Almost PRS

”Du hade förfärlig tur ska du veta, jag hade inte planerat något besök”, grälade rektorn och hjälpte den yngre flickan upp på benen, för att därefter stötta henne medan de långsamt rörde sig mot dörren. McGonagall sneglade då och då över ena axeln för att se till så att Yaosu inte försökte sig på något nytt utfall. Men det gjorde han inte, istället låg han och stirrade mot de två suddiga figurerna. Ögonen var en aning mörkare än de varit innan och tårfyllda. Andetagen var grunda och det kändes nästan omöjligt att få in ens en lite gnutta med luft i lungorna. Förmodligen hade han en del brutna revben, kanske en punkterad lunga och några spruckna blodkärl över ryggen. Men det spelade ingen roll, han var ett monster, den där skuggan som fanns med i sagor för att skrämma upp småbarn. Det var lika bra om han dog, han hade ändå förstört allting som han och Hayley byggt upp sinsemellan. Han kunde liksom inte föreställa sig att hon någonsin skulle kunna förlåta honom för det här, även om han varit långt ifrån sig själv..men det hade ändå varit hans naglar som grävt ner sig i huden på henne, hans ögon som stirrat på henne medan han gjort henne illa.
Yaosu slöt ögonlocken och kände nätt och jämt hur några tårar letade sig nerför kinderna på honom. Hjärtat gjorde så ont att det kändes som om han skulle falla isär vilken sekund som helst. Han drog skakigt efter andan så gott det gick, vilket bara resulterade i ett litet gnällande rymde. Jösses, han kunde inte ens dö utan att störa resten av omgivningen. Nu tvivlade han på att han ens var i närheten av döende, men han önskade nästan att han var det.
Förlåt, Hayley..jag förstår om du hatar mig, det är okej.. Den dimmiga blicken fäste sig på sjuttonåringens gestalt, och öronen vickade nästan omärkbart på sig. Jag var så rädd, jag är så rädd..så rädd. Tjugoåringen tog ytterligare ett andetag, som var lite rossligare än det han tagit innan. Jag älskar dig, så förfärligt mycket.

Den äldre damen har rätt. Det är verkligen tur att rektorn kommit i den tid hon kom, annars är det stor en stor risk att Hayley varit.. ja, inte vid liv just nu.
"Ja, du har rätt.. tack professorn," mumlar hon med hes röst som gång på gång ger upp. Med ett skakigt andetag och den äldres hjälp slår hon sig ner på soffan. Ja.. pojkvännen hade skaffat sig en soffa istället för de två fåtöljerna, så att de två kunde sitta nära varandra. Tänk när det varit så lätt. För bara några timmar sedan. Nu har hon en inte så bra verklighetsuppfattning och vet inte vad hon ska tänka eller tycka. Den vita, långärmade tröjan glider över huvudet på henne, än en gång med damens hjälp. Nu vill inte sjuttonåringen sitta i bara bh framför sin rektor, men den behövs tas bort för att de ska kunna se ordentligt på såren. Huden är alldeles knottrig och hårstråna på armen sträcker på sig. Hayley har inte vågat kolla ner på såren själv, men hon gör det när McGonagalls fingrar stryker sig över dem. De blöder fortfarande, rejält. Med trollstaven får rektorn bort blodet, och lämnar fyra djupa hål på båda armarna.
"Vi behöver be madam Pomfrey att sy ihop de här, men det kommer bli ärr." Förvarnar hon med ett beskt leende på läpparna. Hayleys ögon har varit fästa på sina darrande händer hela tiden, tills den där bekanta rösten glider fram. Blicken glider till badrummet där Yaosu befinner sig. Hon vill gärna svara honom, berätta att hon inte alls hatar honom, men det skulle bara vara misstänksamt för professor McGonagall. Hon försöker på något sätt att säga det med blicken, men det är osäkert om pojkvännen kan tyda det. Damen skulle bli fundersam om det visar sig att hon kan tyda hans knorrande. Tårarna fortsätter att rinna ner över kinderna och hon snyftar tyst till innan hon börjar pilla upp sina nagelband igen. Rätt åt henne faktiskt.
"Det verkar väl lite som att han är tillbaka nu, eller?" Undrar Hayley. På så vis kan McGonagall förstå att Yaosu är tillbaka till sitt vanliga jag, men inte att någon förhållande ligger bakom dem. Nej, hon borde nog ha insett själv att Yaosu var tillbaka så fort han börjat gnälla. Rektorn är ju faktiskt väldigt smart..

