Almost PRS

Det var helt förståeligt att Hayley inte gick in i rummet till en början, att hon stod där och vägde vid kanten innan hon tillslut steg in. Fortsättningsvis var det även förståeligt att hon inte låste dörren efter sig, och det fanns ingen anledning att göra det heller. Varför stänga till sin enda flyktväg liksom? Nej, det hade bara varit dumdristigt.
Öronen gled tillbaka upp på hjässan när hon sedan slog sig ner på golvet, en ganska bra bit från sängen. Återigen, förståeligt. Yaosu hade inte heller vågat sig närmare än så om han befunnit sig Inverness sits. Hur som haver, hon hade alltså inte ens tänkt komma till en början? Visst hade hon rätt i att de båda skulle må bättre av att prata om det, men om hon inte ens tänkt komma..varför hade hon då gjort det? Det var enkelt för tjugoåringen att uppfatta att den yngre flickan inte kände sig vidare trygg runt honom och att hon var nervös. Pillandet med nagelbanden avslöjade henne något enormt.
Sluta gör dig själv illa, bad Yaosu och kröp in längre under täcket. Han hade inte sett att hon satt och pillade med dem, men han kunde både höra och känna på lukten att det var vad hon sysslade med. Trots att hon var helt perfekt i hans ögon hade hon, som vilken annan människa som helst, fortfarande en del små brister - och det kändes ändå lite bra att veta att den äldre av dem inte var den enda som hade det, även om hans brister var lite mer dödliga.
Men jag var fortfarande vid medvetande, fast ändå inte..kommer ihåg precis allting, så hur ska jag inte se på mig själv som ett monster? Till och med du måste ha sett mig som det när jag..när jag borrade ner naglarna i huden på dig, för att inte tala om att jag skiftade rakt på dig.. Yaosu rullade ihop sig så gott det gick och gömde nosen i svansen istället. Och du ser mig fortfarande som det, eller hur? Eller blir åtminstone påmind..det är därför du väljer att sitta så långt bort, eller hur?

Hur många gånger pojkvännen kommer behöva säga det där, att Hayley ska sluta göra sig själv illa, vet hon inte. Hon kommer nog fortsätta göra det ett bra tag framöver, trots att hon inte borde. Men just nu lägger hon av med det för stunden. Hon förstår inte riktigt hur Yaosu fångat upp det, men hon påminner sig snabbt om att det tack vare hörseln och doften som han snappat upp det hela. Hon skäms lite fakfiskt, hennes pillande med nagelbanden avslöjar väl både hennes nervositet och osäkerhet. Det är helt enkelt så att hon blir lätt att läsa av, vilket hon avskyr. Sjuttonåringen vill inte vara en öppen bok. Nu kan nog den äldre läsa av henne väldigt bra ändå, men för alla andra vill hon verkligen inte vara så lätt att läsa av.
"Nej Yaosu, jag ser dig inte som ett monster. Jag ser dig som en person som behövt gå igenom något hemskt och gjort någon illa på kuppen. Det som borrade ner klorna i min hud var inte du.. om någon annan gick skiftat som du behövde, så skulle de ha gjort precis samma sak." Försöker Hayley förklara. Dock blir hon tyst när pojkvännen säger det nästa. Vad ska hon svara på det? Ja hon är rädd, för några timmar hade den fyrbenta formen varit på henne och blottat sina tänder och tryckt klorna i armarna på henne. Skulle hon inte vara rädd? Det är rätt traumatiserande. Hayley suckar och ställer sig försiktigt upp och börjar röra sig mot sängen. Därefter slår hon sig ner och lyfter på täcket. Även om hon är rädd så behöver hon få Yaosu att förstå att han inte alls är ett monster.
"Jag älskar dig fortfarande, ska du veta.. jag vill fortfarande vara med dig."

