Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det var en tacksam distraktion från det märkliga mötet med Marius att draken dök upp. Det var en mäktig syn, han var maffig där han tornade upp sig. Han såg också att hans far mycket riktigt också hört och sett draken - och säkerligen också känt av - och hade gått ut ifrån sitt tält och fram mot draken, som böjde ner huvudet till den gamla kungen när han närmade sig. Han vände blicken därifrån och såg mellan Thessa och Erland. Han hade oroat sig för Thessa, hade försökt finnas där så gott han kunnat för henne men förberedelserna krävde mycket av honom.
”Det där är Radovin, pappas drake. Jag trodde han försvann samtidigt som han dog.” Sade han, log snett åt Thessas håll.
”Det är han - han var den första drake jag satt på, innan jag fick Camenag.” Sade han samtidigt som han tog Thessas hand i sin och började gå närmare det gamla drakryttarparet.

”Radovin. Så fint namn.” Thessa kramade om Rowans hand när han tog hennes i sin. Hon iakttog draken och försökte föreställa sig en yngre Rowan däruppe på bestens rygg. Log lite åt tanken. Han passade där tyckte hon. Leendet svalnade när hon drog sig till minnes av Camenag. Det var otroligt sorgligt att han tagits ifrån Rowan.
Men innan hon skulle försjunkas i djupare tankar från det förflutna slog en annan tanke till. ”Men.. vad gör han här?”, hörde hon sig själv fråga och såg från draken till Rowan. Var det Airdan som hade kallat hit honom?

Aiden visade sig strax därpå och gick fram till draken för att se närmare på honom. ”Han är så fin!”, sa han glatt och böjde huvudet bak för att se upp mot dess ansikte. Ville ha tillåtelse av djuret att klappa honom innan han närmade sig. När draken inte verkade protestera klappade Aiden försiktigt över Radovins hals. ”Vad fin du är.”, sa han och skrattade. ”Du är mycket större än Kai.”
Kai hade också sett draken och cirkulerade högt i skyn ovanför för att iaktta på långt håll. Han verkade en aning skeptisk gentemot den nygamla draken. Men Aiden oroade sig inte. Han visste att när Kai kände sig trygg så skulle han också komma ner. Han behövde bara få tid. Kai flög därifrån och landade bortom lägret.
Aiden backade och såg mot sina föräldrar. ”Är han förstärkning?”, frågade han och riktade blicken mot sin pappa.

Rowan klev fram intill sin far, som varit först framme hos Radovin. Förstås. Rowan hade varit så säker på att Radovin hade varit borta för gott efter att Airdan dött, men så var då tydligen inte fallet.
"Han kände att jag var tillbaka, och att han behövs. Vi kan behöva all hjälp vi kan få." Airdan svarade på Thessas fråga med ett leende emot de båda, som blev lite bredare av att se hur glad Aiden var över att se draken. Visst hade han inte fått spendera en lång tid med sina barnbarn ännu efter att så nyss ha återvänt, men Airdan hade omedelbart fattat tycke för de båda. Kunde se en hel del av Rowan som ung i Aiden, vilket var så roligt att se - han hade missat så mycket i både Rowans och barnbarnens liv. Alldeles för mycket, tid han aldrig skulle kunna få tillbaka. Han gav en tillgiven blick mot besten innan han riktade den emot sin son istället.
"Men jag är knappt en bråkdel så god krigare som du är. Ändå kommer du inte till din rätta utan en drakrygg, för det är där du hör hemma. Radovin är din för striden." En drake var förvisso inget man kunde ge bort hur som helst, och särskilt inte med det särskilda band många drakryttare hade med sina drakar. Men det handlade om en strid, där Radovin gladeligen skulle låta sig ridas av sin egentliga ryttares son istället - som dessutom var en mycket skickligare krigare från drakryggen än vad han själv var. Trots allt hade ju sonen tvingats utkämpa fler krig än han själv.
Rowan såg först bara i tysthet på honom, det var en stor sak både för Airdan att låna ut honom på det viset men också att det kändes ärofyllt att få strida från en drake igen. Sprack slutligen upp i ett leende.
"Tack." Log han, klev fram för att dra in sin far i en kram. Förvisso skulle ingenting kunna mäta sig med Camenag - han hade varit en del utav honom. Det fanns inget som skulle kunna ta hans plats. Men det var ändå något stort.

