Flowers in the dark [PRS]

Om det är någonting som Hayley är duktig på så är det att förstöra stämningar. Hela förbaskade tiden. Oftast pågrund av sin stora mun. Gud, den har fått henne i trubbel. Både hemma och i skolan, och självklart i diverse personliga situationer. En gång hade hon babblat för mycket, och varit lite för rak på sak för en lärares omtycke och fick en månads kvarsittning. Men de allra flesta vid bordet vet redan om det här, och hon hade trots allt hintat för Cheng att hon inte riktigt kan hålla koll på sig själv. Så med tiden kommer väl han att lära känna henne lika bra som de andra, och faktiskt komma att tycka om den egenskapen. Inte i alla fall, men i många. Hon är faktiskt också duktig på att lätta upp stämningen också, men här och nu har hon inte riktigt orken eller modet. Det är väl förståeligt med tanke på att hon inte kunnat sova på evigheter, eller hur? Bristen på sömn påverkar däremot inte hennes humor, då hon finner sig själv le åt det den ett år äldre säger. Jo, vid det här laget har väl allihop lagt märke till att det händer ibland, men hon tar ju också död på stämningen, perfect match. Yaosu och Hayley har en del gemensamt, men lika många skillnader. Nittonåringen tittar ner på fingrarna. De är både långa och smala, med en ring på höger ringfinger. En fin silverring som hon fått av Ms Lewis. Händerna är för närvarande kupande om den varma koppen, som hon låter glida upp mot munnen för att ta några klunkar. Hon dricker rätt mycket, men lyckligtvis tar teet en stund på sig att ta slut. Det är lugnande. Dock glider blicken upp till den tre år äldre hipp som happ, och det är uppenbart för henne att han fått syn på det där lilla hålet i underläppen. Aningen generad torkar hon snabbt bort den lilla mängden blod på läppen, innan blicken glider till Cheng igen.
”Åååh, jag kommer egentligen från Utah, Salt lake city.” Berättar hon med ett litet leende. Inte så mycket glada minnen när hon tänker tillbaka på den tiden, men det tänker hon såklart inte ta upp nu. Herregud nej. ”Levde faktiskt i en mormonsk by, väldigt annorlunda från New York som jag levt i den senaste tiden.” Många får nog olika uppfattningar när de hör att hon kommer från en mormonsk by, men det är långt ifrån något som definierar henne. Oturligt nog för hennes föräldrar. Helt ärligt ser hon sig själv som en annan person, hon vill liksom inte tänka tillbaka till tiden i Salt lake city. Av anledningar som varken Zihao eller Cheng behöver veta om. Joshua och Yaosu vet ju bägge två redan om det. ”Du då, kommer du från det här området?”

”Kan tänka mig att det är väldigt vackert där, speciellt när man kommer bort lite från staden”, svarade Cheng och vilade armbågarna mot bordet, han började tydligen bli bekväm med sällskapet. I vanliga fall brukade han aldrig visa sig så slapp inför Yaosu. Zihao? Visst, men det berodde mest på att ingen klarade av att vara fullständigt seriös runt den drummeln.
”Jag går och fyller på vatten i tekannan, det börjar ta slut”, mumlade tjugotvååringen och reste sig upp från stolen han satt på. Därefter fiskade han upp tekannan och började stega iväg med en väldans hast. Det kändes som om blodet höll på att koka upp inne i ådrorna på honom och världen blev av någon förbaskad anledning alldeles suddig framför ögonen på honom. Ännu en gång kunde han inte förneka hur svårt det var att se henne igen, höra hennes skratt och lyssna på hennes röst. Så otroligt mycket svårare än vad han förväntat sig.
Väl inne i det lilla köket gled Yaosu ner på golvet och begravde ansiktet i händerna. Dock hade han faktiskt satt på nytt varmvatten, men det var inte uppkokt ännu. Hela kroppen darrade likt ett asplöv och tårarna började rinna nerför de bleka kinderna som på beställning. Han hade ingen kontroll och orkade helt ärligt inte leta rätt på den heller. Andas, Yaosu, andas. Tjugotvååringen greppade tag om varsin handfull svart hår för att därefter knipa ihop ögonlocken. Gud, han höll på att tappa det igen, skillnaden var att den här gången berodde det inte på att Hayley inte var där, utan den raka motsatsen. Han ville ha henne där, fullt sanningsenligt och med hela sitt hjärta, däremot gjorde det så förskräckligt ont. Åh, han visste verkligen inte vart han skulle ta vägen, och det hjälpte inte ett skvatt att vattnet precis kokat upp. Det tjöt högljutt om kannan och vattenånga sprutade i en fin stråle som snart blev bredare.
Efter många om och men, samt några djupa andetag, lyckades Yaosu resa sig och stänga av plattan. Händerna greppade tag om bänkskivan och han lutade sig över den med en bedrövad suck. Vad i helskotta höll han ens på med? Snacka om att vara världens sämsta värd, särskilt som det var just han som bjudit in de tre ungdomarna.

