~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrockade där han stod fullt påklädd och tittade på Arya som bar ett surt uttryck. Där är hon ju... Han flinade åt sin egna tanke, något nöjd med sig själv för att ha fått Arya ur hennes tidigare tillstånd.
"Åh, du menar denna?" sade han frågande medan han tog fram handen från bakom sin rygg som höll ett lätt grepp om Aryas överdel, "jag trodde du kanske letade efter något annat eller försökte ta kål på mig genom att böja dig och strutta runt i bara byxor." sade han med ett flin och höll fram överdelen mot henne. Han kunde inte hjälpa det, han ville tetas med henne. Det var något speciellt med att tetas just med Arya. Han var medveten om att det inte var snällt, men samtidigt kunde han inte riktigt stoppa sig själv. Särskilt inte när det betydde att han fick ha henne för sig själv några extra minuter innan det var dags att möta verkligheten igen.

Arya - Skogen i Öst
Arya såg på medan Erik drog fram hennes överdel han haft bakom ryggen hela tiden hon gått och letat. Hennes sura ansiktsuttryck blev ännu destå surare, hennes ögon smalnade samtidigt som hon irriterat tryckte tungan mot sin kind mellan sina tänder. Den lilla...
”En barbar och en tjuv.” sade Arya och flyttade sin blick från sin överdel till Eriks klara, grå ögon - en väldigt vacker tjuv, ”gjorde du så här mot damerna i Norr också är jag inte längre förvånd att du fortfarande är ogift...”
Hon sträckte sig fram för att ta den långa överdelen ur Eriks hand men såg samtidigt noga till att fortsätta täcka över sin barm med sitt hår och den andra armen.

Erik - Skogeni Öst:
Han stelnade till vid hennes ord, armen utsträckt i luften någon sekund för länge. Det har aldrig funnits någon före dig, inte såhär. Tanken slingrar sig fram och han ruskar på huvudet när bilder av kvinnliga ansikten med blont eller rött hår flimrar förbi för hans inre öga. Varma kroppar bland halm, flåsande andetag mellan plädar, trevande fingrar i fackelljus och svettig hud gnistrande i månljus.

Erik skakar på sitt huvud igen och kastar bilderna åt sidan. Tränger bort dem när Aryas ansikte tar form i hans huvud. Hennes bruna ögon, det mörka håret, de välformade konturerna och den vackraste kroppen han någonsin skådat. Han försökte låtsas som om han inte hade stelnat till och flinade åt Arya.
"Oroa dig inte för det skatt, du är speciell." sade han och dödade effektivt det lilla avståndet mellan de båda och tog hennes ansikte i sina nävar innan han planterade en varm kyss på hennes mjuka läppar.
"Väldigt speciell." mumlade han mot hennes mun.

Arya - Skogen i Öst
Arya märkte tydligt hur Erik stelnat till för en sekund samtidigt som hon tog sin överdel ur hans hand. Flinet han hade på sina läppar var inte nog för att dölja att något annat korsat hans tankar. Han hade reagerat på det sista hon sagt, om damer i Norr och att han var ogift. Men innan Arya hann säga något om det eller fråga vad som hänt hade han tagit hennes ansikte i sina händer och kysst henne. Det stillade inte Aryas tankar, vilket inte orden han yttrat till svar på hennes kommentar heller gjorde.

Hon slöt ögonen och kysste honom tillbaka en liten stund trots att hennes tankar inte riktigt ville lugna sig i huvudet på henne. Varför är han inte gift? I Söder var den vanligaste giftas åldern någon gång under en persons tredje årtionde. En del gifte sig redan i 20-års åldern och en del (men inte särskilt många) i 40-års åldern. Men efter att man fyllt 50 var det i de allra flesta fall (för både män och kvinnor) ganska udda att vara ogift. Visst var Arya själv sen, men hon hade haft anledningar till det. Dessutom, under tiden hon varit med Leela hade äktenskap inte legat så långt borta. Men Erik var nästan 60 år gammal och såvitt Arya visste så hade han inte ens haft någon partner när de träffades under Det Röda Kriget. Det hela tedde sig märkligt för henne och trots Eriks försäkran om att hon inte hade något att oroa sig för så gjorde det henne orolig. Visst kanske man såg annorlunda på ätenskap i Norr än vad man gjorde i Söder, med tanke på att de inte värderade familjen på samma sätt. Men Erik hade sagt att båda hans äldre bröder var gifta, visserligen arrangerat, men varför hade inte deras föräldrar sett till att finna en brud även till Erik? Varför var det annorlunda med honom?