Lovar du? Undrade den äldre och snörvlade återigen till. Det kändes både bra och dåligt på samma gång, alltså faktumet att Hayley inte såg honom som ett monster. Bra för att han verkligen älskade henne med hela sitt hjärta, men samtidigt dåligt eftersom han precis gjort henne så illa. Och han var rädd att det skulle hända igen, även om han tvivlade på att det skulle göra det. Däremot kunde ingen av dem vara helt säkra på det, eftersom ingen av dem riktigt visste hur allt det här fungerade. Det var förvisso magi, men en helt annan sort av den.
Jag förstår om du inte kommer kunna lita på mig igen, och jag klandrar dig verkligen inte för att du är skärrad..jag är också skärrad..för som sagt, även om det inte var jag som bestämde mig för att göra dig illa, var det ju ändå..tja, jag? Tjugoåringen stelnade till när hon kom upp på fötterna och tassade fram till sängen. Förhoppningsvis pressade hon inte sig själv till att göra det, eller kände sig pressad på grund av den äldres nedstämdhet. Nedstämdhet, smärta, ånger..bara nedstämdhet började inte ens beskriva det hela.
Gör du verkligen det? För jag älskar verkligen inte mig själv för stunden..däremot älskar jag dig, så otroligt mycket. Yaosu sneglade upp mot Hayley när hon slagit sig ner på sängen, och sedan lyft upp täcket. Ännu en gång snyftade han till och knep ihop ögonen. Vetskapen att han varit så nära att förlora henne var överväldigande, precis som det var överväldigande att vara så nära henne igen.
Jag vill vara med dig också, men jag..jag vill inte att du ska känna dig tvingad till det, halvt ylade den äldre därefter. Tårarna pressade sig förbi de svaga murarna och de bärnstensfärgade ögonen fäste sig tveksamt mot sjuttonåringen. Är du rädd för mig?

Med ett litet leende på läpparna nickar Hayley, hon ser verkligen inte den tre år äldre som ett monster. Om det varit så att rollerna hade varit omvända, ja då är hon säker på att hon gjort samma sak som han. Han hade ingen kontroll över sig själv. Nu är det här en fara, om det här skulle ske igen kanske de inte skulle ha sådan tur att professor McGonagall kommer, och kanske det slutar med att någon är död.
"Jag lovar," försäkrar sjuttonåringen och stryker försiktigt handen över hjässan på Yaosu. Pälsen är så varm och go. Det är lite läskigt att se på honom, minnena från det som hänt för några timmar sedan susar omkring i huvudet på henne. "Ja, jag litar på dig.. vill bara säga att om rollerna varit omvända så hade nog jag agerat precis som du gjorde Yaosu. Klå inte upp dig över det där, snälla?" Hon lutar sig mot väggen och sluter ögonlocken. Kommer de att kunna komma över det här? Om Hayley får bestämma så skulle de fortsätta som vanligt. Men hon är skärrad, hon kan inte kontrollera sina egna tankar, tyvärr. Händerna kupar sig runt de lurviga kinderna och försöker fånga hans blick. Tåraf verkar slingra sig över kinderna på honom, och sjuttonåringen stryker bort dem. Eller ja, försöker iallafall, på grund av den mörka pälsen kan hon inte se tårarna så väl.
"Ja, jag älskar dig. Och nej, jag känner mig inte tvingad till det.. jag genuint vill det." Med ett blygt leende lutar hon sig tillbaka igen. Är hon rädd för honom? Borde hon vara ärlig? Ja.. hon ska inte ljuga för sin pojkvän. "Jag är inte rädd för dig.. men jag är skärrad och rädd för din form just nu.. du måste skilja på dig själv och det som attackerade. Det är två olika saker, trots att det var din kropp. Jag känner mig säker med dig, men osäker för det som gjorde mig illa.. förstår du vad jag menar?"

Fast det var ju så djävulskt svårt att inte klå upp sig själv över det som skett för några timmar sedan. Hade Yaosu haft något vett i skallen borde han ha insett vad som höll på att hända, men allt han kunnat fokusera på var smärtan och ljudet av ben som bröts. Varför hade han inte bara kunnat bryta igenom för en millisekund och knuffat ut henne från badrummet för? Då hade de sluppit ah den här konversationen och Hayleys armar hade varit fria från en hel drös djupa sår. Tjugoåringen gnydde ynkligt till vid de hemska minnena, ungefär samtidigt som den yngre flickan började stryka fingrarna över hjässan på honom. Att hon ens vågade göra det var lite av ett under, han kunde dock inte riktigt avgöra om det var modigt eller dumdristigt? Kanske bådadera?
Men det är svårt, du är den sista personen jag vill göra illa, Hayley..jag bara önskar att jag kunde ha gjort mer för att vi inte skulle hamna i den här situationen, förklarade Yaosu och betraktade henne snörvlandes när de kristallblå ögonen sökte sig till hans egna. Det var så gulligt av henne att försöka stryka bort tårarna från de pälsiga kinderna. På något sätt kändes det varmt, kärleksfullt..åh, han ville bara kura ihop sig under täcket med henne och försäkra henne om att något liknande aldrig skulle ske igen. Nu hade det kanske varit en lögn, men han ville bara hålla om och ta hand om henne. Lägga om de djupa såren och se till att ärren inte blev alltför synliga, för hennes skull.
Jo, jag förstår vad du menar, svarade tjugoåringen och kröp prövande närmare intill, så att han kunde vila huvudet i knät på henne. Och jag vill verkligen bort från den här helvetes formen, men jag vet inte hur man gör, fortsatte han smått frustrerat och knorrade till. Plus att jag är lite rädd över att det kommer hända igen, att jag bara kommer förvandlas igen så snart jag skiftat tillbaka..kanske borde gå och låsa in mig i någon av fängelsehålorna för säkerhetsskull?

