Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan drog efter andan när helaren rörde vid såret, en smärta som dock ganska kvickt lade sig mycket mer när hon uttalat sin formel. Det var egentligen märkligt det där, Rowan som själv ändå hade helande krafter hade alltid kunnat hela andra till viss del men hans magi hade aldrig riktigt fungerat på det viset emot sig självt. Åtminstone inte så att han kunde hela sig medvetet eller något, sen skulle han inte våga svara på ifall magin gjorde något omedvetet - i sådana fall hade det väl alltid gjort det och var för honom normalt, och det var svårt att sära på vad som var normalt för honom men inte för andra. Men helarens verk hade i vart fall tagit bort den allra värsta smärtan, och vad det lät som också den värsta faran med såret. Han försökte dra sig upp på armbågarna, försökte dölja en grimas av smärtan det orsakade - åtminstone betydligt mindre smärtsamt än innan. Med smärtan mindre närvarande återgick tankarna till den galna syn som väntat honom när han kommit hit. Han sökte upp Thessas blick.
"Hur i all världen är han här?" fick han ur sig, kunde fortfarande inte riktigt greppa om tanken på att Clavius hade återvänt.

Sienna hade genast lämnat plats åt helaren vid Rowans sida och istället ställt sig upp intill Erland, drog oroligt med blicken mellan Thessa och Rowan innan hon vände den emot sin make. Påmindes återigen om oron för honom, om faran hans jobb egentligen innebar - måtte inte också han bli skadad.
"Har ni hittat något?" frågade hon, hade för en kort stund här glömt av sökandet efter Jeanne som nog pågick för fullt det med. Vad var det här egentligen för galen natt? Hon hade också svårt att förstå vem eller vad som låg bakom riktigt, hade ännu inte helt förstått hur Thessa menat att det var kopplat till Clavius.

Adriana fnös ilsket, var på vippen att lämna en kommentar om hur lika de var i så fall med tanke på hur lite vett Philip brukade kunna visa, men kom av sig från det när han tog till orda igen.
"Jag valde det, men det var fanimej din förtjänst." fräste hon ilsket, hon hade varnat honom så många gånger, bett om förändring utan resultat.
"För du är en stor jävla idiot, och du vet tydligen inte heller när du bränner dina broar." fnös hon, blev dock lite mer förvånad när hon insåg att han inte tycktes veta vad som pågick. Försökte dock att inte visa det för honom, var alltför upprörd för att vilja ge honom det lilla nöjet.
"En rebellgrupp som vill ha tillbaka Clavius styre, som det sägs att du stöttar? Ringer det inga klockor?" hon gjorde en kort paus, blev lite mer allvarsam. "De har nyss tagit Jeanne, och försökt mörda Rowan." Tillade hon, kände mot sin vilja hur alla de gamla, jobbiga minnena gjorde sig alltmer påminda. Minnen hon försökt glömma, som hon visste så väl att han också visste om hur mycket de plågat henne genom alla åren. Hur hon förr, när allt varit lite nyare, så många gånger vaknat av mardrömmar mitt i nätterna.

Thessa pustade ut när hon insåg att Rowan skulle bli bättre. Och det fort. Hon försökte klamra sig fast vid det. Det skulle bli bra. Tillsammans skulle de ordna allting tillrätta. Men det var svårt. Thessa hade på nolltid blivit påmind om en tid som hon så gärna velat glömma. Det smärtade henne att någon som hade som enda uppgift varit att älska henne kunde vara så ond. Och det verkade inte ha något slut. Istället för att ännu en gång gå nerför den onda spiralen sköt hon undan tankarna och samlade mod i ett nytt andetag. ”Jag vet inte.”, svarade Thessa. ”Han kommer att försöka ta sig tillbaka till oss. Han vill ha amuletten. Han vill..” Thessa avbröt sig själv. Hon behövde inte avsluta meningen. Alla som kände till Clavius visste att necromancern alltid varit ute efter Rowan. Hon skakade på huvudet och kände ömt med fingertopparna över Rowans kind. ”Vi måste hitta Jeanne.”, sa hon och reste sig varsamt upp. Hon vände sig mot Sienna och Erland. Hon greppade tag om sina händer. ”Vi måste göra oss redo. Clavius är tillbaka.”. Hon kände hur det knöt sig i både mage och strupe när hon sa orden. ”Han kommer inte ge sig förrän han har fått det han vill ha. Jag är rädd att det inte längre bara handlar om vår dotter, men om hela landets säkerhet. Clavius har förklarat krig mot oss.” Thessa dröjde med blicken på Sienna och Erland. Hon tog tag i Siennas hand för att krama den.
”Vi måste informera de andra.” Thessa släppte Siennas hand och vände sig till Rowan igen. ”Prata med din far. Och Alatar. De kan hjälpa oss.”,

