Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan hade somnat förvånansvärt snabbt ändå efter den minst sagt händelserika dagen, och kanske var det just därför. Det hade hänt så mycket att han känt sig helt utmattad när han gått till sängs, men även om insomnandet gick över förväntan sov han inte särskilt djupt. Det var väl trots allt ganska många gamla sår som väckts upp och nu krävde sin tankeuppmärksamhet från honom, krävde att arbetas med för att kunna läka om. Han vaknade ryckandes till då en knackning hördes, undrade vad i hela friden kunde vara så akut nu mitt i natten? Han suckade lågt och kastade en blick mot Thessa för att se om också hon vaknat till än, innan han reste sig upp. De envisa knackningarna fick honom att strunta i att klä på sig något mer än nattskjortan - hade personen nu ändå så bråttom skulle de knappast ha ont av det.
Han öppnade dörren i samma stund som han hörde att det var Ivor på utsidan, och kände sig plötsligt helt klarvaken av vad han sade. Jeanne, borta?
"Vad hände?" frågade han genast, med mycket högre puls än precis tidigare över vad som kunde ha hänt dottern.

"Jeanne. Det var någon som tog henne, jag såg inte riktigt, det gick så fort. Någon lade en arm om henne och drog henne därifrån. Jag..", Ivor avbröt sig själv. Han gömde händerna i ansiktet. Rädslan hade kommit ikapp honom. Det var fruktansvärt att tänka att hans största kärlek i livet hade blivit tagen från honom.
Ivor, som annars var sansad, vältalig och lugn, tappade fattningen. Han borrade fingertopparna i hårbotten och skakade på huvudet i förtvivlan. Han klarade inte att se på Rowan när han berättade, det skulle bara göra situationen ännu mer verklig.
Vid det här laget hade Thessa också vaknat upp. De oroliga rösterna hade fångat hennes uppmärksamhet. Och när det gick upp för henne att det handlade om Jeanne, ökade hennes puls på stört. "Vad händer?" Hon drog en kappa runt sig och gick fram till sin make och Ivor för att se efter. Hon ställde sig bredvid Rowan.
Ivor svalde och lät händerna falla vid sidan.
"Det är här nu.", sa han lugnt, men bestämt.
Thessa så oförstående ut på honom. "Vad menar du, Ivor?"
"Det här mörkret ni talat om, det är här. Vad annars skulle det ha varit, som tagit Jeanne?" Thessa flämtade och satte handen för munnen. "Vad såg du, Ivor?", försökte hon, men märkte att hon darrade på rösten.
"Någon tog Jeanne.", sa Ivor i ett andetag.
Thessa skakade på huvudet, var inte säker på om hon ville gråta eller bli arg. Hon tittade på Ivor för att se efter om han hade något mer att säga. Han såg allvarligt på Thessa och sedan till Rowan. "Något måste göras. Nu." Thessa nickade och gick förbi Ivor i dörröppningen. "Väck Alatar, Airdan med. Vem än som tagit min dotter ska få betala för det.", väste Thessa i ett andetag och gick för att leta reda på en tjänare. Hon skulle skicka efter Erland och Sienna. Thessa brydde sig om att det var mitt i natten, hon behövde allas hjälp. "Ivor, se efter Ravna, hon behöver dig.", sa Thessa utan att se åt hans håll samtidigt som hon krafsade ihop ett meddelande att skicka med till sina vänner.
Men Ivor dröjde kvar. Han ville se efter hur det var med Rowan. "Rowan, vad ska vi göra?"

Rowan kände hjärtat bulta hårt i bröstet medan Ivor förklarade allt mer om vad som hänt, och han svor tyst för sig självt. Visst hade dem alla känt mörkret som närmat sig, men de hade väl ändå trott att de skulle ha lite tid på sig att ta reda på vad det var som närmade sig innan det slog till. Men nu hade tiden tagit slut och inte ens i sina vildaste fantasier hade han kunnat tänka sig att det skulle ske något sånt här - något så pass personligt. Att det skulle röva bort deras dotter. Han insåg också vilken illa situation det faktiskt var - även om Ivor sett att hon blivit tagen, så visste dem inte något mer om vad, vem eller egentligen ens varför. Mer än den rena ondska de alla känt av. Han lade ena handen om Ivors axel.
"Vi kommer hitta henne, dem kan inte ha hunnit iväg långt." Sade han i hopp om att det skulle hjälpa honom något, försökte tro på de orden själv också. Han hade kommit direkt hit vad Rowan förstod, så Jeanne borde förhoppningsvis knappt ha hunnit ut ur slottets väggar. Men det kändes som om Ivor kunde behöva ett stöttningens ord, och det var nog ingen dum idé från Thessa att han skulle gå tillbaka till Ravna. Han sökte med blicken efter en vakt och klev fram till en av dem som kommit efter svärsonen.
