg. Memorerade. Ville lära sig allt. Kroppen. Rörelsemönstrena. Alla detaljer. Allt. Var det creepy? Ja, troligtvis. Tur att Sebastian inte verkade kunna läsa tankar. Då hade han nog blivit utkastad. Igen. Usch. Nej, tänk inte mer på det Elliot. Sebastian har bett om ursäkt. Han menade inte det han sa. Inte längre i alla fall.
Elliot satte sig på skrivbordsstolen.
"Umm, vad ska jag göra eller hur ska jag sitta eller... Du får ta och instruera mig, jag har inte blivit avmålad förut"

Seb granskade Elliot i ett kort ögonblick och gick sedan fram till honom.
”Slappna av”, mumlade han och la sin hand på hans bröstkorg för att få honom att luta sig tillbaka. Tog sedan Elliots högra arm och la den på armstödet, böjde på den så att han skulle kunna luta huvudet i handflatan. Tyckte Elliot att det var obehagligt att Seb rörde hans kropp som att han var en docka? Kanske. Den vänstra armen fick ligga avslappnat på det andra armstödet och benen fick vara som vanligt. Seb backade tillbaka och tittade. Elliot halvlåg nästan ner i skrivbordsstolen. Det var bra. Avslappnat. Så som han ville ha det.
Han vände sig om och tog skrivbordsstolen från det andra skrivbordet och rullade fram till stafflit och satte sig. Tog upp pennan för att börja skissa innan han sänkte armen igen.
”Skulle du...” han svalde och kliade sig lite nervöst i håret. ”Kunna ta av dig tröjan?” Perverst? Åh herregud Seb.

Elliot kände sig lite som lera. Lera som Sebastian höll på att forma. Men den yngre betedde sig verkligen som en konstnär. Det var imponerande. Elliot blev granskad som ett stilleben, inte som den trasiga person han var. Det var i alla fall så det kändes.
Herregud, tänkte han verkligen på vad han sa. Han hade ju sett den äldres kropp innan. Och nej ville han... se den igen? Elliot själv mådde illa av att se på sig själv.
"Vill du verkligen se...det?, frågande han tyst, 'det' nästan äcklat. Han tänkte på ett av de nyaste strecken till hans samling. Placerat på magen. Och på alla andra ärr för den delen. Och på hans fula kropp.
Sebastian hade ju verkat obekväm med de tidigare. Fullt förståeligt, men ändå. Ville han verkligen måla dem själv? Det skulle ju bli betydligt mer påtagligt då. Och då kanske den yngre skulle inse att han inte ville vara med Elliot och... Sluta övertänk nån jävla gång.

Seb hade gått för långt. Men känslan i tavlan skulle inte bli riktigt som han ville med tröjan på. Eller så var det bara Seb som hade ett otroligt perverst undermedvetande och bara ville få Elliot ur kläderna.
”Sluta Elliot”, sa han och syftade på hur äcklad den äldre låtit. ”Du är fin. Okej?” Han hade varit nära på att säga perfekt. Men Elliot var inte perfekt. Långt ifrån. Och ärligt talat skulle Elliot inte vara lika bra om han hade varit perfekt. Det braiga låg överallt. Även i de små ’skavankerna’. Om allting hade varit slätt, fint och rent skulle Seb bli uttråkad. Elliot var intressant. Och... Seb drogs till honom. Det fanns inget som Seb skulle vilja ändra på med Elliot. (Inte utseendemässigt, i alla fall. Han skulle önskat att han var med självsäker.)

"Jag...", Elliot avbröt sig, skakade på huvudet men drog ändå försiktigt av sig tröjan. Han vek den omsorgsfullt och placerade den nedanför fötterna.
Herregud vad obekväm han var. Nu kände han sig sådär blottad igen. Inte direkt hotad. Men sårbar. Liten. Ynklig.
Han blickade upp mot Sebastian igen och försökte att inte se alltför skamsen ut.
Det var som sagt "bara" ett nytt streck, de andra var mer eller mindre läkta. Förbandet på axeln var borttaget och infektionen hade lugnat sig lite, även om såret självfallet fortfarande såg ganska hemskt ut.

Seb tittade på den bara överkroppen framför sig. Överkroppen som var onaturligt tunn och fylld av ärr. Den ena axeln som var nästintill täckt av ett äckligt sår.
Men det var fortfarande vackert. För det var Elliot. Och även fast Seb önskade att han inte hade något av ärren för det skulle inneburit att Elliot fått genomgå mindre smärta så skulle Elliot inte riktigt vara Elliot om hans kropp bara var slät. Kanske var det hemskt att tänka så. Det var klart att Seb ville stoppa all smärta i världen från att träffa Elliot, men... Han visste inte hur han skulle förklara det ens för sig själv. Ärren var en del av Elliot bara. Det var som det var.
"Slappna av", upprepade han och höjde blyertspennan mot canvasen igen och började skissa konturerna. Kastade ett öga på Elliot, som förhoppningsvis lyckats slappna av hyfsat, och ritade av. Långsamt, försiktigt, noga.

Elliot försökte lyda Sebastians instruktioner även om det var lättare sagt än gjort. Han var trots allt obekväm plus att han frös. Igen. Eller igen och igen. Det gjorde han ju konstant, dvs när han inte var nära nära världens vackraste person. Vilket han inte var just då. Nära men inte nära nära. Inte tillräckligt nära. Jösses. Beroende? Hmpf.
Så Elliot skulle bli ett konstverk? Det borde Sebastian också bli. Då skulle Elliot köpa(om en ignorerar faktumet att han inte skulle ha råd för de skulle bli jävligt värdefulla) varenda tavla och täcka väggarna med de. Värdens vackraste.

Minuterna gick snabbt förbi och pennan började så småningom glida naturligt över canvasen. Då och då gav han kanske Elliot en menande blick ifall den äldre började se stel och obekväm ut. Men annars tittade han på canvasen, sedan på Elliot, kisade för att hitta någon detalj han inte lagt märke till förut.
"Jag är typ klar nu", sa han efter ett tag, osäker på hur lång tid det tagit. Det började bli mörkt ute. "Eller inte klar... Jag ska lägga färg och sånt sen men... Ja." Han tittade först osäker på Elliot och sedan på sina blyertslinjer. Fan. Det var inte bra nog. Det skulle aldrig vara bra nog för Elliot.