”Wow!”, utbrast Aiden när han förstod vad som hade hänt. Han var väldigt glad över att Radovin skulle få vara med i striden. Men kanske ännu gladare över att Rowan skulle få rida på en drakes rygg igen. Det var där Rowan på något sätt kändes som att han hörde mest hemma. Det hade Aiden aldrig sagt till sin pappa, men han anade ju. Aiden upplevde ju själv så med sin drake.
Aiden såg åt sin farfar och pappas håll för att se upp mot Radovin igen med ett leende.
”Rowan.”, viskade Thessa. Hon fattade tag om Rowans arm med blicken vänd åt fältets håll. Hon såg skräckslagen ut. Aiden upptäckte det och följde hennes blick.
”Är det..?”, började Aiden när han fick syn på en gestalt långt bort vid skogens kant. Men Erland avbröt honom. ”..Clavius. Fort! Samla er!”
Aiden rynkade pannan och tittade otåligt åt sin far, väntade att han skulle ge ordern. Han gick fram till honom. ”Där! Han står ju där själv! Ta honom!”, utbrast han frustrerat med armen åt necromancern.
Thessa flämtade. Var det det här det hade kommit till? Var det här och nu allting skulle avgöras? Hon släppte taget om Rowans arm och gick istället framåt, mot Clavius håll. Han stod där, själv, vid skogskanten och trädens början. Lugnt iakttog han de. Thessa kände hans blick, hon var säker, fastän hon inte tydligt såg hans ansikte. Men det gick inte att ta fel på personen. Någon som Thessa vuxit upp med och tyckte sig känna utan och innan. Det var hennes far.
I ena handen höll Clavius ett grepp om sin stav. Den andra hängde längst sidan.
Thessa ville ropa något till honom, stoppa det här, men när hon öppnade munnen kom inget ljud ut, bara en flämt. Gråten gjorde sig påmind och tyst rann tårarna längst hennes kinder. ”Snälla..”, försökte hon i ett andetag och blinkade bort tårarna. Men till ingen nytta. De gick inte att hejda.
Efter ett tag skulle Clavius få sällskap av samma gäng som Erland och Rowan haft ett öga på i Eimport. De var olika varelser. Och bara en handfull stycken. De ställde sig bakom Clavius. Erland gick fram till Thessa och lade en hand på hennes axel. ”Thessa, du måste gå nu.”, sa han lugnt och kallade på de andra att ställa sig redo.
Men Thessa rörde sig inte ur fläcken. ”Din jävel..”, fick hon ur sig i en viskning. Hur kunde Clavius?! Hur kunde han vara så ond? Så självisk? Hade någon aldrig älskat honom? Hade han aldrig tillåtit någon att älska honom? Ilskan tog över och Thessa rusade mot sin far. ”Thessa! Nej!” Erland for efter drottningen.
Clavius hade sett på då Thessa försökt tala till honom. Han lät sig inte påverkas, eller rättare sagt, han brydde sig inte. Han var bara här för en sak. Det var att döda.
Clavius höjde sin stav högt i skyn. Ett tecken. Thessa stannade överraskat upp. Erland kom ikapp henne och stannade vid hennes sida. De båda med blicken på necromancern. Bakom Clavius och gruppen visade sig ett annat gäng. En armé.
En blandad skara människor och andra varelser. Däribland de skelett rustade med svärd och spjut. De saknade själ och hjärta. De var bara skal, gjorda för att slåss. Deras enda instinkt var att döda. Arméns utrop fick håren i nacken att resa sig. ”Thessa! Nu!” Erland drog i hennes arm och tillslut följde benen med. Hon vände ryggen åt sin far och de andra i hans armé och rusade tillbaka mot Rowan och de andra.