McGonagall hade rätt om det där med att såren skulle bilda ärr. Varesig det handlade om ett bett eller rivmärken, bildades alltid ärr när det kom till åkommor från varulvar. Som tur var hade han inte gjort något så dumt som att bita Hayley, även om det inte hade resulterat i att förbannelsen spritt sig. Fullmånen stod inte på himlen, så på den fronten var de åtminstone säkra. Yaosu mötte den yngre flickans blick och kände hur skuldkänslorna ännu en gång vällde upp inom honom. Det hade varit så nära att någonting värre än ett litet bett skett, så nära att det gav honom rysningar att ens tänka på saken. Usch, fy fan vad han skämdes. Han kunde komma ihåg varenda liten sekund av det hela, hur han varit lutad över flickvännen med tänderna blottade, hur han på något sätt funnit det hela roande.
Tjugoåringen hasade sig upp i sittande ställning och sneglade ner över de blodiga tassarna. Så mycket blod, och inte var det hans eget. Det gjorde saken så hemskt mycket värre, för att inte tala om faktumet att det var Hayleys blod. Fan, hon borde hata honom, borde inte ens ha mött hans bedjande blick eller ens noterat orden. De bärnstensfärgade ögonen gled tillbaka upp mot rektorn och sjuttonåringen. Blicken var inte riktigt lika dimmig längre och han kunde nu klart och tydligt se hur djupt naglarna grävt sig ner i huden.
Efter att Yaosu tveksamt kommit upp på benen och tagit några små, små steg bort mot de andra två, blev rektorn genast smått förbannad. Eller kanske rädd för att han skulle få för sig något dumt igen? Hursomhelst höjde hon genast staven mot den haltande bjässen, på ett både hotfullt och varnande sätt.
”Det kvittar fullständigt, du tar inte ett steg till”, sade hon svalt och lät de ljusa ögonen glida mellan Hayley och tjugoåringen. ”Varför var du här, Hayley? Var du här mot din vilja?” Frågade hon allvarligt och slängde en filt över axlarna på flickan, innan hon skickade en mörk blick bort mot det mörka fluffmolnet. Hon hade uppenbarligen en del misstankar gentemot Yaosu, och det var nog inte särskilt konstigt.

Professor McGonagalls reaktion är verkligen rättfärdigad. Hon har trots allt nyss funnit en av skolans lärare i sin fyrbenta form sittandes över en av hennes försvarslösa elever med massvis av blod på golvet. Och varför är den här sjuttonåriga flickan ens i sin lärares badrum? Ja, det måste vara många frågor i huvudet på kvinnan. När filten läggs över axlarna drar hon den runt kroppen och lutar sig tillbaka. Hayley försöker att att andas jämnt och försiktigt. Tårarna har slutat slingra sig över kinderna, så det är ju iallafall någonting positivt. Hon stryker fingrarna över de våta kinderna, som att det ska få bort den röda färgen. Hon är säker nu, det måste hon påminna sig själv om. Det känns sjukt att Yaosu gjort något liknande, men än en gång, det hade inte varit Yaosu. Den som gjort henne illa var någon annan. Blicken är fortfarande fäst på händerna, där fingrarna nu blöder långsamt. Inte något mycket eller så, men tillräckligt för att synas och svida. Som sagt, dålig vana som kommer när hon är som mest nervös. Uppmärksamheten glider inte bort från fingrarna förrän hon hör rektorn varna pojkvännen som försiktigt tar några steg fram mot dem. Hayley ska inte ljuga, men hon blir verkligen rädd av att se honom komma mot dem, trots att hon vet att han kommit tillbaka till sitt vanliga jag. Frågan förvånar henne och blicken glider upp mot de två. Ja, varför är hon här?
"Nej nej.. vi har ofta kvarsittningen vid den här tiden, men något måste ha gått fel," förklarar hon mer stadigt på rösten. Hon gnager sig febrilt i underläppen medan blicken flackar mellan de två lärarna. Hon ska inte göra det värre än det redan är för Yaosu, deras förhållande ska definitivt hållas hemligt. "Han verkade inte må bra, och sedan förändrades han.. och jag antar skiftade?" I professor McGonagalls ögon så ska ju Hayley inte veta om Yaosus åkomma redan, så hon får hålla sig till det.

