In the dark PRS Vidomina & Medi

Gix hade gått efter och kopplade bort maskinerna och tog droppstälningen.
"hennes rum. Mira hade bäddat om så det ska vara redo." Han såg mot Adelaide.
"Vill du sova en stund med kanske?" Han nickade mot Halo.
"Så ni kan vara tillsammans."

Leo nickade och såg förbi Gix mot Mira. "Då går vi då."
Sedan gick han före med Halo i sina armar mot Halos rum.
Adelaide reste sig ur fåtöljen. "Ja, det vill jag.", sa hon bestämt. Det hade inte varit menat att det skulle låta så ilsket. Men känslorna hade väl tagit över. Lyckligtvis så verkade Leo oberörd av Adelaides ord, vilket lättade henne.
Adelaide följde efter deras steg till prästinnans sovrum. Det välbekanta rum som Adelaide spenderat så mycket tid i. Även när hon saknat sin bästa vän så. Det skulle bli skönt att det blev lite till det normala igen.
Leo placerade Halo på bädden. "Så. Hon ser fridfull ut.", sa han lugnande då han upptäckte en förtvivlad blick från Adelaide. Han lade en arm om hennes axlar. "Ingen fara, Adelaide. Hon blir bra igen. Hon är här nu. Med oss. Hon hade inte kunnat vara på något bättre ställe."
Adelaide såg upp mot Leo för ett ögonblick innan hon klev upp i sängen för att kura ihop sig tätt intill Halo. "Jag har saknat dig, Halo.", viskade hon och betraktade henne på nära håll.

Gix stälde ner ställningen och han log.
"Jag kommer tillbak när påsen är slut. Men sov du så väcker Mira dig när det är mat okej?"
Mira log och drog för gardinerna så det blev svalare i rummet. Mira vände sig mot Leo och smekte hans hand.
"Vill du fira på något sett?" Hon log mjukt.

Adelaide nickade utan att slita blicken från Halo. Det lugnade henne att se Halos bröstkorg vidga sig när hon andades. Ett tecken på att hon faktiskt levde.
Leo iakttog Adelaide och Halo och bedömde om de skulle klara sig bra där själva, men kom strax fram till att de förmodligen gjorde det. Halo var skyddad nu. Och i bästa sällskapet. Han log lite åt de, men leendet breddades då han såg Mira och kramade om hennes hand tillbaka. "Javisst. Har du någon tanke?", log han och började gå därifrån för att lämna vännerna ifred.

Efter att ha sett till att Halo hade allt hon behövde gick även Gix och såg på Leos och Miras rygtavlor.
"Jag vet inte. Vi kan ju gå en liten promenad i trädgården. Det är så soligt och blommorna är så vackra." Hon såg in i hans ögon.

"Okej." Leo nickade åt idén och styrde stegen mot en av sidodörrarna i byggnaden för att kunna ta sig ut på den väldiga trädgården.
Palatset låg avskilt från staden och hade mark som sträckte långt och breddade sig stort. En idyllisk plats, som från en saga.
"Det är skönt med värmen.", erkände Leo och var nöjd över att han kunde vistas ute i solen tack vare ringen på sitt finger.
Men så fort han tänkt den tanken slogs han av en annan. Ringen! Ringen..
Under en lång tid, den tid då Halo varit kidnappad, hade Leo gått i frieritankar. Nu hade han ju Mira tillbaka och ville inte mista henne igen. Dessutom skulle det göra båda gott, trodde han, av en kärleksfest. Han älskade Mira och ville inte vara utan henne. Han trodde att hon kände detsamma.
Snart insåg Leo att här ute var ett perfekt tillfälle att fria till Mira. Ringen hade han ju på sig, i fickan. Det var efter att han beställt den så hade han haft den på sig, i väntan på rätt tillfälle att ställa frågan.
"Kom, vi går väl till blommorna då.", sa han leendes och tog hennes hand för att leda henne bort till de färgglada växterna.

Mira hade tagit Leos hand och strök bort en hårslinga från ansiktet.
"Låt oss bara njuta av värmen." Hon lade sin fria hand mot fickan på förklädet och kände asken. Hon log mjukt när hon kände armbandet. Visst hade hon tänkt fria men Leo kändes inte som en ring person för henne. Han hade en ring för att vara ute i solen. Hon såg upp och nickade.
"Vi kan sitta vid bänken. Det är lite svalare där..." Hon hade även gömt något annat där och hennes hjärta slog fortare.

Leo nickade till förslaget och styrde stegen bort till bänken. Kände nervositeten krypa inpå. Han förstod att han snart skulle fråga henne. Den frågan, kanske den mest avgörande i hans liv. Men känslan sa också att det var viktigt för honom. Därför lät han sig inte bli helt överväldigad när pulsen ökade.
"Ja, det är svalare här.", erkände han när han slagit sig ner och lutade sig mot bänken.
Efter en sekund såg han åt hennes håll. "Kom, sitt här, nära.", sa han och klappade bredvid sig för att visa att hon skulle sätta sig ner.

Hon hade släppt hans hand och log mjukt mot honom. Strök bort lite envist hår och gick och slog sig ner. Busken bakom dem hade kranse hon gjort tidigt i morse. Hon skulle ge den till honom och även ge armbandet.
"Vi kommer göra en festmåltid i dag. Så vi har bara en halvtimme på oss här."

Leo tog mod till sig. Det fick räcka med utdragning nu. Det fick bära eller brista, även om han hoppades och trodde på att Mira skulle tycka om hans fråga.
"Mira.", började Leo och svalde när han kände hur torr i halsen han var. Leo reste sig ur bänken. Kände sig lite löjlig då han nyss satt sig ner. Men han ville göra det ordentligt. Fokuserat med en blandning av nervositet ställde han sig framför Mira för att sedan sjunka ner på ena knät och räcka över asken med ringen åt henne. "Vill du gifta dig med mig?", sa han innan han hunnit tänka ännu en tanke och knäppte upp asken så att en ring med en smakfull skimrande diamant visade sig.