The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Hej alla fantastiska läsare, tack för allt beröm!

Jag brukar vanligtvis lägga in radindrag, men de försvinner när jag lägger kapitlet här. Provar istället att göra nytt stycke. Ni får säga om ni föredrar det gamla sättet, det känns som att detta är lättare att läsa! Kramar!

Kapitel 60
Återkomst
Juni 1977

Flera veckor passerade och ingen hörde av varken Regulus eller Lily. Det låg en deppig atmosfär kring vännerna. Ingen uttalade något, och ingen kände sig egentligen berättigad att själv vara ledsen. James hade helt gått in i en osynlig vägg och öppnade inte munnen längre om han inte blev tilltalad. Han spenderade timmar varje natt efter att de andra gått och lagt sig med att titta igenom gamla brev och bilder som ingen vågade fråga om. Och han skrev, flera gånger varje dag, till sin far och andra släktingar.

Sirius verkade ha glömt hur man hade roligt. Lika många timmar som James spenderade med att läsa och skriva spenderade Sirius med sitt ritblock, men ingen ville be om att få se vad det var han målade. Han tittade inte på Remus som han brukade. Han tittade knappt på honom alls. Och när han gjorde det tittade Remus inte tillbaka.

Peter kände sig ängslig och frustrerad av sin oförmåga att hjälpa, men han var limmet som höll ihop gruppen med enstaka skämt och ett fåtal samtalsstartare. ¨

Remus var så sjuk av oro att han inte kunde äta längre.

’’Är det såhär det kommer vara nu?’’ sa Peter.

’’Jag vet inte, Pete’’, sa Sirius och önskade att han kunde svara. De båda pojkarna satt uppe på astronomitornets utkiksplats och delade på resterna ur en flaska med eldwhiskey. Det var kallt och hade mörknat för länge sedan, men de hade varken ork eller lust att flytta på sig, de ville stanna några tiotals meter ovanför den mörka dimman som numera låg runt dem helatiden.

’’Det är kriget’’, sa Peter.

’’Antagligen’’, sa Sirius och tog en klunk innan han räckte flaskan till sin vän. ’’Det tär på alla.’’

’’Mm.’’ En tyst stund. Sirius tänkte på hur en galen ond trollkarl med drömmen att ta över världen verkade vara hans minsta problem. Peter verkade ha tänkt samma sak: ’’Vad är det som pågår mellan dig och Remus?’’

’’Vad?’’

’’Vi måste inte prata om det’’, skyndade sig Peter att säga. ’’Jag undrade bara… med allt som händer.’’

’’Det finns inte så mycket att prata om’’, sa Sirius och önskade att han kunnat ta upp en cigarett.

’’Ni är tillsammans fortfarande?’’ sa Peter.

’’Jadå.’’ Det var inte nikotinruset han saknade, det var bara att ha någonting att göra i stunder som dessa. Istället tog han emot flaskan som Peter räckte över och tog en klunk. ’’Jag vet inte. Jag antar det. Ju längre tiden går, desto konstigare känns det. Hela grejen.’’

’’Konstigt på ett dåligt sätt?’’

’’Mer som en dagdröm. Alldeles underbart. Och helt orealistiskt. Känns långt ifrån verkligheten när man väl vaknar upp.’’

Peter nickade.

’’Jag avundas er’’, sa han. ’’Hur ni kunde bara köra på vad ni ville. Strunta i allas åsikter.’’

Sirius kunde inte sluta tänka på cigaretterna.

’’Jag vet inte vad jag ska säga’’, sa han. ’’Jag ångrar det.’’

Peter tittade upp. Sirius undvek hans blick, lade sig ner och tittade upp mot himlen.

’’Hur?’’ sa Peter.

’’Jag tror inte det var vad han ville’’, sa Sirius. ’’Jag hade bara ögon för honom. Ville vara med honom. Och…’’ Han log, trots allt elände. ’’…jag vet att han ville vara med mig också.’’

’’Varför pratar du som om ni har gjort slut?’’

Sirius kände Peters ord som ett slag i magen.

’’Jag vet inte. Ibland känns det som att vi har det.’’

