Draco Memoraid

(Äntligen hemma från landet,jippy!!!)

Aewsome (som vanligt ),längtar verkligen tills nästa kapitel är klart!
Du är bäst!!♥333

Åååå Gud va många kommenterar från er!!!
Finns ingenting som kan vara bättre alltså... Jag blir så lycklig!
Vad jag älskar er ♥3

NYTT KAPITEL IMORGON SOM JAG HOPPAS NI
SKA TYCKA OM! Det börjar dra ihop sig...


Ett litet smakprov som dyker upp snart...
I gotta say what's on my mind
Something about us Doesn't seem right these days
Life keeps getting in the way
Whenever we try, somehow the plan Is always rearranged
It's so hard to say But I've gotta do what's best for me
You'll be okay
I've go to move on and be who I am I just don't belong here, I hope you understand
We might find a place in this world someday But at least for now,
I gotta go my own away,



quote user=19046]bra

OMG LÄNGTAR *-*
Ska försöka skriva på vårt rs nu, för jag vill läsa det du skriver xP

Elzyii, pax andra boken då!!
Somebody loves me, ooh ooh ooh, somebody loves me, yes he Do, somebody loves me, Draco Do, o o o o ooh

Elzyii hoho tackarx2 ♥ :*
Älskar den, satt och streckläste
Skriver inte själv, men kanske en vacker dag!
Can't wait for the next one, kram ♥

Elzyii*gråter för dina fina ord och för att DU är bäst*

NYTT KAPITEL IMORGON ♥

Elzyii: Nej du!
JIPPIE ETT NYTT KAPITEL I MORGON!!!!
LÄNGTAR!!!!!!

Vad gulliga ni är allihopa! :'D
Jag blir superduper glad när ni skriver att ni längtar efter ett nytt kapitel, det får mig att känna mig VÄRDEFULL!

Ni är bäst! ♥

Här kommer det nya kapitlet,
hoppas det ska duga även om jag slarvat en del
Är strax klar med nästa också!
Kram ♥


Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

”Är det sant?”
Långsamt lade jag ifrån mig tidningen på det redan överbelastade nattduksbordet där påsar med godis trängdes med flera krya på dig kort (bland annat ett från Luna som sjöng en Bättra på dig visa med hemsk skränande röst varje gång man öppnade det) och tittade sedan frågande på först Harry och sedan Hermione som båda två nickade allvarligt.
Jag skakade bedrövat på huvudet och sjönk tillbaka ner mot de mjuka kuddarna som Madam Pomfrey stoppat in bakom min ömma rygg.
”Tolv dödsätare på fri fot… Det kan inte vara möjligt!”
”Det är för att Fudge vägrat att inse att det faktiskt inträffar på riktigt och inte gjort någonting åt det”, suckade Hermione och skakade misstroget på huvudet medan hon vek ihop tidningen och stoppade tillbaka den i väskan. ”Och nu när han äntligen insett det så ger han makten till Rufus Schrimingeour istället och piper iväg med svansen mellan benen.”
”Värre blir det.” Ron kom släntrade in i rummet lätt vinglande och sjönk med en duns ner på en ledig stol bredvid Harry. Han var likblek i ansiktet och hade ett fånigt småleende på läpparna, något som Hermione inte var sen att påpeka.
”Vad är det med dig?” sa hon förskräckt och skakade Rons vänstra arm, ”Har du blivit överfallen?”
”Jag fick den”, viskade Ron hest och vände sig om och såg på Hermione med ögon som lyste av upphetsning.
”Jag av alla dem… Jag kan inte fatta det.”
Han lade huvudet i händerna och började mumla tyst för sig själv medan han långsamt vaggade fram och tillbaka.
”Öh, Ron, är allt som det ska?” Frågade Harry försiktigt och lade sin hand över Rons axel medan Hermione skrämt såg på. ”Är något på tok?”
”På tok?” viskade Ron och lyfte sitt bleka fräkniga ansikte mot Harry, ”På tok? Nog är det tokigt alltid men … Jag har fått en plats i laget!”
”I laget… Grattis!” Utropade Harry ungefär lika överraskad som Hermione såg ut och dunkade hjärtligt Ron i ryggen, ”Som vadå?”
”Vaktare förstås”, svarade han stolt medan han sträckte lite på sig och riktade en blick som nu var misstänkt fuktig mot mig, ”och du ska vara Jagare. Å, Jag kan inte fatta att jag kom med…”
”Ska du också vara med i laget? Grattis!” ropade Harry och Hermione skyndade sig att ge mig en varm kram (Vilket fick Ron att se mycket missnöjd ut) och strök sitt långa hår bakom ena örat.
”Ååå vad roligt Elli! Det ska bli så kul att se dig spela.”
”Verkligen”, instämde Harry och log sitt varma leende mot mig innan han med armen om Rons axlar nöjt utbrast:
”Slytherin kommer inte att ha en chans.”


