Flowers in the dark [PRS]

Åh.. Hayley borde ha hållit käften. Det allra minsta hon vill göra är att få den andre att känna obehag. Hon ville verkligen inte att han skulle känna sig tvungen att fråga, bara att hon finns där om han vill prata ut sig lite. Ett steg framåt liksom, att prata med varandra om de problem de stöter på. Som de gjort i breven. Men de kanske inte kan gå vidare till det. Mycket har förändrats, och kanske det här med att prata om allt med varandra inte längre går. Med armarna slutna runt benet sjunker kinden försiktigt ner mot knät. Blicken flackar mellan Yaosu och ut genom fönstret. Hon kan inte riktigt besluta sig över vart hon ska kolla. Naturen som swishar förbi, den är så vacker… hon kan fortfarande inte greppa att hon är i Kina. Nej, hela resan i flygplanet hade hon nästan varit i förnekelse. Hur som helst är den tre år äldre minst lika trevlig att kolla på. Däremot känns det lite som att hon kan göra honom mer nervös bara av att kolla på honom. Stackarn har redan för mycket att fundera över. Så hon bestämmer att hålla blicken fäst genom fönstret.
”Jag håller med, det är svårare än vad jag förväntat mig också..” Med ett litet, blekt leende börjar Hayley att pilla med sina strumpor istället. Det är alltid mer bekvämt att hålla på med något annat när hon blir nervös. Men det är sanningen. Att träffa Yaosu hade varit så mycket svårare än hon förväntat sig, det hade slagit hårt i bröstkorgen. Det känns fortfarande som att någon står där och hoppar på hennes lilla hjärta ”Men vi kanske kan jobba på det tillsammans? Vi kanske inte kommer dit igen, men vi kan väl ändå vara vänner?” En liten del av Hayley har lust att förlåta allting där och då, ta tag i en av Yaosus händer och säga att de kan försöka igen. Men Gud.. tänk om hon ångrar sig? Hon kan inte förlåta hur den andre lät henne vara där i lägenheten trots att deras närhet bara kunde leda till än en attack. Det borde åtminstone ha varit något som dykt upp i huvudet på honom. Sen skakar hon beslutsamt på huvudet. ”Du borde visst ha sagt till mig. Du får mer än gärna prata med mig Yaosu, i grund och botten vill jag bara att du ska må bra.”

”Jobba på det? Jag önskar att jag kunde säga ja, men det är..det är svårt”, mumlade tjugotvååringen och fick med ens lust att begrava ansiktet i händerna. Naturligtvis ville han försöka och få det att fungera, men det var samtidigt skrämmande. Tänk om deras försök ändå bara skulle leda dem längre från varandra än de redan var, förstöra allting ytterligare. Nu när de satt öga mot öga var det en risk Yaosu nästan inte vågade ta. Landskapet for i hastig takt förbi utanför bilen. Miljön började förändras allteftersom och luften blev renare och renare desto längre ut på landet de kom. Risfält hade börjat breda ut sig längsmed vägen och små floder rann under broar lite då och då.
”Vill att du ska må bra också, förlåt om jag bara försvårar det hela tiden.” Den äldre knep ihop läpparna och bestämde sig för att hålla munnen stängd de kommande timmarna. De hade redan åkt ungefär en tredjedel av vägen, så det var bara runt två timmar kvar. Naturen fortsatte förändras och de närmade sig sakta men säkert familjen Huazes egendom. När de svängde in på den lilla grusvägen som slingrade sig upp mot berget, först då valde han att tala igen.
”Vi är framme alldeles strax”, aviserade Yaosu och slog av på farten när bilen började klättra upp för sluttningen. Det var ganska högt, men vägen slingrade sig upp och därmed blev det inte lika brant, bara i krökarna.
”Ms Yu vet att vi redan ätit. Jag talade om för henne att vi kommer äta någonting litet i tehuset senare under kvällen”, fortsatte han, rakt på sak, och sneglade därefter bakåt mot de två turturduvorna. ”Mamma är inte hemma, men du får inte bete sig som en komplett galning, Zihao.” Tjugotvååringen himlade med ögonen och svängde in vid ett av de lite större husen. ”Sådär, vi är framme.”