’’Du borde prata med honom.’’

’’Jag vet.’’

Peter lade sig ner bredvid Sirius. Det var en klar natt och stjärnbilderna lös tydligt från himmelen. De betraktade den i tystnad, var och en djupt försjunken i sina egna tankar för en stund.

’’Jag vet inte om jag har sagt det’’, sa Sirius plötsligt, ’’men jag är tacksam för att ni tog det så väl. Dels att jag kom ut, dels att tja… att det var vi, Remus och jag, av alla människor… jag var så fast i ögonblicket, men det måste ha varit svårt för er. Särskilt för dig, som fick det så… från ingenstans.’’

Peter log.

’’Det var det’’, sa han, ’’men jag smälte det. Nu är jag bara jätteglad för er skull. Och så från ingenstans var det faktiskt inte.’’

’’Hm?’’ sa Sirius. ’’Skvallrade James, säger du?’’

’’Nä’’, sa Peter, ’’jag ska inte låtsas att jag visste någonting, det gjorde jag inte. Men ni två… det var bara något annorlunda. Jag tänkte inte på det så mycket, men jag märkte det. Det var uppenbart. Du och James är bröder. Remus och du… det är något annat där.’’

Sirius sa ingenting.

’’Alla de där fullmåneförvandlingarna’’, fortsatte Peter. ’’För mig var det självklart att det var dig han ville ha där när han vaknade.’’

Deras fingrar hade domnat bort och näsorna var illröda, men nu log Sirius.

’’Jag saknar honom’’, sa han bara och blev förvånad över hur ynklig hans röst lät.

’’Ni är ju fortfarande tillsammans’’, sa Peter.

’’Han känns inte som min längre.’’

’’Ni har glidit ifrån varandra.’’

’’Det är inte hans fel. Det går inte att förklara.’’ Sirius andades in den kalla nattluften. ’’Ibland vill man bara fly från sig själv, och så finns den där personen som tittar på en och ser allt. Det går helt enkelt inte.’’

***

Sen kom en dag i mitten på Juni, när det bara var två veckor kvar till sommarlov, och Sirius skymtade ett mörkrött hårsvall längst bort i korridoren. Det var ett sådant där ögonblick då det hade varit fullt normalt att känna undran, förvåning, överraskning, men hans hjärta hoppade över alla sådana faser och gick raka vägen på en väldig lättnad. Med raska steg var han framme hos henne och hon snurrade runt i samma sekund som han omfamnade henne och log så stort att det kändes som att hans mungipor skulle spricka.

’’Black!’’ sa Lily, men utropet var följt av ett skratt.

’’Jag är så, så, så, så glad att du är tillbaka.’’ Han släppte taget och höll kvar hennes axlar. ’’Åh, så vacker du är. Kolla på dig. Du strålar.’’

Lily sken upp ännu mer. Hennes hy hade återfått sin normala färg och hon såg ut att ha blivit lite rundare - hennes knotor stack inte längre ut på det otäcka sättet som de gjort senaste gångerna Sirius såg henne, även om hon fortfarande var smalare än hon var förr.

’’Jag blir helt lycklig’’, sa Sirius ärligt. ’’Seratoninchock.’’

’’Jag har saknat dig också, det är skönt att vara tillbaka’’, sa Lily, log, och tog emot Sirius kindkyssar. ’’Så lämpligt att du dök upp. Hjälper du mig med väskorna?’’

’’Självklart’’, sa Sirius, hivade upp en axelbag på ryggen och tog en påse i vardera hand. ’’Hur är det med dig?’’

’’Det är mycket, mycket bättre.’’

Han valde att inte fråga var hon varit någonstans utan nöja sig med det svaret.

’’Din återkomst är nog det bästa som skulle kunna hända på detta stället.’’

’’Jaså? Vad har jag missat?’’

’’Åh. Alla är på dåligt humör bara. Doreagrejen hänger fortfarande i luften. Och alla har varit så oroliga för dig.’’

’’Åhhh. Menar du det?’’

’’Remus har i princip klättrat på väggarna i frustration’’, sa Sirius och himlade med ögonen. ’’Han vet inte vad hans identitet är om han inte kan ta hand om folk.’’