Rowans tankar avbröts snart ifrån draken och ner mot fältet, och hjärtat sjönk lite i bröstet. Där stod han. Mannen som orsakat de alla så oändligt mycket ont, och som helst verkade vilja göra ännu mer ont. Han ville se sig själv som en sympatisk person, men den människan hade han verkligen ingen förståelse inför. Vände sig mot en av vakterna runt dem.
"Ring i hornet, nu." Bad han genast, djungeltelegrafen var förvisso snabb men larmet om faran skulle ljuda snabbare.
"Thessa!" Utbrast han då hon rusade iväg, började genast ge sig efter men en hand om hans arm stannade upp honom. Inget fick hända henne, han ville hålla henne så långt från slagfältet det gick och allra helst skulle hon enligt honom ha stannat i Eimport. Men det skulle ha varit hopplöst att ens försöka med.
"Låt henne. Erland sköter det." Rowan tvekade åt Airdans ord, men kanske hade han rätt. Om inte annat så tänkte nog Erland klarare än Rowan, även om han gjorde sitt bästa för att hålla undan alla känslorna som flydde omkring inombords. Han suckade lågt och vände blicken till sin son istället.
"Försök strida det mesta från Kai, och gör inget dumdristigt." Bad han honom, ville tro att han skulle vara säkrare på drakens rygg än från marken.
"Det är dags nu." Alatar hade smugit sig inpå dem utan att Rowan ens märkt honom, men han visste att farfadern hade rätt. Han nickade smått, och klev undan för att istället ta sig upp på Radovins rygg. Det var en märklig, men välkommen känsla att vara tillbaka på drakryggen igen - även om det inte riktigt gick att jämföra med Camenag. Han hade varit speciell på alla vis, och det band han haft med honom skulle han knappast få med någon ny igen.

Airdan gick med beslutsamma steg emot slagfältet och det stundande slaget. Mot sin gamla marodör. Det var så många tankar som snurrade inombords - minnen. Han kände igen blicken i deras fiende alltför väl. Det hade varit samma galna glimt i ögonen som den där dagen han kommit till Airdan. Den dagen han hade dött, och även om Aridan hade anat att något var på tok av blicken så hade han aldrig anat de knivhugg som väntat. Som bevisat hur Clavius inte skydde några medel för att nå sina mål.

Kanske för att Clavius saknade förståndet och förnuftet så skulle han möta sina fiender igen. Han var övertygad om att det han gjorde var rätt och att det var hans väg som skulle gå. Han skulle få tillbaka makten, han skulle få tillbaka det som han trodde var hans. Kriget, slaget, det här var bara en lek för honom. Ett sätt att roa sig.
Han såg på hur Rowans trupper samlade sig. Clavius väntade och iakttog. Han höjde staven på nytt och den här gången rusade alla hans soldater ut på fältet mot kungen av Vrale. De skrek för fulla halsar med hissnande ljud. Men där, i bakgrunden fanns ett till ljud. Något som tog över lätena och överröstade dem. Vingslag. Det kom bortom skogen och rörde sig närmare. Clavius gapskrattade då. För han visste ju.
Över trädens toppar visade sig en bekant varelse till Rowan. Men han var inte helt sig själv, bara skuggan av honom fanns kvar. Varelsen var rutten, rasslade fram ett vrål och verkade sakna själ och liv i blicken. Det var Camenag. Iallafall det som var kvar av honom.
Han svepte förbi över Clavius och svängde runt för att sedan tungt landa mitt på fältet med ansiktet vänt åt Rowans håll. Camenag gav ifrån sig ett rasslande ljud igen, något liknande ett skri och skakade på hela kroppen. Som att han ställde sig tillrätta.
Clavius såg på hela händelsen och gick sedan lugnt in mot fältet. Ett steg i taget med staven som tog i marken när han rörde sig framåt.
Aiden, som hade gått iväg för att följa Rowans order hade precis tagit sig upp på Kais rygg, då han fick syn på Camenag. Det gjorde ont i magen av åsynen. Han drog sitt svärd, men väntade in. Han skulle inte rusa iväg. Inte innan Rowan.
Philip var däremot väldigt ivrig och gick efter Airdan med svärdet i högsta hugg. ”Något jäkla benrangel skrämmer inte mig!”, fräste han och kikade över axeln på Rowan.
Philip visste ju. Det här var inte hans krig. Men mötet med Adriana igen, Jeannes kidnappning.. Det hade rört upp många minnen och någonstans i hans medvetande hade han insett att det här var viktigt. Att de skulle göra slut på Clavius för gott. Om inte för Rowan..Isåfall för Adrianas skull.