Arya var den som först drog sig tillbaka från kyssen. Hon öppnade sina ögon och betraktade Eriks ansikte. De klara, grå ögonen, hans välskurna former, den ljusa hyn och de blonda skäggstråna. Hon placerade sin fria hand på hans kind och smekte med tummen där en gång. Varför är du med mig och inte gift med en annan Letoyansk kvinna? Och vad menar du med att jag är speciell? Arya ville ställa sina frågor högt men höll sin mun stängd. För hon var faktiskt orolig, orolig att någonting, på något vis var fel. Erik kunde utan tvekan få vilken kvinna han ville, Arya kände inte till mycket om Norr men den saken var hon bergsäker på. Så varför var han 57, fortfarande inte gift och med henne, en Garudisk kvinna långt hemifrån. Vad hade hindrat honom i Norr från att finna en kvinna att leva med där? För ett ögonblick slog det Arya hur lite hon faktiskt visste om Eriks bakgrund.

Efter en kanske lite för lång stund av tystnad från Aryas sida fångade hon Eriks blick och såg i hans ögon som om hon försökte läsa hans tankar.
”Vad menar du med att jag är speciell?” frågade hon utan att släppa hans vackra ögon.

Erik - Skogen i Öst:
Aryas tystnad hade inte gått obemärkt förbi. Så när hon efter viss tystnad frågade varför hon var speciell sjönk hans axlar lite.
"Arya," sade han mjukt och lade sin näve över hennes hand där den var placerad på hans kind, "är det inte uppenbart?" frågade han stillsamt. Men han gav henne inte chansen att svara utan fortsatte att tala.
"Jag har lämnat allt för dig. Familj, vänner, mitt hem. Jag kunde inte ignorera vrålet i mitt bröst. Vad det än var så skrek det efter dig." Eriks ord var tunga men ärliga. Han inser att de faktiskt aldrig riktigt pratade om det faktum att de var mer än ett omaka par. Mer än en udda parning och mer än ovanliga i sin relation.

Han drog ett djupt andetag och förflyttade sin hand tillbaka till hennes ansikte. Han lyfte det lite så att han kunde kyssa hennes läppar igen.
"Något i mig kallar efter dig. Det har det gjort sen första gången jag fick chansen att se dig." Han försökte sätta ord på det han kände inom sig vilket inte var det lättaste. Men han ville försöka. Han ville desperat att Arya skulle förstå att hon var den enda för honom.
"Jag kan se att du undrar varför jag inte redan har en kvinna, varför jag inte redan är gift. Jag förstår att du undrar det, jag är inte den yngsta av män längre och borde redan tagit en fru."

Erik valde ordet 'tagit' av en anledning, för han hade aldrig velat ha en fru innan Arya. Det fanns många som hade föreslagits, många som hade närmat sig honom och fler som hade flörtat och försökt förföra honom. Men aldrig någon som hade väckt något annat än lust inom honom.
"Det har funnits kvinnor innan dig. Det kan jag inte förneka hur gärna jag än vill. Men det har aldrig, aldrig, funnits någon som jag känt något för. Jag har aldrig velat binda mig, aldrig velat bilda familj eller ta en kvinnas hand i giftermål. Aldrig någonsin. Tills du kom."

