Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det var alltid svårt att avgöra hur en strid gick för alla när man var mitt i den - det var svårt att få en ordentlig överblick. Men det kändes ändå som om de hade övertaget än så länge, även om Rowan mycket väl visste hur fort allt det där kunde ändras. Men han ville ändå påstå att det gick ganska väl för honom själv, han hade klarat sig skadefritt än så länge åtminstone.
Skriet gav honom kalla kårar längs ryggraden. Det var så välbekant, men ändå så totalt annorlunda. Allt med honom var annorlunda men ändå så likt. Han avslutade närstriden med en av Clavius vålnader med ett svärdshugg mot vålnadens nacke innan han vände sig emot draken som nu landat där, var väl en av de få som inte ryggade undan. Camenag skrämde honom inte, skulle nog aldrig kunna göra även om det kanske vore det vettiga att göra. Istället fyllde åsynen av honom Rowan med både en vansinnig ilska och illamående, hur blev någon så ond att man kunde göra såhär? Att förlora Camenag hade utan tvekan varit det värsta som hänt honom. En del av Rowan hade dött med honom, och även om familjens död och alla de händelserna hade varit hemska de med hade det varit annorlunda. Hans familj hade dött, men det var verkligen som om Camenag hade varit en del av honom själv. Nu kunde inte ens hans älskade drake få vila i frid utan att den jäveln skulle ställa till det mer. Han försökte räcka ut sitt sinne till draken, på det vis som deras sinnen alltid varit sammankopplade förr, men fann inget. Han var långt ifrån lika skicklig som sin far på det där, men det bandet hade alltid funnits självmant mellan honom och draken men nu tycktes han inte ens kunna hitta fram till drakens sinne. Kanske fanns det inte ens där, kanske var det bara kroppen Clavius tagit åter? Han visste inte, och visste inte ens om han ville veta. Antagligen inte.
När Camenag rörde sig närmare honom så höjde han först svärdet till att försvara sig, men frös till halvvägs och svärdet gled ur fingrarnas grepp. Han klarade helt enkelt inte av det. Inom sig så visste han, att det här inte var Camenag och att han måste försvara sig, men det gick bara inte. Han klarade inte av att höja svärdet mot sin egen drake.
Sekunden senare var han i Camenags käftar och han ropade till av smärtan när en av bestens huggtänder borrades in i ryggen, strax under ena skulderbladet. Smärtan fick det att tyckas dansa flimrande fläckar framför ögonen, för att inte tala om smärtan när det kändes som om hela han trycktes ihop av drakens käftar. Men det var något annat också. En sorts kyla som spred sig från såret, som han hade svårt att beskriva. Det var nästan mer som en känsla - en känsla av död, mörker och kyla. Efter vad som kändes som en evighet släppte greppet och trycket om honom, och istället befann han sig i luften.
När han landade kunde han nästan känna hur något gick sönder inom honom, kunde nästan höra det. Även om det senare kändes som mer inbillning än verklighet, något orsakat av känslan. Luften gick helt ur honom när han slog i marken, och han kippade häftigt efter andan i hopp om att återfå den - vilket han lyckades med, men efter vad som känts som alltför lång tid. Smärtan nu när han landat var inte riktigt så stor som han hade väntat sig, och det oroade honom nästan lite - var det adrenalinet som gjorde det? Det borde det vara. Det kändes definitivt som om han borde ha mer ont än vad han hade, även om hela hans överkropp förvisso värkte. Men inte benen eller nedre delen av ryggen, vilket det väl ändå borde göra efter fallet - han hade ju trots allt landat med ryggen först ner i marken. Oavsett så var det inte bra att bli stilla på ett slagfält, men en blick uppåt fick honom att inse att Camenag kastat iväg honom till stridens yttre kanter. Vilket kanske var bättre än i dess mitt, men ändå inte bra. Han beslöt sig för att ge det ett försök att resa sig upp, försöka flytta sig härifrån, men benen ville inte alls lyda honom. Han kände hur kylan återigen spred sig inombords, men denna gången av en förlamande rädsla istället för vad den tidigare känslan hade varit. Fan.

Sienna stred sitt bästa, samtidigt som hon försökte söka efter sin make med blicken. Hon visste att hon säkerligen skulle kunna fokusera bättre utan att ha honom inom synhåll, utan att oroa sig för vartenda slag hon såg riktas emot honom, men ändå fanns oron ständigt där och pickade på hennes uppmärksamhet. Fick henne att fortsätta söka med blicken över alla soldaterna, över striderna. Snart landade istället blicken på Thessa, och hon svor tyst för sig själv. Vad gjorde hon här, hade inte hon gett sig av till lägret innan det dragit igång ordentligt? Hade något hänt? Vännen såg upprörd ut, och Sienna började genast röra sig efter henne.
"Thessa!" ropade hon efter henne, ville inte att hon skulle riskera att skada sig i sin upprörda färd genom slagfältet.

Airdan hade redan sedan stridens början haft siktet inställt på att ta sig fram till Clavius men det hade känts som om det gång på gång kom soldat efter soldat emellan dem. Tvingade deras möte att vänta ytterligare hela tiden. Kanske försökte också Clavius undvika honom? Det hade inte förvånat honom med den ynkryggen. Men så fanns det nog inte längre något som förvånade honom vad gällde den mannen. Skulle väl vara om han tog ett vettigt beslut då.
Men så äntligen kunde han se fienden bara några huvuden bort ifrån honom, och han vägrade låta avståndet bli längre än så emellan dem igen.
"Clavius!" Röt han ur sig mot mannen.

”Vad tror du om att ge dig ut på ett äventyr?”, hade Rowan frågat Thessa första gången han tog med henne till Camenag.
Livet innan hon träffat Rowan kändes som en livstid sedan. Det var en mestadels dyster och mörk period. Rowan hade klivit in i hennes närhet med värme och oändlig kärlek. Thessa visste inte ens att hon kunde känna så här mycket kärlek för någon. Han hade visat henne att världen är inte bara ond och det finns saker och människor, värda att slåss för. Det hade först varit för Rowans familj de slagits för att ta tillbaka det som var hans. Och sedan, för deras rike när Philip förklarat krig emot de.
Deras liv hade blommat och välsignats med Aiden och Jeanne i det. Erland och Sienna och deras familj. Allt det här hade Thessa att tacka Rowan för. Och nu hade hon sett när han kastats åt sidan, som om han ingenting var värd. Och nästan ännu värre- det var Camenag som skadat Rowan.
Thessa både skrek och grät när hon försökte ta sig fram genom vimlet av soldater. Hon hade armbågat och sparkat sig fram då hon hörde Siennas röst. ”Det är Rowan! Ro-..Det är Rowan!”, snyftade hon. Inte säkert att Sienna hade hört. Det kom bara ut som snyftningar. Hon försökte tänka klart, men blev bara påmind om att hon förlorat Rowan. Nej, nej, det fick inte ske!
”Jag måste ta mig fram!”
Hon vände sig om till Sienna då, mitt i tumultet av metall som mötte metall. ”Använd ditt svärd, Sienna! Var min sköld. Jag måste ta mig fram. Snälla.”, sa hon oväntat lugn i rösten.