’’Jag får be om ursäkt till honom då’’, sa Lily och log. Sen blev det tyst, och de båda visste vad som komma skulle. ’’Så… öh… hur är det med…?’’

Sirius svalde.

’’Jag ska inte ljuga för dig, det har varit bättre’’ sa han. ’’Du vet… hur nära han stod Dorea och så… det med… allt.’’

’’Jag förstår’’, sa Lily. ’’Och du?’’

’’Mig? Jo - ’’ Han överlade att berätta för Lily om Regulus försvinnande, men bestämde sig för att inte kasta alla tråkiga nyheter över den stackars flickan på en och samma gång. ’’ - det är bra. Skönt med lov snart.’’

’’Håller med dig’’, sa Lily, något frånvarande då hon fått syn på ett välbekant huvud i mängden. ’’Remus! Hallå!’’

När Remus såg vem som kallat på honom såg det ut som att han skulle börja gråta av lycka. Sirius tittade på Lily och log varmt.

’’Han har saknat dig. Jag går i förväg med dina grejer.’’

Hon nickade tacksamt mot Sirius och tog emot Remus armar som omfamnade henne.

’’Åh, vad jag saknat dig’’, sa hon och borrade in huvudet under hans haka. Han sa ingenting av rädsla för att hans röst skulle brytas, utan kramade henne hårdare istället och visste att hon förstod. Lilys återkomst - inte bara till Hogwarts, utan till sitt gamla jag, var ett tecken på att något kunde bli bra igen, att något kunde stå rätt till i världen även när det såg helt hopplöst ut. Han släppte till sist taget.

’’Du ser fantastisk ut. Du ser frisk ut.’’

’’Jag känner mig frisk’’, sa Lily.

’’Vad har du gjort?’’

’’Jag var hemma i några dagar först när jag åkte, och sen fick jag åka på ett behandlingshem i två veckor. Du behöver inte skylta med det, är du snäll, men det gjorde under. Sista veckan var jag ensam i vår gammelfasters sommarhus i Frankrike. Jag skrev massor. Det var fantastiskt.’’

Han kunde inte förklara hur tacksam han var, så han kramade henne igen.

’’Vill du läsa?’’ tillade Lily. ’’Det kanske inte är bra, men…’’

’’Det är klart att jag vill läsa’’, sa Remus och log. ’’Jag har älskat allt du låtit mig läsa hittills.’’

’’Jag väntar fortfarande på dagen du ska ge mig chansen att göra detsamma’’, sa Lily. Remus suckade, tog resterande väskor som stod kvar på golvet, och började gå upp mot uppehållsrummet med Lily vid sin sida.

’’Jag har sagt det förr…’’ sa Remus, ’’du får säkert läsa någon dag. När jag är redo att visa det för någon.’’

’’Jag börjar att tvivla på att den dagen kommer’’, sa Lily.

’’Den kommer’’, försäkrade Remus henne. ’’Ingen förutom du vet ens att jag skriver.’’

’’Så mycket tid du lägger på det måste de ju undra.’’

’’De antar att det är läxor. Det är lätt hänt när man aldrig gör läxor själv.’’

’’Remus?’’

’’Mm?’’

’’Förlåt att jag bara försvann sådär.’’

Remus skakade på huvudet.

’’Jag är bara glad att du är tillbaka. Och att du mår bättre.’’

Spänningen steg med datumen, och alla var exalterade inför lovet. Alla utom en.

’’Jag vet inte vad jag ska göra’’, sa Sirius, som satt uppflugen på James byrå och iakttog honom medan han packade. ’’Jag vet fortfarande inte var han är någonstans. Nu kan jag inte sitta och vänta på att han ska dyka upp vid bordet bredvid längre.’’

’’Men du’’, sa James, ’’vill du ta reda på det? Nu kommer du ju inte att vara fast här längre. Vi kan hitta honom.’’

Sirius bet sig i läppen.

’’Jag vet inte hur det skulle gå till’’, sa han. ’’Och jag vet inte om jag bryr mig.’’