Eriks hjärta dundrar i bröstkorgen, små svettpärlor har bildats i hans nacke och det känns som om han blottar sig totalt - både det bra och det dåliga. Att han haft kvinnor innan Arya, men också att Arya är den enda kvinnan han känner att han varit med.
"Det fanns en tid, en tid då jag trodde att jag aldrig skulle hitta någon. Aldrig hitta, den rätta. Sen står du där, mitt i ett blodbad och det kändes som om mitt hjärta skulle stanna. Jag har aldrig känt något så kraftfullt som de känslor du väcker. Du är annorlunda. Snäsig, vresig och envis. Du är inte rädd för att slåss eller stå upp för det du anser rätt. Du är mjuk, lojal och kraftfull på alla de rätta sätten. Du..." Erik tvingas dra ett stabiliserande andetag innan han fortsätter för orden han vill få ut känns som glödande kol i hans strupe, "Du ser mig. Det kändes som om du såg mig, bara mig. Inte min titel eller min historia. Inte min makt eller mitt samhällsvärde. Det kändes som att du såg mig. Bara mig..."

Det gör ont att benämna hans egna svaghet, den han aldrig avslöjat för någon. Rädslan han sedan tonårens ljuva tid burit inom honom. Rädslan att aldrig någonsin vara mer än en titel. Mer än en rank, mer än en stege för någon att klättra mot toppen på. Visst, Erik var självsäker, han var medveten om sitt utseende och han var mer än medveten om att kvinnor föll för honom oavsett hans plats i samhället. Men där i bakhuvudet så låg rädslan och gnagde konstant. Att han inte kunde lite på den kärlek som någon gav honom - inte romantisk kärlek åtminstone. Han visste att Freja älskade honom som en bästa vän, att Briañna älskade honom som en bror, att Freja älskade honom som ryttare. Att hans föräldrar älskade honom som son. Men där tog det stopp. Alla kvinnor som kastade sig vid hans fötter, alla generaler och krigare som stod under honom, alla Letoyaner under hans familjs härskning - ingen av dem kunde uttrycka sin kärlek eller vördnad för honom utan att han betvivlade den och var rädd att bli bedragen. Hur kan jag sätta ord på allt det..?

Arya - Skogen i Öst
Arya lyssnade häpet på det som Erik talade om för henne. Hon hade inte varit beredd på allt som kom ut eller dess inebörd och hon visste inte riktigt hur hon skulle ta alltihop. Men, det gjorde henne rörd. Både det han sade om henne och att han sa det. Att han öppnade upp sig så mycket på det viset för henne berörde verkligen Arya på djupet. Det var inte påtvingat eller pressat fram, han berättade för henne för att han ville och kunde. Det betydde nästan mer för Arya än något annat.

När Erik avslutat sin sista mening och förblev tyst var Arya också det för en liten stund. Hon tittade på honom med ett uttryck i sina ögon som innehöll så mycket. Glädje och lycka men även sorg. För hon förstod hans rädsla, att aldrig bli sedd för mer än sin titel. Hon förstod det eftersom hon många gånger fruktat precis det samma själv - möjligt vis med en liten tvist. Ofta hade hon varit rädd att människor som sökt kontakt med henne enbart var ute för att skada henne på något sätt, så hade det ofta varit, och var de inte ute efter att göra henne illa, så var de ute efter hennes förmögenhet och hennes titlar. För trots allt så hade Arya gott av det. Arvet efter hennes föräldrar hade gjort att Arya som 11:åring blivit Söders rikaste person, efter kungafamiljen förstås. Och eftersom hon var arvinge till Ståthållaren av Dhakair, Rani Charbati, Söders högsta kvinnliga ledare och den mäktiga hertigen och befälhavaren av kungliga Garudiska flottan, samt på något vis även prinsessa av Garundia och nummer två i tronföljden, så hade också alla titlarna varit attraktiva för förvånansvärt många. Trots hatet Arya hade emot sig vart hon än gick, så hade hon ändå haft en hel drös friare och många högt uppsatta familjer som velat arrangera ett äktenskap mellan henne och någon av deras söner.

Men Arya hade avvisat allihop. Mer eller mindre artigt. Inte egentligen för att hon inte kunde tänka sig ett arrangerat äktenskap men hon vågade helt enkelt inte. Oavsett så ville hon bli älskad, inte för sina rikedomar eller titlar utan bara för den hon var. Hennes inre och hennes person. Den enda innan Erik som fått henne att faktiskt känna det någon gång var Leela, men efter hennes svek hade det varit svårt att våga tro, eller ens hoppas att någonsin finna någon som såg henne för hennes person och inget annat. Fram tills dess att Erik dykt upp och älskade henne likt ingen annan. Med honom hade hon upplevt en helt annan kärlek än tidigare, en kärlek som fick Leelas att verka svag och vek - trots att den ändå på något vis varit äkta. Men Arya förstod Erik, hon förstod det alltihop, hans rädslor och hans kärlek. För hon kände precis samma sak.