Philip hängde inte med på vad Adriana talade om. Han visste inte om det berodde på att han inte var intresserad eller om han inte helt lyssnade. Det syntes i hans ansikte. Han försökte för ett ögonblick förstå vad det var hon talade om, men det gick ihop. Gillade absolut inte de hemska anklagelserna eller förolämpningarna.
”Jag har ingen aning om vad du pratar om. Och vad skulle jag med en rebellgrupp till? Va? Jag har ju ett helt rike! Och den här Clavius verkar ju helt från vettet! Jag umgås verkligen inte med sådana.” Han himlade med ögonen och skakade på huvudet. Men så talade Adriana om Jeannes kidnappning. Och Rowan, hur han blivit skadad. Philip tystnade och iakttog Adriana. Var det här ett test? Försökte hon sätta dit honom för något han inte hade gjort?
”Jag är ledsen för att de tagit din brorsdotter.” Han pausade och tänkte att de istället kunde tagit Rowan, men så gick det upp för honom att Rowan blivit sårad. ”Hm? Varför sa ni inget? Allt det här hade kunnat stoppas om jag varit här!”

Rowan försökte återta fokuset igen, vilket nog inte var svårt på grund av smärtan som låg kvar utan snarare för chocken som Clavius hade gett. Hade fortfarande svårt att greppa om att han hade återvänt, men försökte att bara lägga det åt sidan - han var tillbaka, hur och varför fick han ta senare. Nu behövde de fokusera på vad som låg framför dem. På Jeanne, på vad Clavius var ute efter. Drog sig försiktigt upp på benen igen, kände sig definitivt inte helt hundra ännu men ändå betydligt bättre än innan helaren kommit dit. Dock med en hand vid sin sida där kniven trängt in när han såg mellan Erland, Sienna och Thessa.
"Jag talar med dem." Sade han, anade att de båda männen säkert också hade vaknat till nu av det liv som varit i korridorerna efter allt som hänt nu. Men det var väl bara bra ifall dem redan fått något svagt hum om vad som pågick, innan han talade med dem och avslöjade allt vad de fått reda på.

Adriana fnös ilsket till igen, att den karln kunde snacka så mycket skit var ett under. Även om riket var hans, tvivlade hon i sitt stilla sinne på hur mycket de frivilligt skulle vilja göra för honom - men kanske skulle folk inte våga sätta emot så mycket. Mycket kunde sägas om Philip, och hon trodde nog att hänsynslös skulle kunna passa in ganska väl ibland resten.
"Du umgås med den som fjäskar högljuddast.." Påpekade hon, trodde knappast att han skulle ha några begränsningar vad gällde det. Mjuknade för någon bråkdels sekund av att han tycktes visa ändå någon sorts medkänsla, men det slätades mycket riktigt över snart.
"Verkligen? Hur fan menar du att du skulle ha stoppat något?" fnös hon igen samtidigt som hon lade armarna i kors över bröstkorgen.

