~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Han njöt av hennes beröring. Den var mjuk och stillsam, det förvirrade uttrycket fanns kvar i hennes ansikte men vad det än var som tidigare hade gjort henne upprörd fanns inte kvar i hennes blick. Erik drog ett djupare andetag och kysste försiktigt hennes panna, försiktigt men bestämt. Erik ville stanna där för evigt. Bara han och Arya i en stillsam skog med solens varma strålar och inga bekymmer.

Arya - Skogen i Öst
Hon slöt ögonen när Erik kysste hennes panna och ett litet leende smög fram på hennes läppar.
”Jag älskar dig.” sade hon lågt och lutade sig in mot hans bröstkorg. Oavsett vad det var prinsen gjorde med henne så älskade Arya honom med hela sitt väsen, det visste hon, utan minsta tvivel eller förvirring. Hon älskade honom och han älskade henne och den tanken lugnade henne helt och hållet där hon stod lutad mot hans bara hud.

Erik - Skogen i Öst:
Han skrockade lite lätt djupt nere i halsen, Arya kunde vända på två röda sekunder och det var vad hon hade gjort nu. Han lade armarna om henne och drog hennes tätare mot sin egna kropp.
"Och jag älskar dig." sade han stillsamt och vilade kinden mot toppen av hennes huvud. Det var underbart att bara få ha henne nära, men en tanke hade börjat gnaga långt bak i hans huvud. Visst var de i sin egna lilla värld just nu, men bortom gläntan låg verkligheten och Erik kunde inte hjälpa att oron började gro inom honom. Oron för framtiden - skulle deras familjer någonsin acceptera dem som ett par? De behöver inte ens acceptera det... Bara, bara lämna oss ifred...

Arya - Skogen i Öst
Det var bekvämt att bara stå där i gräset med Erik. Hans kropp var varm och hon kunde känna han hjärtslag vid sitt öra. Hans händer på henne fick henne att känna sig varm, inte bara på utsidan utan även inombords. Det kändes nästan som om han smälte ner henne på alla sätt som gick, men det hade inte Arya något emot.

Men, i en av sina händer höll hon fortfarande den gyllene kammen. Hennes tumme fortsatte att stryka över dess pärlor och fast att hon för tillfället var behagligt omsluten av Erik i deras lilla värld så kunde hon inte låta bli att tänka på sitt hem, Söder. Landet hon kom ifrån. Och, för ovanlighetens skull drogs hennes tankar på grund av kammen till hennes mor, Ranya. Arya hade nästan medvetet försökt att inte tänka på sin mor allt för mycket eller för djupt sedan hon dog - det blev alltid för smärtsamt. Men nu, för första gången sedan hon gett sig av med Erik så gjorde hon det, tänkte på sin moder utan att det egentligen var meningen. För någonstans så undrade Arya vad Ståthållaren av Dhakair skulle tyckt om det Arya gjort om hon varit i livet. Skulle hon accepterat och stöttat Aryas val att vara med Erik? Skulle hon välkomnat Erik som sin svärson, trots fiendskaper med Norr? Arya visste inte, men hon ville tro det. Någonstans inom henne kändes det som att hennes biologiska mamma skulle förstått Arya, älskat och stöttat henne oavsett vad som hände.

Erik - Skogen i Öst:
Han drog ett djupt andetag och blåste ut luften från sina lungor i en lång suck. Tankarna på deras hem, deras familjer och fientligheten mellan Norr och Söder fick hans hjärta att ömma lite. Han var orolig och faktiskt rädd att allt vilken sekund som helst kunde gå åt helvete. Att Hans och Aryas val kanske leder till något fruktansvärt, som krig.

Erik försöker trycka bort tankarna. Men det går inte riktigt. Däremot går de nu i en annan riktning.
"Vi borde återvända Arya, Freja och Wilheim börjar nog undra vart vi tagit vägen." säger han in i hennes mörka hår och pussar toppen av hennes huvud igen. Han vill inte släppa taget om henne eller lämna deras lilla bubbla - men det är dags att möta verkligheten och dess utmaningar.

Arya - Skogen i Öst
”Vi borde återvända Arya, Freja och Wilheim börjar nog undra vart vi tagit vägen.”
Arya suckade mot Eriks bröst. Hon visste att han hade rätt, de hade varit borta länge utan att säga någonting om det till någon. Deras sätt att ge sig av hade dessutom inte varit det lugnaste. Arya mindes tydligt hur de andra två nordborna blivit helt knäpptysta då Erik hastigt rest sig upp under frukosten dagen innan, lyft upp Arya flera decimeter över marken, sedan utan förvarning bara satt ner henne igen och med snabba steg försvunnit in i skogen. Hon hade inte tänkt så mycket på dem just när det hände, hon hade bara sprungit rakt efter Erik utan att se sig om den morgonen. Men det hela måste varit väldigt dramatiskt och chockerande att bevittna. Inte vore det konstigt om generalerna började undra vad som hänt vid det laget.