Det som kommer ut mellan läpparna på den tre år äldre mannen får Hayley genast att tystna till. Han vill inte jobba på det? Varför är hon egentligen här då? Visserligen behövde hon ett miljöombyte, men en liten del av henne hade alltid trott att det skulle bli något mellan dem igen. Hoppats på. Trots att hon inte kunnat förlåta allt som hänt så ville hon ändå försöka. Ett steg i taget.
"Jag förstår, det behöver vi inte göra." Svarar hon efter en lång stunds tystnad. Bröstkorgen gör ont, som att någon trampar på hennes bröstkorg. Hon kan inte direkt tvinga någonting ur Yaosu, och kanske det är bäst så. Då behöver hon inte bry sig om att konstant oroa sig över vad han tänker och tycker. Det är bara han som påverkat henne på det sättet.. och tja, nu när hon vet att det inte kommer bli av något så kan hon fokusera på annat. Som att ta hand om sig själv ha det lite kul. Resten av bilresan verkar det som att de bägge två håller sig tysta. Hayley gör det främst för att den äldre inte säger någonting. Istället lutar hon huvudet mot glasfönstret och glor ut genom fönstret.
"Gud så skönt!" Tjuter Joshua när han stiger ut ur bilen. Luften är frisk, betydligt bättre än luften i New York. Hayley följer hans exempel efter att ha dragit på sig sina sneakers. Väl därute börjar hon sträcka på ryggen, och de stackars benen. Skönt var en underskattning.

Okej, så Yaosu insåg ganska snabbt att det han sagt kommit ut helt fel. Han ville naturligtvis försöka, men han var samtidigt rädd - rädd för att ingenting skulle bli som det varit innan. Ja, det var förskräckligt själviskt, däremot kunde han inte styra över känslorna. Tankarna var en annan sak, men att hjärtat blev alldeles vilt så snart han lade ögonen på Hayley var ingenting han kunde ändra på. Hursomhelst hade han inga planer på att ta upp det hela igen i bilen, det fick vänta tills de var själva. Fast rent realistiskt sett kanske de aldrig skulle bli det efter det han precis sagt. Precis och precis, snarare för närmare två timmar sedan.
Tjugotvååringen öppnade dörren och steg ut. Mörkret hade börjat lägga sig, men det var fortfarande tillräckligt ljust för att man skulle kunna urskilja den vackra miljön. Det fanns flera små hus omkring dem och vägar som gick mellan dem, grusvägar såklart. Träden som höjde sig längsmed dessa stod ganska glest, vilket gjorde att solens sista strålar utan problem kunde slingra sig ner mot marken. Några meter bort fanns ett litet grönsaksland fyllt med färska råvaror såsom både lök och morötter. Allting var väldigt gulligt, minst sagt.
Efter att ha stått där ett slag och bara andats verkade det som om en viss liten räv hade snappat upp de nya dofterna. Dock kom Loki inte springandes mot de andra, utan uteslutande mot Yaosu. Han var skygg runt andra människor, speciellt av den sort som inte luktade halvt vilt. För den äldsta Huaze brodern misstänkte starkt att den lilla filluren kunde känna av det och att det skapade någon slags säkerhet. Valsnötshjärna.
”Jaså, kommer du”, kuttrade han och satt sig på huk, bara för att fiska upp räven i famnen. En hel drös med kyssar slängdes mot honom, både blöta och sträva. Äckligt men även mysigt. Han lämnade i sin tur några små pussar ovanpå Lokis fluffiga hjässa, för att därefter vända sig om mot de andra.
”Jag tror att det är bäst om han får komma till er, vill inte tvinga honom”, sade Yaosu medan fingrarna kliade räven mellan öronen. Gud, de små skallen, eller rättare sagt lägena, var verkligen udda. Väldigt gulliga, men udda. Lyckligtvis var det inte bara Loni som kommit springandes, för snart följde en liten fluffig Chuchu i dennes spår. Hon sket dock totalt i sin husse och sprintade raka vägen mot Hayley. Zihao undvek hon aktivt med blicken, han var tydligen inte välkommen i henens små ögon.