Philip kastade slag hejvilt omkring sig. Slog ner den ena efter den andra. Han rörde sig tungt och uthålligt. Philip var stark och erfaren i strid. Det var lätt att svinga svärdet och sparka ner någon. Men inombords kände han tröttheten krypa inpå.
Clavius soldater, som en del av de odöda, visade heller ingen trötthet och attackerade ohejdat. Bara han inte lät sig känna efter så skulle det gå bra. Han skulle kunna ta sig vidare och de skulle vinna fighten. Det var han säker på.
Philip drämde till en soldat i huvudet med knytnäven om svärdets handtag. Det knockade soldaten ur medvetandet så att han föll till marken. En av tigrarna såg sin chans och hoppade på den medvetslösa kroppen för att slita av honom ansiktet med sina tänder.
Philip kände sig nöjd för ett ögonblick av vinsten, vilket var ett misstag.
En iskall strålande känsla av något från nedre ryggen fångade hans uppmärksamhet. Och på en sekund förstod han att han blivit huggen i ryggen. Utan att Philip lagt märke till det hade en av Clavius män träffat honom med en yxa varpå hans strax for ner till marken.
Philip skrek högt av smärta och försökte svinga svärdet åt mannens håll, men kroppen lydde inte. Han flämtade frustrerat och gav ifrån sig grymtande ljud samtidigt som en pöl av blod samlades under hans rygg. ”Hjälp mig för fan. Hj..” Philip tuppade av. 

Clavius njöt. Här i kaoset, det var här han trivdes som bäst. Han såg på hur vimlet av blandade varelser slogs. Det påminde honom om en tid för längesedan. En tid då han fattat ett av sina bästa beslut. Att ta över Vrale.
I fältet hade han hittat en bra åskådarplats på stenen. Här såg han över alla och kunde på ett lättare sätt ha kontakt med Camenag.
Clavius hade sett Airdan, han som Clavius för flera år sedan besegrat i Airdans egna hem. Förvisso så var det inte så Clavius hade sett det. Vrale hade i Clavius ögon alltid tillhört honom.
Clavius kände till Airdans återkomst när han hållit sig undan livet och döden. Han hade sett på då Alatar och Thessa tagit Airdan tillbaka till livet. Det gav Clavius avsmak och han kallade därför sin dotter för bedragare. Han var övertygad om att Thessa var förgiftad av sin kärlek för Rowan. Rowan hade haft dåligt inflytande på henne. Hon visste inte vad hon gjorde. Men hennes oändliga kärlek för kungen av Vrale uttröttade Clavius och han skulle så småningom ge upp helt om sin bild av Thessa. Hon betydde ingenting numera för honom. Hon fick bara vara med i leken nu.
”Airdan! Är det här allt du kan göra?” Clavius skrattade och höjde med staven igen, manade på Camenag att lyfta från marken och flyga över Airdans huvud på ett retsamt sätt. Clavius skrattade roat.

Sienna förstod fort att det handlade om Rowan, vilket hon kanske borde ha förstått redan från början då hon sett Thessa rusa ner hit. Vad annars skulle ha fått den reaktionen ifrån henne?
"Håll dig nära." Bad hon henne då hon kommit helt fram till vännen, visste hur lätt det var att komma ifrån varandra i en sån här strid. Ville absolut inte tappa bort vännen här inne, även om hon säkerligen skulle kunna försvara sig med sin magi. Men det var bara dumt att riskera något.
"Vad har hänt?" försökte hon få fram samtidigt som hon slog undan ett av de alla skeletten, var långt ifrån lätt att tala här under striden men hon ville ändå få något sorts grepp om vad som skedde.

Adriana försökte följa striden uppifrån helarnas tält, de hade börjat få hit en hel del skadade men hon anade att inte alla heller lyckades ta sig hit eller fick hjälp hit. En oro hade börjat gnaga i henne när hon hört lösryckta ord från vissa av soldaterna som kommit hit, och när en av dem påstod att de sett Philip ligga sårad kunde hon inte längre stå kvar här. Hon plockade åt sig lite småsaker för att kunna hjälpa honom med, tvekade i nån sekund innan hon också tog med sig en av de fallna soldaternas svärd och begav sig ner mot stridsfältet. Philip må vara en idiot i många avseenden, men i så många år hade han alltid varit den enda som funnits där för henne. Den som brytt sig, och hon hade älskat honom så galet mycket. Någonstans inombords visste hon också att hon fortfarande gjorde det, annars skulle hon aldrig ha gett sig ner på ett stridsfält efter honom. Hon var ingen krigare, det var då ett som var säkert.
Väl nere på slagfältet dröjde det inte alltför länge innan hennes blick landade på Philip och hjärtat hoppade över ett slag. Hon skyndade sig fram till honom och föll ner på knä invid honom, med en växande panikkänsla av blodpölen under honom.
"Vid alla gudar, må du inte dö.. Snälla.." mumlade hon samtidigt som hon kände på hans puls och sökte efter såret allt blod måste komma ifrån, men det måste finnas på hans rygg. Mumlade fram några ord på alvernas uråldriga språk, en formel som skulle ge honom mer styrka.

Airdan närmade sig stenen som Clavius gjort sig hemmastadd på, motstod samtidigt lusten att se upp eller ens huka något då Camenag flög över honom. Ville inte ge fienden någon som helst tillfredsställelse i onödan.
Är du för feg för att slåss mot mig, man mot man? Eller vet du redan att du skulle förlora då?
De gånger Airdan använde sig av sina krafter mot någon annan, brukade det handla om att smyga sig in i deras sinnen, säga vad han nu ville säga och helst gå obemärkt förbi annars. Något annat kunde lätt bli obehagligt, men med Clavius ville han göra sig hörd med hela sin närvaro i hans huvud. Rotade sig in, försökte finna något hos honom att kunna använda sig av. Någonstans långt bak, i en tid som nästan tycktes undangömd, kunde han ändå finna något att använda sig av. En tid då det funnits någon sorts mänsklighet kvar i Clavius. Tvingade med sig dem fram i ljuset i Clavius minnen, ville spela upp dem för hans inre.
Så det här var vem du var... Vad hände? Vem sårade dig?
Förhoppningsvis fanns där något i det som skulle plåga Clavius, han trodde det. Någonstans inom honom måste ju ändå några känslor förutom makt befinna sig.
Var det Lamentia? Tog kärleken mänskligheten ifrån dig?
Det kändes som om hans fru kunde vara ett bra kort att spela på för att få fram hans känslor. Han visste inte ifall Clavius nånsin kunnat älska någon och ens henne, men om det fanns någon så borde det väl ha varit henne? Han försökte leta fram minnena i Clavius inre från när Thessas mor dött, och dra fram dem åter till ljuset igen. Han slog ner ytterligare en av vålnaderna, tills det slutligen inte längre fanns någon barriär av soldater mellan honom och Clavius. Han höjde svärdet emot honom.
"Dags att sluta gömma sig och möta mig." Sade han, denna gången med sin "riktiga" röst innan han svingade svärdet emot Clavius.

