~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i ÖSt:
Erik sjönk ner bredvid Arya medan han log.
"Inte riktigt," sade han och greppade Aryas hand i sin egna, "Det är lite komplicerat men jag kan känna henne och hon kan känna mig. Så jag kände fysiskt att jag ville göra de sakerna med dig och hon kände då fysiskt att hon ville göra det så att jag kunde få känna dig genom henne. Precis som jag kan känna hennes önskningar kan hon känna mina, rent fysiskt." Erik lade huvudet lite lätt på sned, "det är inte alltid en bra sak." fortsatte han men släppte genast den delen av konversationen och lutade sig närmre Arya.
"Det kan vara lite skrämmande i början." sade han stillsamt, de tre braidorna föll fram tillsammans med hans hår då han lutade sig framåt, närmre Arya.
"Jag hoppas hon inte skrämde dig, hon är inte den som går nära andra i vanliga fall. Det var därför jag blundade så jag kunde fokusera ordentligt och även få dig att förstå vårt band." Erik log mot henne och önskade innerligt att Arya kunde få uppleva det han upplevde med Frigga. Även om han visste att det var omöjligt.

Arya - Skogen i Öst
Arya rynkade pannan något men tänke igenom vad hon ville säga innan hon öppnade munnen igen.
”Så, kunde du känna när hon strök sig mot mig som om det var du själv som gjorde det?” frågade hon fundersamt samtidigt som fler frågor dök upp i huvudet, ”och... om ni kan känna vad den andra vill, känner ni allt som den andra vill eller bara vissa saker? Känner ni när den andra är hungrig eller har ont eller något sådant också?”

Erik hade greppat hennes hand då han satt sig ner vid hennes sida. Utan att tänka så mycket på det lade Arya sin andra hand runt hans så att båda hennes händer omslöt hans stora näva. Omslöt - det var precis så att de nådde runt hans handrygg och ryggflata tillsammans. Aryas händer var pyttesmå jämförelse med Eriks.
”Och nej, det är ingen fara, jag var inte rädd för Friggah men...-” Arya avbröt sig lite för att först tänka ut hur hon skulle förklara för Erik vad hos Frigga som fått henne att rygga tillbaka som hon gjort. Hon såg en kort sekund på det stora vita djuret och den mycket mindre, svartröda hästen lite längre bort innan hon vände sig till Erik igen med en förklaring på fenomenet.

”Erikk... när man är en,.. liten, alltså storleksmässigt liten kvinna, eller man antar jag med för den delen, så lär man sig att vara försiktig kring stora varelser, stora människor ibland till och med, för det är så lätt hänt att... ja, att man råkar illa ut helt enkelt.” Arya skämdes lite grann över det hela när hon skulle förklara sig för Erik, hon kände sig ännu mindre bara av att prata om det, ”alltså, missförstå mig rätt, men, man har inte så mycket att sätta till om något skulle hända. Om du får en knuff av en större person eller djur så är det alltid du som åker i marken, eller ibland så ser dem dig inte ens. Så kan det vara särskilt med större, ofta klumpigare djur. Dem ser dig inte, eller tänker inte på att du faktiskt är där så det är lätt hänt de trampar på dig eller att du kommer i kläm på olika vis. Jag menar inte att Friggah skulle vara ouppmärksam på det viset, men hon är fortfarande tillräckligt stor för att jag ska bli mer försiktig.”

Arya rodnade lätt. Hon kände sig alltid oerhört mesig när hon förklarade för någon problemen och de inlärda självbevarelseknepen hon hade för att kompensera sin lilla storlek. Men hon ville inte att Erik skulle tro att hon var rädd för den vackra varelsen som han uppenbarligen hade ett så starkt band med.

Erik - Skogen i Öst:
Erik nickade mot Arya medan hon talade. Han kunde inte hindra leendet som spred sig över hans läppar då hon allt för gullig berättade om sin anpassning på grund utav hennes lilla storlek. Han lät henne säga allt hon ville innan han började tala.
"Jag är glad att du inte är rädd för henne. Frigga skulle aldrig skada dig. Hon är kanske inte så villig att vara nära när jag inte är här men hon skulle aldrig göra dig illa." sade Erik stillsamt och lyfte upp deras händer så han kunde lägga en nätt kyss ovanpå hennes knogar.