”Draco, vänta!”
Jag lyckades tränga mig emellan den lilla lucka som bildats mellan Crabbe och Goyle och snappade tag i Dracos mantel och drog honom tillbaka.
”Vill du inte prata med mig?”
”Jo”, sa han lågt och såg sig om efter Crabbe och Goyle som båda två hade stannat en liten bit ifrån honom för att dumt stå där och glo medan de inväntande en order. ”Ni kan gå i förväg”, sa Draco åt dem och genast vände det sig om och började masa sig bort från oss medan det tävlade om vem som kunde knuffa omkull flest förstaårselever.
”Jag tänkte om du bara ville veta… Jag mår bra nu.”
”Jag ser det”, svarade han svävande och fokuserade sin blick någonstans strax under min haka.
”Har du ont?”
Jag gav upp ett skratt och skakade på huvudet.
”Varför frågar du någonting som du ändå inte bryr dig om?” Jag tog några steg emot honom och tvingade hans ögon att möta mina.
”Jag ville egentligen bara fråga dig en sak.”
”Fråga på då”, svarade han kort.
”Men du får skynda dig, jag har inte hela dagen på mig.”
”Har du någon aning om vad som hände?”
Jag fortsatte att stirra på honom och han såg tillbaka på mig utan att avspegla en enda känsla i det bleka spetsiga ansiktet.
”Jag minns ingenting och Harry tror att du har med det att göra.”
”Tror Potter att jag har med det där att göra?” Draco som hittills varit så oberörd fick plötsligt liv och en glimt av ilska tändes i hans gråa ögon.
”Han tror att du försökte döda mig.”
”Han tror vadå?” spottade han ilsket fram och hans hand gled automatiskt upp mot fickan där han bar sin trollstav. ”Så du menar att det där äckliga smutskalleälskande ärrskallen…”
”Så du hade inget med det att göra?”
”Nej!” utbrast han och slog ut med armarna, ”Varför skulle jag försöka döda dig?”
”Ingen aning, jag ville bara vara säker”, sa jag tyst och iakttog hur Draco ilsket sparkade bort en tom godisförpackning.
”Draco jag tror inte heller att du skulle…”
”Du får tro vad du vill, jag orkar ändå inte med dig och dina dumskallar till kompisar
längre!” skrek han argt, helt omedveten om uppmärksamheten från de förbipasserande eleverna.
”Du har gjort ditt val men kom inte och gnäll sen när du upptäcker att det var fel!”
Han stirrade på mig ett par sekunder och jag försökte förtvivlat hindra honom men förgäves.
Efter en sista mörk blick på mig vände han sig om och stegade iväg längs korridoren, knuffandes och fräsande åt alla de stackare som råkade befinna sig framför honom.
Jag såg efter hans ryggtavla ända tills den rundade en krök och försvann, mycket väl medveten
om att jag hade sårat honom.
Och jag kände mig riktigt dum.
Jag hade tänkt att jag skulle provocera honom lite för att ta reda på om det låg någon sanning i det som Harry sagt (Vilket jag såklart inte trodde) men kanske hade jag gått lite väl långt.