"Väck alla vakterna, och finkamma alla slottets utgångar. Jag vill ha män och kontroller vid stadsportarna - Erland kommer veta vad han ska göra." Han var otroligt tacksam att ha vännen som befälhavare, för han litade på honom genom allt. Han skulle antagligen veta bättre än Rowan själv hur han skulle agera, när Rowans sinne riskerade att grumlas av oron för dottern. De skulle åtminstone inte få lyckas få med sig henne osedda ut ur Eimport. Han vände blicken tillbaka till Ivor igen efter att vakten gett sig iväg med orderna, försökte hålla sig samlad - det var antagligen högst viktigt att de agerade fort och rätt - men anade att oron sken igenom i blicken. Jeanne var hans lilla flicka och tanken på att något skulle ha hänt henne var hemsk.
"Kommer du ihåg något mer av vad du såg? Något om vilka som kan ha tagit henne?" frågade han, gissade att Ivor redan skulle ha sagt det i sådana fall men ville försäkra sig om saken.

Ivor tittade fokuserat på Rowan. Ivor ville så gärna hjälpa till, det brann i hela honom av ilska. Att någon hade tagit Jeanne ifrån honom! Tagit Ravnas mamma från henne. Det var inte rättvist. Och Jeanne som aldrig gjorde någon förnär. Tvärtom. Ivor kände inte någon med ett större hjärta än Jeannes. Hon vad god rakt igenom. Hon förtjänade inte det här. Varför? Varför just Jeanne?
”Du har rätt, Rowan. Vi kommer hitta henne. Låt mig hjälpa till bara.”, sa han och svalde.
”Rowan! Jag fick meddelandet. Vad hände?” Det var Erland som visade sig strax därpå. Han var klädd i rustning. Hela dagen hade han tränat tillsammans med de andra vakterna. Erland hade kommit hem till Sienna och hade strax därpå fått meddelandet från Rowan och Thessa. Han hade vänt om i dörren skyndat sig tillbaka. Han flämtade efter de snabba stegen.
Ivor tittade på Erland. ”Det är Jeanne. Hon är kidnappad. Jag såg någon ta henne härifrån.” Erland såg allvarligt på Ivor och nickade. ”Visa mig var du såg henne bli bortförd.” Direkt såg Erland allvaret i situationen och bestämde sig för att använda huvudet än att låta känslorna ta över. Han var ledsen för Rowan, Thessa och Ivors skull, men att vara ledsen skulle inte lösa fallet. Han behövde tänka nyktert och ta till handling. Jeanne skulle hittas, det var det viktigaste.
Erland kastade en blick åt vännens håll. ”Rowan, be Aiden skicka sin drake för att söka området runt slottet. Vi behöver använda alla ögon vi kan. Och kolla om Alatar har något som kan hjälpa. Jag vet inte exakt, men vi behöver all hjälp vi kan få.”
Erland gav Thessa en blick och gick sedan efter Ivor bort mot balkongen där Jeanne blivit kidnappad.
Balkongen ekade tom. En vindpust svepte förbi när Erland och Ivor ställde sig vid räcket för att se ut över slottsgården och hustaken som kikade fram längre bort i staden. Erland vände sig om och granskade golv och väggar och tak. Visste inte riktigt vad han sökte efter, men kanske fanns det något spår kvar.
Han hörde stegen av vakterna som rusade i korridorerna och de höjda rösterna. Alla kände pressen.
”Ivor, gå till din dotter. Jag meddelar dig om vi hittar något mer. Jag måste prata mer med Rowan.” Ivor nickade och gick iväg för att se efter sin dotter.
När Erland närmade sig Rowan och Thessas sovrum igen krockade han nästan med Aiden. Aiden hade skyndat sig till Rowan och Thessa när han hörde vad som hade hänt.
”Aiden?”, men Aiden svarade Erland inte.
”Mamma! Pappa! Är det sant?”, men han visste ju redan svaret. Han stannade upp och drog handen frustrerat genom håret.
”Jag såg några på värdshuset.”, började han sedan och tittade upp på Thessa och Rowan. ”Jag vet att det här är långsökt. Men jag tror jag vet vilka som kan vara inblandade i det här.” Han svalde och kände pulsen öka. Han tittade från Thessa till Rowan. Vid det här laget hade Erland kommit ikapp och ställt sig en bit bakom för att lyssna på samtalet.
”När jag var på värdshuset tidigare så hörde jag några prata om kungafamiljen. Om oss. Och hur de ville ha er ur tronen.” Han fnös, var irriterad hur han inte snabbare kunde få fram det han ville ha sagt.