"Men angående att känna vad hon känner, det går nästan inte förklara. Men, det är, tänk dig som en skugga av det hon känner. Det kan jag känna och omvänt." Erik kliade sig i nacken med sin fria hand medan han försökte finna ett sätt att formulera sig vidare på.
"Nä, jag tror inte jag kan förklara det bättre än så." kom ha slutligen fram till, "och hjärtat, din storlek är inget negativt." sade han mjukt och drog henne till sig med sin fria hand. Hon var lätt som en fjäder för honom vilket gjorde att han enkelt kunde placera henne i sin famn där han satt skräddare i det medelhöga gräset.

Arya - Skogen i Öst
Eriks förklaring av sitt band till Frigga gjorde inte Arya mycket klokare, men på något vis kändes det ändå som att hon nu fått ett bättre grepp om det hela. För henne påminde det lite om de få gånger hon tränat för att lära sig behärska sina drömmvävar krafter. Var gång hon trätt in i en annan människas sinne hade det varit lite som att känna en skugga av deras vilja, deras drömmar och deras behov. Men vid dem tillfällena hade det varit hon som helt och fullt hade kontroll över situationen. Hon hade varit den som valde vad hon ville känna och inte. De vars sinne hon trätt in i kunde inte känna att hon var där om hon inte ville det och hon hade också så smått kontroll över den andra personens inre. Så, utan tvekan var det ganska anorlunda mot det som Erik kände med Frigga, men det som Erik förklarade som en ”skugga” av vad den andra kände, föreställde sig Arya som när hon rörde vid en Dhaaga i någon annans sinne. En Dhaaga, eller en tråd, var en del av någons inre som gick att styra. En vilja, en önskan, en del av en dröm, ett behov, en känsla eller något liknande. En drömväverska använde sig av Dhaage (flera trådar), för att väva ihop drömmar eller tankar eller annat i någons inre. Men var gång den som vävde rörde vid en Dhaaga kunde hon också känna till viss del vad den innehöll. Det Erik beskrev som att känna Friggas behov påminde lite grann om det som Arya skulle beskriva som drömvävning - fast, helt annorlunda.

Men, Arya beslöt sig för att låta det vara. Hon hade åtminstone fått ett hum om vad Erik och Friggas band innebar.

”...och hjärtat, din storlek är inget negativt.”
Han drog henne till sig och placerade henne i sin famn. Arya hade inget emot den men hon fnös lätt åt det han sagt.
”Det beror på.” sade hon, ”ibland är det negativt, ibland är det positivt. Beror helt på i vilket sammanhang.”

Hon drog en hand igenom Eriks hår igen så att det föll frammåt över hans axel. De tre braidorna uppenbarade sig igen och Arya studerade dem noga. Nu visste hon vad den med de vita snöret stod för, men de andra två var fortfarande gåtor för henne. Hon drog försiktigt, försiktigt en hand över braidan med silverpärlor i. Hon var oerhört försiktig, eftersom hon inte visste riktigt vare sig vad den stod för, vad den betydde för Erik eller hur ömtålig den var. Men samtidigt kunde hon inte riktigt hindra sig, det riktigt kittlade i hennes fingertoppar efter att röra vid den märkliga hårformationen med de blanka pärlorna i. Hon tittade upp mot Erik igen.
”Du förklarade bara en brae- bria- brd-... du förklarade bara en.”

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrockade åt Aryas försök att uttala det letoyanska ordet braida. Det var gulligt.
"Denna," han greppade den med utsmyckningar av järn, "är som sagt för Freja." Han drog fingrarna över braidan och kände det kalla järnet mot fingertopparna. Minnen sprakade i honom.
"Jag, vet inte hur mycket jag får avslöja om den." fortsatte han och sökte Aryas blick med sina grå ögon. Han drog henne närmre, njöt av värmen från hennes kropp som strålade in i honom. Inte för att han var kall i den österliga värmen.
"Men, Freja förlorade sin familj. Mor, far och bror. Hon tog det hårt." Eriks röst var tung och han vägde sina ord försiktigt. Det han talade om var Frejas historia, Frejas hemligheter och han ville inte avslöja för mycket. Det var trots allt inte hans sak att berätta om.

"Freja kommer från en lång linje av starka krigare. Generaler, överstar och kaptener bland annat. Hennes bror var 20 år äldre än henne och redan utbildad och klättrade i rangordningen stadigt. Hennes mor var en kapten och hennes far en general." Erik svalde förbi en klump i halsen men fortsatte, "De gav sig ut på en sjöraid, vid Norra havsbågen. Våra fiskare hade sett ett havsmonster och det hade krossat flera av våra båtar. Vi var tvungna att göra något åt hotet." Erik såg snett bakom Arya, han kunde inte riktigt höll blicken i hennes när minnena brakade genom honom. Det var tungt, det gjorde ont och det var hemskt att behöva tala om vad som hänt hans bästa väns familj.