Rowan hade ju förstås förstått redan från början att något var galet på tok. Självfallet med skadorna, som även om smärtan ännu inte slagit till så illa som han trott nog var ganska illa. Han kunde bara inte förstå varför det inte gjorde så ont som det borde göra - var det adrenalinet? Gjorde det så mycket? Men det var något annat som var på tok med. Den där känslan som spred sig inombords ifrån såret, ömsom en förstelnande kyla och ömsom brinnande. Som om det sög kraft ur honom. Ont hade han också, det var inte det. Såret värkte, hela hans överkropp värkte av hur Camenags käkar slutits om honom men det kändes ändå som om smärtan borde ha varit större ifrån självaste fallet. Till och med att andas värkte, och han anade att såret gjort något med hans ena lunga för det kändes som om det blev allt svårare att fylla den med luft. Ansträngde sig för att ta så djupa andetag som möjligt, men ändå kändes det som om de blev tunnare för varje gång.

Thessa nickade och kramade om Siennas arm för att uttrycka sin tacksamhet. Thessa var inte alls någon krigare och hade aldrig använt sig av vapen, än sin magi. Det var klokast att Sienna skötte den biten om de ville båda komma helskinnade fram till Rowan.
”Det är Rowan. Camenag.. han kastade iväg honom!”, fick hon fram och kände paniken växa i henne igen. Försökte svälja bort det onda och istället fokusera på att ta sig fram i vimlet. ”Han måste räddas, Sienna. Han får inte dö.” Omedvetet hade hon höjt sin hand och placerat den över magen, en instinkt för att skydda livet därinne. ”..Han måste få träffa sitt barn och se henne växa upp.”, sa hon i ett andetag, rösten höll inte hela vägen. Det var en otäck tanke att Rowan inte skulle vara med när deras ofödde växte upp.
Med ny kraft kastade hon sin magi för att röja soldater ur vägen för de. De flög åt sidan.

Det hade svartnat för Philips blick, men så uppstod ett ljus framför honom. Han rycktes med i det och öppnade ögonen för att mötas av Adrians blick. ”A-Adri..ana.”, fick han fram och försökte med hela sin kraft att sätta sig upp. Han ville ta henne i sina armar, men kroppen lydde fortfarande inte.
Kriget gjorde någonting med Philip. I dessa stunder var det drivet att besegra fienden som drev honom framåt. Allt hot skulle bort. Och allt som var viktigt för kungen av Acria kom upp till ytan. Det fanns inte många människor som han höll kär, men en av dem var Adriana. Det skulle det alltid vara. Hur mycket han än kunde intala sig själv, att han kommit över henne och klarade sig själv utan henne. Båda- lögner.
Adriana och Philip hade så länge de varit ett par haft varandra om ryggen, de var där för varandra och kunde räkna med var och en.
Och nu, när Philip låg hjälplös på marken så fanns det bara en enda person han hade i sina tankar- Adriana. Och där i synfältet såg han hennes vackra ansikte uppenbara sig framför honom. Och med det tycktes han fått ny energi, förmodligen också med hjälp av magin hon gett honom. ”Är du verkligen här?”, fick han fram och försökte sätta sig upp, men smärtan tog över, överkroppen for till marken igen. ”Du borde inte vara här.. du kan bli skadad.” Philip lyfte en svag arm åt hennes håll för att lika svagt placera den över hennes hand. Den trygga handen han så väl kände igen.
En värme spred sig över honom och han tordes göra ett nytt försök att sätta sig upp. Verkan från Adrianas formel kickade in. Det gick långsamt, men han tog sig upp på fötterna med en grimas. Det blödde fortfarande från det öppna såret i ryggen, men han ignorerade det. ”Hjälp mig till lägret.”, sa han och kände sig yr. Soldater till Philip upptäckte den skadade kungen och skyndade fram till honom för att hjälpa till och stötta honom på fötterna. De tog med honom tillbaka till lägret och placerade honom i tältet för att återhämta sig.

Ivor hade återvänt från sitt letande efter Jeanne när han hört att de nu gått i krig mot Clavius. En del av honom ville vara med och strida för allt ont som Clavius orsakat de. Och framför allt för hur Clavius tagit Jeanne från Ivor och deras dotter, Ravna. Det satt långt inne för Ivor att hata någon, men om det skulle vara någon han hatade så var det Clavius.
När de andra slogs med fienden, så rörde sig Ivor mot Clavius läger. Han var beväpnad med svärd och gick med det beredd i sina händer. Han rörde sig bland träden och skogsriset. Visste inte riktig vad han skulle föreställa sig att hitta. Men något spår av necromancern skulle iallafall finnas där, hoppades han.
Striden som så högljutt höll på ute på fältet överröstade Ivors steg. Alla blickar var vända dit. Han använde det till sin fördel och tordes skynda framåt. Vågade även ropa efter Jeanne. ”Jeanne!” Om någon skulle höra skulle Ivor vara beredd med vapnet i sitt grepp. Och med sin exceptionella hörsel skulle han snabbt upptäcka ifall fienden närmade sig och kunde gömma sig om så behövdes.
En gnagande oro fanns där i bakhuvudet hos alvprinsen. Han var rädd för i vilket tillstånd han skulle hitta sin fru. Bara hon inte var illa däran. Eller deras ofödda barn.


Thessa flämtade vid åsynen av den välbekanta kroppen.
De hade slagit sig fram genom virrvarret av kroppar som fäktades och slogs och nu i slutet av de hade de nått fram till en klippvägg. Men det fanns något mer där. Eller snarare någon. ”Rowan!” Thessa stapplade fram till sin skadade make och föll ner på knä bredvid honom. ”Rowan! Nej..! Kan du höra mig? Säg någonting!”, försökte hon och höll försiktigt handen om hans ansikte, försökte möta hans blick. ”Jag är här nu, du ska bli bra. Du ska få se.”, sa hon. ”Stanna hos mig.” ”Sienna! Han måste ha hjälp!”, paniken växte hos henne.