Allihop blir minst sagt en smutta förvånade när en räv kommer springandes mot dem. Eller ja, till den äldsta. Åtminstone hon och Joshua hade väl inte riktigt trott på det hela förrän han svansar förbi fötterna på dem. Hakan faller nästan ner mot marken, gud så otroligt gullig. Hon har inte sett något liknande, vilket är lite konstigt då hon sett rätt udda saker.
”Jag trodde nästan inte på dig förut, men uppenbarligen hade jag fel.” Erkänner hennes vän, som börjar packa upp väskorna från bilen. Han tänker inte tvinga sig på den stackars räven, han får så mycket intryck på en och samma gång. Plus kommer de ha mycket tid att lära känna den lilla krabaten. Bli hans vänner de också. Hayley drar ut sina väskor ur bilen hon också, men detta är innan hon ser i ögonvyn får syn på ännu en lurvboll. Hon börjar nästa gråta av att se den lilla vovven. De hade kommit nära varandra under tiden hon bott hos Yaosu. Och hon verkar ha saknat henne också. Jösses vad lycklig hon blev. Både en viss Yaosu och en av hennes favoritlurvbollar.
”Chuchu!” Tjuter hon, och sätter sig genast ner på huk för att välkomna henne i sin famn. När vovven kommit fram bär hon upp henne, och genast börjar hon attacken henne med små kyssar. Hayley kan inte undgå att skratta, kyssarna kittlas mot huden. Hon har blivit van efter alla de månader hon varit hos den tre år äldre, men också efter all tid med hundvalparna. Gud, hon älskar hundar. Framförallt Chuchu. Sen blir hon faktiskt rörd över faktumet att hon kommit direkt till henne. Hon känner igen henne, och det gör faktiskt nittonåringen på gränsen till överlycklig. Men kan man döma henne? Enda ljuspunkten i hennes liv det senaste året har varit husdjuren som bott tillsammans med dem i New York.

”När jag först kom tillbaka hem med Loki trodde ingen på mig heller, vilket är konstigt med tanke på allt udda som sker häromkring. Både jag och Zihao har blivit lite av en myt, majoriteten av de som bor här och sköter om markerna känner inte till sanningen och tja, vi håller det helst så”, sade Yaosu och släppte ner Loki på marken igen, trots att han uppenbarligen ville stanna i famnen på tjugotvååringen. Det fick han göra senare, för människan hade andra saker att ta tag i, till exempel som att hjälpa de andra med att bära väskor.
”Har de fortfarande inte listat ut det? Vad hade de för teorier när allting blev lugnt i flera år?” Frågade Zihao och började kånka sina väskor mot en av de mindre byggnaderna. ”Joshi, dina väskor ska också hit bort. Mitt rum ligger här, Yaosus där i den byggnaden och så finns det ännu fler rum och små vrår i det stora huset”, fortsatte tjugoåringen och pekade mot de olika byggnaderna. Föräldrarnas tillhåll hade legat i ett hus lite längre upp längsmed grusvägen, medan Weimin oftast sovit i något av de mindre gästrummen. Han hade alltid varit för orolig för att välja ett rum och flyttade alltid omkring mellan de olika husen. Tur för honom att det alltid funnits så många alternativ att välja mellan.
”Här, jag hjälper dig med väskorna”, mumlade Yaosu och fiskade upp Hayleys väskor, när de andra två börjat bana väg mot Zihaos lilla hus. På så sätt var de alldeles för upptagna med att lyssna på vad det var Yaosu hade att säga, till den yngre flickan alltså. Stämningen i bilen hade blivit alldeles förskräckligt hemsk efter det han sagt, så han var med andra ord tvungen att rätta till det. Elle ja, försöka rätta till det. Han började långsamt röra sig mot den större byggnaden bilen stod parkerad framför, med väskorna i ett fast grepp och Loki i hälarna. Däremot stannade han ganska snart till och vände sig om för att betrakta nittonåringen och den lilla vovven. Det hade varit uppenbart från dag ett att Chuchu saknat Hayley, och det var ännu mer uppenbart att hon kom ihåg henne. Synen fick till och med tjugotvååringen att le, utan att han ens själv märkte av det.
”Hon har saknat dig”, började han försiktigt och vände sedan er de mörka ögonen mot gruset. ”Du, jag tror att det jag sa innan kom ut lite fel..eh, det kom ut fel”, fortsatte han tyst och tog ett djupt andetag. ”Det jag menade var att jag är rädd för att saker och ting aldrig kommer bli som de var..jag förstår att de aldrig kommer bli det, men samtidigt kommer jag aldrig sluta älska dig, Hayley. Mer än som vänner.”