I hennes ögon syntes också kärlek. De var överfyllda av den kärlek hon hon kände inom sig för mannen med de vackra ögonen framför henne. Arya älskade Erik så mycket att det gjorde ont inom henne. Hon älskade alla hans sidor. Den starka, vilda, barbariska krigaren och ledaren han kunde vara, lika mycket som den vänliga, sårbara, ärliga mannen han hade visat för henne. Alltihop, tillsammans och åtskilt. Hon älskade honom. Kombinationen av det råa, vilda och det vänliga och sköra gjorde Arya knäsvag. Hon hade aldrig trott sig kunna finna det i en man, i någon annan för den delen.

Hon svalde sträckte upp sin andra hand mot Eriks kind så att båda hennes små händer vilade runt hans ansikte. Hon sträckte på sig, ställde sig på tå för att nå upp till hans läppar.
”Du vet verkligen hur man får en kvinna att falla pladask.” sade hon lågt innan deras läppar möttes.

Hon kysste honom en stund, med händerna runt hans ansikte, innan hon drog sig tillbaka men ändå höll sitt ansikte så när hans att deras nästippar snuddade vid varandra.
”Dina titlar har aldrig spelat mig någon roll, jag vet knappt ens vilka det är eller vad dem betyder.” sade hon med ett leende, ”jag skulle älska dig även om du var en oäkta tiggare från gatan, eller kung av alla gudar och gudinnor som människan känner till, eller vad som helst där emellan. Jag älskar dig. Allt det andra spelar mig ingen roll.”

Erik - Skogen i Öst:
Eriks axlar skakade, hela han vibrerade. Det var svårt att få luft ner i lungorna. Hans hjärta slog likt en knytnäve i hans bröstkorg och blodet rusade runt i hans ådror. Han kände sig upphöjd och vimmelkantig. Allt för Arya, hennes ord och hennes kroppsliga uttryck för hennes kärlek för honom. Han visste varken utan eller innan, det enda som höll honom på jorden just i den stunden, var Arya. Hennes små händer, hennes nästipp mot hans egna. Det höll honom jordad, annars var han rädd att han skulle flyta iväg ut i tomma intet - så lätt kände han sig.

I nästa stund vek hans ben sig. Innan han knappt han reagera satt han på knä framför henne. Hans axlar skakade våldsammare och han kunde inte för allt i universums oändlighet hålla tillbaka tårarna som nu strömmade ner för hans kinder och in i skägget där de letade sig ner för hans hals mot skjortans krage.
"Arya..." andades han ut, men det var knappt mer än just ett andetag. Lungorna kändes för små, hans kropp ville inte lyda hans order om att resa sig. Hon hade fått honom ner på knä med bara ord. Han satt på knä, bara för henne. Kvinnan i hans liv. För kvinnan som är hans liv.

Känslan var överväldigande. Det kändes som en evighet hade gått från att han föll ner framför henne men i verkligheten var det blott ett ögonblick eller två. Hans darrande händer lyftes upp och han satte dem på hennes midja. För att hålla kvar henne hos sig men också för att inte sjunka djupare ner genom gjorden. För det kändes så, kändes som om marken under honom skulle svälja honom hel ifall hon inte var där - ifall han inte rörde vid henne. Aldrig tidigare, inte ens med Arya, hade han känt sig så hopplöst meningslös på egen hand. För livet var det, absolut meningslös utan henne och det var nu som han förstod vad hon faktiskt betydde för honom. Allt.
"Upendora..."
( "Själsfrände/Universum/Livsglädje/Livet/Evighet..." )

Arya - Skogen i Öst
Aryas andetag var skälvande. Hennes hjärta slog hårt i hennes bröst. Hela hennes kropp skakade och för första gången på lång tid var hon mållös. Erik skakade och grät, på knä framför henne. Hans händer på hennes bara midja. Tårarna brände bakom hennes ögonlock. Han var på knä framför henne, han hade böjt dem för henne - bara henne. Ingen annan hade någonsin böjt sina knän för Arya. Ingen. Inte den minsta lilla varelsen på jorden. Bara Erik. För Arya, den största, vackraste och vänligaste av alla på jorden. Bara han böjde sina knän för henne.