”Aaaaaarrrgghhh!”, någon tycktes smärta och brinna inom Clavius. Han tog sig för ansiktet och föll på knä, som att han tappat greppet om verkligheten för ett tag. Det var Airdans magi som hade slagit hål på hans sinne och tagit över Clavius syn. Tvingat honom att vända blicken åt något han inte sett på väldigt länge. Det var en tid för så längesedan, kanske flera livstider. Så bekant, men ändå inte.
”Neeeej, du får inte…!”, ylade han och försökte streta emot magin, men det var omöjligt. Framför honom målades bilden av hans avlidna fru upp. En av de människor som han älskat av hela sitt hjärta. ”Aaarghh…” Clavius mådde illa och kände lusten till att spy samtidigt som han fightades emot minnesbilderna.
Bilden av Lamentia som log mot honom och mötte hans blick fick det att krypa i honom. Och när hon i tankarna sträckte sig efter Clavius ansikte vaknade han upp med all kraft han hade kvar. Precis i tid att möta Airdans kast med svärdet med sin egen stav och stoppa honom från att slå ihjäl Clavius.

Jeanne hade lämnats själv i ett av många tält i Clavius läger. Det här dock självklart igenstängt ordentligt, lät henne höra vad som pågick på utsidan men inte se. SÄkerligen var det en del av hans plan också, att plåga henne ytterligare med det. Inte kunna se hur det gick för hennes familj, för hennes folk i striden. Det var otroligt enkelt inrett, en brits till säng dit kedjan kring hennes ena fot också var fastsatt. Så hörde hon en så välkänd stämma och rätade på ryggen där hon satt. Ivor? Vad gjorde han här? Sökte han efter henne eller hade också han blivit fångad? Måtte det inte vara så, måtte han vara okej.
"Ivor!" hon längtade något så otroligt efter sin make, efter att få vara i hans trygga famn igen. Tiden här hade inte varit annat än horribel, förvisso hade de väl inte misshandlat henne rent fysiskt men alla hoten hade varit illa nog. Hon hade nog också gått ner en hel del medan hon varit här, vilket kanske inte var så konstigt i ett läger med odöda. Hon oroade sig för hur allt detta skulle påverka det lilla livet i hennes mage, det var så tidigt än för den och att dessutom utsättas för allt det här... Nej, hon ville inte tänka för mycket på allt det där. Ville inte möta verkligheten i om hon förlorade det.

Det var tillfredsställande att se Clavius våndas så, få känna av hur alla de runtom honom måste ha känt efter alla hans onda handlingar. Inte för att Airdan hade några som helst vanföreställningar om att Clavius skulle ha något uns av förståelse i sig, det hade han inte trott heller innan han rotat i hans hjärna. Han drog undan svärdet för att istället rikta slag efter slag emot Clavius, fast besluten att inte släppa honom ur sitt grepp förrän någon av dem dött. Men när en plötslig ström av kraft kastade iväg Clavius backade han undan ett steg, vred blicken dit kraften kommit ifrån för att se sin far där. Blicken i hans ögon fick honom nästan att rygga undan lite också för honom, för det var en blick som lös av rent hat emot Clavius. Vilket inte var konstigt - alla hade dem fått någon del av ondska ifrån Clavius, men Alatar hade fått gå igenom allting. Han hade förlorat både sin son och hållits undan när hans sonson behövde honom. Hans far dunkade sin stav i marken ännu en gång varpå ett klot av eld tändes i dess topp, riktade det emot Clavius för att skicka iväg det emot honom.

Adriana andades lättat ut lite då Philip vaknade till lite mer, kunde inte låta bli att le svagt åt hans kommentar om ifall hon var där. Han hade väl kanske inte förväntat sig henne där, vilket var fullt förståeligt. Hon skakade lite på huvudet åt hans försök.
"Var inte dum. Någon behövde hjälpa dig." Påpekade hon och backade undan något för att låta soldaterna hjälpa honom mot lägret, skyndade sig efter. Oron för honom hade långt ifrån släppt även om den ju lugnat sig något nu. Väl tillbaka i lägret viftade hon lite på handen för att få honom att flytta sig lite.
"Seså, lägg dig på sidan så jag får se ordentligt på såret." Bad hon.

Sienna fick mycket riktigt bekräftat att det handlade om Rowan, och försökte se sig om efter sin make på deras väg emot kungen. Vart var han? Hade han blivit skadad nånstans? Oron växte inombords samtidigt som hon försökte fokusera på Thessa istället.
"Vi kommer rädda honom." Försäkrade hon henne, rynkade lätt pannan åt hennes ord. Hade oron ställt till det så för henne? Barnbarn menade hon väl, lilla Ravna? Men han hade ju redan träffat henne? Men så såg hon vännens hand och polletten trillade ner.
"Är du..?" frågade hon häpet, innan hon avbröts av en av Clavius soldater som försökt ta sig fram till drottningen. Efter att ha oskadliggjort honom, så kom hon inte längre i konversationen om det innan de fick se Rowan längre bort. Hon skyndade bort efter Thessa, omedelbart något lättad över att kungen ändå verkade vid medvetande och vid en första anblick inte alltför illa däran. Hon nickade åt vännens ord.
"Jag hämtar hjälp." Försäkrade hon och vände sig igen, skyndade sig tillbaka för att hitta hjälp. Stoppade upp en av deras egna soldater för att skicka honom till lägret efter helare, innan hon började söka efter Erland. Ville finna honom innan hon återvände, och det dröjde tack och lov inte alltför länge innan hon tycktes finna honom. Skyndade sig dit och greppade om sin makes arm.
"Du måste komma, vi hittade Rowan." hon visste inte ifall också han sett eller förstått vad som hänt honom, men oavsett behövde han komma.

Rowan kände sig genast lite lugnare inombords när han hörde sin älskade Thessas stämma. Han vände blicken upp till henne, försökte tvinga fram ett leende mot henne även om det inte riktigt nådde helt upp till ögonen. Smärtan i hela bröstkorgen som bara fortsatte öka hindrade det.
"Jag kommer bli bra." Rösten kändes kraxig, troligen av samma anledning som varför han hade svårt att fylla lungorna ordentligt med luft. Händerna lydde honom åtminstone, och han försökte leta upp hennes hand med den. Han kände på sig att orden var en lögn, att allt det här var långt ifrån bra. Men det tog emot att visa det för henne, ville visa sig stark för henne och inte oroa henne ytterligare.
"Mina... Mina ben. Jag kan inte röra dem." Paniken låg och hotade inombords om vad det innebar. Han fick nästan halvt mumla fram orden, för det kändes tjockt i halsen att få fram det och han fick avbryta sig ett par gånger för att hosta till. Vilket också resulterade i en hostattack i meningens slut som varade i några hostningar. Det kändes nästan grötigt att hosta upp och ganska snart förstod han att det var på grund av det tjocka, röda blodet han hostade upp.