”Mamma, det var någon där från Garkhauth. Jag såg varelsen. Och Edric med, tror jag. Jag menar, han såg dem också.” Han slängde en blick åt Erlands håll och såg sedan tillbaka på sina föräldrar igen.
”Aiden, de från Garkauth lämnar aldrig sitt hem. Du måste ha sett fel.” Aiden rynkade pannan och såg irriterat på sin mor. Hur kunde hon inte tro honom?
”De sa att de skulle hugga huvudet av oss!” Thessa teg, förstod att det spelade ingen roll vad hon trodde. Efter några sekunder drog hon ett nytt andetag.
”Okej, följde de efter dig tillbaka?”, sa hon lugnt.
”Nej.”
”Hur många var de?”
”Kanske fyra eller fem stycken.”
”Vålnader från Garkhauth?”
”Nej, inte alla. Det var människor också. Och en alv.”
Thessa rynkade pannan. Hon kände inte igen de som vistades med andra varelser, utanför Garkahuth.
”Har du sett de inne i slottet?”
Aiden fnös.
”Nej!”
”Varför tror du att det är de som har tagit din syster?”
”För att de är från Garkhauth. Och du, om någon, vet vad som händer när någon från Garkahuth kommer till Eimport, de har bara en sak i sikte.” Thessa tystnade igen. Hon gillade inte det som hennes son antydde. Istället vände hon blicken till Erland.
”Erland- har du sett någon från Garkahuth i Eimport? Någon ny?”
Erland skakade på huvudet.
En oro spred sig hos Thessa. Som om hon inte var nog orolig. Men att höra något så ovanligt. Och bli påmind om det förflutna gav henne en illamående känsla.
Dessutom vaktade Thessa något av stort värde för folket i Garkhauth. Var de ute efter artefakten? Hon bestämde sig för att se efter amuletten.
”Om det är de, Aiden, så stoppar vi dem. Hjälp de andra att leta efter sin syster.”
Thessa dröjde med blicken på Aiden för att sedan gå iväg för att se efter artefakten.

Rowan följde meningsutbytet mellan sin fru och son intensivt, kunde det verkligen vara några från Garkhauth som låg bakom? Tanken kändes främmande, men det var också främmande att de ens var här. Särskilt i det märkliga sällskapet. Det tog en liten stund innan hans hjärna till sist kopplade ihop det - männen från Garkhauth, som beblandat sig med andra varelser. Förstås. Varför i hela friden hade han inte kopplat ihop det tidigare, att det kunde vara dem som låg bakom. Varför i hela friden hade han inte satt stopp för dem tidigare? Visst, han visste varför. De hade inte haft något annat än starkt åtskilda meningar tidigare, och inget att faktiskt sätta dit dem för. Men ändå bannade han sig för det nu, att han kanske hade kunnat stoppa att de gett sig på Jeanne. Han svor till.
"Jag tror jag vet vilka det var du såg, Aiden." Nu fanns åtminstone fördelen att de hade något att gå på, någonstans att börja leta. Börja rycka i trådar. Han suckade något.
"Erland, det måste vara den gruppen vi talade om igår. Skicka ner folk till Klockan direkt, se om ni kan få tag på några medlemmar." Bad han genast vännen, kändes av största vikt att få tag i dem så fort det bara gick. Vände blicken tillbaka till Thessa och Aiden, lade en hand om Thessas arm för att hindra henne från att gå iväg riktigt än.
"Vi har börjat höra mer och mer om en grupp människor som börjat organisera sig, gamla anhängare till Clavius. Folk som vill tillbaka till den tiden. Jag har inte riktigt velat oroa er med det innan men det skulle stämma perfekt överens med vad Aiden sett." Han hade förstås tänkt berätta för Thessa tids nog, men med tanke på att det var anhängare till hennes far hade han först tänkt reda ut hur mycket allvar gruppen egentligen menade.
"Aiden, skicka upp din drake för att se över om han kan hitta något. Men jag vill att ni båda håller er i sällskap av någon och inte ger er ut själva på något, har dem gett sig efter Jeanne kan de lika gärna ge sig efter er med." bad han, de kunde inte riskera att någon mer skulle utsättas för något.

”Va?! Är det sant?! Varför har du inte sagt något tidigare?!” Utbrast Aiden efter Rowans ord. Hur kunde Rowan, Aidens far, undanhålla sådan viktigt information från sin son? Eller egentligen, för sin familj? Visst, nog förstod Aiden på något plan att Rowan bara ville skydda de sina, men Aiden trodde att han hade kunnat hjälpa till på något sätt.