Thessa hade varit tyst en tid nu. Iakttagit och deltagit i det som krävdes av henne. Men hon var distraherad av tankarna. Hur mycket hon än försökte trycka undan de så var Clavius där. Clavius var tillbaka. För att döda.
Och Jeanne. Jeanne fattades fortfarande. Smärtan var oändlig. Hon förmådde sig inte fundera på Jeanne för länge, för vad som kan ha hänt henne, var hon tagit vägen, hur hon blivit behandlad. Thessa visste inte om hon skulle kunna hantera det.
Ivor hade rest iväg för att leta reda på Jeanne. Och i Eimport närmade sig kriget. Hon skulle behöva tänka klart och vara här och nu. För Rowan. För deras familj. Och för deras folk.
De hade lämnat slottet för att bege sig till ett fält en bra bit från staden. Där fanns också skog som omringande området där de satte upp lägret och gjorde sig klara för striden. Thessa hjälpte till att rusta soldaterna inför slaget. Hon själv hade inte bestämt sig ifall hon skulle delta. Hon var inte någon soldat så, men det här var Clavius de skulle möta. Hennes far. En del av henne ville inte stå vid sidan om när de andra störtade honom.
Både Erland och Aiden hade övertalat henne att inte delta. Clavius hade ändå inte något förstånd kvar. Han skulle inte förstå vilken poäng Thessa skulle försöka göra.
Hon sökte sig till Sienna. Behövde stödet och värmen. ”Är det såhär.. är det såhär våra liv ser ut alltså? Jag visste inte att jag skulle behöva överleva ännu ett krig.”, suckade hon. Vågade uttrycka sin frustration till vännen.

Rowan hade gett sitt totala fokus till krigets planering, och kanske var det också ett sätt att hantera det hela. Att gömma undan alla tankarna under berget av alla beslut som skulle tas. Det fanns en tacksamhet i det, att kunna distrahera tankarna ifrån Jeanne och hela det faktumet att Clavius hade återvänt. Vad allt det skulle betyda för dem, för riket och inte minst deras familj. Oron över Jeanne var bedövande, och de bara måste få ut henne helskinnad från det här kriget. Han var livrädd för vad Clavius skulle komma att ta sig till med henne, men samtidigt hade han inte mycket till val heller. De bara måste besegra honom, något annat fanns inte. Dem fick inte förlora mer nu. Han var också galet rädd att Clavius också skulle försöka ge sig på Thessa eller Aiden - han hade redan gjort tillräckligt. Han visste också att de båda ville vara med i själva slaget, även om han protesterat en hel del mot att Thessa skulle vara med - han förstod att hon ville vara med. Men han var alltför rädd att förlora henne. Egentligen hade han velat hålla också Aiden utanför slaget, men han anade att det skulle vara hopplöst att ens försöka - sonen var nog alltför lik honom själv där. Skadan som Clavius gett honom själv i sidan hade mycket riktigt läkt ganska väl vid det här laget, även om det inte var helt och hållet väl riktigt ännu - det smärtade honom fortfarande, även om det inte var på långa vägar så som i början.
Han satt vid skrivbordet i det tält som blivit som det nästintill sorts högkvarter för planeringen, ackompanjerad av både Erland och en av de andra, något högre uppsatta vakterna då en vakt försynt gjorde sig hörd och klev in.
"Det är en ung man här som vill träffa dig. En Marius." förklarade han snabbt efter att ha hälsat och Rowan rynkade svagt pannan. Det var åtminstone inget namn han kände igen.
"Sade han något om vad han ville?" ifrågasatte han och vakten skakade på huvudet. Han suckade lågt.
"Nåväl, skicka in honom du." Bad han, det var väl lika bra att få höra vem det nu var. Vakten nickade och försvann snabbt ut igen, och han kunde höra honom försvinna iväg genom tältdukens ganska tunna väggar. Han lutade sig lite framåt på stolen och riktade blicken mot en av de kartor som låg uppe på skrivbordet, var precis på vippen att ta till orda då en yngre man med rött, lockigt hår klev in i tältet och såg emellan männen. Tycktes lite osäker på hur han skulle bete sig ibland dem, gjorde någon halvdan bugning och hasplade ur sig en hälsning. Rowan log lätt emot honom.
"Jag gissar att du är denne Marius. Du ville mig något?" frågade han, kunde inte heller riktigt känna igen mannen men så var sånt där också svårt - han träffade ju otroligt mycket folk som kung, och han kunde omöjligt komma ihåg vartenda ansikte. Men det var åtminstone knappast någon som gjort något större intryck i sådana fall. Mannen harklade sig lätt.
"Ja, det stämmer. Jag är din son."