”Jeanne! Jeanne!” Ivors hjärta tog ett extra skutt av hoppet som snabbt växte hos honom. Hon levde. Han hörde hennes stämma. Hennes underbara röst. Ivor längtade efter att ha henne nära igen.
Snabbt satte han fart åt det håll rösten kom ifrån och hittade till lägret.
Lägret var inte särskilt stort och bestod av några få tält och en stor uteplats där de lämnat spår av aska efter en tänd brasa. Han gissade att de odöda förmodligen inte krävde särskilt mycket eller hade några större behov, just på grund av deras tillstånd.
Han såg sig omkring, han såg inte till någon och försökte skanna efter vilket tält Jeanne kunde hållas i.
Han ryckte undan det hängande tyget till ingången och klev in. ”Jeanne..!” Kände lättnaden över att vila blicken på sin hustru igen.
Snabbt gick det upp för honom att hon verkade i ett sämre tillstånd än när han senast såg henne där, vila bredvid honom i sängen deras. ”Vad har han gjort med dig?”, frågade Ivor oroligt. Han skyndade sig fram och försökte se ett sätt att lossa henne från kedjan som höll henne fast. ”Stilla.”, sa han och koncentrerade sig samtidigt som han riktade svärdet mot den metalliska länken. Med ett hårt hugg lyckades han bräcka kedjan och Jeanne kom loss från britsen. Han tvekade inte en sekund, utan plockade upp henne i sina armar och kramade om henne hårt. ”Du skrämde mig. Jag har saknat dig så. Ravna med.”
”Jag ska föra dig till säkerhet. Lägret är inte långt bort. Håll ut.” Ivor såg med en blandad blick av oro och bestämdhet i Jeannes ögon. Han skulle ställa allting tillrätta. Han längtade oerhört mycket till att förena deras lilla familj. Och nu, väntade de ännu ett tillskott. Clavius hade stulit för mycket tid ifrån de. Men den tiden skulle tas igen. Ivor hade den känslan.
Och med den beslutsamheten tog han med sig Jeanne i sina armar ut från tältet. Han rörde sig lätt och kvickt bland de andra tälten, såg sig omkring efter förbipasserande och skyndade vidare iväg när kusten var klar.

Clavius var inte alls lika stark som Airdan. Han var inte soldat med svärd. Han hade oftast de omkring honom som skyddade honom från attacker. Men nu fick han stå till försvars ensam. Han använde staven som sin sköld och tryckte undan Airdans slag med bladet. Det var tungt, men han skulle inte låta sig bli besegrad så lätt.
Han försökte kanalisera sin magi för att använda den som sitt vapen, men Airdan gav honom inget tillfälle. Och plötsligt kände han en rejäl stöt som rubbade hans fotfäste och han flög iväg med väldig fart en bra bit för att sedan landa hårt i gräset med en smäll. Clavius hostade av smärta och försökte få i sig ny luft. Han hade landat på magen med ena armen under sig. Den andra armen låg utsträckt och framför för den vilade staven han hållit i sitt grepp. Smuts från marken och de tunna hårstråna som envist hängt kvar på hans huvud dolde hans blick. Men genom de såg han. Därborta. Alatar. Clavius drog ett rossligt andetag och samlade kraft för att nå till staven och kvickt rikta den åt Alatars håll. Med en cirkulär rörelse skapade han ett mörkt hål av dimma ur tomma intet och ur öppningen klev en man, täckt i trasor och huva som dolde ansiktet. Han höll ett svärd och gav ifrån sig ett ilande ljud samtidigt som han störtade åt Alatars håll. Clavius tog sig upp på fötter och borstade bort smutsen från kläderna.
Airdan och Alatar hade inte sett var kraften från staven kommit från. Magin kom ifrån en av deras. I länken med Jeanne, när Clavius för första gången talat till henne, hade han kanaliserat hennes magi. För han hade sett vilka förmågor hon hade. Jeanne delade Thessas blod och därmed Lamentias. Lamentia var en av de mest kraftfulla necromancers från Garkahuth. Lamentia hade förmågan att skapa liv och ta ifrån det. Om Jeanne skulle ägna sig tiden åt det, skulle hon säkerligen bli en av de mäktigaste hon med.
”Ta honom!”, hostade den gamle mannen, fortfarande återhämtade efter fallet från Alatars trollformel. Clavius manade på varelsen han kallat på.

Smärtan från såret gjorde det svårt för Philip att helt kunna tänka klart. Han hörde att striden fortfarande höll på när han togs från platsen han fallit på. Och när han lades för att återhämta sig. Varför kunde han inte få vara kvar där? Och slåss? Han hade kunnat hjälpa. Men så sved det till och han blev påmind om såret. ”Eeeh…”, fick han ur sig och grymtade ogillande när han försökte lägga sig på sidan efter Adrianas ord.
Och Adriana. Hon var här. Han var väldigt glad att se henne. Det kändes tryggt. Men han förstod inte helt varifrån hon kom. Hade hon sett honom? Hade hon.. Hade hon sökt upp honom? Hade hon räddat honom? Förmodligen. Så många knipor som Philip satt sig i och Adriana fått plocka honom ur. Det sa han inte. Utan fokuserade istället på att lyssna på henne. Han hörde att hon förberedde för hans sår. ”Vem vinner?”, frågade han istället för att uttrycka sin lättnad över att se sin hustru igen. Han hade inte mage att visa sig, alltför, sårbar för henne än.

”Sienna!”, Erland var både lättad och rädd över att se sin hustru på fältet när hon fattat taget om hans arm. Lättad över att hon var helskinnad, men rädd för att han räknat med att hon inte skulle vara här. Han visste inte vad han skulle göra ifall något hemskt hände henne. Men kvickt fick han lägga undan tankarna då hon förklarade något för honom. Rowan. Rowan var funnen.
Erland hade sett då kungen av Vrale kastats av Camenag och för ett ögonblick var han säker på att Rowan var förlorad. Hoppet tändes på nytt hos honom. Han skyndade efter Sienna och fann Rowan i Thessas sällskap. Erland svor och gick fram för att sjunka ner till marken och iaktta Rowan på närmare håll. ”Håll ut, Rowan.”, sa han och kramade om vännens hand. I samma stund som soldater med en brits visade sig. De hjälpte försiktigt till att lyfta Rowan upp på britsen och lika försiktigt bar de med honom därifrån. De skulle ta honom till lägret igen.
Thessa gick efter med gråten i halsen igen. Hon var så trött på att gråta att tårarna verkade inte räcka till. Hon bara snyftade och höll sig nära Rowan. Ville inte skiljas från honom mer.
Erland sökte sig till Sienna och tog hennes hand i sin. Tillsammans följde de med kungaparet till tältet där helarna kunde ta hand om kungen.
”Vi måste vara starka, Sienna.”, viskade Erland till sin fru, men försökte egentligen mest intala sig själv det. Erland var rädd. Det var längesedan han känt sig så. Att se vännen så sönder. Och kriget med både Sienna och Edric i det.. Det var påtagligt. Han drog ett djupt andetag för att gå runt och ställa sig bakom helarna när de undersökte Rowan på närmare håll. Innan Erland skulle återvända till kriget ville han först vara säker på att Rowan skulle bli helt okej.
Helarna gjorde sitt bästa att rengöra och lägga band om Rowans sår. De undersökte blodet och sydde igen det som behövdes. De arbetade fokuserat och lugnt. Thessa var på helspänn.
De yttrade några formler och sken värmande ljus över honom. Det skulle göra honom hel. Men så många försök de gjorde fick Thessa att tvivla. ”Vad är det?”, frågade hon tillslut när de avbröt försöken.
”Det finns bara så mycket vi kan göra. Det är något som hindrar oss från att göra kungen hel, ers höghet.”
”Försök igen!”, utbrast Thessa förtvivlat.
”Min drottning, det tycks vara så.. att han har blivit förgiftad. Han ruttnar inifrån.”
Thessa kastade en förskräckt blick åt Rowans håll och snyftade igen. ”Rowan..!”