Aiden fnös och såg irriterat på sin pappa och backade ett steg med blicken fäst på honom. Aiden var uppjagad. Han lugnade sig något då han drog ett nytt andetag. Draken. Kai. Sällskap. Tankarna for fort i skallen på honom. Sammanbitet gav han en blick som sade att han skulle utföra sin pappas önskningar och vände sig om för att leta reda på Edric. De två skulle kunna hålla ihop.
Erland nickade åt Rowan och försvann iväg i ett ögonblick för att göra som han blivit tillsagd.
Thessa stelnade i en rörelse och blev iskall. Clavius.. Anhängare till Clavius. Både ilska och sorg sköljde över henne som en våg. Hur hade han mage att visa sig här igen? Hur hade någon inte förståndet att försöka ta tillbaka honom till livet?
”Nej.. det är inte sant.”, viskade hon och tittade på Rowan, men hans blick sa tillräckligt. Och mörkret som Thessa känt hade inte varit en ovanlig eller ny känsla. Tvärtom. Det var precis samma känsla som när Clavius med sin ondska tagit över Vrale tidigare. Mördat kungafamiljen och själv utnämnt sig själv till kung av rike och land. Thessa blev illamående och stapplade ett steg bakåt samtidigt som hon satte en hand över bröstet. Det var chocken som kom ikapp henne. Hur hade hon inte kunnat se det? Hade hon undermedvetet nekat det som varit precis framför henne hela tiden? Och nu.. nu hade hennes dumdristiga beteende kostat hennes dotter.
Tanken på Jeanne gav Thessa livskraft igen och hon samlade sig något och sträckte på sig. Hon visste att hon skulle behöva ta till handling än att stå still och se på när Clavius än en gång orsakade smärta. Hennes tankar gick till artefakten från Garkhauth.
Clavius hade förmodligen känt av dess kraft och skulle söka upp föremålet för att ta kraften för sig själv. Thessa skulle inte låta det hända.
”Jag måste se efter amuletten.”, sa hon sedan och tittade skarpt på Rowan. Fortfarande omtumlad av nyheten av hennes fars återkomst. Men förnuftet verkade ha överhanden. ”Jag tror att han försöker lura oss.”, sa hon och vände sig om för att med hastiga steg gå åt allrummets håll där hon förvarat amuletten.
Dörren till rummet var stängd. Men utifrån, innan hon öppnade dörren kunde hon höra hur det väsnades därinne. Möblerna verkade kastas omkring. Utan att tveka tryckte hon ner handtaget för att öppna dörren inåt. Och mycket riktigt. Där stod han.
”Nej, det är inte sant…!”, sa Thessa, fastän det välbekanta ansiktet mötte hennes blick.
I rummet bland de välta stolar och bord stod Clavius, böjd över det låsta skrinet som innehöll amuletten. Han försökte med båda händer vränga upp låset, men han hade inte styrkan att lyckas.
”Jävla slyna, vad har du gjort?!”
Thessa förstod honom inte, han verkade totalt bortom all räddning. Han var förlorad i galenskap. Det insåg hon nu.
Som hypnotiserad av sin egen magi kastade hon med armen och ett grönt skimmer lämnade hennes kropp för att attackera Clavius och kasta honom mot marken.
Hon skyndade sig fram för att plocka upp skrinet och hann precis backa undan för att Clavius tog sig upp på fötterna. Han jämrade sig av smärta.
”Du vet inte vad du gör, Thessa. Du vet inte vems sida du står på.”
”Jag står på min familjs sida. Var är Jeanne?”
Clavius fnös då och drog roat på ena mungipan. Han svarade henne inte.
”Vad gör du här?”, försökte Thessa, men då skrek Clavius rakt ut och kastade sig över henne för att brotta ner henne på marken. Thessa fäktades med armar och ben och lyckades igen med samma magi att flytta Clavius från henne så att han for med stor kraft in i väggen.
Thessa tog sig upp på fötterna och tog ett krampaktigt grepp om skrinet. Clavius låg som hopkuren mot väggen. Smällen måste ha träffat hans huvud.
”Rowan! Rowan!”, ropade Thessa, med blicken fäst på förrädaren.

Rowan förstod ändå sonens ilska, för när han hade varit i hans ålder skulle han nog ha reagerat likadant eller åtminstone liknande. Då när man ville veta allt omedelbart, men han hade verkligen velat hålla dem lyckligt omedvetna tills han hade hunnit undersöka det vidare. Se ifall det var ett allvarsamt hot, eller bara något som skulle svepa över med tiden. Men så långt hade de inte hunnit och nu fick de betala ett alldeles för hårt straff för det. Eller rättare sagt så fick Jeanne betala.
