Flowers in the dark [PRS]

”Okej,” rösten får Hayley att skutta till. Vännen låter sträng, samtidigt som han låter förskräckligt nyfiken. Han är nog inte helt säker på hur han bör reagera. Blicken glider upp mot spegeln, där hon kan se den jämnårige med armarna i kors över bröstkorgen medan hans ansiktsuttryck ändras fram och tillbaka. Även osäker på om hur han ska börja det han vill ha sagt. Hayley själv har redan ett hum om vad det kan handla om. Hon tvättar händerna under tystnad, tvål och vatten. Kanske det vinner henne lite tid. ”Jag märkte hur du inte kunde sluta glo på Yaosu.. hur tänker du egentligen angående det?” Det är rätt självklart hur han inte riktigt kan acceptera hennes val när det kommer till det. Nu har hon inte riktigt gjort ett val än, hon kommer inte riktigt kunna acceptera sig själv om hon går tillbaka till den tre år äldre. Men ja, det hindrar inte Joshua från att vara nyfiken. Definitivt inte.
”Jag vet inte ens själv hur jag vill göra, tror du jag har ett svar på det där?” Undrar hon och börjar rota efter sin handkräm i sin väska. Doft av kokos. Bara vida tanken på att behöva bestämma sig får axlarna att sjunka. Hon vet att den andre fortfarande känslor för henne, och hon har det fortfarande för honom.. men jösses, det är så komplicerat. Känns som att det är en fråga på liv och död. Ingenting hon vill gå igenom.
”Glöm bara inte vad som hände, okej? Eller hur det fick dig att må.” På det kan hon bara nicka för sig själv, nej det är svårt att glömma det. Hayley griper tag om Joshuas handled och drar med honom ut ur restaurangens badrum. De ska inte låta dem vänta alldeles för länge.

De kommer bakifrån de andra två, och Hayley ser tillfället i akt och försöker att skrämma de två. Hon griper hastigt tag i en av vardera arm.
”Bu!” Läskigt? Absolut. Hon själv hade åtminstone blivit rädd, om nu det är något att jämföra med vet hon inte. Men roligt var det iallafall. ”Ska vi börja åka?”

Det dröjde några minuter innan Hayley och Joshua återvände från sitt toalettbesök. När de väl gjorde det verkade det som om Hayley fått för sig att det var en trevlig idé att försöka skrämma de två Huaze bröderna, vilket hon också lyckades göra. Yaosu ryckte till lätt medan Zihao gav ifrån sig ett pipande läte varefter han skuttade åt sidan. Den först nämnda reaktionen kanske inte var särskilt rolig, men när hade tjugotvååringen någonsin varit rolig? Fan, han var inte bättre än en sten den största delen av tiden.
”Inte kul, Hayley”, utbrast den yngre av de två bröderna och ruskade på sig med smala ögon. ”Vänta du bara, det där kommer komma tillbaka och bita dig i framtiden”, fortsatte han och lipade mot henne, innan han drog in Joshua i famnen. Nej, han kunde inte hålla sig borta från pojkvännen i ens fem minuter, det var komplett omöjligt.
”Mhm, men det kan vänta tills vi kommer hem”, konstaterade Yaosu och knäppte löst till den yngre flickan i pannan. ”Och Hayley kommer säkert bli biten av Loki, så du behöver inte oroa dig, Zihao”, påpekade han sedan med ryckande mungipor. ”Alltså alla kommer bli bitna av Loki förr eller senare, han älskar att gnaga på folk”, förtydligade han samtidigt som stegen började föra honom nerför trappan, mot bilen.
”Vad fan är en Loki?” Frågade Zihao och klamrade sig fast ännu mer vid stackars Joshua. Just ja, alla visste inte vad tjugotvååringen ägnat sig åt de senaste månaderna. Det faktumet hade han totalt glömt bort. Bilen gav ifrån sig ett litet tjut när den äldsta Huaze brodern låste upp den och han intog genast sin plats bakom ratten. Den här gången verkade det inte som om Zihao hade några planer på att sitta fram, utan han hade verkligen klistrat fast sig vid en viss Mr Lewis.
”Loki är en räv. Ja, du behöver inte fråga, jag har tappat förståendet och adopterat en räv”, svarade Yaosu efter ett slag och vred om nyckeln.