’’Jag tror att du gör det’’, sa James enkelt och gjorde ett försök att stänga sin koffert. ’’Jag kan hjälpa dig. Hur svårt kan det vara?’’

Sirius log tacksamt.

’’Har inte du andra grejer att oroa dig över?’’ fortsatte James. ’’Inte nödvändigtvis värre, bara andra.’’

’’Vad menar du?’’ sa Sirius. James gav upp på sitt koffertlock och släppte taget. Det for upp och smällde i väggen bakom. Han suckade, gav den en lätt spark och hoppade upp bredvid Sirius på byrån.

’’Ni har inte sett varandra i ögonen på flera veckor.’’

’’Det är inte sant’’, sa Sirius.

’’Du vet vad jag menar’’, sa James. ’’Ni pratar knappt.’’

’’Han frågade mig om Försvar mot svartkonster-läxan.’’

’’Det gjorde Slingersvans också.’’

’’Vad är problemet? Vi gillar Slingersvans.’’

’’Okej, men ligger du med Slingersvans?’’

’’Herregud…’’

’’Ni älskar varandra!’’ sa James. ’’Remus är din pojkvän! Eller har jag missat någonting?’’

’’Du har inte missat någonting’’, sa Sirius. ’’Jag har sagt allt som finns att veta.’’

’’Har ni bråkat?’’ fortsatte James. Han tillade med allvarlig röst: ’’Har någon av er blivit kär i mig istället? Är det därför ni inte kan säga något? Jag måste då erkänna, jag såg hur Måntand tittade på mig imorse när han bad mig skicka sockret, men jag lovar dig, vi är bara vänner.’’

’’Käft’’, sa Sirius, men han drog på smilbanden. ’’Vi har inte bråkat. Vi är bara inte vad vi en gång var.’’

’’Din urblåsta jävla korkskalle’’, sa James.

’’Oj’’, sa Sirius, ’’det gick snabbt.’’

’’Hur kan du vara så obeskrivligt, fullkomligt genomdum? Han är fortfarande din. Varför ser du inte till att han förblir det?’’

’’Du förstår inte.’’

’’Nä.’’

Sirius såg på sin egna, opåbörjade packning och bestämde sig för att byta ämne.

’’Du?’’

’’Mm?’’

’’Tror du jag får bo hos dig på lovet? Jag ska leta efter en egen lägenhet, jag bara…’’

’’Du bor redan där, din idiot’’, muttrade James.

’’Men med allt som har hänt… Charlus kanske inte är på humör för besökare’’, sa Sirius oroligt.

’’Han har precis förlorat sin fru’’, sa James. ’’Han behöver väl inte förlora en av sina söner också?’’

Sirius kände hur en värme spred sig på ett sätt som inte ens honungsöl kunde orsaka, och lade ett tyst löfte till sig själv om att se till att Charlus aldrig någonsin skulle tycka att det varit ett dåligt beslut.

’’Remus då?’’ sa James envist.

’’Oh boy.’’

’’Ska ni inte ses på hela lovet?’’

’’Ska du träffa Lily?’’

’’Först och främst, aj, den var under bältet. För det andra, så du erkänner att ni gjort slut?’’

’’Det finns ingenting att erkänna’’, sa Sirius. I nästa sekund knackade det på dörren.

’’Det är jag’’, hördes en välbekant röst och James flög ner från byrån så snabbt att han skrapade i hela ryggen i träet och svor högt.

’’Kom in’’, kved han.

Lily öppnade dörren.

’’Hej du’’, sa Sirius, ’’Remus är inte här.’’

’’Jag vet, jag lämnade honom nyss i biblioteket’’, sa hon. ’’Är allt okej mellan er?’’

’’Vadå?’’ sa Sirius. ’’Sa han något?’’

’’Nä’’, sa Lily. ’’Men han brukar prata om dig helatiden, det är därför jag var rädd att något hänt. Och jag har inte sett er tillsammans sen jag kom tillbaka.’’

James tittade triumferande på Sirius som himlade med ögonen.

’’Lägg er inte i’’, grymtade han bara. ’’Vi är bara inte lika nära som vi var innan. Det löser sig.’’