Trots att Yaosu personligen tyckte att Hayley gjort ett ganska bra jobb när det kom till att låta övertygande och sanningsenlig, verkade rektorn inte riktigt gå på det hela. Nu var det inte ovanligt att lärarna höll kvarsittning såhär sent på kvällen, men allting verkade bra alldeles för konstigt i hennes ögon. Hon var åtminstone misstänksam, det var något som var säkert. Man kunde klunsen se det i ögonen på henne, att hon inte förmådde sig lita fullt ut på det den sjuttonåriga flickan sagt. Det var nog den äldre ungdomens fel, han borde inte att krupit närmare de andra två på det där sättet. Dels för att det verkade bidra till McGonagalls misstankar, men även eftersom flickvännen, om hon nu fortfarande ville kalla sig för det, verkade bli skrämd av hans blotta närvaro. Han kunde inte direkt säga något om det, det var ju helt rättfärdigat och förståeligt. Hade han nyss blivit attackerad på det där sättet hade han nog också varit förskräckligt uppskrämda
”Jag antar att jag inte har något annat val än att lita på det du säger”, konstaterade den gamla damen efter en stunds tystnad och sköt upp glasögonen på näsryggen. ”Miss Clarke, du får inte yttra ett ljud om det här till någon, är det klart? Jag lovar att se till att någonting liknande aldrig händer igen och du är såklart ursäktad från resten av dina kvarsittningar med Mr Huaze”, fortsatte hon och klappade Hayley försiktigt på axeln, för att sedan vända sig mot Yaosu med hopknipna läppar. ”Och vad ska jag ta mig till med dig då? Jag kan inte utsätta mina elever för den fara du verkar utgöra..” Hon tystnade och började massera tinningarna för att sedan vifta lite med handen mot den yngre flickan istället. ”Vi måste se till att få dig till Poppy, jag ber henne komma hit sen när hon har tid, Yaosu.” Rektorn hjälpte Hayley upp på fötterna, samtidigt som ett par bärnstensfärgade, glansiga ögon följde dem.
Förlåt, Hayley..förlåt för att jag var så värdelös att jag inte ens kunde skydda dig från mig själv. Tjugoåringen gled ner på stengolvet med en duns och vilade huvudet mellan tassarna, med en utdragen, rosslig suck. Vad skulle ens hända med honom nu? Skulle han förlora jobbet? Kanske det var bäst så, med tanke på det som precis hänt. För tänk om det hände igen?