Reaktionerna hade kunnat vara bättre om hon kanske gjort ett lite bättre jobb med att skrämma dem. Men det verkar åtminstone som att Zihao blivit väldigt rädd, sättet han skuttar och piper till. Oerhört roligt. Den äldre av de fyra är dessvärre svårare att skrämma.. eller ja, han blir uppenbarligen rädd, men reaktionerna brukar inte bli så självklara. Hur som helst får det ett genuint leende att bubbla upp över läpparna på Hayley, vilket det inte gjort på ett bra tag. Anledningarna behöver hon ju vid det här laget inte ta upp. När det kommer till hotet hon får kan hon inte göra mer än att himla med ögonen. Det är väl lite så deras relation fungerar, de avskyr inte varandra längre men hittar gärna på lite bus för att irritera varandra. Kanske som Tom och Jerry. Hon lipar tillbaka, innan hon lätt grimaserar när hon får ett finger knäppt mot pannan. Med putande underläpp masserar hon försiktigt huden, trots att det inte gjort så förskräckligt ont.
”Hellre biten av Loki än Zihao,” påpekar hon med ett litet leende. Nu vet hon att Zihao inte menar bokstavligen bita, utan skrämma henne på något sätt under en snar framtid. Men ändå, hon skulle mycket hellre bli biten av en liten räv i tårna än den mellersta Huaze brodern. Inte en mening som hon trott att hon skulle ha inne i sitt huvud. Hon trippar ner över trappstegen, tills hon når det sista och landar på marken. Joshua har slingrat armarna om sin pojkvän, han verkar också vara på myshumör. Självklart ska de sitta och gosa i bilen nu också. Det leder till att hon själv får sitta i passagerarsätet. Förhoppningsvis blir det inte alldeles för jobbig mellan hon och Yaosu. Om inte kanske hon kan smyga in hörlurarna när han inte tittar.. bara en smutta elakt, men det är åtminstone en utväg. Hon behöver alltid ha en sådan till hands. Hon öppnar därmed dörren och slår sig ner i framsätet.
”Du har adopterat en räv?” Upprepar Joshua med rynkade ögonbryn. Han har hört underligare saker, men det betyder inte att han inte är förvånad. Dömande är han inte alls, men han undrar om räven mår bra av det hela, såklart. Det är bara en naturlig instinkt för honom. ”Vad tycker Chuchu om det?”

Jo, alla hade nog föredragit att bli biten av Loki över Zihao. Det fanns ju nämligen alltid en risk att den sistnämnde skulle föra förbannelsen vidare och det var ingen som ville ha den. Bokstavligen ingen. Lyckligtvis hade Yaosu inte åkt på den där riktigt hemska förvandlingen, men vem visste, kanske det skulle komma förr eller senare? Fast nej, han fick inte ens tänka så för då var det så det hela skulle sluta. Jösses, att ens tänka på ordet ”bita” fick tjugotvååringens tankar att spinna iväg. Joshuas fråga fick honom däremot att falla tillbaka mot jorden.
”Chuchu bryr sig inte så mycket, de är mer som syskon vid det här laget”, svarade Yaosu och sneglade mot Hayley, som den här gången satt bredvid honom. ”Försökte få Loki att återgå till livet han levt innan men varje gång jag släppte ut honom kom han tillbaka..han älskar berget som vår familjens egendom ligger på men går aldrig särskilt långt”, förklarade han sedan och väntade tills alla satt sig tillrätta. När de väl gjort det tryckte han på gasen och letade sig igenom folkmassorna. Färden passerade inte utan en hel del tutanden och svordomar, men när de äntligen kom ut på motorvägen rullade det på hyfsat.
”Hur vill ni arrangera sovplatserna då?” Undrade den äldsta Huaze brodern och lät blicken glida mellan backspegeln och Hayley. ”Antar att Joshua kommer sova i Zihaos rum, ska Hayley också göra det eller vill du ha ett eget rum?” Frågade han och vände tillbaka blicken mot vägen. Hastigheten ökade allt eftersom kilometerna passerade, tills han slutligen lade sig på en jämn fart. Om trafiken inte blev alldeles hemsk skulle de kanske klara av redan på tre timmar, kanske mindre. Allt tjugotvååringen visste var att han ville komma hem så snart som möjligt. Att köra bil långa sträckor var inte direkt någon favorit göra i hans ögon.
”Om du inte vill sova ensam slår jag vad om att Chuchu gärna delar både rum och säng med dig.”

