Prs tippest & JustAFriend

Hjärnan gick på högvarv när han blev ivägsläpad mot sängen. Pirret i magen hade än en gång gjort entré. Eller tja, inte bara i magen. Typ överallt.
Sebastian händer runt Elliots midja. Nej, dumma tankar, den yngre ville det här. Vad det nu var. Ville vara med Elliot. Annars var han sjukt otydlig.
Elliot placerade han en hand på vardera av Sebastians axlar. Han lutade sig fram och strök sedan läpparna lätt över den yngres, för att sedan med en lätt puff få ner honom. Han satte sig i gränsle över Sebastian.
"Är det här okej?", viskade han efter att återigen skrukit sina läppar över den yngres.

Herregud. Hjärtat började typ slå volter i bröstkorgen. Började dunka lite hejvilt hur det ville. Helt bortom all kontroll i världen.
Elliot. Över. Honom. Herregud. Seb kunde inte förstå vad som hände. Det var väl det här han hade velat? Ja. Ja det var det. Han gillade det. Annorlunda, men fint. Finfint.
”Ja”, sa han tyst och nickade. Nickade lite för mycket. Han visste inte hur han skulle bete sig. Han var inte van vid att vara... Under.
Men det var ju bara rimligt att Elliot var över honom för han var trots allt äldre. Och Seb kanske skulle låta någon annan ta kontrollen. Låta Elliot ta kontrollen.

Elliot kunde inte annat än att le åt Sebastians nickningar. Han grävde ner fingrarna i den yngres hår, lutade sig återigen fram. Lät underarmarna vila på madrassen under. Kom väldigt väldigt nära. Nästipparna snuddade vid varandra. Läpparna bara någon centimeter ifrån.
"Bra", viskade han tyst. Med leendet fortfarande dansandes på läpparna, kysste han den yngre. Herregud, hände ens det här på riktigt?

Otåligt kysste Seb honom tillbaka. La sina händer på den äldres kinder, gick vidare till håret, händerna kunde inte bestämma sig var de skulle stanna någonstans. Till slut letade in sig under den äldres tröja.
”Okej?” viskade han osäkert och mötte de gröna ögonen med sina egna, mörka. Den bara huden under hans fingrar kändes speciell. Han kunde känna ett par ärr när han försiktigt drog sina fingrar över magen. Men det spelade ingen roll för honom. Verkligen inte.

Elliot svalde. Stannade upp en aning. Sebastian hade ju aldrig sagt något negativt om allt det där. Magen. Ärren. Eller alltså jo, men inte på ett 'du är ful'-sätt utan på ett 'jag bryr mig om dig'-sätt. Han litade ju på den yngre.
Elliot nickade och hjälpte sedan till att trä tröjan över huvudet. Kastade ner den på golvet. Lät fingrarna leta sig ner till den vinröda tröjans slut. Kilade in händerna, under tröjan, under t-shirten.
"Okej?", viskade även han och höjde frågande ett ögonbryn.

Wow. Sebs ögon gick över Elliots överkropp. Inte med samma ögon som förut. Inte konstnärsögonen. Men tonårsögonen. Hormonögonen.
”Mm”, mumlade han och rös till lite när Elliots fingrar nådde hans nakna hud. Under både tröjan och t-shirten. Han trädde den vinröda tröjan över huvudet. Slängde oförsiktigt ner den på golvet.
T-shirten kvar. Oklart varför, men Seb kände sig genast osäker. Elliot hade ju tagit av sin tröja. Det var ingen big deal. Långt ifrån. Det var Elliot, kanske den minst dömande människan i hela världen. Varför blev Seb osäker?

Varför tog Sebastian bara av tröjan? Det var väl underförstått att ta av båda? Eller? Elliot visade ju något av det han var mest osäker med. Det han hatade. Äcklades av. Men Sebastian ville inte, vågade inte visa sitt. Som troligtvis, förhoppningsvis, inte var täckt med ärr och otäckheter. Men han skulle inte tvinga den yngre till något. Aldrig någonsin. Elliot började säga något men avbröt sig. Han skakade på huvudet. Bli inte besviken. Låt Sebastian behålla den jäkla t-shirten. Nån dag kommer han säkert lita på dig tillräckligt för att våga visa vad som nu döljer sig därunder. Troligtvis ett konstverk, som allt annat med den yngre.
"...du behöver inte om du inte vill", mumlade han. Strök tummarna över den andres kinder.

Trots Elliots ord så kunde Seb ana en viss besvikelse. Vilket han verkligen förstod, för han själv skulle också bli besviken om han själv hade tagit av sig sin tröja och Elliot skulle behållit sin.
”Säkert?” frågade han osäkert och mötte de gröna ögonen. Tog tag i Elliots tummar med vardera hand. Bet sig, lika osäkert som rösten, i läppen.

"Jag kommer aldrig tvinga dig till något. Aldrig" svarade han. Det var ju sant. Han skulle dock ljuga om han skulle påstå att han inte ville se den yngre utan tröja. Kanske var det perverst men det var åtminstone sant.
"Bara det inte är jag som har gjort nåt, du måste säga det då, okej?", han gav den yngre en allvarlig blick.
"Men jag skulle inte tacka nej till att se mer av dig någon dag, vackra människa", mumlade han och log lite, för att sedan sträcka på nacken för att lämna en liten kyss på Sebastians panna.

Elliot lugnade honom. Inte såpass mycket att han drog av sig t-shirten men såpass mycket att han kände sig bekväm med att behålla den på. Inga skuldkänslor. Det var okej att vara omogen och osäker. Seb, Elliot är ett år äldre. Det är inte konstigt att du är omogen jämfört med honom.
"Jag är inte vacker", försvarade (på något skumt Seb-vis) han sig själv och log på grund av pussen i pannan. Han släppte taget om Elliots tummar och la istället sina armar runt den äldres nacke. Så tunn, så ömtålig, som porslin nästan.