"De mötte inte bara ett havsmonster, de mötte tre stycken... Vi sände ut fyra krigsfartyg, bara en liten jolle kom tillbaka med fyra personer i sig. Vi förlorade nästan sextio krigare den kvällen och Freja förlorade hela sin familj. Hennes far och son var på en båt, hennes mor på en annan. Ingen av dem klarade sig. Min far klandrade sig själv för det hela. Och med rätta. Han borde ha sänt ut spejare, värderat situationen, kontrollerat fakta från fiskarna. Hade han gjort det hade han vetat att där fanns tre havsmonster, inte ett. Hade han gjort det hade han sänt hela flottan istället för fyra krigsfartyg." Erik drog in ett mindre andetag och försökte stilla hjärtat som dundrade i hans bröstkorg. Han fria hand var knuten hårt så att knogarna vitnade. Allt kunde varit annorlunda...
"Freja var aldrig den samma efter det. Hon var sexton när hon förlorade hela sin familj. Hon var knappt en tonåring. Det tog två år innan hon pratade efter det. Två år innan hon hade hunnit smälta det hela. Jag var där hela tiden. Försökte ha henne vid min sida så ofta jag bara kunde. Jag kände, kände mig skyldig. Det var min far som inte planerade, inte kontrollerade och inte tog hotet på allvar." Eriks röst var brummande låg och han försökte hålla tillbaka alla känslorna som blommade upp vid upprepandet av vad som hände för så många år sedan.

Arya - Skogen i Öst
Arya drog in ett skakigt andetag efter att Erik berättat om den andra braidan. Det var fruktansvärt, att förlora hela sin familj på det viset på grund av en en enstaka persons slarivghet. Eftersom Arya själv kände till den grymma smärtan av att plötsligt, i ung ålder, förlora hela sin familj på en gång och dessutom var en person med erfarenhet av sjöfart, havet och hur krigsföring på vatten gick till kunde hon inte hjälpa då en vrede lätt sprakade upp inom henne för vad Eriks far hade gjort av ren dumhet. Det hela hade så enkelt kunnat undvikas med lite mer noggrannhet och känsla för hur det stora blå fungerade. Sällan var havet det som förväntades av det, alla med ett hum om vatten visste om det och alla, visste att man måste agera med precision för att med säkerhet klara av det som planerades. Kungen av Norrs ignorans upprörde Arya mycket, särskilt när hon visste vilka förödande konsekvenser det fått. Men hon lyckades tygla sin ilska då hon talade med Erik igen.

”Det... det är ju helt fruktansvärt.” sade hon och skakade på huvudet, ”heliga gudinna, har din far inga sjöfartsrådgivare? Ingen befälhavare för flottan eller någon som kunde talat om riskerna med att ge sig ut på vatten utan mer precision och försiktighet!?”
Arya skakade på huvudet igen.
”Hemskt...” sade hon, ”stackars Freja, så ung och så-... Fruktansvärt.”

Hon var tyst en stund, en rynka i hennes panna syntes. Inte av oro, men snarare av ilska, frustration och sorg. För även om hon inte stod särskilt nära Freja led hon för vad den andra kvinnan fått utså och hur hemskt hennes liv måste varit efter hennes familjs bortgång. Arya suckade.
”Så ni skapade... när hon talade igen?” frågade Arya försiktigt, ”vad... vad var det första hon sa till dig? Om jag får veta...”

Erik - Skogen i Öst:
Erik svarade inte Arya, han var inne i sina egna tankar. Kvällarna han höll om Freja genom tårarna. Nätterna han kände hennes naglar klösa honom genom mardrömmarna hon utstod. Dagarna då han försökte få henne att tänka på annat, om det innebar att han pratade om roliga saker eller lät henne ta ut sin aggression på armens tränare. En kår färdades längs hans ryggrad vid minnena. Freja; gråtande, vrålande, snyftande - inte en enda gång ett ord som yttrades, bara läten. Det hade varit en hemsk tid och Erik hade aldrig känt sig tillräcklig, på något sätt, under de två åren. Men han hade inte gett upp.

Erik vände sitt fokus tillbaka till Arya efter att han hittat ut ur träsket av minnen. Han nickade,
"Samma kväll." sade han stillsamt och lät den tidigare knutna näven slappna av. Blodet rusade tillbaka till hans fingertoppar. Han funderade på huruvida han kunde berätta Frejas första ord för Arya, eller om det skulle ge upphov till en explosion från henne. Det var riskabelt, men samtidigt litade han på Arya - litade på att hon skulle förstå. Erik suckade och lät blicken söka hennes medan han log ett sorgset leende.