Jeanne snyftade till då hon fick se sin älskade Ivor kliva in i tältet, till synes oskadd vilket var en ofantlig lättnad. Under hela sin vistelse här hade hon varit livrädd att också han skulle ha blivit skadad, eller att Clavius skulle ha gjort slag i något av alla sina hot och skadat honom eller Ravna. Svarade inte rakt av på hans fråga om vad som skett, för hon visste inte riktigt hur hon skulle beskriva det bäst. Beskriva utpressningen, beskriva hur han använt henne. Det fick tiden utvisa. Istället tryckte hon sig in i hans famn, lade armarna omkring honom och kände sig trygg för första gången sedan Clavius tagit henne.
"Som jag saknat dig, jag var så rädd." Viskade hon med ansiktet emot hans bröstkorg, då hon kände den där känslan igen. Känslan av att den där jäveln använde sig av hennes kraft igen.
"Nej..." mumlade hon lågt men hade inte krafterna att sätta emot det. Hon var svag, kändes inte som om hon hade mycket krafter alls kvar och absolut inte till att sätta emot honom. Istället kände hon hur greppet om Ivor lossade något när krafterna sinade allt mer ur henne.

Airdan ville överlämna striden med Clavius åt sin far, för det kändes på något vis som om han hade det största agget emot dåren. Vilket inte heller var särskilt konstigt efter allt som hänt igenom åren, allt dårskap Clavius ställt till med i deras familj. Så istället för att ge sig emot fienden överlämnade han det mer åt sin far, och fokuserade istället helt på den odöde som Clavius framkallat framför Alatar, klev emellan vålnaden och sin far för att omedelbart ge sig på honom med svärdet. Såg i ögonvrån hur hans far höjde staven för att än en gång skicka iväg en våg av kraft åt Clavius.

Adriana krossade några örter som hon tryckte emot hans sår, mumlade några ord över dem innan hon besvarade hans fråga.
"Det verkar som om det går åt vårat håll." Sade hon, hon hade ärligt talat inte den bästa överblicken över vad som skedde men hennes okvalificerade gissning var att Vrale ledde kriget som det såg ut nu. Men mycket handlade nog också om att besegra Clavius i sig, och inte bara hans armé - dessutom var hon fortfarande lyckligt omedvetandes om hur illa däran hennes bror blivit, även om pratet säkerligen skulle sprida sig även hit nu när han var åter i lägret. Hon arbetade en kort stund i tysthet med hans sår innan han tog till orda igen.
"Varför begav du dig ut? Det är ju inte ditt krig." Frågade hon lågmält, kände honom väl nog för att veta att han inte skulle ge sig ut enbart av välvilja. Särskilt inte för Rowan.

Rowan hade släppt ifrån sig ett skrik av ren smärta när de hade lyft honom till båren, ryggen fullständigt exploderade i en smärta långt värre än vad han varit med om tidigare. Det var som om all den smärta han undrat över inte dykt upp innan kom ikapp helt då, och det med rejäl råge. Varje steg de tog på väg tillbaka till lägret kändes som en halvmil av ren och skär smärta.
Väl tillbaka i lägret kändes det som om han svävade i något sorts mellanting mellan medvetande och omedvetenhet. Smärtan var galet stor, gjorde allting blurrigt runtom honom och fick honom att känna sig minst sagt distanserad från allt. Men samtidigt tillät den honom inte avslappningen nog av medvetslöshet, kanske var det den där kylan inombords som tvingade honom att känna varje sekund av smärta. Allt gjorde ont, till och med att andas. Långt värre än något han varit med om tidigare, även tiden som fången i kriget mot Philip och Acria. Han var lockad att ge efter, lockad att ge upp - det måste han erkänna. Komma undan smärtan. Men det gick inte. Han kunde inte lämna Thessa, eller Aiden. Eller Jeanne, han måste få finna henne igen. Han måste kämpa. Han var alldeles kallsvettig av smärtan, och skadorna gjorde väl även sin del till det.

Sienna visste att Erland nog borde ge sig ut till striden igen, han var trots allt den som blev ansvarig nu när Rowan var i det här skicket. Men hon kunde inte med att skicka tillbaka honom ut i kriget och särskilt inte efter förskräckelsen över hur dåligt skick kungen faktiskt var i. Där ute fanns ju även Airdan som säkerligen skulle kunna ta kommandot istället, och Erland ville knappast lämna sin vän nu. Hon kramade hans hand där i sin, önskade att hon kunde göra mer än att bara finnas där. Lade den andra om Thessas axel, tyckte så otroligt synd om henne nu - hon hade inte vetat vad hon skulle ha tagit sig till om det hade varit Erland som låg där.
"Vi har gjort det vi kunnat för att hjälpa honom." Förklarade sig en av de andra helarna som stod där, och Sienna förstod av hennes blick vad de inte riktigt verkade vilja säga högt inför drottningen. Att de inte trodde han skulle klara sig och hjärtat sjönk i bröstet. Hon såg upp på sin make.
"Vart är Aiden? Han borde komma hit." Sade hon lågt, baserat på helarna så var det dags. Han måste få säga adjö.