"Jag hade ingen riktig anledning innan." Det var en kraftig förenkling, men han anade att sonen ändå skulle förstå det. För de hade trots allt inte haft något riktigt på anhängarna innan, mer än vem de föredrog som landets kung. Men inget faktiskt brott förrän nu. Nu när det kanske var för sent - nej, sådana horribla tankar fick han inte tänka än. Inte förrän de visste mer, men ändå så dök katastroftankarna upp gång på gång. Påminde honom om allt som kunde vara fel. Han hoppades innerligt att sonen skulle lyssna ordentligt och faktiskt ta med sig någon, men han litade faktiskt på honom där. Skulle det väl vara så att sonen beslutat sig för att ge sig iväg själv, fanns det ändå knappast något som Rowan skulle kunnat göra som skulle få honom att ändra sig. Såg efter sonen där han försvann iväg för att istället rikta fokuset tillbaka till sin fru, som tycktes än mer oroad över vad de precis fått berättat för sig.
"Han?" frågade han med en lika frågande blick emot Thessa, hängde inte alls med på vem hon menade med han. Visste hon trots allt faktiskt om gruppen, kunde hon till och med veta mer än Rowan och i det veta vem som ledde den? Kunde hon med han mena Clavius, om anhängarna delvis var från Garkhauth kunde de kanske ha hittat ett sätt att kunna tala med Clavius själ? Tanken att hans gamla ärkefiende skulle ha kunnat återuppstått, slog honom inte ens där och då. Konstigt nog med tanke på de som återuppstått under den senaste, märkliga tiden. Började följa Thessa iväg mot allrummet, ville inte låta henne gå själv om det hon misstänkte kunde stämma och någon var ute efter amuletten. Men en kort bit ditåt gick en vakt med snabba steg emot honom och stannade upp honom.
"Vi har stängt för och undersökt alla slottets utgångar, utan att ha hittat något spår än. Ingen av tjänarna eller personalen verkar heller ha sett eller hört något." Han gick rakt på sak, vilket Rowan gillade. Kastade en snabb blick mot Thessa där hon försvann iväg, men ville veta mer av vad vakterna fått fram innan han fortsatte följa med henne.
"Har ni hunnit ut till stadsportarna?" frågade han, också dem skulle vara av största vikt om de försökte föra henne ut ur staden.
"Vi har fått ut män till alla portar, så ingen kommer igenom obemärkt från och med nu. Några stycken har också börjat prata med de som bor närmast runt slottet och börjat leta efter sådana spår." Svarade vakten med en bekräftande nick åt Rowans ursprungliga fråga.
"Tack." Svarade han enkelt, var otroligt tacksam över att han hade så bra män vilket nog till stor del var Erlands förtjänst. Han var precis på vippen att fråga om något nytt när han hörde Thessa ropa hans namn och genast så gott som glömde bort vakten och deras samtal. Det fick inte hända något med henne också. Han satte genast fart emot rummet, svängde in där och såg lätt förvirrat runt i scenen där.
"Är du okej? Vad hände?" frågade han genast oroligt, tyckte sig vid en första anblick inte kunna se att hon verkade skadad åtminstone. Upptäckte först nu skepnaden av någon inne vid väggen och frös till mitt i ett steg emot Thessa då blicken landade på hans ansikte. Det ansikte som han kände igen alldeles, alldeles för väl. Hur?
"Nej..." utbrast han, kändes som om all färg omedelbart försvann från hans ansikte av det som vällde över honom av åsynen av mannen. Av minnen, hemska minnesbilder från den natt då han för så många år sen hade fått lämna slottet och förlorat allt, ilska över allt Clavius gjort och nu dessutom kanske också gjort emot hans dotter.

I så många år hade Clavius planerat sin hämnd och återkomst till Eimport. I sikte att förgöra kungen och ta över hans plats. Eller rättare sagt, hade han fantiserat över att ha ihjäl kungen av Vrale. Planerna, och hur allt skulle gå till, det fick han se då när det närmade sig. Målet hade Clavius alltid haft i sikte.
Men åren skulle också göra honom försvagad och twista hans sinne. Hans verklighetsuppfattning fallerade framför honom. Han kunde inte veta rätt ifrån fel och livnärde sig endast på att klamra sig fast vid hämnden. Tanken av makt gav honom puls och livslust. Det gav honom ett driv. Ett driv, som i fel händer och ögon skulle uppfattas som inspirerande och beundransvärt. Vad vore livet utan makten? Makten gjorde Clavius blind. Och alla hans anhängare likaså.
Som en av de odöda hade han också magin att bli återuppstånden.
I mellanrummet mellan livet och döden hade han samlat till sig tillräckligt med kraft för tala med de levande. Däribland de Jeanne. Hon var en av de odöda, även så om bara skuggan av henne. Hon hade magin inom sig. Med deras båda magier kombinerade reste han sig ur mörkret och andades luft igen.