"Arya," han placerade sin arm om hennes midja och höll henne ännu närmre, "jag vet inte vad du kommer tycka om vad Freja sa... Allt var annorlunda på den tiden, jag och Freja var annorlunda." Erik strök med sin tumme mot Aryas svank, han ville ha henne närmre. Så nära det bara gick men sittande så som de gjorde var det svårt att komma mycket närmre.
"Det första Freja sa, var... Jag älskar dig Erik..." Han hade viskat ut orden med försiktighet. Inte av rädsla, men för att det var något väldigt intimt, personligt och viktigt - särskilt i hans och Frejas relation.

Arya - Skogen i Öst
Arya drog ett lite spänt andetag. Hon visste inte riktigt vad hon tyckte eller tänkte om det hela. Hon hade inte känt vare sig Erik eller Freja under tiden det hela utspelat sig. Hon visste inte vad de hade haft för relation mer än att de stod nära varandra, hon visste faktsikt fortfarande inte mycket om deras relation. Men oavsett hur det varit mellan dem, på den tiden, hur nära och på vilket sätt det varit, så kunde inte Arya mer än förstå Freja. Om han varit hennes stötte pelare under allt det svåra, så var det hon sagt inte konstigt, bara, förståeligt.

Hon tittade på Erik, försökte läsa hans ansikte för att få någon ledtråd om vad det som Freja sagt hade betytt. Arya sade först ingenting, hon försökte ta in och förstå vad det hela betydde. Men det var som sagt svårt, eftersom hon inte visste mycket om det hela.
”Vad svarade du henne?” frågade hon till sist lugnt.

Erik - Skogen i Öst:
Erik drog ihop sina ögonbryn en kort stund, förvånad över Aryas reaktion. Är det inte nu hon ska bli ursinnig och skrika på mig? Eller? Han förvånades över hennes lugna tillstånd. Eller, tillsynes lugna tillstånd kanske. Oavsett så är han tacksam.
"Att jag älskar henne med." sade han lugnt och stillsamt. Men tanken slår honom att Arya kan ta de orden på flera olika sätt.
"Min kärlek för Freja är något helt annat än det jag känner för dig hjärtat. Mina känslor för henne är inte romantiska, det har de aldrig varit. Inte då och inte nu och inte någonsin där emellan. Men jag älskar henne. De tär inget jag kan eller vill ändra. Hon är min bästa vän, min närmsta vän. Vi har alltid funnits där för varandra." Erik försökte förklara så gott han kunde, men det var svårt när han fortfarande kände av sorgen från tiden då Freja var helt krossad. Det var en rå tid, en tung tid. En tid han egentligen inte vill tänka på men samtidigt var det början på deras äkta vänskap. Det hela var komplicerat och Erik suckade åt sig själv.
"Förlåt hjärtat, jag borde förklarat bättre från början." Han gav Arya ett förläget leende och hoppades att hon förstod att Freja och han verkligen inte var annat än extremt bra vänner, nästan 40 år av vänskap har de delat.

Arya - Skogen i Öst
Arya gav Erik ett svagt leende. Hon såg och märkte på hans ord att han var rädd för vad hon skulle uppfatta det hela som och hur hon skulle ta det. Men sanningen var den att för henne hade det inte spelat särskilt stor roll om Erik och Freja varit mer än bara vänner någon gång innan de mötte henne. Visst lättade det henne lite grann att de trots allt alltid enbart varit vänner, men hon hade inte blivit arg eller hyst agg mot Freja även om det inte varit så. För hon skulle förstått det. Trots allt så hade Leela en gång i tiden varit Aryas bästavän och de två hade utvecklat känslor för varandra men inte hållt som ett par. Så kunde det vara. Nu hade Arya knappt sätt eller hört av Leela sedan det var slut mellan dem men hon kände till andra par som fortsatt som vänner och hon litade på Erik. Hon litade på att han var henne trogen oavsett hans nuvarande eller tidigare relation med Freja. Därför, var Arya varken arg eller orolig över att Freja och Erik stod så nära varandra.

Hon kramade hans hand, lade huvudet lite på sned och fortsatte att le mjukt mot honom.
”Erikk, jag förstår.” sade hon lugnt, ”och jag litar på dig. Oavsett vad du har eller har haft för relation med Fraeya innan.”