”Vad är det, Jeanne? Jeanne!” Ivor kände hur hennes grepp om hans hals lossade och såg oroligt på henne. Snabbt fick han samla mod och styrka för att skynda sig därifrån. Hon skulle behöva hjälp. Han försökte febrilt komma på vad det kunde vara som orsakade henne sådan smärta. Han hade inte sett något större sår. Kunde det vara barnet? Rädslan ökade. Det fick inte hända något med barnet heller! Han ökade takten och fann sig strax i närheten av lägret. Där var det livat. Ivor antog att de var på grund av de skadade som skickades dit, ingen aning om att det också handlade om Rowan. ”Jeanne, stanna med mig.”, sa han och kände hur oron sköljde över honom. ”Hjälp henne!” Ivor tog plats inne i ett av tälten för att lägga ner henne. Helarna sökte sig till platsen för att undersöka Jeanne på närmare håll. Fortfarande hade Ivor inte märkt av kungaparet en bit bort. Han hade bara ögonen för Jeanne.

”Är det allt ni kan göra..”, fick Clavius fram. ”Är det allt ni kan åstadkomma? Se på er.. ni är två mot en. Och se allt jag gjort.”, fnös han och borstade bort smutsen från kläderna. Till synes inte påverkad av varken fighten mellan vålnaden och Airdan eller Alatar som på nytt samlade kraft. Blicken fastnade på Alatar och Clavius fnös igen. ”Ni skulle inte ens komma så långt om ni ens försökte. Inse att jag är starkare än er!” Han höjde rösten och tog steg närmare Alatar. ”Se på mig! Rest från de döda! Inget stoppar mig! Jag kommer hemsöka er till erat sista andetag och må gudarna hjälpa er då, när ni vandrat in i mitt rike! Ni blir aldrig av med mig..” Han sänkte rösten då och gick lugnt fram till Alatar. ”Jag ska skicka dig dit du hör hemma.” Ryckte fram en kniv med en snabb rörelse för att kasta sig mot den gamle trollkarlen bara för att mötas av Alatars magi. Clavius slängdes baklänges med en väldig kraft.
På en halv sekund kunde Clavius se sitt liv passera förbi. Han såg sitt liv i Garkhauth. Han såg hur han utvecklade sin kraft, hur mycket bättre han blev. Han såg sitt första möte med Lamentia och hur deras liv blommade och när Thessa kom in i bilden. Där suddades bilderna ut och allting blev blurrigt och otydligt för honom. Han kände bara hatet och ondskan som sköljde över honom och det totalt dränkte hans medvetande och synfält. Mådde illa och kände en smärta, som att han blivit slagen över hela kroppen. Det sved och brann. Han vågade inte se efter. Han skrek och försökte att klösa sig loss, men ingenting hjälpte.
”Clavius.. Clavius.. kan du höra mig? Ssschh..”, sa en vänlig stämma till honom. ”Streta inte emot. Du kan inte vinna den här gången.” Clavius kände trycket och pressen. ”Nej! inte du! Inte du!”, försökte han förtvivlat tillbaka. Om han öppnade ögonen var han rädd för vad han skulle se.
”Din tid är ute, Clavius.”, sa Lamentia.
”Nej, du har fel. Nej..” Han kände den brinnande elden.
Han fick inget svar. Då skrek han rakt ut, ovetandes ifall någon hörde honom. Men kraften, som var alldeles för mäktig för att hindras, stoppade honom och han föll i mörker. Blev till aska och rök.

Ljudet av skri från Clavius soldater fyllde hela fältet varpå en efter en föll till marken livlöst. De hade, precis som Clavius, försökt klamra sig fast vid medvetandet och stretat emot då livet forsade ur kropparna. Den frammanade vålnaden föll till marken framför Airdans fötter.
”Vad är det som händer?”, sa Philip, ignorerade Adrianas fråga då han hörde ljuden.
Rowans soldater stod förvirrade kvar på sina platser och bytte blickar med varandra som för att se efter ifall det var någon som förstod vad det var som hände hänt.
Och när sedan tystnaden spred sig såg de sig omkring. De var bara de kvar vid livet. Ingen vålnad eller fiende fanns kvar från den otäcka necromancern.
Camenag, som också försökt hålla sig kvar, kastade ett moln av damm kring sig när han dunsade till marken och föll lika livlöst som de andra.
Detta fångade Ivors uppmärksamhet med. Han höjde blicken och såg mot fältet som verkade mycket mindre på det här avståndet. Han flämtade vid åsynen. Det var stilla.
”Vi vann..”, sa han tillslut när det gick upp för honom. ”Vi vann!”

”Erland!” Aiden skyndade åt Erlands håll. Han hade sett honom på håll. Erland stack ut med sin rustning, åtskiljande från de andra soldaternas.
Aiden hade lämnat fältet då de insett sin seger. Lycklig över vinsten. ”Var tog du vägen? Vad-”, han avbröt sig själv när han kommit tillräckligt nära för att upptäcka någon alltför bekant vilande framför de. Rowan. Hans pappa.
”Aiden..”, fick Thessa ur sig då hon upptäckte sonen och gick runt för att möta honom, men Aiden drog sig undan. ”Vad har hänt med dig?!” Han gick närmare och ställde sig vid sidan om den sårade kungen för att iaktta honom på närmare håll. ”Vad-”, försökte han igen, men lyckades inte avsluta meningen. Det knöt sig i halsen på honom. Inga ord kom ut. Thessa höjde en hand över munnen. Det var hemskt att se sin make så illa till, men det smärtade henne ännu mer att se Aiden så upprörd.
Aiden höjde blicken till helarna. ”Men gör någonting då!” Han såg ner på Rowan igen. ”Pappa..”

Efter att helaren undersökt Jeanne, letat efter skador eller något fel på henne, mumlade hon några enkla formler innan hon vände sig mot hennes make istället.
"Hon är inte sårad, utan enbart tömd på energi. Hon lär bli bättre fort." Sade hon mjukt, och kastade ett något oroat ögonkast bort emot uppståndelsen omkring kungen.
"Vill ni berätta för familjen att hon är återfunnen själv? De kan nog behöva goda nyheter nu." Frågade hon Ivor, visste förvisso kanske inte hur mycket han hört ännu men ordet hade spridit sig fort genom lägret om Rowan.
När Jeanne började vakna till och insåg att hon var i vad som måste vara Vrales läger, förstod hon att hon måste ha tappat medvetandet där i Ivors famn. Hon blev genast lite varm inombords då hon såg på honom, hon hade saknat honom något så galet mycket. Honom och Ravna. Vad det än var helaren hade gjort, så hade det gett henne tillbaka en del av energin som Clavius hade stulit ifrån henne.