Vid örtläran undvek han noga att se åt mitt håll utan var istället helt koncentrerad på Pansy och hennes fjäskande. Hon fladdrade omkring honom som en ful fjärilslarv och fnissade och blinkade med sina stora buskiga ögonfransar så fort Proffesor Sprout tittade åt ett annat håll och verkade äckligt belåten med sig själv.
Jag fick dock snart annat att tänka på än Pansys försök till uppvbaktning. Tillsammans med resten av klassen tvingades jag tömma ut det gröna varet från dem svarta fula bubotuber plantorna som vände och vred sig allt vad det behagade för att försöka komma undan våra händer innanför drakskinns handskarna. Eftersom jag nu inte bara var ny utan också nästan dödad så kastades
det onekliga nyfikna blickar mot vårt bord och det begränsade mina, Hermiones, Harrys och Rons tillfällen att tyst spekulera i vad som egentligen hade hänt.
Hermione ojade sig över att hon aldrig hade fått se halsbandet som hade brunnit upp i samma stund som jag rörde vid det och Harry och Ron vände och vred på alla tänkbara personer som förövare trots att de båda två fortfarande hade Malfoy som huvudmisstänkt.

När Neville för fjärde gången hade fått ansiktet ner sprutat av Bubotubvar från sin aggressiva planta
och det började växa ut stora gula vårtor runt ögonen på honom fick vi lämna
lektionen tjugo minuter tidigare än vanligt. Eftersom det var en hel halvtimme kvar innan Försvar mot svartkonster skulle börja så bestämde vi oss för att tillbringa den lediga stunden nere vid sjön.
Vi hade precis hunnit slå oss ner i det vissnande gula gräset när Hagrids stora skugga böjde sig ner över oss följt av sin enorma jakthund Fang, som ivrig skuttade runt lyckligt vevande med den långa svansen medan han försökte pricka in sina kärleksfulla blöta kyssar i våra ansikten.
”Hallå där! E allt som de ska me er?” Hojtade Hagrid och högg tag i hundens halsband som var minst lika stort som ett mindre mopedhjul. ”Jag hörde att du kommit bort från sjukan nu Elli, va bara tvungen å höra hur det var me dig! Läbbig sak det där du blev utsatt för…” Hagrid rös och ruskade ogillande på sitt lurviga huvud, ”Har de någon aning om vem som ligger bakom det än?”
”Dumbledore tror att det var en olyckshändelse”, svarade Harry i mitt ställe.
”Fast vi tror att han har fel.”
”Om Dumbledore säger att det var en olycka, så var det så”, grymtade Hagrid medan han tryckte på Fangs rumpa för att få honom att sätta sig.
”Fast de låter väldigt konstigt alltesammans. Nåväl, huvudsaken är att du mår bra igen Elli.”
Han blinkade mot mig och jag log strålande tillbaka.
”Har jag missat många intressanta djur medan jag varit borta?” frågade jag pliktskyldigt medan Ron långsamt skakade på huvudet och låtsades svimma bakom min rygg.
”Åå, ja en massa!” sa Hagrid ivrigt och skyndade sig att dunka Harry som satt sin Chokladgroda i halsen hjärtligt i ryggen.
”Vi har gjort klart arbetet med Skrumpmaskarna och vi har börjat kika lite på Eldminkar och Tusenbaggar…Tänk så mycket man missar på två veckor va, det är ju otroligt!”
”Ja verkligen”, instämde jag lydigt och blängde på Ron som höll på att börja ett tyst gapskratt.
”Men jag hoppas att jag snart är ikapp.”
”Å, det tror jag alldeles säkert!” Brummade Hagrid och svängde den döda hjorten som han bar över axeln fram och tillbaka på ett mycket barbariskt vis som fick både mig och Hermione att förskräckt rygga undan.
”Nä hörni, nu måste ja ge mig av. Har massor å göra, femteårseleverna ska få studera Sprängstjärtsskrabbor idag, de kommer din syster säkert å gilla Ron!”
”Alldeles säkert”, flinade Ron och stoppade sin knytnäve i munnen.
”Vi ses Hagrid!”
Hagrid lyfte en dasslocksstor näve i luften innan han med enorma kliv
började gå mot motsatt håll med Fang skuttande efter sig och den döda hjorten hängandes över axeln.
”Jag känner på mig att det här kommer bli Ginnys bästa lektion någonsin”, sa Ron nöjt innan han tryckte in en hel näve med puffsurrare i munnen, ”Hob kommerl älscha deth!”
”Vad är sprängstjärtsskrabbor för något?” Frågade jag nyfiket Harry som satt närmast.
Han skakade bedrövat på huvudet innan han svarade.
”Det vill du nog inte veta, men om du tänker dig en extremt ful krabba som är övertäckt med ett lager pansar och som skjuter ut eld genom baken för att ta sig fram eller när den blir rädd eller upprörd, så har du nog svaret.” Jag skrattade lite, osäker på om han var allvarlig eller inte. Efter att ha sett hans min som var allt annat än skämtsam bad jag en tyst bön om att vi inte skulle få bekanta oss med några skrabbor under det här året.