Det låter rätt mysigt faktiskt, att den lilla räven känner sig så hemmastadd att han inte vill lämna den andre. Det är liksom inte en historia som man hör varje dag. Tänk om man skulle adoptera en räv från ingenstans? Nu vet Hayley att han gjort det för att den lilla krabaten varit sårad, men ändå. Fortfarande en rätt häftig berättelse.
”Åh, kan inte vänta på att få träffa honom,” påpekar Joshua när han sjunker ner i baksätet, armen fortfarande slingrat om sin pojkvän. Men inte innan han satt på sig säkerhetsbältet. Såklart. Hon sätter sig tillrätta, sträcker lite på ryggen innan hon sjunker ner i sätet igen. Därefter drar hon upp benet, bara för att sätta ner den igen. Hon påminner sig själv att det bara är artigt att fråga först. Nu hade hon inte frågat de tidigare timmarna i bilen, men då hade de två bröderna varit upptagna med att prata med varandra. Så det känns bara rätt att göra det nu.
”Får jag ta av mig skorna? Jag lovar, de luktar inte,” precis som varje gång hon vill något så blir ögonen dubbelt så stora, och hon putar lätt med underläppen. Det brukar faktiskt fungera, rätt gulligt ändå.
Ojdå, det var en bra fråga. När de bodde i Yaosus lägenhet hade de två sovit tillsammans, i samma rum och i samma säng. Hayley har alltid gillat att sova med någon annan i rummet, det har känts säkrare då. Med tanke på att hon har riktigt hemska minnen från när hon var yngre som inträffade när hon låg i sömnen. Men nu.. nej, det skulle inte kännas riktigt rätt. Alls.
”Jag vill absolut inte sova i samma rum som dem,” noterar hon med ett litet skratt. Herregud nej, att inte dela rum med dem skulle göra livet både bättre för henne och paret. ”Så jag tror ett eget rum skulle vara bäst, om det finns?” Jo, det skulle nog vara bäst för både henne och Yaosu. Om de någonsin ska ha en chans att starta upp något igen kan de inte dela rum för närvarande. Plus lyser ansiktet genast upp av bara Chuchus namn. Att ha den lilla vovven bredvid sig när det är dags att sova låter perfekt. Med tanke på att Hayley inte kan sova för närvarande kommer det nog leda till en massa lek istället.

Yaosu förstod definitivt varför Hayley inte ville dela rum med de två turturduvorna. För det första, ew och för det andra ew. Visst kunde de vara extremt gulliga ibland, men på samma gång hade de en tendens att bli lite för..klängiga. Sättet de satt och gullade med varandra i baksätet kunde liksom inte jämföras med hur det kunde bli - hur det brukade vara.
”Skorna?” Undrade tjugotvååringen efter att ha suttit förlorad i sina egna tankar ett slag. ”Såklart, varför skulle du inte få göra det?” Han drog försiktigt på munnen och slängde en hastig blick mot den yngre flickan. ”Och det finns fler rum än Zihaos och mitt, typ fler än jag kan räkna på handen. Däremot ligger alla inte i samma byggnad, allting att utspritt”, förklarade han och frustade till. ”Förstår att du inte vill dela rum med dem, det skulle bara sluta med mardrömmar”, fortsatte den äldre och gjorde en grimas. Jo tack, bara att befinna sig i samma byggnad som paret kunde vara påfrestande värre. Hayley skulle absolut inte behöva genomgå det, och inte heller tvingas till att dela rum med Yaosu själv. Det skulle inte bli bra för någon.
Ännu en gång svävade tankarna naturligtvis iväg. Av någon dum anledning kunde han inte sluta föreställa sig hur det skulle ha varit om han och Hayley fortfarande var ett par. Bilderna som trängde sig fram i skallen fick hjärtat att brista och greppet om ratten blev sakta men säkert hårdare. De skulle ha delat rum, sovit i samma säng och betraktat varandra precis innan de steg in i drömmarnas rike. På mornarna hade han kunnat ta med frukost på sängen och därefter hade de kunnat smyga iväg till en av de varma källorna, för att ta sig ett behagligt varmt dopp. Nu skulle det inte bli så, utan de skulle hälsa på varandra vid frukosten, som förmodligen skulle vara gemensam för alla, inklusive personalen, och därefter prata artigt om vardagliga saker. Inte för att, till exempel, Loki var ett vardagligt samtalsämne, men principen kvarstod. Samma sak gällde miljön, vädret, alla andra djur och så vidare.
Tjugotvååringen skakade på huvudet för sig själv och försökte nästan desperat fokusera på vägen framför honom. Varför hade han ens tillåtit sig själv att föreställa sig hur det skulle ha kunnat vara? Fan, det hade bara gjort allting som redan var svårt betydligt värre. Snacka om att vara sin egna, värsta fiende.
”Du får välja din sovplats när vi kommer fram”, kraxade Yaosu och svalde därefter flertalet gånger. Han kunde inte tillåta sig själv att börja gråta över något sådant, åtminstone inte nu.