Okej, det verkar som att Hayleys förklaring inte riktigt nått hela vägen. Det är uppenbart att den äldre damen inte riktigt litar på det hon säger, men ändå verkar hon låta det glida och nöjer sig med den förklaringen. Lyckligtvis listade hon inte ut deras förhållande, om hon gjort det skulle pojkvännen behöva säga adjö till sitt jobb på direkten. Vad McGonagall tänker göra nu är oklart, ska hon låta det här passera och låta Yaosu fortsätta som vanligt, eller ska hon ge honom en bestraffning?
"Okej, jag säger inget." Försäkrar hon med en nickning. Kanske hon pratar med Joshua om det, men de två kommer inte berätta för någon. Kan Yaosu döma henne? Hon kommer behöva prata med någon om det, någon som inte är just honom. Varken hon eller hennes bästa vän dömer honom, han har ju inte haft kontroll över det som hänt. Fortfarande gnagandes febrilt I underläppen ställer hon sig upp med damens hjälp och börjar röra sig mot dörren som leder ut ur kontoret. Hayley blickar bakåt mot pojkvännen med glansiga ögon. Hon vill så gärna säga att han inte alls är värdelös, att det hela varit en olycka. Helt ärligt vill hon krama honom efter allt som hänt, säga att hon fortfarande älskar honom.. men det kan hon inte just nu. Istället följer hon lydigt efter rektorn ut ur kontoret och klassrummet.

I samma sekund som dörren gled igen efter rektorn och sjuttonåringen, började tårarna flöda i betydligt större skala. Yaosu kom ännu en gång upp på fötterna och stapplade bort mot sängen, där han på något sätt lyckades kravla sig upp och lägga sig ner under täcket. Bara nosen stack fram medan resten av tjugoåringen gömde sig under bäddningen. Han ville inte ens se rummet, Hayleys nerblodade tröja låg fortfarande kvar och blodet på badrumsgolvet var svårt att ignorera. Lukten var ännu värre, men den kunde han inte göra någonting åt för stunden. Den skulle inte försvinna förrän han torkat bort det och skurat med rengöringsmedel.
Minuterna tickade långsamt förbi. Tick tack, tick tack. Det hängde en gammal klocka på en av väggarna med en pendlare i sig som svingade fram och tillbaka. I vanliga fall brukade han inte märka av den, men nu drev den honom halvt till vansinne med sitt eviga tickande. Oron han kände för Hayley och de där djupa såren han gett henne gjorde honom inte direkt lugnare. Tick tack, tick tack. Öronen drogs bakåt och han ruskade på huvudet med ett irriterat knorrande. Skulle den yngre flickan komma tillbaka efter att madam Pomfrey hjälpt henne? Eller skulle hon se till att hålla sig så långt borta från honom som möjligt för resten av skoltiden. Kanske det inte ens skulle bli nödvändigt, om McGonagall inte såg någon annan utväg än att ge honom sparken? Kanske han borde säga upp sig och ge upp på livet? Ensamheten gav alldeles för mycket rum åt hjärndemonerna.

I sjukhusflygeln ligger det redan ett par människor. Efter den första deltävlingen av trekanten var det en som blivit skadad. Sen verkar det som att någon snubblat på isen och slagit i sig rejält i huvudet. Stackarna. Lyckligtvis är det skador som madam Pomfrey redan tagit en titt på och hjälpt dem så att hon kan sy ihop de djupa såren. Först rengör hon dem med sprit, vilket svider som in i helvete. Därefter får hon lokalbedövning i båda armarna, så att hon inte ska känna när damen sakta men säkert syr ihop de djupa såren. Under all den tiden tänker Hayley på en viss lärare. Spelar ingen roll om det svider till eller dunkar, allt hon kan tänka på är det som nyss hänt. Alla elaka tankar som troligen tagit över Yaosus hjärna. Det får hennes hjärta att brista.
"Får jag gå till sovsalen efteråt, eller måste jag stanna här?" Undrar Hayley med stora ögon. Hon kommer inte gå till sovsalen, hon måste få tag på Yaosu innan, kanske hon stannar där över natten, trots att hon är ärrad.
"Absolut får du gå dit, men du får inte överanvända dina armar, uppfattat?" Sjuttonåringen nickar entusiastiskt och ställer sig upp från sin plats på sängen. Hon har fått låna en tröja av skolsystern, så hon behöver lyckligtvis inte frysa ihjäl under filten. Men hon tar med sig den, trots att även den är täckt med blod. Trots att benen fortfarande darrar så skyndar hon sig, så gott det går. Blicken är fäst på golvet. Snart kommer hon fram till klassrummet och börjar tyst tassa upp mot kontoret. Nu har det gått några timmar och hon vet inte om Yaosu kommer sova eller inte. Med ett djupt andetag knackar hon på dörren innan hon går in.