Länge iakttog han. Väntade. Hämnden och hatet växte. Han blev ett skal av ondska. Tom.
Clavius driv att förgöra kungafamiljen skulle levas vidare med de som följt honom. Det satte sig som ett gift i dem. Och på samma sätt som törsten av makt fanns i honom, skulle de också finnas hos de andra. Det spred sig som en sjukdom.
Ur skuggorna talade Clavius till följarna, guidade dem och övertygade dem att de de gjorde var rätt. Och de skulle bli belönade för sina handlingar.
Det hade nått honom att Thessa bar på något värdefullt. Och när han visste att det handlade om artefakten skyndade han sig blint åt dess håll. Det var där han skulle möta sin dotter igen. Det var inget kärt återseende. Men desto mer strömmade hatet genom honom då han fick syn på sin fiende.
Långsamt tog han sig upp på fötterna, den här gången utan att jämra sig.
Helatiden med blicken på Rowan. De stod tysta i några sekunder. Thessa kunde höra sitt hjärta slå.
Den gamle mannen drog långsamt en kniv från sin midja. Thessa hade inte sett den tidigare. Stålet glimmade till av ljuset.
Thessa flämtade, men stod som fastfrusen på sin plats. Hon öppnade munnen för att säga något, men inget ljud kom ut. Hon bara flämtade.
”Aaaaaaaahhhhh!”, skrek Clavius rakt ut och störtade åt Rowans håll. Han klämde fast sin arm runt Rowans rygg för att hålla honom fast och pressade sedan knivens blad i Rowans sida.
”Nej!”, skrek Thessa rakt ut, som fått talförmågan tillbaka.
Hon kastade sig åt Rowans håll för att fånga honom i hans fall. ”Rowan!”
”Du vet inte vad du har gjort..”, snyftade Thessa och tittade upp på Clavius som stod över de med en tom blick. Vreden växte hos henne. Men innan hon skulle attackerat sin far med sin magi, försvann han ur tomma intet på ett ögonblick. Thessa skrek rakt ut av ilska vilket lockade vakterna in i rummet för att se efter vad som försiggick. ”Clavius.. Det var Clavius!”, väste Thessa och vände blicken till Rowan. ”Rowan.. säg något.”

”Vad är det som händer?”
Utanför rummet visade sig Philip. Ryktena om att Jeanne var kidnappad hade nått honom. Och oavsett om han var tillåten att vistas i slottet eller inte valde han att bege sig dit ändå för att se efter vad som försiggick. Det bekräftades att Jeanne var borta, men vem som låg bakom det visste inte Philip.
När han sedan gått för att leta reda på kungaparet blev han stoppad av vakterna. De skulle inte låta honom gå förbi. Alla vakter visste att Rowan och Philip inte kom överens, eller snarare, att Philip inte kom överens med Rowan. De var därför inte säker på att Rowans planer skulle delas vidare till kungen av Acria. ”Släpp förbi mig din drummel! Vet du inte vem du talar med? Jag kan se till att de hugger huvudet av dig!” Men det var förgäves. Han kom inte förbi.

Tanken på att karln skulle ha återuppstått hade inte ens slagit Rowan, men nu förstod han ju mycket väl vad Thessa hade menat med "han". Hur? Hur hade anhängarna lyckats återuppliva honom, utan att de förstått något? En sak var då säker, han förstod nu vad det annalkande mörkret hade varit för något. Det hade varit Clavius, den sista mannen Rowan nånsin velat träffa igen. Genom sitt liv som kung hade han ändå fått fler fiender än Clavius och gått igenom flera krig, men han skulle nog aldrig ha en fiende han hatade i den grad som han hatade Clavius. Mannen som på så många vis förstört hans liv, mördat hans föräldrar och tvingat honom till ett liv på flykt i så många år. Kände sig nästan illamående vid åsynen av honom.
Chocken fick honom att reagera alltför långsamt på Clavius framfart, alldeles för långsamt. Hann räcka sig ner till högra höften där han vanligtvis hade svärdshöljet, för att bara greppa luft - förstås. Han hade ju i princip gått rätt ur sängen och börjat jakten på Jeanne. Han ropade till då smärtan exploderade ur sidan, där det iskalla stålet trängts in och benen vek sig under honom. Svarta prickar av smärtan dansade framför ögonen, gjorde både synen och sinnet till en dimma. Lade instinktivt handen över såret, men kände fort hur fingrarna blev klibbiga av blodet som rann emellan dem.
"Clavius... Hur?" mumlade han och vände den nu smärtade blicken upp till Thessa, kände en viss svårighet att fokusera den på henne men försökte tvinga sig själv att fokusera. Visste att det knappast skulle vara något gott att tappa medvetandet, och vägrade ge efter ett uns åt Clavius. Kände sig fortfarande i chock av synen av den gamle fienden, och kanske även av smärtan.