Ja, varför skulle hon inte få göra det? Det finns många olika regler i folks bilar, Joshua skulle till exempel inte vilja ha tåbira i bilen. Lyckligtvis luktar inte Hayleys fötter någonting, och de är lika rena som en bebis. Så han skulle inte heller vara så bekymrad över det.
”Jag vet inte riktigt, men bäst att fråga iallafall,” påpekar hon. Jo, om nu den andre inte skulle gilla att man tar av sig skorna i bilen så var det väl bäst att få det klart för sig. Hon vill inte riktigt göra några misstag. Hon höjer benet igen och tar av sig sina vita sneakers, bara för att lägga ner dem på bilgolvet igen. Därefter sätter hon sig med det ena benet under sig, betydligt mer bekvämt. Kan någon döma henne för att vilja vara bekväm de kommande timmarna som väntar? Nej, hon tycker inte det iallafall. Hur som helst bryr hon sig inte om någon skulle döma henne för det, men ändå. ”Men precis, det känns liksom inte bra att dela rum med dem. Skulle inte göra någon av oss glad.” Definitivt inte. Yaosu och Joshua skulle hellre vara ensamma i sitt rum, och hon själv skulle irritera sig något förskräckligt på deras konstanta kelande. Med ett gäspande lutar hon huvudet mot ryggen på sätet. Hon är så trött, men sömnen verkar verkligen inte vilja komma till henne. Fy fan vad irriterad hon blir på sig själv. Men trots att ögonlocken håller på att stängas och öppnas ibland, så glider fokuset alltid tillbaka till den tre år äldre mannen. Hon nafsar upp hur greppet om ratten hårdnar, och hur ansiktsuttrycket ser långt ifrån rofylld ut.
”Är du okej?” Frågar nittonåringen, osäker på om hon går över linjen. Men förhoppningsvis vet Yaosu att han inte behöver svara på frågan om han inte vill, hon vill liksom bara försäkra sig om att det är okej. Även fast det uppenbarligen inte är det.

Hayley hade rätt, det var trots allt bäst att fråga först. Både med tanke på artighet men även tjugotvååringens generella sätt. Yaosu hade ju alltid varit lite nojig när det kom till just renlighet, för att inte tala om ordning och reda. Så slutsatsen blev nog ändå att det varit bra av den yngre flickan att ställa frågan. Helt ärligt visste han inte ens hur han själv skulle ha reagerat om hon inte gjort det.
Blicken drog sig återigen mot Hayleys håll och greppet om ratten blev ännu hårdare. Knogarna blev alldeles vita, även fast ansiktet såg komplett lugnt ut, som om absolut ingenting var fel - som om allting var helt okej. Egentligen så var det okej, men samtidigt inte. Det han menade var att det endast var han själv som rispade upp alla dessa känslor, ingenting var den yngres fel.
”Nej, men det är ingenting du behöver oroa dig över”, svarade Yaosu och pressade fram ett leende, följt av en hastig blick åt sidan. Axlarna sjönk med ens ihop och greppet om ratten blev en smula lösare. Gud, han lät verkligen känslorna styra och ställa, ungefär som ett litet barn som inte fick köpa glass.
”Du borde försöka sova..det är fortfarande några timmar kvar och Zihao berättade att du haft svårt att sova på sistone”, fortsatte han med sin rispiga stämma. ”Jag är okej, det är ingen fara. Vill bara komma hem.” Visst, det där låter ju helt ärligt efter att du nyss sagt nej. Hur jävla dum är du egentligen? Yaosu började gnaga sig själv i underläppen medan blicken flackade över vägen. Det var okej, ingen fara. Demonerna kunde inte direkt hindra honom från att köra bil, eller hur? Vägen var bara lite suddig och kroppen skakade bara en aning. Inga problem, inga problem alls faktiskt.