Lily såg tveksam ut, men nickade och tittade sedan mot James som omedelbart tittade bort. Det var oklart vad hennes syfte var med att komma dit, men James antog att hon bara ville se till att de var på goda villkor genom att kallprata lite innan alla gick på lov.

’’Jag vet inte vad jag ska göra nu’’, sa Sirius ärligt. ’’Är det en sån där situation där jag diskret borde lämna rummet med en dum ursäkt, eller är det en sån där situation där jag helt enkelt måste stanna kvar för att göra det lättare med mina dåliga skämt?’’

’’Den sistnämnda’’, mumlade James och höll sig sysselsatt genom att vika om sina redan vikta skjortor.

Sirius tittade på Lily för att få det bekräftat.

’’Gör som du vill, Black, det är ditt rum’’, sa hon och lade armarna i kors med en bitter blick på James. ’’Jag ville faktiskt prata med dig, James.’’

’’Ni gör mig förvirrad’’, sa Sirius. ’’Vem ska jag lyssna på?’’

’’Stör det dig om han stannar?’’ sa James till Lily, fortfarande utan att titta upp. Hon svarade inte.

’’James’’, sa Sirius, aningen panikslaget.

’’Vad?’’

’’Hon gråter.’’

James tittade upp. Lily såg fortfarande arg ut, men hennes ögon var spegelblanka.

’’Okej’’, sa han lätt. ’’Sirius, kanske du kan…’’

’’Redan påväg’’, sa Sirius och lämnade rummet.

James lade ner sina skjortor och närmade sig Lily. Han lämnade en meter emellan dem, och lade sedan armarna i kors på samma sätt som hon stod.

’’Jag beklagar’’, sa hon. ’’Din mamma…’’

’’Tack’’, sa James. Lily visste inte vad hon skulle göra, så hon gick bort till väggen bredvid James säng, där ett par inramade bilder trängdes med Gryffindorfanor.

’’Är det här hon?’’ frågade hon och pekade på en av bilderna. ’’Jag känner igen henne från perrongen. Vad vacker hon är.’’

’’Var det det du ville prata om?’’ sa James rakt ut. Lily vände sig om.

’’Inte direkt. Jag ville be om ursäkt.’’

’’För?’’

’’Att jag stack.’’

James ryckte på axlarna.

’’Vi hade gått ut i ett par månader’’, sa han. ’’Du gav mig inga löften. Du har ingenting att be om ursäkt över.’’

’’Jo’’, sa hon. ’’Men det var ur ingenstans. Och utan förklaring.’’

Tystnad.

’’Du måste ha undrat varför’’, fortsatte hon.

James tog god tid på sig att svara. ’’Kanske lite’’, sa han till sist.

’’Åh’’, sa hon, ’’snälla James, hata mig inte.’’

Han suckade.

’’Jag skulle aldrig kunna hata dig, Evans.’’

’’Jag… var inte mig själv’’, sa hon.

’’Jag vet’’, sa James, ’’jag fick bara aldrig veta varför.’’

’’Det fanns inget varför’’, sa Lily. ’’Jag kämpade med så mycket på samma gång, det var… grejer jag hållt inne i flera år. Jag är rädd för allt, det går inte att förklara. Jag hade ett totalt sammanbrott. Jag är inte helt tillbaka, men jag är på god väg.’’

’’Skönt att höra’’, sa James ärligt. ’’Jag är ledsen att du inte mådde bra.’’

Han återgick till sin packning för att ha någonting att göra. Han kände Lilys blick på ryggen.

’’Du, kan vi prata?’’

’’Vad vill du prata om?’’

’’Jag menar, generellt. Du vet att jag bryr mig om dig, va? Jag kan inte bestämma om vi ska vara vänner eller inte. Det är upp till dig.’’

Motvilligt tittade James upp på henne igen.

’’Och’’, sa Lily fort innan han hann svara. ’’Jag säger inte det för att det är något man måste säga. Jag säger det för att det är vad jag vill.’’

James väntade flera sekunder med att svara. Han tänkte rycka på axlarna och säga visst, vi kan vara vänner, men sen såg han in i hennes ögon och bestämde sig för att bespara sig själv ett löfte om en årslång teater.