Hon ville säga åt honom att ställa sig upp igen, inte böja sig under henne så som han gjorde. Men inget ljud kom ur hennes mun. Inte ett ord. Bara de skakande andetagen lämnade hennes häpna läppar.

Så lyfte hon sina händer, samtidigt som den första tåren föll och hon log. Hon förde dem till hans huvud och runt hans nacke, som var i höjd med hennes lungor och en liten del av hennes byst. Hon tryckte honom emot sig och kysste toppen av hans huvud. Hennes fingrar letade sig in i hans ljusa hår och hon kunde känna hans tårar mot hennes bara hud. Men det gjorde henne ingenting. Hon tyckte till och med om det. Hans skörhet var för henne vacker som de spädaste av blomblad eller de nyast tillkomna skotten på en gren. Hon älskade det som en del av honom. De späda, vackra delarna av ett starkt och tåligt träd.

”Min älskade.” viskade Arya och höll honom tätare mot sig, ”meree pyaar, meree... Erikk”
(”min kärlek, min... Erikk” )

Hon släppte hans huvud för en liten stund men höll kvar armen om hans nacke. Hon förde sin hand till hans kind och vinklade hans ansikte upp mot hennes så att hon kunde se på honom. Se hans klara ögon och vackra ansikte som hon älskade mer än något annat. Hon log stort mot honom trots att tårarna rann på hennes kinder.
”Jag älskar dig.” sade hon, ”jag har aldrig älskat någon annan som jag älskar dig och ingenting kan förändra det. Du är min frihet, min trygghet och mitt hem. Du är allt för mig Erikk, allt. Det kan inga titlar, ingen makt, ingen förmögenhet, ingen historia och ingen härkomst ändra på. Jag älskar dig.”

Hon smekte bort tårarna från hans ansikte med ett leende på läpparna trots att de fortsatte att rinna samtidigt som hennes egna.
”Min Erikk.” sade hon med handen på hans kind och kärleken strålande från hennes ögon och leende läppar, ”min älskade Erikk.”

Erik - Skogen i Norr:
Hennes ord lindade sig om honom som en varm päls. Hennes händer mot hans kinder var ljuvliga och han kunde inte hindra sig själv från att snirkla armarna om hennes midja innan han pressade sitt ansikte in i hennes mage. Hans kropp skakade mindre nu men känslan som flöt i hans ådror var obeskrivlig. Han hade bara hört berättelser om det, berättelser om att hitta sin Upendora eller sin Upendori. Det var inget som aldrig hände men det var inte heller det vanligaste. Man kunde säga att det var sällsynt. Alla själar hade inte ens själsfrände, vilket Erik fann sorgligt, men han var överlycklig att hans själv var menad att möta en specifik annan själ. Aryas själ för att vara exakt. Han drog inte ett andetag genom sin näsa och hennes doft fyllde honom.

"Erik Viktor Parthalán!" Erik ryckte till vid hans mästares ord, "Var uppmärksam!"
"Ja, mästare..." mumlade Erik uttråkat. Mästaren hade babblat på om giftermål, blodslinjer och kungarikets styrning i över tre timmar och helt ärligt var Erik trött på det. Han visste att någonstans där ute fanns Freja och väntade på honom med stridsträning planerad. Det kliade i fingrarna att få greppa yxa och svärd och få ut lite fysisk energi. Som 30-åring var han ivrig att träna hårt och ofta. Det syntes med. Hans kropp hade exploderat blivit svullen av muskler senaste året och han växte fortfarande.