Arya lutade sig bakåt lite grann utan att helt dra sig ur Eriks famn. Hon böjde på nacken nästan 90 grader för att se upp i hans ansikte, det var obekvämt men hon ville inte dra sig längre tillbaka än så. För ett ögonblick slogs hon av hur välkammat hennes älskades skägg nu var och kände en liten tillfredställelse över att hon lyckats reda ut det så väl.
”Jag vet att du har rätt men,...” Arya suckade igen, hon visste inte riktigt hur hon skulle avsluta meningen, ”vi får nog klä på oss lite först i alla fall...”

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrockade lite lätt åt hennes ord,
"Du har nog rätt i det." sade han medan bröstkorgen vibrerade från det djupa skrattet långt ner i hans hals.
"Vi är inte direkt anständiga såhär." fortsatte han och böjde knäna, lade armarna precis nedanför Aryas rumpa så att huden på hans armar var mot huden på hennes nakna lår och lyfte upp henne i ett nafs så hennes huvud var ovanför hans eget och han nu var den som fick se upp på henne. Så jävla vacker... Tänkte han då solen träffade Aryas ansikte och hår.
"Min oanständiga, vackra skatt." sade han med ett leende.

Arya - Skogen i Öst
”Min oanständiga, vackra skatt.”
Arya log ner mot Erik. Ordet ”oanständig” var inget hon uppskattade precis, särskilt inte efter ångesten hon så nylligen haft, men på något vis tyckte om hon det när det var Eriks läppar som sa det. Hon krokade sina bara ben runt hans midja och lät en arm hålla om honom runt nacken. Den andra handen smekte hon först hans kind med en gång innan den gled ner för att vila på hans bröst.

Hon kysste honom kort en gång på munnen, men drog sig ganska snart tillbaka igen.
”Inte för att jag inte tycker om dig utan kläder, men min kropp ovanpå din räknas tyvärr inte som något som gör dig mer anständig.” sade hon och lutade sig lite närmare hans ansikte när hon lade till, ”även om jag gärna varit där istället för dem...”

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrattade lite lätt åt Aryas ord, ett mjukt skratt.
"Jag tycker om dig oanständig..." sade han och log brett, "men ja. Vi behöver gå tillbaka tror jag. Även om jag hellre hade stannat här..." Han gav hennes lilla haka en försiktig puss innan han långsamt släppte ner henne.

Samma stund som han släppte taget om henne kände han sig lite tommare, vilket var underligt egentligen för Arya var ju precis där. Kanske hade han nu börjat känna ett behov av henne, fysiskt på något sätt.
"Kom igen, klä på dig." sade han lite retsamt och grep tag om hemmen på skjortan hon bar. Innan han hade hunnit dra ett andetag till hade han ryckt upp skjortan över hennes huvud med ett retsamt leende.
"Behöver denna om jag ska kunna klä på mig," klämde han fram - men inte ursäktande på något sätt för att han just berövat henne på det enda klädesplagget hon bar.

Arya - Skogen i Öst
”Kom igen, klä på dig.”
Arya var inte över huvudtaget beredd när Erik hastigt drog av henne hans skjorta. Hon gav upp ett litet tjut då han drog den över huvudet på henne så att hennes bara kropp blottades för omvärlden. Inte för att det var särskilt många som kunde se henne, bara Erik, hon själv och hästarna - vilka alla hon var bekväm med, men Eriks lilla hyss tände ändå en liten glöd inom henne.
”Behöver denna om jag ska kunna klä på mig,”
Arya blängde surmuletpå Erik med armarna om sin bara överkropp.
”Du din,” började hon samtidigt som hon gav honom några lätta sparkar på benet - hon ville inte lyfta sitt eget högre än så med tanke på sitt bara tillstånd, hon kunde riktigt se för sitt inre hans tillfredställelse över om hon lyfte sitt ben så högt att det träffade hans mage, ”barbar.”

Som tur var låg hennes byxor på marken precis bredvid. Efter några lätta sparkar som en liten hämnd drog hon dem hastigt på sig för att inte låta honom tillfredställas av hennes underkropp något mer. Hennes överdel däremot syntes inte till någonstans i närheten. Efter att ha letat i några minuter vände hon sig irriterat mot Erik igen, men såg noga till så att barmen dåldes av hennes långa hår.
”Jag kan inte hitta den.” sade hon smått surt, ”tänker du hjälpa mig leta eller ska du bara stå där och glo på mig under tiden?”