Sienna hade väckts då de båda blivit kallade till slottet med nyheten om Jeannes försvinnande, och det var med en klump i magen hon skyndat efter sin make dit. Visste med sig att hon själv kanske inte skulle vara till den största hjälpen i självaste letandet - i vart fall inte till lika stor hjälp som Erland skulle vara - men beslöt sig för att leta reda på Thessa efter att ha hört sig för vart hon skulle vara till mest nytta. Ville se hur det var med henne, att en av hennes egna barn skulle vara försvunna var något av det absolut värsta hon kunde tänka sig så hon kunde bara tänka sig hur vännen skulle må nu. Även om de bådas barn var vuxna nu, slutade man aldrig bry sig om dem lika mycket som man alltid gjort. Hon ökade takten på stegen när hon både såg och hörde den uppståndelse som tycktes ha blivit längre bort, klev både förbi och blev omsprungen av vakter innan hon till sist kom fram till rummet. Hjärtat slog genast fortare då hon såg scenen framför sig.
"Thessa! Vad i hela friden har hänt?" utbrast hon och skyndade sig fram till vännen och den nu ganska bleka, blödande kungen. Hon svor tyst för sig själv, vad i all sin dar var det som skedde här i natt egentligen? Först Jeanne, och nu detta? Hjärtat slog hårt i bröstet när hon drog av sig den kaftan hon dragit om sig för den kalla nattliga promenaden hit, flyttade undan Rowans hand ifrån såret för att istället hårt trycka tyget emot såret i hopp om att stoppa blödningen. Vilket också resulterade i en skarp inandning av smärta och lite väl grov svordom ifrån Rowan, och hon mumlade ur sig ett förlåt. Hon var förvisso ingen helare, men hon hade ändå hjälpt till en hel del ibland helarna under krigen och ändå lärt sig lite av det mest grundläggande. Dessutom ville hon inte att Thessa skulle behöva ta hand om sin egen makes sår, anade att hon skulle vara upprörd nog ändå.
"Andas, båda två. Thessa, försök se till att hålla honom vaken." uppfordrade hon vännen, försökte dölja oron i rösten. Men mängden blod, sårets placering och färgen i Rowans ansikte oroade henne. Hon vände bak blicken till en av vakterna.
"Få hit en helare, genast. Hämta Erland också." bad hon, oavsett vad som hänt var en skadad kung snäppet värre landshotsmässigt än en försvunnen prinsessa och han var högst troligast den som skulle veta vad som skulle göras.

Adriana hade också hon väckts av uppståndelsen efter upptäckten av Jeannes försvinnande, och gett sig upp i jakt på något sätt att hjälpa till. Kändes dock som om det här mest var ett virrvarr av människor och vakter som var svårt för henne att få någon ordning i, men hon fick höra mer och mer om vad som troddes ha hänt. Ju mer hon fick reda på, desto mer kokade ilskan inom henne. Pratet om den rebellgrupp som tycktes tråna efter Clavius sätt, och så pratet om att hennes forna make skulle ha ett finger med i det - kanske till och med stötta gruppen - fick det att helt koka över inombords. Hur kunde han vara så urbota dum? Det här var långt över gränsen, till och med för att vara Philip. Han hade förvisso gjort mycket dumt i sina dagar men nog inget likt det här. Hon hade ändå trott att det fanns någon sorts mänsklighet i honom, men att samarbeta med människor som sympatiserade med Clavius? Som så brutalt mördat hennes föräldrar, och nu kidnappat Jeanne? Det var långt över gränsen. Alldeles för långt, och ilskan var tillräcklig för att få henne att leta upp honom. Hon förstod dock på vägen att något hade hänt, något allvarligt, av allt spring av vakter. Fick stannat upp en av dem för att fråga vad som hänt, och fick ur honom att kungen nu var skadad. Vad i hela friden? Hon ökade på stegen, och fick syn på en välbekant figur längre bort.
"Du!" fräste hon ilsket när hon kom närmare Philip, med ögon blixtrandes av ilska medan hon fortsatte emot honom.
"Är du helt jäkla från vettet? Sympatiserar du med Clavius?" fräste hon ur sig, fortfarande precis lika ilsket.

Rowan kändes så tung i hennes famn, där han vilade i hennes knä. ”Rowan, snälla.. se på mig..”, försökte Thessa och försökte hålla tillbaka tårarna, men det var förgäves. De rann långsamt nerför hennes kinder. Så mycket skada som hennes far orsakat och det verkade ännu inte vara över. Även in i döden smärtade han de.