"Erik, min prins, snälla var uppmärksam på detta." Erik haltade sitt studsande ben och såg upp på mästaren då hans röst hade förändrats. Han mötte den åldrande mannens ansikte. De blå ögonen och det kortklippta håret, det skägglösa ansiktet som visade tatueringar och ärr. Han var en skrämmande man till utseendet - men han var en god man, en snäll man.
"Vad är det mästare?"
"Som jag sagt kommer du ta en fru och hon kommer finnas vid din sida och du kommer lära dig älska henne så småningom," Erik grymtade irriterat, "Min prins..." muttrade mästaren som svar och Erik tystnade.
"Som prins har du åtagande och plikter och att gifta sig av endast kärlek finns inte på bordet för din del. Bara ett Upenda band kan bryta en sådan förbindelse för en prins." Erik höjde sitt ögonbryn och lutade sig lite framåt.
"Ett Upenda band mästare?" Mästaren nickade och satte sig mitt emot Erik, vilket var ovanligt då han alltid stod upp eller vandrade fram och tillbaka under deras lektioner.

"Det är en vacker sak. Något bortom vanlig kärlek." Mästaren satte armbågarna på bordet och slöt sina händer framför hans ansikte som om han var i djup tanke.
"Ett Upenda band är när en man möter sin Upendora eller en kvinna möter sin Upendori, man brukar kort kalla det själsfränder men det är så mycket mer än det. Upenda är ett evigt band, som tros följa en ner i graven och vidare till livet efter detta. Det finns själar i världen som är menade för varandra. Alla kan inte uppleva ett Upenda band men de lyckliga få som gör det har funnit sin andra hälft, sitt liv och sin mening. Det är inte ett band som uppenbarar sig direkt och man kan förlora sin själsfrände innan man ens är medveten om att man mött henne eller honom. Upenda bandet, det kräver viss uppoffring, och nej inte den sorts offer du tänker på Erik. Det kräver mycket mer än någon simpel offergåva." Mästarens ord är hårda, men de är inte på något sätt kalla. De tär mer som att en grym längtan eller saknad ligger i dem.

Erik satt nu stilla och lyssnade intensivt på mästarens ord.
"Det kräver att man offrar det man är som mest rädd för att förlora. Inte en annan människa eller varelse, inte ett hem eller ägodelar av någon sort. Upenda bandet uppenbarar sig bara när man blottar sin själ för den man älskar. Och då bara om denna är ens Upendora eller Upendori. Det kräver att man avslöjar sin största rädsla, man blottar den dela v ens själ som man dolt längst, gömt djupast. Att man släpper in en människa på ett sätt man aldrig tidigare vågat trots vetskapen att den personen sen har all kraft att krossa en själsligt. Det är en fruktansvärd känsla och det är inte alltid man blottar sig för sin själsfrände. Om man misstar sig kan det få förödande effekter." Erik svalde förbi klumpen i sin hals, mästarens djupa blå ögon borrade sig in i honom likt aldrig förr.

"Vad händer om man blottar sig för fel person?" Frågan var en uppenbar följ till mästarens ord, Erik kunde inte hindra den.
"Det kan vara så att inget händer, att personen man blottat sig för är så godhjärtad att han eller hon aldrig använder ens djupaste rädsla mot en. Men få människor har ett så vackert inre. Det troligaste är att man slits itu långsamt. I värsta fall använder den andra personen ens djupaste rädsla mot en och krossar den mest sårbara delen av ens själ och efter det blir man aldrig hel igen. Aldrig. När man get bort den delen av ens själ kan man bara få tillbaka den om man möter den själ man delar ett Upenda band med. Om man inte är för långt gången innan det. Det kan vara så att man inte längre har kapaciteten att blotta sin själ för någon annan och då är allt förlorat. Efter det är man, i princip, dömd att vandra jorden ensam tills man dör." Erik stirrade på sin mästare, luften stod stilla i rummet och han visste inte vad han skulle säga. Vem i hel skulle våga utsätta sig för det där?!