Det var en märklig, men tillfredsställande känsla att se Clavius äntligen bli besegrad. För gott den här gången hoppades Alatar innerligt. Den mannen hade orsakat dem alla så ofantligt mycket ont, nog för en livstid eller flera. Han såg ut över stridsfältet, det var alltid svårt att avgöra förlusterna innan allting var över men han hoppades att de inte var alltför stora från deras håll. Blicken landade på liket ifrån Camenag, och han suckade lågt. Bara det visade väl på hur lite mänsklighet som hade funnits kvar inuti Clavius. Han klev fram till drakkroppen, kanske var hoppet inte ute riktigt ännu. Han satte sig på huk framför drakens nos, lade ner staven intill sig och lade båda handflatorna emot drakens kalla fjäll.
"Bo daal wah laas. Daal va hin dhovakin." Viskade han, och kände hur livet sakta började återvända till draken. Såg hur de halvruttna delarna av honom sakta blev hela igen och hur värmen kom åter under hans händer, innan draken med ett lågt grymtande öppnade ögonen och lyfte på huvudet, nu med en själ tillbaka bakom de vackra ögonen.

Det gjorde så ont i hjärtat att höra Aiden så upprörd, för han visste så väl hur den sorgen kändes. Han kunde inte utsätta sin son för samma saker som han varit med om, han kunde inte lämna honom. Någonstans ville han försöka försäkra sonen om det, men han var inte säker själv på ifall det skulle vara en lögn eller inte. Tanken på att det nu kunde sluta så skrämde honom, tanken på att lämna Thessa, Aiden och Jeanne. Samtidigt gjorde allt så otroligt, otroligt ont och han visste inte hur länge han skulle orka det. Han såg upp på sonen, så gott han nu kände - han var förvisso fortfarande vid medvetande och fick kämpa för att hålla sig kvar över den ytan, men det kändes som om han såg och hörde allting genom en dimma. Fick anstränga sig för att försöka hänga med i vad som skedde runtom honom.
"Var inte rädd, jag ska ingenstans." Kämpade han fram, mycket väl medveten om att det lika väl kunde vara en lögn. Men det skar så i hjärtat att se både Aiden och Thessa så. Orden framkallade ännu en hostning som han snabbt fick ångra när smärtan än en gång exploderade i bröstet av hostningen, fick honom att dra efter andan.

Solens strålar träffade Rowans ansikte där han låg i sängen, nerbäddad och trygg i sitt eget hem. Det var nu de startade ett nytt kapitel. Kriget var förbi, Clavius var besegrad och de hade mycket som de skulle vara tacksamma för. Thessa hoppades bara på att de gällde de båda, att Rowan skulle bli frisk och helt återställd för att helt kunna njuta av allting de hade kvar framför sig i livet.
Thessa reste sig upp från stolen vid sängens kant och gick för att flytta gardinen och täcka solens strålar, men dra den andra åt sidan för att släppa in ljuset i rummet.
Hon stannade i en rörelse och blickade ut över slottsgården och taken i staden. En utsikt som hon så många gånger tittat ut över för att samla mod, kraft, förståelse och lugn. Denna morgon kände hon sig tom. Så många känslor som gått i ett enda virrvarr och tömt henne på energi. Spelade ingen roll hur många timmar hon försökt sova. Men så, när ljuset nått de och en ny dag visade sig för de bad hon en tyst bön att Rowan skulle bli hel igen. Och det fort.
Hon gick tillbaka till sängen igen och slog sig ner på stolen. Tog ömt sin hand om Rowans och sökte efter hans blick. ”Rowan? Hör du mig?”, sa hon och letade mer efter liv. ”Jag är gravid. Vi ska ha barn.”, viskade hon.

Philip var fortfarande inte helt återställd efter skadan han fått i kriget. Det var stor skillnad- han blödde inte längre och kunde gå själv, utan stöd från annat eller andra. Men vissa rörelser framkallade smärta och hindrade honom från att flytta sig alltför snabbt eller lasta för tungt på sig.
Natten till morgondagen hade Philip bett Adriana att stanna hos honom. Det kom kanske från hur förvirrad han varit efter skadorna, eller nyheten om Rowans tillstånd, eller att de faktiskt vunnit. Clavius var besegrad och de hade inte detta längre mörka moln efter sig, de kunde väl glädjas för att de hade varandra?
Men de hade kommit till värdshuset och sedan suddades det ut för honom. Han vaknade morgonen därpå av att han hörde röster. Och fågelkvitter utanför fönstret. Rösterna lokaliserade han till de som arbetade inne i värdshuset och de andra gästerna. Philip blinkade några gånger och satte sig upp. Det onda gjorde sig påmind så att han grimaserade ogillande. ”Hmpf-”, fick han ur sig och såg sig om i rummet för att sedan stanna upp. Blicken landade på Adriana. ”Adriana.”, sa han förvånat och drog av sig täcket för att gå fram till henne. ”Vad gör du här?”, sa han fortfarande lika förvånat och sjönk ner på stolen bredvid henne. Kände sig oerhört lättad över att se henne igen. Båda hade överlevt. Han mindes Adrianas hjälpande ord och handlingar. Philip insåg hur mycket han uppskattade det och var glad, över att det var just hon som varit där och ställt upp för honom. Igen. Men han kunde inte uttrycka det. Istället for tankarna till Rowan. Hade han klarat sig? Philip gillade inte att tankarna vandrat dit och rynkade på näsan igen. Försökte tänka på hur han skulle ta sig vidare. Här inne ville han inte stanna. ”Kom, vi letar rätt på Jerome och Giselle. Vi borde träffa dem.”
Kriget hade förmodligen gjort något med Philip med. Det hade varit på liv och död. Och livet, vad vore det inte utan deras barn? Och barnbarn?
Innan Philip skulle tillbaka till Acria, fortsätta vara kung, ville han först se att hans familj var hel. En känsla som överraskade Philip.

Aiden hade inte tagit det bra, att Rowan farit så illa till. Han vägrade tro att Rowan skulle dö, men av alla blickar och tomma ord, eller bristen på de, så förstod han ändå vad alla tänkte. Det fanns en risk att Rowan inte skulle överleva. Aiden drog sig undan.
Istället för att stanna kvar i återföreningen med Jeanne och hennes familj, och Thessa och Rowan, hade Aiden dragit iväg med draken. Och när morgonen kom och innan alla skulle vakna var han tillbaka i slottet utan någon sömn.
Som prins hade han en del inflytande och använde den nu, för att skicka iväg meddelanden. Meddelanden om vinsten och meddelanden om att de skulle fira, fira att de vunnit kriget. Och fira kärleken.
Kärleken, ja.. Rowan och Thessa närmade sig deras 20 år som gifta. Det skulle inte gå obemärkt förbi. Aiden mindes Rowans ord om någon överraskning, något Aiden inte lagt helt på minnet. För det handlade inte om honom. Det var tiden Rowan varit fullt frisk och gladdes över att återförenas med sin far, farfar, och alla andra i hans familj. Det var tal om en bal och ett firande. Det var lättsamt att tänka på och de skulle göra alla gott att få glädjas ett tag. Iallafall trodde Aiden det.
Han skickade iväg kuvert med tjänare och gick sedan vidare för att stänga in sig på sitt rum. När de andra skulle vakna, så skulle Aiden somna.