Det hade varit en riktigt dum fråga från Hayleys sida, det är väl helt uppenbart att allt inte är okej. Hon har verkligen lust att banka huvudet mot fönstret av irritation på sig själv. Hon släpper ut en liten suck för sig själv medan huvudet faller på sniskan. På så sätt kan hon granska den andre på närmare håll. Hon hade haft tid för det under vägen till restaurangen, men det var liksom svårt att se honom helt från baksätet. Nu kan hon få en närmare titt. Ansiktet ser väldigt naturligt ut, inget större ansiktsuttryck. Precis lika vacker som alltid dock. Hon är nästan lite avundsjuk på det. Eller rätt avundsjuk faktiskt. Däremot kan hon se att det är något som bekymrar honom, händerna som nästintill är kritvita på ratten, axlarna sjunka.
”Du, jag kommer alltid att oroa mig.” Påpekar Hayley med ett litet leende. Jo, hon kommer nog alltid att göra det framöver, särskilt när han verkar på piss. Men det är något de har gemensamt, konstant oroa sig för varandra. ”Du får alltid prata med mig, även om saker och ting inte är som det varit.” Om det är någonting hon vill så är det att de ska kunna prata med varandra trots deras bakgrund. Bli vänner igen. Det är svårt för henne att förlåta allting, men som sagt kan hon inte leva utan Yaosu i sitt liv. När sömnen sedan kommer på tal stryker hon händerna över ansiktet, innan hon slingrar armarna om det ben hon har uppsatt på sätet.
”Jag borde försöka sova, ja..” Instämmer hon med en grimas. Huvudet sjunker tillbaka ner mot ryggstödet. ”Men som sagt har jag haft svårt att sova, så kommer nog inte kunna somna nu heller.” Hayley gnager sig försiktigt i underläppen medan de kristallblå ögonen glider över det vackra ansiktet. Pannan, ögonen, näsan, munnen. Tillslut tvingar hon sig själv att kolla därifrån. Hon frustar till av det den tre år äldre säger. Nej, det är uppenbarligen inte okej. Det har han ju sagt redan. ”Ljug inte.”

Det var väl det som var problemet, att han inte kunde prata med henne just för att saker och ting inte var som de brukade vara. Men det kunde han inte direkt säga, så istället höll han tyst och trummade löst med fingrarna på ratten. Kilometerna passerade och inga ord lämnade den äldres läppar på ett riktigt bra tag. Ögonen var stelt fästa på vägen och ögonbrynen hopdragna. Han hade ljugit, så skulle han ljuga igen? Eller skulle han bara förklara vad det var som pågick inuti skallen på honom? Ännu en gång blev blicken en smula suddig och tjugotvååringen sänkte hastigheten. En olycka skulle de inte bli inblandade i.
”Du har rätt, jag ljög”, mumlade Yaosu och gnagde sig själv hårdare i underläppen. Inte så pass att tänderna trängde igenom, men tillräckligt ligg hårt för att det skulle göra någorlunda ont. Det var hans sätt att hålla fötterna kvar på marken, att behålla den där kontrollen han var så ofantligt beroende av. Smärta var ett medel som tillät honom att nästintill alltid besitta just kontroll och självbehärskning. Utan den hade han nog varit ungefär lika katastrofal som sin två år yngre bror. För Zihao, han hade inte ens en gnutta självkontroll överhuvudtaget, och det var inte någon hemlighet.
”Jag vet inte vad jag ska säga, Hayley”, erkände den äldre och suckade ofrivilligt. ”Det här är betydligt svårare..jobbigare..än vad jag förväntat mig”, fortsatte han och ökade farten igen. ”Ingenting är som det brukade och jag vet att det är mitt fel, bara mitt fel, men ändå gör det på mig..kan inte sluta tänka på hur allting varit om jag låtit bli att ljuga.” Tjugotvååringen kände hur tårarna pressade mot murarna och var tvungen att blinka frenetiskt för att hålla dem borta. ”Borde inte ha sagt någonting, får helt enkelt skylla mig själv.” Orden var sträva som sandpapper, trots att de var väldigt sanna. Han fick skylla sig själv, punkt slut.