Mästaren lutade sig bakåt och släppte ett djupt andetag, hans blick inte längre på Erik.
"Det är en vacker sak, att dela själ med en annan människa. Det sägs att själsfränder är de människorna som påverkar historien, de som skapar historia. De själsfränder som aldrig finner sin andra hälft blir aldrig fullständiga och i många fall är de de som blir mörka människor. Medan de som finner sin andra hälft ofta blir starka ledare. Men, det är bara legender. Det finns inga bevis för det egentligen." Erik gapade mot sin mästare, han var inte den som spenderade studietid med att prata om legender utan grund.
"Se inte så förvånad ut Erik," grymtade mästaren trots att han inte tittade på Erik, "jag är mer än ett uppslagsverk du vet."
"Förlåt mästare, det är bara det att-"
"Att vi aldrig talar legender utan bara fakta?" Erik nickade, "du är först nu mogen att börja ta in legender och historier Erik min prins."
"Jag förstår inte?" svarade Erik och korsade fötterna vid anklarna.

Mästaren log lite smått, "En ung hjärna blandar gärna fakta med fantasi. Att lära dig om legender och fakta samtidigt vore förödande för din utbildning. Först nu när du visar logiskt tänkande, kritiskt tänkande och har en bred bas att stå på av vad som är fakta och dokumenterat kan vi gå in på sådant som inte har en faktabaserad bas, Erik."
"Du menar att det finns mer att lära?"
"Åh Erik, världen är fylld av saker att lära, lärandet tar aldrig slut det är-"
"Ett evigt arbete." avslutar Erik med och mästaren ler medan han nickar.
"Precis. Bara att du förstår det visar att du är redo för legender."

Erik var tyst en liten stund, kliandet i händerna hade givit vika och han funderade på Upenda bandet medan hans mästare tycktes stirra ut i tomma intet.
"Men, hur kan man veta att man möt sin Upendora eller Upendori?" Mästaren skrockade och vred sitt rynkiga ansikte mot honom.
"Det kan man inte fören man blottat sig." Erik suckade, "men, det finns ledtrådar."
"Som?"
"Jag kan inte själva säga egentligen. Ledtrådarna är olika för varje person. Det enda som enligt legenderna är ett enhetligt drag mellan själsfränder är att man dras till personen. Som om något trycker en mot den andra personen. Vissa legender säger att man känner ett tryck i bröstet, andra säger att man inte kan skingra sina tankar, vissa säger att man känner sig ihålig utan personen och vissa legender påvisar att man helt enkelt bara känner en stark kärlek för den andra människan." Erik drog ihop sina ögonbryn i fundering och gned sin haka.
"Men, det låter ju som samma känsla alla som är kära beskriver?" Mästaren log utmattat, eller kanske sorgset - Erik visste inte riktigt vilket det var.
"Precis..."


Briañna - Bergskanten i Norr:
De hade ridit i nästan en timme när hon äntligen kunde se bergskanten en bit bort. Hon manade på sin hatari och Rok låg tätt bakom henne. De gjorde abrupt halt när de nådde fram till platsen där Briañna och Erik ofta hade campat tillsammans. Platsen väckte minne i henne. Minne av legender, berättelser och skratt. Det fick ett leende att spridas över hennes läppar. Rok hade stigit av sin hatari och räckte nu upp armarna mot henne. Hon lutade sig mot honom och han hjälpte henne ner från djurets rygg.
"Framme." grymtade han och Briañna nickade. Det var dags.

Hon gick fram till platsens om höll så många minnen och satte sig på knä. Hon drog fram Partalán och för första gången funderade hon på hur likt det ordet var hennes egna efternamn. Det enda som separerade dem var bokstaven H.
"Partalán, Parthalán." mumlade hon och slöt handen om det lilla väl vikta brevet med det lilla snöret runt om, "Rok, kan du sitta där?" frågade hon och pekade på en plats någon meter bort. Rok nickade och sjönk ner med en duns. Hon log mot honom och han nickade uppmuntrande. Briañna drog ett djupt andetag och slöt sina ögon medan hon placerade sin andra hand ovanpå brevet.