Thessa hade länge levt med skulden över Rowans föräldrars död, men lärt sig att lägga det bakom sig och faktiskt inse vem som var skurken- Clavius. Och det viktiga i hennes liv skulle vara det hon istället fokuserade på. Hennes och Rowans barn och deras kärlek. Visst, hon var kantad av det som varit och i utmanande situationer kunde hon hamna i skuggan och älta det förgångna. Det gick inte att förstå, och varenda gång Thessa funderade, så var det, det hon kom fram till och gick sedan vidare i livet. Clavius var tappad och förlorad. Vad det varit hennes mor hade upplevt.. det skulle hon aldrig veta. Thessa levde i förhoppningen att han varit någon annan den tiden då han levt med Thessas mor. Det lilla hon hade hört om Lamentia var bara goda ord. Thessas mor, hade varit väldigt omtyckt. Hur kunde de ha varit ett par?
När Clavius sårat Thessas make, ännu en gång, kom minnena kvickt tillbaka till henne. Den tid då Thessa trodde att hon förlorat Rowan för gott. Där, vid slagfältet. Bland sina vänner och fiender. Nej, det fick inte hända!
Thessa märkte inte ens när Sienna kom in i rummet. Det var först när Sienna talade till de som Thessa såg upp på sin vän och en lättnad överöste drottningen av Vrale. Hon var här, med sina kära. ”Sienna..”, andades hon ut och märkte att hon andats ytligt. Hon drog ett djupt, flämtande, andetag. ”Det var Cla.. Clavius..”, avslutade hon och skakade på huvudet då hon kände hur gråten var nära inpå igen.
Thessa nickade åt Siennas ord och försökte koncentrera sig på Rowan och drog ny luft i lungorna. ”Du ska bli bra igen, Rowan. Se.. du har så mycket kvar att göra.”, viskade hon och placerade en puss på hans panna och iakttog sedan hans ansikte.
”Rowan! Vad i-..” Erland visade sig i dörröppningen och skyndade sig fram till de andra. När han såg i vilket dåligt skick vännen var, hukade han sig ner för att se närmare på Rowan. ”Vem gjorde det här?” Han tittade från Sienna till Thessa. ”Clavius.”, nästan viskade Thessa utan att slita blicken från sin make.
Erland rynkade pannan något och tittade bestämt på vännen. ”Du håller dig vid medvetandet. Hör du det?”, sa han skarpt åt vännen. Det kom från oron. Erland ville inte ens tänka vad som skulle hända ifall han blev utan Rowan. Nej, det fick inte ske.
”Var är den där helaren?!”, utbrast han ilsket och kikade över axeln för att i precis i samma stund få syn på en dam som klev in i rummet. Hennes ansikte var dolt av en huva.
Skyndsamt, men lugnt, gick hon närmare de andra. Erland gav henne plats för att närmare kunna undersöka Rowan och hans sår.
Kvinnan höjde en handflata som hon rörde över Rowans sår. Gav ifrån sig ett otydligt mummel och kände sedan med fingrar i såret. Det skulle förmodligen smärta kungen, men hon skulle på närmare håll se efter blodet på hennes fingertoppar. Hon gnuggade det mot varandra och luktade på det. Konstaterade något otydligt och höjde handen på nytt för att hela såret. I ett mummel uttalade hon en formel och ett vitt sken lämnade hennes fingrar. ”Det är så mycket jag kan göra. Kungen kommer inte bli helt återställd av det, men det är tillräckligt för att samla energin och styrka. Han kommer återhämta sig fort.”, förklarade hon åt Thessa. Erland såg skeptiskt på och bytte en blick med Sienna för att sedan se åt helerskans håll igen. ”Hur fort?”, frågade han. ”Det är upp till kungen, kapten.”, svarade hon och reste sig upp för att niga åt de och sedan försvinna därifrån.


Philip for runt när han hörde Adrianas röst. ”Du! Säg åt de här idioterna att jag måste komma förbi! Genast! De verkar inte ha något vett i huvudet alls!” Han visade med armen åt vakternas håll som inte alls verkade berörda av Philips ord.
Men så insåg han vad det var hon hade sagt och han såg för en sekund överraskad ut.
”Sympatiserar? Vad pratar du om? Clavius? Hmpf!”, fnös han och korsade armarna över bröstet.
”Ena dagen vill inte ha med mig att göra och nu är du plötsligt väldigt intresserad av vad jag gör på min egen tid. Du valde att gå, Adriana. Du har inget att säga om vad jag gör eller inte gör.” Philip pausade och rynkade pannan ogillande. ”Nå? Tänker du berätta vad det är som försiggår här eller? Måste jag ta reda på allting själv här eller?”
Philip verkade inte alls intresserad av att prata om sina kontakter eller jobb. Någonting hände här, något väldigt stort och Philip behövde veta vad. Nu.