"Helt ärligt önska jag att jag kunde ha gjort något så att vi inte behövt vara vara i den här situationen.. jag menar, du sa till mig att gå, jag borde ha gått när jag hade chansen.." förklarar Hayley och gnager sig I underläppen. De båda två hade helt enkelt kunnat göra saker annorlunda. Ja, hon skyller på sig själv. Kanske det är dumt att göra det, men med hennes elaka tankar gentemot sig så var det förväntat faktiskt. Om hon sträckt sig ännu mer kanske hon hade kunnat få tag på trollstaven.. Yaosu kunde ju inte göra något, han förlorade kontrollen av sig själv och blev en helt annan person. Han har en förklaring till det, det har inte sjuttonåringen. Det är åtminstone så hon tänker.
Lyckligtvis kommer hon på andra tankar när pojkvännen kryper fram och tveksamt placerar huvudet i knät på henne. Precis som Hayley brukar göra börjar hon massera hans hjässa. Hon behöver konstant påminna sig själv att Yaosu är tillbaka till sitt vanliga jag, hon behöver inte vara rädd. Dock så dunkar hjärtat hårt, och lite snabbare inne i bröstkorgen på henne. Såja, lugna ner dig nu. Hon tar ett djupt andetag och slappnar av. Det funkar helt okej faktiskt.
"Nej, du borde inte gå och låsa in dig.. Zihao kommer nog tillbaka och han kanske har några svar?" Undrar Hayley hoppfullt och lutar huvudet mot väggen medan hon sluter ögonlocken. "Hur tror du att det gått för dem? De borde väl nästan vara klara nu.."

Men det var ju inte så lätt för dig att veta att jag skulle försöka ta livet av dig, påpekade den äldre och började så sakteliga slappna av. Det var Hayleys rörelser över hjässan som fick musklerna att bli alldeles paralyserade, jösses vad skönt det var. Ögonlocken gled samman och utan att tänka sig för, gäspade tjugoåringen stort. Att han hade rader av vassa tänder i munnen hade han totalt glömt, eller kanske snarare förträngt. Han hoppades att det inte skulle ge den yngre flickan ett hjärtattack, men med tanke på att hennes hjärta redan dunkade relativt hårt därinne i bröstkorgen på henne, var det tveksamt. Det kändes underligt att hon faktiskt var rädd för honom, då hon aldrig varit det innan. Hon hade varit med honom under många fullmånar och verkade aldrig ha blivit direkt uppskrämd, med undantag av kvällens incident. Då hade han kunnat sitta och slicka henne i ansiktet utan några större protester. Skulle de någonsin komma tillbaka till den tilliten igen?
Jo, han nämnde någonting om att jag använt fel peppar den där gången för någon månad sedan..antar att allt det här är någon bieffekt av det. Med största sannolikhet så var det så det låg till och förmodligen hade Zihao gått igenom någonting liknande någon gång innan. Nåväl. De är klara, de kommer komma in genom dörren inom kanske trettio sekunder, berättade Yaosu, vars öron var spetsade. Och han hade rätt, för cirka en halvminut senare studsade den yngre brodern in, uppenbart nöjd, följd av Joshua.
De kissade på sig, bokstavligen..kunde inte hålla mig för skratt och då gav de mig världens konstigaste blick. Kan vi inte göra om det nästa veck-. Artonåringen tystnade och stirrade mot sängen ett slag. Vad har hänt?

Nej, kanske inte. Men I Hayleys ögon hade hon kunnat agera bättre, snabbare. Hon hade vetat faran när hennes vän och dennes pojkvän lämnat dem ensamma. Jo, aningen irriterad på sig själv är hon. Samtidigt vet hon att om hon fick göra om det så skulle hon inte lyckas. Hon är relativt säker på att det kommit till samma situation som de nu är i. Armarna hade blivit skadade oavsett. Så egentligen borde hon inte se det här som hennes fel. Det har varit en olycka, ingens fel, trots att en del nog skulle skuldsätta den tre år äldre mannen. Nej, hon kan verkligen inte se hur det är hans fel.
"Helt ärligt är du lika mycket ett offer som jag är i det här," mumlar hon och lämnar en liten kyss på toppen av Yaosus hjässa. Hon är lite rädd fortfarande, men hon vill vänja sig vid det här. Hon vill kunna vara nära honom även i den här formen, trots det som hänt. Tvekandes slingrar hon armarna om honom och gömmer ansiktet I pälsen ett slag. Sjuttonåringen har så goda minnen av att vara med lurvbollen i hennes famn, hon försöker verkligen fokusera på de goda minnena istället för den här enstaka händelsen. När det andra paret kommer in glider blicken automatiskt till dem. De ser lyckliga ut, så det verkar som att allt gått bra. Leendet på Joshuas läppar är däremot kortvarigt. Det är uppenbart för honom att någonting har hänt, och det verkar som att hans pojkvän också snappat upp det. Hayley höjer på huvudet och kollar ner på Yaosi ett slag, som för att försäkra sig om att det är okej för henne att berätta.
"Låt oss bara säga att jag borde ha gått med er," svarar Hayley med ett svagt leende och rycker på axlarna. Dum idé, det gör ont nu. Bedövningen verkar ha gått bort. Fan, madam Pomfrey borde ha gett henne smärtstillande.