Sienna hade känt det som självklart att följa med ut till lägret där krigsförberedelserna pågick för fullt, visst var hon ingen riktig krigare. Hon kunde slåss för sig, det var väl inte det - och hon hade ärligt talat inte bestämt sig för om hon skulle slåss eller inte. Hon hade ännu inte tagit upp ämnet med Erland, men anade att han kanske skulle sätta sig emot det. Men hon hade förlorat alltför mycket den senaste gången hennes nära och kära gått ut i krig och det fanns oavsett inte en chans att hon skulle stanna kvar hemma. Ändå kunde oron hon kände knappast mäta sig med Thessas - hennes dotter var försvunnen och fienden var hennes egen far med en så personlig vendetta emot hennes familj. Hon suckade lågt åt vännens kommentar.
"Jag hoppades också att vi skulle slippa se ännu ett krig. Vi kan bara hoppas att våra krig gör att vi eller våra barn slipper dem i framtiden." Sade hon, hoppades innerligt att det skulle stämma.
"Hur går det med dig?" tillade hon sedan mjukt.

Erland hade under de dagar som passerat gått in för att förbereda och planera inför kriget. Han lät sig inte distraheras. Kanske att det var en taktik för att inte oroa sig över Jeanne eller Rowan och Thessa som skulle möta Clavius. Eller heller inte behöva oroa sig över sin egen familj. Även om Sienna var en skicklig krigare hon med, ville han inte att hon skulle delta. Han var väldigt rädd att förlora henne och nu när de heller inte visste vad de riktigt hade att möta. De visste inte exakt vad det var som Clavius kokade ihop.
Erland litade mest på Edric av sina barn. Edric var en skicklig soldat. Han visste vad han gjorde på fältet. Han skulle vara nära Aiden. Erland hoppades bara på att det skulle vara tillräckligt. Han hoppades på att de alla skulle komma helskinnade ur det här.
Men Giselle hade Erland övertalat att stannat kvar hemma. Hon behövde stanna med sin familj. Jerome hade motvilligt stannat kvar han med.
Erland hade tränat deras arméer hårt. De fightades med svärd, armborst och pilbågar. Det var nu på fältet som deras färdigheter skulle dras till sin spets.
När han inte spenderat tiden med armén eller med Sienna, hade han arbetat nära Rowan. De hade planerat tillsammans. I lägret fanns han där som en skugga efter kungen av Vrale.
De befann sig i Rowans tält. Erland stod böjd över ett bord för att läsa på kartan han med. Försökte räkna ut vilka håll fienden kunde komma ifrån. Han var för uppe i tankarna att han inte märkte att vakten talade till de. Inte förrän han hörde Rowan svara honom. Erland såg upp och reste sig för att se efter vad som försiggick.
Marius? Vem kunde det vara? Det var ingen klocka som ringde. Han tänkte på alla soldater. Så många som han hade tränat. Men kom fram till att det inte kunde vara någon av de. Så visade sig en person och Erland såg åt Rowans håll för att se efter hans reaktion. Men Rowan verkade heller inte veta. Blicken vandrade till Marius igen.
Erland hostade av överraskning när Marius presenterade sig som Rowans son. Han tittade ursäktande på Rowan och lät blicken landa på Marius igen.
”Vem har skickat dig?”, frågade Erland. Kunde inte lägga band på sin nyfikenhet. Erland hade känt Rowan i flera flera år. Nog skulle han minnas om Rowan hade en son sedan tidigare. ”Varför har du kommit hit.. nu?”