’’Hur ska jag kunna vara vän med dig?’’ sa han. ’’Jag älskar dig.’’

Lily bleknade. ’’James…’’

’’Du behöver inte säga någonting’’, sa han och ångrade vad han nyss sagt. ’’Det är klart vi kan vara vänner.’’

Han gick ut och slängde igen dörren bakom sig. Lily han inte bestämma vad hon skulle göra förrän dörren flög upp igen några sekunder senare och Sirius trädde in.

’’Vad fan?’’ sa han. ’’Jag sprang på James i uppehållsrummet. Vad hände?’’

Lily brast ut i gråt. Sirius stod som förlamad i några sekunder innan han stängde dörren bakom sig och gick fram till henne. Han tog hennes hand, satte sig på sängen, drog ned henne bredvid sig och kramade om henne.

’’Vad hände?’’ frågade han igen. Lily snyftade.

’’Jag försökte göra allt bra’’, sa hon. ’’Han sa att han älskade mig.’’

’’Åh, Evans -’’

’’Han sa att han älskade mig, och sen sa att jag inte behövde säga någonting, och sen gick han.’’

Sirius strök henne över håret.

’’Och det värsta är’’, hulkade hon, ’’det värsta är att jag inte visste vad jag skulle svara. Jag saknar honom så, och han stod precis där, men jag visste inte vad jag skulle svara.’’

’’Evans, varför gjorde du slut? Jag förstår inte.’’

’’För att jag var ett mentalt vrak och ville bryta med alla innan de bröt med mig.’’

’’Varför skulle James bryta med dig? Varför skulle någon göra det?’’

’’Vrak, Black. Ett vrak.’’

’’Men du älskade ju honom.’’

’’Jag älskar honom fortfarande.’’

’’Då så. Vad är problemet?’’

’’Han skulle aldrig förlåta mig.’’

’’Är du tokig? Han är galen i dig.’’

’’Inte nu längre. Jag gjorde slut med honom utan förklaring, fanns inte där för honom när hans mamma dog, lämnade skolan i veckor och skrev inte ens ett brev.’’

’’Men han är galen i dig.’’

’’Och jag kastade bort det.’’

’’Men han är galen i dig.’’

’’Och jag var en idiot.’’

’’Men han älskar dig.’’

’’Jag älskar honom.’’

’’Så svälj din stolthet och skärp dig!’’

’’Han skulle aldrig ta tillbaka mig.’’

’’Ska vi slå vad?’’ sa Sirius. ’’Fem galleoner.’’

’’Black - ’’

’’Tio.’’

’’Sirius!’’

’’Vet du vad, vi säger hundra. Killen tillbaka eller en mindre förmögenhet - du vinner oavsett.’’

Lily kollade på honom, skakade på huvudet och suckade.

’’Tror du verkligen han skulle…’’

’’Evans.’’

’’Okej då. Jag antar att det är värt ett försök.’’

Jättebra ♥

Du är bäst på att skriva och det här kapitlet var HELT FANTASTISKT♥ Du är såå himla bra♥♥♥

Jättebra!!!

jättesupermegaultrabraaaaa

Så fint ♥

TACK ALLA AMAZING TROGNA LÄSARE ♥


Kapitel 61
En och annan överraskning
Juni 1977

’’Så?’’ sa Sirius i samma sekund som Lily damp ned på soffan. Han och Peter satt på golvet i uppehållsrummet med en mugglarkortlek som helt tappade pojkarnas intresse i och med Lilys ankomst. Remus satt uppflugen i en av fåtöljerna, med ansiktet i en bok och de karamellfärgade lockarna hängandes ner i ögonen på ett sätt som gjorde det obegripligt för Sirius hur Remus kunde se texten framför sig.

’’Vad hände?’’ sa Peter.

’’Blir jag fattig?’’ tillade Sirius ängsligt för att lätta upp stämningen som inte var lika strålande som han hade hoppats. Han visste innerst inne att James aldrig skulle avstå en andra chans med Lily, men hon verkade inte alls lika munter som han hade förväntat sig.