Hayley hade nog ändå rätt i det där. De var båda två offer i det hela, förvisso på två helt olika sätt, men fortfarande offer oavsett. Allt de kunde göra nu vad att hoppas på att ingenting liknande skulle ske igen. Tjugoåringen hoppades innerligt på att flickvännen skulle kunna känna sig lika trygg med honom som hon gjort innan. Att hon slingrade armarna runt honom talade väl för att de åtminstone börjat röra sig i rätt riktning, men de hade utan tvekan en lång väg kvar att gå. För även om hon för stunden låg och gömde ansiktet i den tjocka pälsen, hade hon varit tveksam inför att göra det. På sätt och vis var det väl däremot bra att hon insåg att han inte var någon sann nallebjörnen, trots att han var det nittionio procent av tiden.
När de andra två sedan stigit in genom dörren och Hayley försäkrat sig om att det var okej att berätta för de andra två, gled öronen bak över hjässan som på beställning, inte bara på Yaosu heller, även Zihaos öron gled bakåt så snart den yngre flickan yttrat de där orden. Det var liksom ganska lätt för de två nykomlingarna att förstå vad det var hon menade med det. Den fyrbenta av dem kunde även känna lukten av allt blod som fortfarande låg kvar inne i badrummet.
Är ni okej? Undrade artonåringen och skuttade upp i sängen, just om sjuttonåringen ryckte på axlarna. Tydligen gjorde det ont, vilket måste betyda att den äldre brodern råkat göra henne illa.
Jag sa ju att du skulle hålla dig borta från de där vassa tänderna, gnällde han fortsättningsvis och började svansa fram och tillbaka på madrassen. Han var på riktigt som en hund, suck.
Jag bet henne inte..däremot gjorde jag henne illa, svarade Yaosu tyst och gömde ansiktet flickvännens axel. Och där var skammen tillbaka i full styrka. Pang.

Det är ju åtminstone bra att pojkvännen inte protesterar mot att han också är ett offer. Det är liksom bra för honom att förstå det allt det här är inte hans fel. Det är ett plus, vilket det inte finns många av just nu. Hayley gnager nervöst i sin underläp, hon vet inte riktigt vad hon ska säga. Hon vill så gärna hjälpa honom, säga rätt saker. Men om det är något sjuttonåringen är dålig på så är det att formulera sig, som sagt, ibland säger hon verkligen fel saker.. det händer mer än ibland. Ännu mer osäker blir hon när de två andra är i rummet. Vad är okej att säga och vad är inte okej? Atmosfären i rummet verkar oroa Joshua mer och mer, han la snabbt märke till den vita, blodiga tröjan som ligger vid fåtöljen. Så mycket blod, över hela tröjan. Medan hans pojkvän bestämmer sig att gå runt på madrassen rör han sig mot sängen där de två turturduvorna sitter.
"Har du varit hos Madam Pomfrey? Får jag se?" Undrar han med stora ögon. Han är duktig på det där med läkekonst, väldigt duktig. Sen brukar han oroa dig alldeles för mycket, och just nu är det nog inget undantag.
"Mm, madam Pomfrey har sytt igen dem, jag tror inte det är någon fara," försäkrar Hayley innan hennes blick glider tillbaka till pojkvännen. Han är uppenbarligen skamsen med tanke på att han gömmer ansiktet I hennes axel. Händerna glider upp mot det lurviga ansiktet och skjuter bak det lite så att hon kan kolla honom i ögonen. "Du, ingen dömer dig. Jag är okej." Hon har fått några salvor hon kan ta på de igensydda såren.. Kanske hon kan göra det när hon kan gå in till badrummet igen. Just nu är det alldeles för mycket blod där, och hon vill inte ta några lager där de är nu. Yaosu kanske skulle må sämre om han såg dem. Men det kommer han få göra förr eller senare.