Rowan höjde genast på ögonbrynen åt att mannen presenterade sig som hans son - något som genast kändes som en omöjlighet. Det borde han ha vetat, och inte minst så borde väl denna Marius ha trätt fram tidigare än såhär om nu var fallet? Han såg ut att vara några år äldre än Aiden, så han hade ju ändå haft en del år på sig nu.
”Skickat mig? Ingen har skickat mig?” Svarade Marius med en nästan lite förvirrad blick emot Erland, samtidigt som Rowan granskade honom lite mer ingående än innan. Kunde inte på rak arm se några likheter som tydde på ett riktigt släktskap.
”Vad får dig att tro att du är min son?” Frågade till sist Rowan, inte utan en viss nyfikenhet i rösten över vad historien bakom allt det här egentligen var för något.
”Min mor har berättat om det, hur hon… träffade dig och senare födde mig. För 22 vintrar sen.” Förklarade han. Tidsmässigt skulle det vara från innan han hade återvänt till Eimport igen.
”Och vem är din mor?” Frågade han.
”Sofi von Relendor, från Geardor. Och jag begav mig hit först nu för att det började bli dags att söka mina rötter.” Rowan suckade inombords, samtidigt som han tyckte sig kunna se en viss annan glimt i ögonen hos pojken. Han trodde sig också förstå den - även om denna kvinnan lät som någon sorts adel, skulle det ju oavsett vara en uppgradering om han visade sig vara kungens son. Dessutom förstfödde, även om det skulle vara utomäktenskaplig. Men det var en omöjlighet. Gaerdor låg nästan så långt ner i Vrale man kunnat komma - och den tiden kring då han måste ha blivit till hade han spenderat betydligt längre norrut. Dessutom på den tiden han hade rest med Erland.
”Jag är ledsen, men jag är rädd att din mor beblandat mig med någon eller något liknande. Jag kan omöjligt vara din far - de åren spenderade jag så långt upp i vildmarken i norr man kan komma.” Förklarade han vänligt.

Erland lyssnade på samtalet i tysthet. Försökte se likheten mellan Marius och kungen av Vrale. Erland var inte säker. De var inte särskilt lika. Men lika snabbt avfärdade han den tanken. De behövde inte vara lika för att vara släkt.
Men när Marius talade om hans mor och var hon kom ifrån vände Erland blicken till Rowan. Han ville se efter ifall Rowan tänkt en liknande tanke som Erland själv. På ett ögonblick hade Marius avslöjat sig.
Den tid den unge mannen talade om hade Rowan spenderat med Erland. De hade rest norrut. Långt bort från Gaerdor. Marius var en bluff. Och Rowan bekräftade det när han vänligt talade till honom.
Erland drog sakta in ett djupt andetag och såg från Rowan till Marius igen.
”Marius. Tack för ditt besök. Men kungen kan inte ge dig det du söker. Det är dags att du går nu.”, sa Erland och gick ett steg framåt närmare Marius. De hade trots allt ett krig som närmade sig och annat som krävde deras uppmärksamhet. Detta nonsens tog bara värdefull tid av de.

Rowan undrade i sitt stilla sinne om Marius hade kommit hit med något annat i sikte än att enbart återförenas, eller om han uppriktigt trott att han var hans son. Han skulle nog gissa på det andra, om det var ett påhitt från karlns håll borde han kanske ha sparat på detaljerna just för att Rowan inte skulle ha kunnat avfärda det så enkelt som han gjort. Marius ansiktsuttryck när han insåg att Rowan så fort slagit ifrån sig påståendena bekräftade också Rowans misstankar, och han kände nästan ett stygn av dåligt samvete över att ha raserat så mycket av vad mannen trodde på.
"Men..." protesterade han med en blick flackandes mellan Erland och Rowan, som helt höll med sin vän. Även om han inte ville karln något ont så hade de viktigare saker att ägna sig åt just nu. Just det var också lite märklig tajming av honom, att dyka upp mitt i stridsförberedelserna. Något ilsket blixtrade istället till i mannens ögon och han tog ett kliv närmare skrivbordet.
"Du kan väl inte bara skicka bort mig! Jag är din son!" Sade han upprört, varpå den andra vakten tog ett kliv närmare honom vilket tycktes få Marius att inse att det bästa nog vore att lyda. Med en sista, lång blick på Rowan vände han om och stegade ut ur tältet igen. Rowan suckade lågt.
"Man kunde tycka att vi skulle ha nog att ägna oss åt ändå." Sade han åt Erland, det hade minst sagt varit ett besynnerligt besök även om det ju inte fanns minsta möjlighet att han hade talat sanning. Han lyfte blicken upp mot tältdukens tak när ljudet av vingslag hördes och närmade sig, hans första tanke var förstås att det skulle vara sonen som varit ute med Kai. Rynkade sedan pannan lite.
"Det där är något större än Kai." sade han med en oroad blick upp mot Erland, innan han reste sig ur stolen och började kliva ut för att kika på vad det faktiskt var. Kunde det vara något av Clavius påhitt? Om så var, skulle det knappast vara en drake - Clavius förmedlade inget annat än död, och det fanns nog inget som var så levande som en drake. Inte en chans att han skulle ha fått en drake på sin sida. Väl utanför tältet så hade besten hunnit landa på fältet vid lägret. Draken var mycket riktigt större, mycket större, än Kai och imponerande vacker i sin massa. Rowan drog sig till minnes att han nån gång hört att drakarna aldrig slutade växa, men hade nog aldrig tänkt över om det verkligen stämde men så var nog mycket väl fallet. Kunde inte låta bli att le vid åsynen av draken, så otroligt många år sedan han sist sett den.