Under timmarna som Hayley varit borta, hade Yaosu inte rört sig ur fläcken. Inte heller hade han somnat, utan han låg mest där under täcket och såg absolut eländig ut. Bara nosen stack fram, öronen låg strukna över hjässan och ögonen var fortfarande glansiga. De borde ha torkat ut fullständigt vid det laget, men nejdå. Tårarna fortsatte strömma nerför den mörka pälsen och då och då kunde han inte undgå att snyfta till. Han mådde förskräckligt dåligt över att han gjort den yngre flickan innan, att han sagt alla de där hemska sakerna och tvingat henne titta på. Vem gör så? Det hade varit så vidrigt, oförlåtligt i tjugoåringens ögon.
Om sanningen skulle fram hade han inte förväntat sig att Hayley skulle komma tillbaka under den kvällen. Nej, han hade istället förväntat sig antingen att madam Pomfrey skulle hålla kvar henne i sjukhusflygeln över natten, eller att hon helt enkelt var för skärrad för att komma tillbaka. Och när hon väl steg in genom dörren, efter att ha knackat några gånger, inbillade den äldre sig att hon var där endast för att hämta sin nerblodade tröja. Han kunde inte acceptera att hon var där för hans skull, i alla fall om så länge det inte var för att skälla ut honom och slänga en massa skällsord i ansiktet på honom.
Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka hit, erkände Yaosu tyst och drog in även nosen under täcket. Det sista han ville göra var att skrämma henne och för stunden kändes det som om bara en glimt av honom skulle sända sjuttonåringen in i total panik. Från ett mer verkligt perspektiv stämde det där nog inte, men han kunde inte se sig själv som något annat än ett vidrigt, äckligt monster för stunden.
Lyckades madam Pomfrey sy igen såren? Har du fortfarande ont? Även om han inte talade högt var det enkelt att notera hur orolig rösten var. För det var han verkligen, orolig och skamsen och bedrövad.

Hayley står och väger vid dörrkarmen en stund med armarna slingrande om sig. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga.. vad säger man efter något sånt här har hänt? Det är helt sjukt. Allt hon vet är att hon fortfarande älskar honom och aldrig vill lämna honom. Egentligen är det hennes fel också, hon skulle ha stuckit. Hon borde ha insett faran och gått därifrån. Men hur skulle hon kunna lämna honom när han går igenom något så hemskt? Nej, om det hände igen skulle hon nog ha stannat, bara för att inte låta honom vara alldeles ensam. Tveksamt tar hon några steg in i kontoret och stänger dörren efter sig, däremot vågar hon inte låsa. Tänk om någonting skulle hända igen? Ja, hon är fortfarande rädd.
"Helt ärligt trodde inte jag det heller först.. men vi båda mår nog bättre om vi pratar om det här," svarar hon och sväljer hårt. Hayley tassar in lite ytterligare och slår sig sedan ner på golvet. Hon vill inte sätta sig på sängen, men om hon sätter sig i soffan kommer hon inte kunna se honom. Ännu en gång börjar hon att pilla upp nagelbanden. De flesta är redan sönder pillade och lätt blodiga, men det finns några kvar.
"Jag fick lokalbedövning när hon sydde igen dem, så de gör inte lika ont, men smärtan kommer nog tillbaka senare," förklarar sjuttonåringen och drar upp benen mot bröstkorgen, bara för att vagga fram och tillbaka. "Yaosu.. kom ihåg vad jag sa för månader sedan, onda personer är folk som gör illa andra medvetet, du är inte ond. Snälla se inte dig själv som ett monster."