Det är åtminstone bra att få den förvarningen, så att Hayley inte råkar säga någonting för att avslöja det hela. Nu skulle hon inte medvetet göra det annars heller, men vem vet, hennes mun kan slänga ut sig en massa saker. Hon tänker inte göra det, absolut inte. Det blir deras hemlighet. Hon har lite andra saker att fundera över, till exempel alla hus och rum som kommer att finnas. Hayleys lokalsinne är inte på topp, det skulle inte förvåna henne om hon går vilse i rummen. Det var praktiskt taget det hon gjorde hos Mr Huaze. Hon följer den ett år äldres händer när han pekar på de olika husen.
”Ta det lugnt, vi kommer inte att säga något till dem,” försäkrar Joshua, innan han lägger sitt fokus på pojkvännen. Han har börjat röra sig mot en av byggnaderna, och Joshua skyndar sig efter honom så att de kan gå tillsammans. Detta lämnar henne ensam med Yaosu. Det känns lite konstigt nu, det hade blivit så tyst i bilen. Hon vill inte göra bort sig igen. Vilket är ett återkommande tema. Med tanke på att de ska bära på väskorna behöver hon tyvärr släppa taget om Chuchu, som också verkar bli en smutta besviken. Men hon får en kyss på hjässan innan, och därefter kan hon följa efter de två. Hon bär upp resterande väska.
”Tack,” med ett litet leende börjar hon föra benen mot det stora huset, där hon förmodar att hon ska sova. Men hon har absolut ingen aning alls. Greppet om väskan hårdnar lite grann, då hon är orolig över vad det är som kommer komma därnäst. Uppenbarligen vill han ha något sagt.
”Har saknat henne också,” vilket är rätt uppenbart, med tanke på hur hon tjutit. Sen kommer det hon väntat på, och hon kan inte undgå att le lite åt vad han säger. Det lättar på hjärtat. ”Är också rädd.. men vem vet, kanske det blir bättre än det vi hade?” Det känns praktiskt taget omöjligt, men kanske. Man kan alltid hoppas.

Chansen att deras förhållande någonsin skulle bli bättre än det en gång varit var i princip obefintlig. Det hade varit perfekt på så många olika punkter att han inte ens kunde räkna dem på båda händerna. Men vem visste, kanske det skulle bli ännu bättre än det varit i slutändan? Som han sagt så många gånger, hoppas kan man alltid göra. Och kanske det ändå var värt att göra det? Hoppas alltså.
”Tror inte heller att det någonsin kommer bli bättre än det vi hade..det var så otroligt speciellt på så många olika nivåer”, sade Yaosu och plockade upp väskorna igen, bara för att fortsätta sin väg mot den stora byggnaden. Huset var bara en våning, men det var ganska brett och långt med en innergård. Ganska fint ändå, helt klart ett ställe tjugotvååringen kunde spendera en eftermiddag vid. Eller en morgon, för den sakens skull.
”Vi använder alltid tofflor inomhus, skorna åker av här i hallen”, sade den äldre och sköt upp skjutdörrarna som ledde till en liten avlång hall. Alla byggnader var gamla och förde med sig det utseendet. Däremot såg allting fräscht ut och det fanns inte en endast fläck som inte var skinande ren. De anställda var duktiga på att göra sina jobb och de flesta hade jobbat där i flera generationer.
”Det finns ganska många olika rum att välja på, vill du ha ett stort eller litet? De flesta har tillhörande badrum”, fortsatte Yaosu dröjande och tände lyset, medan Loki sköt förbi honom. Lite feg var han allt och Hayley var ju helt okänd i de bärnstensfärgade ögonen. Inte heller hade han sett den längre filuren interagera speciellt mycket med henne, vilket gjorde att han inte kunde dra några slutsatser angående om hon var ”okej” eller ”farlig”.
”Loki, nej, du vet att du inte får gå in i sovrummen!” Utbrast Yaosu när räven slank in genom en av dörröppningarna. Med en utdragen suck sparkade han av sig skorna och stoppade ner fötterna i varsin toffla. De matchade inte ens, väldigt fint.