De närmade sig fort Clavius män när vingslag från någon annan än Radovin närmade sig, och Rowan kände hur han blev helt iskall inombords när blicken landade på Camenag.
Nej, det kändes fel att kalla den Camenag också. Det var han, men ändå inte. Det var en spillra av den vackra draken han en gång varit, och att se honom i det skicket… det gjorde ont. Alltför ont. Men värst var ilskan, ilskan över att Clavius kunde göra något sådant ont. Mot en drake, som var så levande. Mot dem, mot honom - hans ondska tycktes aldrig ta slut. Han hade tagit ifrån honom hans familj - först hans föräldrar och hem, och nu även Jeanne. Och så det här. Och kriget. Det tog aldrig slut. Vad kunde ens driva en människa till det? Kunde man ens kalla honom människa efter alla omänskliga beslut han tagit? Rowan visste inte, och han ville heller inte veta. Hans tankar tvingades avbrytas när striden istället bröt ut, och de överröstades av rop och slamret av både rustningar och vapen som slogs emot varandra. Rowan hade självfallet varit fast besluten att vinna redan från början, men att se Camenag så eldade på ilskan gentemot Clavius. Eldade på hans rörelser när han parerade slagen ifrån Clavius halvdöda män och slogs tillbaka.

Adriana såg med en orolig blick ner mot slagfältet, det var ännu ganska tidigt och det var inte många skadade som hade hunnit upp till tältet. Inte tillräckligt många för att hon skulle behövas riktigt ännu. Hon skulle inte kalla sig själv en skicklig helare, men åtminstone medelmåttig med sina örter och små formler. Saker hon lärt sig av alverna i Acria, och som ganska väl kompletterade Vrales helare. Det var märkligt det där. Vrale var hennes hem, men likaväl var Acria det. I Vrale hade hon växt upp men det var i Acria hon hade levt. Även om hon bara bott här den sista tiden nu, så kunde man inte kalla kriget annat än personligt - hon hatade Clavius av hela sitt hjärta, och skulle alltid göra. För honom fanns ingen förlåtelse.

Camenag slängde kraftfullt med både svans och huvud för att drämma soldaterna ur vägen. Spelade ingen roll vilken sida de slogs för. De flög lätta som fjädrar åt olika håll efter bestens slag.
Aiden hade lyft från marken med Kai och flög en ganska bra bit ovanför fältet för att ge sig själv tid och få en bra överblick. Han hade inte bestämt var exakt han skulle lägga in en stöt. Han såg Camenag och kände verkligheten slå till igen, om det ens var möjligt. Det var surrealistiskt att de var här. Clavius var här. Rowan, Airdan och Alatar..
Så mycket ondska som Clavius orsakat. Aiden hade inte helt kunnat tro det. För vem var så tappad? Men verkligheten bevisade något annat.
Kai svarade på Camenags rytande och gav ifrån sig ett skri för att dyka ner åt drakens håll. Aiden var inte beredd och tog tag i tyglarna för att försöka styra Kai därifrån, men Kai lyssnade inte. Han ville till Camenag. Kanske för att Kai inte insåg att hans vän var förlorad och Kai kände inte igen honom i den här tillståndet. ”Vänta!”
Kai dök nära Camenag. Den halvdöda draken högg med käkarna efter den mindre drakens håll. Kai drog sig undan med ett vrål. ”Försiktigt, Kai! Kom nu! Undan!” Han verkade ha fattat vinken och samlade ny kraft för att styra uppåt, bort från striden, igen. Aiden drog efter andan och pustade ut när de var trygga på håll igen. Striden väsnades under de.
Erland hade störtat ut efter Rowan. Han fäktades på automatik med de olika varelserna. De försökte hugga honom, men han parerade snabbt och högg undan slagen. Siktade ett slag mot ett av skeletten så att for ner till marken i en hög av damm.
Philip hade kastat sig mot fienderna med svärdet i högsta hugg. Han rörde sig hårt och kraftfullt framåt i vimlet. Han fick slag och spetsar på sig och sprättade upp ett och annat sår, men fler fiender hade han besegrat som en efter en fallit till marken. Den förstärkning soldater från Acria var honom hack i häl och slogs tappert mot Clavius arméer.
Clavius hade klättrat upp på en sten för att se över huvudena på slaget. Fortfarande med ett läskigt leende på läpparna.
”Thessa. Var är du? Kom fram, kom fram.”, manade han till sin dotter genom att använda sig av sin magi. Men Thessa höll sig undan inne i lägret. Hon syntes inte till på fältet. Hon svarade honom inte. ”Kom hit. Jag visa dig en sak.”.