Hennes tankar fokuserade på Erik, hon sökte honom i sitt inre. Vinden smekte henne hår, solen gömde sig bakom tunga moln och det doftade regn. Marken var hård under henne och trädkronorna dansade med ett rasslande ljud. En kotte föll till marken och Eriks vackra ögon var klara i hennes tankar. Hans ansikte blev tydligare och snart kunde hon se hela honom framför sig. Han log mot henne och hon ville sträcka sig efter honom. Men hons att stilla. Lät Erik fylla hela henne och minnena svälla i hennes tankar. Eriks röst var grumlig när han talade först men snart vibrerade den genom hela henne och en tår lämnade hennes slutna ögon. Medan den gled ner för hennes kind blev hennes händer varma. Nej, det var brevet, inte hennes händer som blev varma.

"Erik..." viskade hon och det var som om vinden blev kallad. Den slet i henne, ylade mellan trädstammarna. Trädkronorna dansade mer och brevet blev allt varmare. Det brände nästan att hålla händerna slutna och vinden slet i hennes händer. Men Briañna höll dem hårt stängde. I hennes tankar pratade Erik om hans senaste stridsträning, inget mer och inget mindre. Det fick henne att le trots tårarna som vällde ner för hennes kinder.
"Erik..." viskade hon återigen, sedan skrek hon. Hennes ansikte riktat mot himlen men ögonen slutna. Hon ville slita upp dem och släppa brevet men hon stod emot. Det enda som hördes nu var vinden, det överröstade hennes skrik och tryckte henne ner till marken. Hon låg på sidan , ögonen fortsatt slutna, likaså hennes händer. Hennes tankar bara på Erik.

Sedan tog det slut. Ena sekunden blev hon pressad till marken, hennes händer brändes och tårarna strilade och nästa sekund var allt tyst, stilla och svalt igen. Briañna kunde inte känna brevet i sina händer längre. Men Roks nävar lyfte upp henne från marken och han placerade henne i sitt knä. Först då vågade hon öppna sina ögon. Hon tittade ner på sina slutna händer där hon satt begravd i Roks gigantiska omfamning.
"Bri?" Hon svarade honom inte. Hon stirrade på sina händer och öppnade dem långsamt. Hon flämtade till, brevet var borta och hennes händer var alldeles svarta av sot.
"Bri?" sade Rok igen och hon sneglade upp på honom. Hon var tvungen att böja sina nacke nästan helt bakåt för att kunna se in i hans oroliga små ögon.
"Jag tror, jag tror det funkade." stammade hon med ett slött leende på läpparna.
"Bri dukt-..." Mer hörde hon inte innan hon tuppade av från den fysiska utmattningen med bara tanken att hon nu förstod varför man inte använde detta som ett sätt att kommunicera.

Arya - Skogen i Öst
Arya log. Hon höll om Erik med båda sina armar och smekte honom lite försiktigt i håret med ena handen. Hon tyckte om att vara den som höll om istället för den som blev omhållen. Visst älskade hon att vara i Eriks famn också, men att ha honom i sin famn och vara den som torkade den andres tårar uppskattade hon mycket. Hon förstod inte riktigt vad som hänt efter att Erik öppnat upp sig för henne och efter att hon försäkrat honom om att hon älskade honom lika mycket oavsett vad, men hon uppskattade det. För henne var det ju en självklarhet, kärleken hon hyste för Erik var oberoende allt annat. Oberoende hans status och samhällsvärde, oberoende hans härkomst eller hans svageheter - oberoende allt utom honom, hans själ. För Arya var det och hade alltid varit en självklarhet. Men för första gången verkade det som om även Erik förstod det. Förstod att han kunde lita på henne fullt ut och att hon aldrig skulle vända honom ryggen, eller medvetet skada honom på något sätt. Oavsett vad han delade med henne. Att han verkade ha förstått det gjorde Arya glad.

Det stod så ett litet tag. Med armarna om varandra, han på knä och hon ståndes. Hon drog sina fingrar mjukt genom hans hår och njöt av känslan mot sin hud. Hon kysste honom på huvudet en gång och viskade ännu en gång att hon älskade honom mer än något annat. Tills hennes fingrar fastnade i en tova då hon var påväg att dra dem genom hans hår igen. Arya log igen och skrockade lätt när det hände.
”Jag borde borstat ditt hår förut också när jag tog ditt skägg.” sade hon och kysste honom en gång till på huvudet.