Dumbledore reste sig långsamt upp ur sin tronbevingade stol och såg med
sina genomträngande blåa ögon ut över eleverna som höll på att avnjuta dagens sista måltid.
Klingandet från besticken avtog och alla i stora salen tystnade som en man.
Rektorn böjde sig ner mot McGonagall och mumlade tyst någonting i hennes öra. Hon nickade och Dumbledore rätade på sig igen.
”Får jag be om er största möjliga uppmärksamhet tack.
Som ni vet så har tolv dödsätare rymt från Azkaban igår natt.
Jag har tillsammans med vår käre före detta trolldomsminister Cornelius Fudge och vår lika käre nya trolldomsminsiter Rufus Scrimingeour informerat mugglarna om detta , om någon av er funderat över vart jag varit under gårdagen. ”
Han gjorde en paus och kliade sig fundersamt i skägget. Neville tappade sin gaffel som med ett litet kling föll ner på Rons halvfulla tallrik.
”Nu vill jag be er alla att vara mycket försiktiga.
Voldemort (Flera av eleverna hoppade till och såg sig skrämt omkring) kommer att försöka göra anspråk på så många av er och era familjer som möjligt, så jag ber er åter en gång att redan nu välja
rätt sida.
Voldemort älskar inte. Voldemort förbarmar inte.
Voldemort tar det han får tag på och splittrar så många familjer som han får möjlighet till.”
”Många av er”, han gjorde en svepande gest med handen, ”har säkert redan vänner eller släkt som fallit offer för Voldemorts framfart.
Det vi inte får glömma är att vi har någonting som Voldemort inte har.
Och vi får aldrig släppa vårt innersta, inte ens för en sekund, och slappna av.
Jag vill inte skrämma någon utav er men Voldemort kan få sitt övertag när som helst.
Så jag ber er nu att från denna stund vara mycket, mycket, mycket försiktiga.
Och att hålla fast vid era vänner och kämpa för det ni tror på.”
Det hördes ett skrapande när en stol drogs ut från ett av elevhemsborden och
med sin rektors forskande blick efter sig skyndade sig Draco Malfoy ut ur stora salen
med huvudet nerböjt och sin trollstav i ett fast grepp innanför klädnaden.

Åh herregud! Hur bra får man skriva, när jag loggade in och såg att det lyste rött om ögat och såg att Draco Memoraid lyste blev jag glad, ännu gladare blev jag när jag såg att du hade skrivit ett kapitel och nu är jag typ gladast av alla när jag läste kapitlet, yes Elli är frisk! Och du skriver!
Du är mycket värdefull min ängel! Jag längtar redan till nästa kapitel. Klart att kapitlet duger, det är underbart! Fina du, jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor i en liten kommentar, det äger! Och självklart är du underbar, värdefull, bäst, fin och min awsomeiga ängel! Tumme till dig fina du!

Hur kan du skriva så långa kapitel på så förbannat kort tid? Och helgrymma är dom också!