Prs tippest & JustAFriend

Elliot låg blixtstilla och höll halvt andan när personen som Elliot antog var den yngres pappa knackade på.
"Jag kanske borde gå då?", sa han sedan tyst när stegen inte längre gick att höra. Egentligen ville han ju stanna. Typ för alltid. Men att äta med Sebastians familj när han knappt klarade att äta över huvud taget... Nej.

”Ja..”, svarade Seb och reste sig upp från sängen. Drog på sig den röda tröjan igen. Tittade på Elliot och kunde inte hindra ett leende från att växa fram.
De var okej igen. Elliot låg i hans säng. De pratade med varandra. Ingen ignorerade någon. Det var okej. Det kändes annorlunda att andas. Lättare.
Han vände sig om och böjde sig ner för att öppna sin väska. Direkt såg han ett vinrött tyg. Elliots halsduk. Han hade faktiskt lyckats hindra sig själv från att ta in doften av halsduken, av Elliot, men det hade varit jävligt svårt. Han drog upp den och visade Elliot.
”Du glömde din halsduk”, sa han och tittade på den äldre.

Herregud, det gick verkligen inte att få nog av det där leendet. Det blev dessvärre kallt när den andre lämnade sängen. Elliot kravlade sig upp han med. Böjde sig ner och tog upp tröjan från golvet. Tog på den för tredje gången.
"Juste...tack", svarade han och tog tacksamt emot halsduken. När han blickade ner mot skorna kom han dock på vart jackan höll hus. I skåpet.
Det var tur att han bodde hyfsat nära. Elliot tog på sig skorna. Virade halsduken runt halsen. Drog upp håret som virats in. Öppnade fönstret. Han vände sig slutligen om mot Sebastian.
"Då ses vi imorgon", sa han med ett litet leende.

Vinrött var verkligen Elliots färg. Inte Sebs. Vilket var ironiskt då det var Seb som hade den vinröda tröjan på sig. I och för sig hade Elliot inspirerat det klädvalet, men ändå. Varför trodde Seb att han någonsin skulle klä lika bra i vinrött som Elliot? Det var liksom omöjligt. De två var synonymer med varandra; Elliot = vinrött. Typ.
”Ja”, svarade Seb och behöll leendet på läpparna. ”Hejdå.” Och när Elliot förmodligen hoppat ut genom fönstret så lämnade Seb sitt sovrum och tassade ner för trappan mot matsalen.
Glad, nöjd, lycklig, oändligt med synonymer till bra. Han mådde så jävla bra. Tack vare Elliot. Bara, bara Elliot.

"Hejdå", Elliot lämnade en liten puss på den andres kind innan han tog på sig ryggsäcken och hoppade ut genom fönstret. Klättrade försiktigt ner.
Efter någon minut i kylan påminde han sig själv om att aldrig mer glömma jackan. Aldrig aldrig mer. Fast det var inte så ofta man akut behövde dra till sin...vän? Pojkvän? Person som gör en lycklig? Sjukt oklart.
Tankarna som proppade hjärnan full trängde ute ljudet från de kyliga höstvindarna. Gud vad absurt allt var. Han hade i princip kommit till Sebastian, blivit avmålad med bar överkropp, legat och kyssts i den yngre säng och sedan gått. Jösses.

Seb kunde fortfarande känna pussen på kinden. Elliots läppar. Herregud, vilken tur han hade som hade Elliot i sitt liv. Vad var livet ens innan han började prata med Elliot? Ingenting. Tomt. Grått. Dassigt. Trist.
Han satte sig ner på sin vanliga plats i matsalen. Till skillnad från resten av huset som var vitt, öppet och stort så var matsalen mörkt, vilket gav den ett mindre intryck. Seb gillade det.
"När kom du hem?" frågade Brandon som redan börjat äta maten på sin tallrik.
"Öh, typ precis efter skolan slutat", svarade Seb undvikande. Han ljög ju inte, men han hade ju gått in genom fönstret istället för dörren och han ville undvika frågor om det.
"Jag hörde inte dörren", fortsatte Brandon och höjde på ett ögonbryn.
"Jag tror inte du var nere."

Elliot stannade till utanför den som vanligt öppna dörren. Lyssnade. Det var tyst. Eller han hörde röster, men inga skrik så det var okej. Eller?
Han klev in. Möttes av hela familjen(minus pappan obviously) sittandes på golvet. De åt. Mat. Elliot bara stirrade.
"Hej, kom och sätt dig", Eric viftade med handen för att sedan räcka Elliot en skål med soppa. Lagad mat? Elliot såg storögt på sin storebror och efter att ha hängt ifrån sig halsduken tog han sedan, fortfarande smått chockad, emot soppskålen. Vad hände ens? Först Sebastian och nu det här?

Nytt ämne. Tack och lov. Seb lyssnade på med halvt öra då hans föräldrar diskuterade politik och Brandons korta inflikningar. Elliot fyllde alla tankar. Vad gjorde han? Var han hemma? Mådde han bra? Var hans mamma full?
”Sebastian?” hans mamma tittade på honom med rynkad panna. Åh Gud, hade han svävat i väg? Fan.
”Va?”
”Är det inte bal snart?” familjen, som stannat upp, fortsatte att äta när de fått Sebs uppmärksamhet.
”Vet inte”, svarade han och ryckte på axlarna.
Fast han visste ju. Och nu kändes det möjligt att gå.
Med Elliot.

"Det ser ut som att du har sett ett spöke eller nåt", Eric skrattade till lite och petade Elliot lätt i sidan. Han blängde på den äldre. Nu var han säkert superfånig men han ville inte att någon annan skulle röra honom. Bara Sebastian. Bara bara Sebastian. Var det ens okej att tänka så?
Elliot, som faktiskt var lite hungrig började långsamt slevars i sig soppan. Den var god. Och varm. Det kändes konstigt hur den faktiskt värmde upp honom. Inte på samma sätt som Sebastian. Men ändå. Det fick väl duga. För nu.

Efter maten blev Seb tvingad till att byta om. Till träningskläder. För att gymma. Ughhh, att träna var inte alla lika intressant längre nu när han tillät sig själv att tänka på Elliot, men det kunde han ju inte berätta för Brandon. Så eftersom Seb inte kunde förklara varför han inte ville träna mer så fick Brandon fritt fram att tolka det som en ’dipp’.
Men samtidigt kunde det ju inte skada att träna. Bli mindre klen. Kanske skull Elliot tycka om honom mer isåfall? Ja, kanske det. Och det var ju bara bra. För som det var nu så var Elliot tusen gånger bättre än Seb själv vilket faktiskt var lite jobbigt. Han kanske kunde fixa till sig lite så att Elliot ’bara’ var hundra gånger bättre. En kan ju alltid drömma.

Svetten rann överallt (seriöst, överallt. usch), armen och benen var avdomnade och Seb ville aldrig någonsin resa sig från golvet inuti hemmagymmet. Han var tveksam till att han ens skulle klara av det. Så när Brandon gått därifrån låg Seb kvar, cirka halvt döende, och försökte få tillbaka en normal puls.
Och sen fick han det men då kändes det inte som att benen skulle bära honom så han tog upp mobilen och snapchatade Elliot. (Herregud, ’halvt döende’ och så måste han snapa sin pojkvän. Eller öh, Elliot.)
Bild på käkbenet, en bit av den silvriga nikeloggan på den vita tröjan kom med.
”Hej”
Skickat.