Erland såg på då Marius eskorterades ut ur tältet. Erland pustade ut och vände sig till Rowan. ”Vad handlade det där om egentligen?” Marius tajming hade inte varit den bästa. Hur hade han hittat de här? Och kunnat fatta ett beslut att söka upp Rowan precis där och då? Trots omständigheterna? Erland försökte rättfärdiga det som att Marius iallafall inte verkade vara ett hot. Han hade lämnat de ifred när han blivit ombedd att gå därifrån.
Erland höjde på ögonbrynen och skulle säga något mer om Marius då han hörde vingslaget han med och tittade upp i förvåning mot tältets tak. Försökte identifiera ljudet. Erland såg osäker ut. ”Vad är det där..?” Han rynkade pannan och gick ut från tältet för att se efter. Kände sig för ett ögonblick orolig att det var något av Clavius påhitt, men lättades något av åsynen av att det var en drake. En enorm en. Erland flämtade. Och av Rowans reaktion att döma så var det här någon kungen kände till sedan tidigare. ”Vem är det här, Rowan?”, frågade Erland och såg åt vännens håll.
”Var kom han ifrån?” Thessa visade sig. Hon hade kommit från ett av tälten. Det som Erland och Sienna skulle dela på. Thessa hade också hört vingslagen och gått iväg för att se efter.
Hon var på helspänn i väntan att Clavius kunde dyka upp från ingenstans. Tanken skrämde henne samtidigt som ett illamående fanns där. Tankarna snurrade helatiden och den ständiga oron gjorde henne utmattad. Aiden hade inte sagt det, men Thessa märkte att han störde sig på hennes oro när hon bara ville se till att han hade det bra. Det lugnade henne en aning att se sonen vara med Edric. De var trygga i varandras sällskap trodde hon. Här i lägret var han trygg. Hon försökte att inte tänka på att Aiden faktiskt skulle ut i kriget.
Men hela miljön gjorde henne påmind om den gången då Vrale gått i krig mot Acria. Då Thessa nästan förlorat Rowan. Och sig själv. Pulsen ökade hos Thessa. Och att det var Clavius de skulle möta. Det var surrealistiskt.
De minnen hon hade av honom från Garkhauth var som bortblåsta.
I sina svaga stunder kände hon sig ensam. Hon hade varken sin mor eller far kvar. Jeanne var försvunnen. Aiden var på annat håll och hur skulle Thessa kunna förklara för Sienna så att hon skulle förstå? Thessa förstod ju knappt själv. Tankarna gick som ett virrvarr i huvudet. Hon lärde sig att fokusera på det hon hade framför sig och landade i det.
Blicken fokuserade på draken och vandrade till Rowan sedan. ”Han ser snäll ut.”, sa hon och log ett påtvingat litet leende åt Rowans håll.