Remus tittade inte upp, men han vände huvudet åt Lilys håll i ett halvhjärtat försök att visa att han lyssnade, utan att slita blicken från sin bok.

’’Det kan jag inte påstå, Black’’, sa hon och visste inte om hon skulle låta glad eller ledsen. ’’Vi kan kalla det oavgjort.’’

Peter höjde på ögonbrynet. Sirius väntade ivrigt på en fortsättning. Remus gav knappt ifrån sig ett livstecken.

''Jag sa hur jag kände'', sa Lily. ''Han blev glad, men var tveksam. Ville ta det lite lugnt.''

’’Men han tog tillbaka dig?’’ gjorde Sirius ett försök att fylla i historien.

’’Nja, det kan jag inte påstå.’’

’’Sa han nej?’’ flämtade Peter.

’’Det kan jag inte påstå det heller’’, sa Lily, och nu framgick det ett uns av bitterhet i hennes ton. ’’Han sa att han tyckte om mig mycket fortfarande, men att han ville vara försiktig. Göra om, göra rätt. Börja som vänner.’’

’’Börja på ruta ett?’’ sa Peter tveksamt.

’’I detta fall skulle ruta ett vara villkorslöst hat’’, sa Sirius, ’’så jag skulle snarare säga att ’börja som vänner’ är att gå tillbaka till ruta… tio, eller någonting.’’

’’Lite mer än vänner, är vi faktiskt’’, sa Lily envist. ’’Vi träffar inte andra. Vi är fortfarande något.’’

’’Du får förlåta mig, Evans’’, sa Sirius. ’’Jag har så svårt att se denna scen framför mig. Vad hände, exakt?’’

Lily suckade och såg ut att fundera över hur mycket hon borde berätta egentligen.

’’Jag sa att jag saknade honom och att jag insett att jag begått ett misstag’’, sa hon till sist, nästan uppgivet efter att ha bestämt sig för att anförtro sig till pojkarna, ’’och att jag ville fixa det igen. Jag sa att våra månader tillsammans var några av de lyckligaste i mitt liv. Och jag sa att jag inte kunde stå ut med tanken på att veta att jag hade förstört det och inte skulle få se honom på hela sommaren.’’

’’Och sen?’’ sa Peter.

’’Sen stod han tyst i vad som kändes som en evighet. Och sen drog han in mig i en kram.’’

’’Och sen?’’

’’Sen så sa han att han menade allt han sagt till mig. Han sa att han älskade mig och ’det är klart som fan att jag vill vara med dig, Lily, jag har velat det i år.’ Men sen tillade han att han inte ville gå tillbaka till där vi var, han vill ta det lugnt.’’

’’Och sen?’’

’’Sen’’, fortsatte Lily, ’’var jag lite chockad, ärligt talat, men jag frågade honom om jag fick träffa honom på lovet och han sa att det är klart, han skulle sakna mig för mycket annars.’’

’’Och s— ’’

’’För Guds skull, Pete, låt flickan prata klart’’, sa Sirius.

’’Sen log han och jag log och jag grät nästan av lättnad och han torkade bort en tår och sa att jag var vacker och sen kysste han mig på kinden och kramade mig igen’’, avslutade Lily.

Det var tyst några sekunder.

’’Får jag fråga nu då?’’ sa Peter, mer till Sirius än till Lily.

’’Sen gick jag hit’’, sa Lily som svar på hans egentliga fråga. ’’Och berättade det för er.’’

Ytterligare några tysta ögonblick passerade.

’’Jag förstår inte’’, sa Sirius ärligt. ’’Jag känner James bättre än de flesta, och jag var helt övertygad om att han skulle i princip kasta sig i dina armar igen. Han har ju varit förstörd de senaste veckorna. Han trodde verkligen inte att du någonsin skulle ändra dig. Det var som att han trodde att han aldrig skulle bli glad igen. Det går inte ihop.’’