Nej, det är väl svårt att kunna tänka sig det. Att det kommer bli bättre mellan dem än det de haft innan allt gick åt skogen. Hayley önskar verkligen att de kunnat spola tillbaka tiden och göra saker annorlunda, framförallt att den andre skulle berätta för henne vad det är han håller på med. Egentligen är det väl inte mycket hon kunnat göra annorlunda, förutom att ställa massa frågor. Men det skulle bara leda till att de tappar tillit för varandra. Hon kan inte riktigt svara på det.. även om hon så gärna vill att ha något likadant som de två har så är det stor sannolikhet att det inte kommer hända henne. Eller åtminstone inte med Yaosu. Kanske, kanske hon hittar någon och får det lika bra. Men hon vill inte ens tänka på det, det är en läskig tanke att inte ha den tre år äldre. Tiden kommer väl få henne att gå vidare med sitt liv förr eller senare, men där och då har hon väldigt svårt för att tänka sig det. Tyvärr. Hayley gnager sig hårt i underläppen medan ögonen glider fram och tillbaka över det stora huset. Jösses, Huaze familjens rikedom lyckas alltid med att förbluffa henne. Det är liksom så långt från det hon varit van vid hos sina föräldrar som möjligt.
”Absolut,” noterar nittonåringen när det kommer till tofflorna. Det är förståeligt, att gå inne med skorna är ändå rätt konstigt i hennes ögon. Betydligt mer bekvämt utan och det håller allting väldigt mycket renare. ”Åh.. jag tror jag väljer ett lite mindre.” Att sova ensam i ett stort rum får henne att känna sig långt ifrån säker. Av uppenbara anledningar. Hon vill kunna se allt från sängen, plus är det mysigare med ett mindre rum. Åtminstone i hennes ögon, känns mer säkert. Bara det inte är klaustrofobiskt litet, men det är nog ingen av rummen i det här huset. Ett mindre rum här skulle fortfarande vara större än det hon varit van vid vid tidig ålder. Hayley tar av sig sina sneakers och låter fötterna glida in i ett par tofflor, samtidigt som Chuchu kommer svansandes efter henne med svansen vickandes fram och tillbaka. Hon kan inte undgå att le åt Yaosus reaktion på den lilla räven. Båda är förskräckligt söta. ”Han är nog lite rädd för mig,” hon rör sig in genom hallen med väskan i handen. Med tanke på att Chuchu praktiskt taget hängt i hennes byxben så har hon burit upp henne. Mycket mysigare på så sätt.

Efter många om och men lyckades Yaosu fånga in en tjutande Loki. Lyckligtvis lade han sig ganska snart till rätta i tjugotvååringens famn, även om han fortfarande gav ifrån sig en massa fjantiga små bjäfsande läten. Däremot var det ingen idé att varken släppa ner honom eller slänga ut stackarn, då skulle det bara bli ännu mer liv. Och med liv menade han med andra ord skrik, bokstavligen. Räven må ha varit ganska liten, men han kunde få ur sig en hel del gälla skrik.
”Ett mindre rum?” Undrade den äldre och drog igen dörren till rummet där Loki just sprungit omkring. Nåväl, han hade inte börjat bita i kuddarna eller liknande, så det var väl ett framsteg. Fast rummet bakom dörren var ganska stort och därmed var det ändå utom räckhåll. Räckhåll? Det var inget bra alternativ helt enkelt.
”Det här rummet kanske?” Föreslog Yaosu och öppnade en av de stängda dörrarna. Ytan på andra sidan var inte särskilt stor, även om det fick plats både en stor garderob och en fåtölj. Sängen hade ingen ram utan var mer som en futon, en madrass på golvet med fin bäddning. Åh, han älskade verkligen sängarna vid familjens egendom. De var väldigt mjuka och varma, betydligt bättre än sängen han haft i New York. Skillnaden var att han inte hade särskilt många fina minnen på hemmaplan och han tvivlade på att han skulle få det.
Med ett fast grepp om den sprattlande räven, som inte ville annat än att stöka till precis allting, drog tjugotvååringen bort gardinerna från fönstret. Det vette ut mot den lilla innergården, där det stod några träd på den välkrattade, grustäckta marken. Väldigt gulligt, speciellt den lilla oasen i mitten där det fanns ett litet bord. Ibland brukade han och Ms Yu sitta där och dricka te, även än idag.
”Badrummet är lite spartanskt men det finns rinnande vatten..men drick det inte, använd det inte ens för att skölja tandborsten”, fortsatte han och öppnade dörren intill det lilla rummet. Det fanns ett litet badkar i hörnet, intryckt som bara den. Förhoppningsvis funkade det ändå, annars fanns det fler rum att välja mellan. ”Ehm..de flesta blir sjuka när de använder kranvattnet för sådant, så tänk gärna på det..” Yaosu tystnade och kliade frånvarande Loki mellan de fluffiga öronen. Så mjuk och fin, lugnande i situationer som dessa. För lets face it, han var helt ensam med Hayley just nu och tja, det var lite nervkittlande.