PRS Lupple & Medi

"Är det inte att dö då?" Hon såg på honom och sedan snodde runt och började att springa. Hon sprang genom allén och sedan åt höger. Hjärtat smällde som åskan men hon stannade inte. Tårarna började rinna av smärtan och insikten om vad han var.

"Ska du eller jag fånga upp henne?" Tristan såg på sin bror.

" Beror på hur man ser det." Sa han tyst och såg hur hon började springa. Hon skulle inte hinna långt. Han vände blicken mot Tristan och suckade.

"Jag fixar det, hon fattade vad jag var. Hon är lite rädd nu." Sa han innan han började springa efter henne. När han kom ikapp var hon på väg ut mot vägen och en lastbil körde riktigt fort. Han fångade upp henne kring magen precis innan lastbilen åkte förbi. Hon hade blivit påkörd om han inte varit där.(?)
"Willow." Sa han och släppte henne igen.

"Om du säger det så." Han såg efter honom och gick in för att göra i ordning te.


Hon kände någon lägga armen om hennes midja och hon såg över axeln.
"Dorian.." Hon stammade fram hans namn och hjärtat slog så hårt så hon sjönk ner på knä.
"Varför kunde du inte.." Hon såg på honom och blicken blev suddig och hon kippade efter andan, men behöll medvetandet.
"Dorian"
(de bor långt inne på en väg så en lastbil skulle inte åka in dit)

"Willow. Andas." Sa han och såg på henne.
Lyssnade efter hennes hjärta, det slog så hårt. Vad skulle han göra för att lugna ned henne?

Hon slöt ögonen och kippade efter luft och sedan drog hon djupare och till sist djupa lugna andetag. Hon lade sig ner på marken och slöt ögonen.
"Det där var inte skönt alls." Muttrade hon medan hon såg på honom.
"Så hur länge hade du tänkt leka med mig innan du drack från mig?"

Dorian såg på henne och vände bort blicken.
"Jag leker inte med dig." Sa han ärligt. Skulle han berätta att han hade druckit från henne? Det kändes lite väl pinsamt eller? Vore det inte bättre att vara ärliga från början?
" Jag har, du vet. Det är därför du mår bättre nu. " Sa han tyst och vände undan blicken, skamset.
"Du har typ 15 frågor kvar." Sa han lågt. "Vill du använda dem?" Sa han och satte sig ned på marken bredvid henne.

Hon tog några andetag och satte sig upp med damm och grus i håret.
"Jag vet inte vad jag ska fråga." Hon lade handen mot sin hals och drog upp benen och såg ner.
"Kanske är Lathan och Maria vampyrer med?"

"Men jag ska inte göra det igen. Jag ska inte dricka från dig. Du behöver inte oroa dig. " Sa han tyst och flinade till.
" Kanske. " Sa han och tittade på henne.
" Du vet din chef, Simon är en." Sa Dorian och studerade henne.

"Inte ens om jag behöver bli... tömd?" Hon såg på honom med en lite mer nyfiknare blick.
"Så du vet inte om de är vampyrer? Så du lever i ett hus och vet inte om de är vampyrer? Du bara kanske."
Hon slutade när han berättade om Simon.
"Så de är vampyrer. De var inte arga på honom. De skyddade mig. Eller höll mig borta från andra." Hon såg ner och höll fram händerna.
"Ta mig tillbaka."

Dorian såg på henne och suckade. "Vi ska inte prata om såna tråkiga saker." Sa han dystert men skrattade sedan.
" Dom skyddade dig." Sa han och reste sig upp och hjälpte henne upp.
"Vart? Hem eller sjukhus?" Sa han och såg på henne.