’’Jo’’, sa Remus plötsligt som sitt första bidrag till konversationen. Han slog ihop boken och tittade upp. ’’Det gör det faktiskt. James visste att han tyckte om Lily. Han visste det från början. Frågan är, först och främst, om han visste exakt hur mycket, och, för det andra, om han hade någon som helst aning om hur det var att förlora någon. Vår vän är en av de starkaste personer jag träffat. Men det hindrar inte faktumet att till allra största del så har katastroferna och sorgen i hans liv varit något han betraktat på avstånd. Jag tror helt enkelt att han blev vansinnigt skrämd när han insåg - i kombination med att hans mamma dog, givetvis - exakt hur ledsen han kunde bli. James är en sån som leker med elden tills det att han bränner sig, det vet vi. Men han bränner sig aldrig två gånger. Nu vill han vara försiktig.’’

Tyst i ytterligare en stund medan lyssnarna bearbetade vad han sagt.

’’Det låter faktiskt helt rimligt’’, sa Sirius och Peter nickade ivrigt. Lily, däremot, såg helt vettskrämd ut.

’’Vad ska jag göra? Jag vet inte hur jag ska bära mig åt.’’

’’Du får lirka lite’’, sa Sirius.

’’Gör ingen stor grej av det’’, sa Peter.

’’Visa att du tänker stanna’’, sa Remus. ’’Men prata inte om det. Om du pratar om det kommer han att känna att någonting är fel.’’

’’Ooh, den var bra’’, sa Sirius. ’’Skriv ner det, Lily.’’

’’Lirka, ingen stor grej, visa att jag tänker stanna, prata inte om det’’, upprepade Lily för sig själv. ’’Tror ni att jag har en chans, fortfarande?’’

’’Ja’’, sa alla tre i kör. Lily sken upp.

’’Tur att jag har er’’, sa hon. Hon gav Peter en kyss på kinden och flög sedan på Sirius. ’’Och tack, din jobbige jävel, för att du tjatade tills jag var övertalad.’’

’’Inga problem’’, sa Sirius. ’’Alltid glad att hjälpa till. Förlåt, hörni, men jag måste kila. McGonagall ville prata med mig om någonting. Jag hoppas verkligen inte att det handlar om min uppsats i Förvandlingskonst. Det vore i och för sig väldigt komiskt, med tanke på att jag aldrig lämnade in den. Eller skrev färdigt den.’’

’’Eller påbörjade den, kanske?’’ föreslog Peter.

’’Hur visste du?’’ sa Sirius. ’’Ses vi till middagen?’’

’’Självklart. Lycka till’’, sa Peter. Sirius log mot honom och kastade sedan en blick på Remus som återgått till sin bok. Någonting grep tag i hans hjärta och klämde åt när han såg på honom, men han kunde inte avgöra om det var längtan, skuld, eller en blandning av båda. Remus verkade däremot inte ens ta notis om att Sirius lämnade rummet, så Sirius slet blicken därifrån och klättrade hastigt ut genom porträtthålet innan han hann ångra sig.



Innan Remus hunnit ta ett djupt andetag hade Lily och Peter flugit upp på var sitt av armstöden tillhörande fåtöljen han satt i. Lily lade en hand på hans axel och Peter såg på honom med en medveten blick som gjorde Remus ytterst obekväm.

’’Om ni vill kopiera min läxa’’, sa han, ’’så kan ni bara fråga mig.’’

Hans båda vänner valde att ignorera frågan, och gav honom istället en blick av medlidande. Han hade fått den så många gånger att han numera avskydde den, men han kunde inte göra någonting åt det, så han blundade bara.

’’Så’’, sa Lily långsamt, ’’det är verkligen över nu, eller?’’

Remus tittade mot porträtthålet där Sirius hade försvunnit.

’’Jag vet inte’’, sa han till sist. ’’Jag antar det.’’



Sirius stod kvar i korridoren med ett hjärta som bultade alldeles för högt. En mänsklig hörsel hade aldrig urskiljt orden från andra sidan väggen, och särskilt inte utan att ens ha försökt. Men hundar, även animagusar i sin mänskliga form, hör mycket bättre än människor, och kan uppfatta ljud människor inte kan - både på högre och lägre volym samt längre avstånd.

Och det hade Remus insett om han hade tänkt efter.

Jättebra!!!

Bästa fanficen ever

Sååååååååå freaking bra❤❤❤❤❤❤❤❤