Rowan hade börjat striden från Radovins rygg, men det dröjde inte alltför länge förrän han istället slogs till fots - Radovin visste vad han gjorde även utan Rowan på hans rygg. Han lät svärdet vina runt sig, stred med mer ilska än vad han hade gjort i något av de tidigare krigen han varit med i. Men det här liknade heller inget av de tidigare krigen. Det här var Clavius, den som hade förstört allt. Nej, allt var väl inte riktigt rätt ord - men mycket. Han fick inte förstöra mer än vad han redan hade gjort. Han försökte närma sig mot Clavius, men det var svårt att styra vart striden tog honom - istället blev det bara från den närmsta fienden till nästa gång på gång.

Sienna hade efter många om och men bestämt sig för att strida med dem andra, även om Erland kablar gillade det. Men hon ville ställa upp, kunde hon göra något så ville hon det och hon skulle kunna göra större nytta här än vad hon kunde göra någon annanstans. Hon var en bättre krigare än helare, även om hon inte på långa vägar kunde mäta sig med sin make eller egentligen barn heller för den delen.

Kais närmande hade eggat Camenag till att flaxa frustrerat med vingarna. Han stötte bort pilar och spetsar som försökte göra honom illa och väsnades ogillande och högljutt. Aiden trodde för ett ögonblick att Camenag skulle försöka ge sig på Kai och flög istället mot lägrets håll för att hålla sig undan. Det kanske skulle vara bättre ändå om Kai inte var med och Aiden skulle få ta svärdet istället som vapen.
Men Camenag följde inte efter. Istället rörde han på vingarna för att lyfta. Soldaterna försökte stoppa honom genom att kasta pilar efter honom, men det var till ingen nytta.
Draken flög precis ovanför deras huvuden och dök ner för att knocka ett gäng ur vägen. Han flög på ett sätt som att han letade efter något.
Clavius höjde sin stav som verkade på något sätt kunna styra draken. Clavius manade på djuret.
Camenag fick syn på Rowan och gav ifrån sig ett skri samtidigt som han landade med ett brak på marken. Han skakade på hela kroppen för att försöka få av sig pilar och annat som fastnat. Krigarna i närheten av Rowan backade undan av ren reflex när de fått syn på besten. Cameng gjorde ingen notis om de. Istället riktade han hela sin uppmärksamhet på kungen av Vrale. Sträckte sig först långsamt fram för att studera Rowan på närmare håll. När draken konstaterat att det var sin tidigare herre ryggade han tillbaka och frustade.

Thessa, som hade hört Clavius ord, hade hållit sig undan striden inne i tältet deras. Men nu hon orkade inte mer. Hon måste ut. Tankarna var påtagliga och hur mycket hon vred och vände på de, så kom hon bara fram till samma sak ändå. Hon kunde inte låta sig stå vid sidan om och se på. Något måste hon göra.
Clavius ord hade krupit innanför hennes hud. De gjorde henne illamående. Bara ljudet av den välbekanta rösten. Hon grimaserade ogillande och reste sig upp från stolen för att gå ut med bestämda steg. Thessa rörde sig mot ljuden av klingor och utrop från fältet som tillsammans skapade ett skramligt ljud. Lika bestämt knöt hon nävarna och stannade vid lägrets rand för att blicka ut över striden. ”Vad, Clavius? Vad är det du vill visa mig?”, sa hon irriterat.
”Det här.”

Camenag hade gett ifrån sig ett hissnande ljud och högg sedan efter Rowan för att bita tag i honom. Draken svingade kungen av Vrale fram och tillbaka och slängde honom sedan hårt åt sidan med en väldig fart.
”NEEJ!” Thessa rusade åt Rowans håll i panik.
Det kändes som att tiden stod stilla för ett ögonblick. Något såhär hemskt fick inte hända.
Erland hade sett vad som hade hänt och skrek för full hals att springa mot kungen, mot Rowan. Han måste räddas. Han skyndade sig åt Rowans håll. Fäktade sig ilsket och aggressivt framåt i vimlet.