Prs tippest & JustAFriend

Även om det inte var den roligaste sysselsättningen han kunde komma på så var det ändå okej. Minuterna svävade förbi hyfsat snabbt. Kanske var det en bra övning för honom. Att fokusera på att inte göra någonting. Efter att ha varit överambitiös och ansvarstagande i alldeles för många år var det nämligen något han var otroligt dålig på. Elliot var nog rätt så långt ifrån en bra modell, osäker och stel men Sebastian verkade hyfsat nöjd, hade bara gett några menande blickar då och då.
När den yngre sagt att han var klar reste sig Elliot upp och sträckte lite på sig. Sedan gick han fram till staffliet och tavlan. Studerade blyertsstrecken.
"Du är magisk", sa han med ett litet leende dansades på läpparna. Och det här var väl bara skissen? Jösses.

Elliot verkade gilla den. Om han inte ljög, förstås. Men orden och leendet på den äldres läppar verkade vara genuina.
”Den är okej”, sa han och nickade mjukt i riktning mot tavlan. Den var inte okej. Inte egentligen. Visst var den på samma nivå som hans tidigare målningar, men Elliot förtjänade bättre än så. Mycket, mycket bättre.
”Ska du hem eller vill du.. stanna?” Sebs blick blev lite blyg när han sneglade upp på Elliot från sina fötter.

Den var så mycket mer än okej. Synd att den yngre inte insåg det. Klankade ner på sitt konstverk på samma sätt som Elliot klankade ner på sig själv. Skillnaden var bara att Elliot var under all kritik och Sebastians målarskills otroliga.
"Vill du ha mig här? Helt ärligt nu", Elliot mötte Sebastians blick. Blicken som nu inte var lika självsäker som vanligt. Kanske tänkte den yngre på vad han tidigare sagt, att han ville att den andre skulle gå. Eller så var det någon annan anledning som Elliot inte förstod sig på. Själv hade han ju sett på Sebastian blygt och osäkert många gånger, men det var skillnad, Sebastian var inte så.

Han ville att Elliot skulle stanna. Samtidigt ville han inte det för ju längre tid de var med varandra desto större risk blev det att Seb fick ur sig något dumt. Dessutom behövde han äta middag med familjen. Skulle Elliot följa med då eller skulle han gömma sig i sovrummet?
”Jag, öh, jag vet inte”, svarade han osäkert. Fan. Han duckade redan upp allt. ”Du får stanna om du vill.” Han ryckte på axlarna och mötte hastigt den äldres blick innan han tittade på canvasen igen. Fan fan fan.

Nej, det var inte direkt ett övertygande svar. Genast började Elliots övertänkarhjärna sätta igång. Sebastian ville nog bara att den äldre skulle gå. Bara att han inte ville säga det rakt ut, som han gjort två dygn innan.
Elliot gick och plockade upp tröjan på golvet. Tog på sig den. Frös inte riktigt lika mycket. Men nästan.
"Jag kanske borde gå då...", mumlade han, med blicken fäst på den yngre fötter. Jäklar vad bra deras lilla återförening gick. Han tittade försiktigt upp mot Sebastians ögon.

Åh nej. Så jävla meningslöst att ens lämna lappen om han inte ens skulle kunna uppföra sig normalt. Fan, Seb. Du är dum i huvudet på riktigt.
”Så du vill inte stanna?” frågade han tvekande. Elliot hade ju sagt att han skulle gå. Tog på sig tröjan igen och gjorde väl sig redo för att dra. ”För du får stanna om du vill.” Okej, Seb. Han fattade nog första gången. Du behöver inte upprepa dig som en papegoja eller vad du nu försöker efterlikna.
Han mötte den äldres blick. Försiktigt, minst lika försiktigt som Elliot.

Men jösses, när hade det blivit såhär blyga? Det var en sak när Elliot höll på så där, det var ju liksom sån han var. Men Sebastian?
Elliot tvekade lite. Så den yngre ville att han skulle stanna, eller? Är 'får stanna' samma sak som 'vill stanna'? Inte nödvändigtvis men kanske nu? Kanske.
"Om du inte vill att jag ska gå stannar jag gärna, i alla fall en liten stund", svarade han och tittade ner. Ritade en liten liten cirkel med foten. Herregud, vad höll de egentligen på med?

Okej bra. Elliot stannade. En liten stund. Förhoppningsvis lite mer. Fast inte så länge så att det hann bli middag och Seb blev tvungen att ’gömma’ honom i sitt rum eller be honom att gå. Det skulle bara vara obekvämt.
”Bra”, sa Seb och log svagt. Gick lite närmre den äldre, tryckte undan den nyfunna blygheten och tog den äldres händer i sina egna. ”Jättebra.”

Okej, det verkade som att 'får stanna' också betydde att det andre ville det. Bra. Bra bra bra.
När Sebastian tog den äldres händer i sina tittade han upp. Nickade försiktigt. Log lite smått. Fortfarande blygt av någon anledning han inte riktigt kunde förstå sig på. Sebastian ville ha honom där. Elliot var kär. Varför skulle han hålla på att 'blyga' sig?
Han höjde den ena handen och petade upp en hårslinga som ramlat ner i den yngres panna. Den andres rufsiga hår för ovanlighetens skull. Han smekte sedan Sebastians kind, för att slutligen låta handen falla.

Seb var inte van vid att ha rufsigt hår. Än mindre van att någon rättade till hans hår. Inte för att han hade något emot det, verkligen inte, för det var Elliot som gjorde det. Elliots fingrar som snuddade vid hans panna. Gud. Elliots fingrar som smekte hans kind.
”Kom”, nästintill viskade han men väntade inte på ett svar från den äldre innan han drog med de båda till sängen. Satte sig ner i sängen och tittade upp på Elliot. Lät sina händer, som ännu en gång gripit tag i den andres händer, gå vidare mot Elliots midja.
Riskfyllt? Kanske. Mycket möjligt.
Men han kunde inte hjälpa det.