Hayley vet inte hur hon ska reagera på allt som händer runt omkring. Nu är det väl inte så många saker egentligen, men i hennes ögon är det mycket att hålla tankarna på. Till exempel grimasera åt turturduvornas klängande, Chengs konversation och tjugotvååringens frånvaro. Om nu det varit så att han menat att han bara ska gå och fylla tekannan så hade hon inte brytt sig om det. Men nu är det så att efter all den tid de spenderat med varandra så kan hon faktiskt läsa av honom rätt väl. Ansiktsuttrycket bara spred ut smärta, och hans mumlande ton får bröstkorgen att värka på henne. Hon har stor lust att springa efter honom, slingra armarna om stackarn. Lyssna på om han vill berätta, vad det är som gör det hela svårt för honom. Om hon borde bege sig tillbaka till New York. Eller nej, det skulle hon inte göra, hon skulle nog resa lite i Kina på egenhand, men hon skulle lämna byggnaderna och området om det är något som Yaosu skulle vilja. Vad som helst för honom, helt ärligt. Men hon vet inte om det är rätt val, att gå till honom. Så mycket som hon vill finnas där och stötta honom, så har hon på känn att hennes närvaro är en del av varför han mår dåligt, rädd. Åh jösses, tänk om hon gör en felbedömning nu? Tänk om hon borde rusa till hans sida och krama om honom… ja, tänk om. Hayley har inte den bästa beslutförmågan. Tyvärr. Hennes egna händer darrar lätt när de är kupande om muggen, kanske hon själv börjar få lite panik. Såja, inte nu, det kan vänta till senare. Med ett djupt andetag höjer hon blicken återigen till Cheng med ett glatt leende. Efter många år hr hon blivit väldigt bra på att le trots att saker och ting inte är okej, plus ser det alltid lika genuint ut. Denna gång är inget undantag.
”Det är väldigt vackert,” instämmer hon och nickar. Jo, det är förvisso jobbigt att tänka på sin tid i byn, men hon mår inte dåligt av att tänka tillbaka på naturen. Överhuvudtaget inte. ”Det är en rätt liten by strax utanför Salt lake city, med jättemånga små bäckar, hästar och hundar. Det är lite sagolikt faktiskt.”

Trots att vattnet kokat upp för längesen, befann Yaosu sig fortfarande i köket. Det var lite som om någon surrat fast honom i golvet, då fötterna totalt vägrade att flytta sig. Händerna höll fortfarande ett stadigt grepp om bänkskivan och hållningen såg allmänt uppgiven ut. Kanske för att han var uppgiven? Inte så konstigt med tanke på att han inte hade den blekaste om vart han skulle ta vägen. Tankarna surrade omkring bakom pannbenet som aldrig förr och det kändes bokstavligen som om han hade ett stort getingbo därinne.
Ytterligare några minuter hann passera innan tjugotvååringen slutligen vände sig om, så att han istället kunde luta den nedre delen av ryggen mot bänken. Med en såndär bedrövad suck, drog han händerna längsmed ansiktet och torkade frustrerat bort den lilla floden med tårar som fortfarande slingrade sig nerför kinderna. Därefter slog han sig själv löst över dem och tog ett djupt andetag. Sådär, nu har du haft din lilla dos av panik, det är ingen idé att överdriva det hela.
Yaosu började frånvarandes pilla med guldkedjan medan blicken drog fram och tillbaka över det lilla rummet. Det var ganska gammaldags, men fanns både rinnande vatten och elektricitet. I vissa av köken på egendomen fanns det inte någon ström och av någon anledningen verkade detta faktum göra maten godare. Förmodligen för att de tillverkade den på samma sätt som man gjorde förr, på ett traditionellt sätt. Kanske han borde kila till det större av dem och hjälpa till lite? Det brukade få honom på andra tankar, plus att det var enkelt att norpa åt sig en massa munsbitar.

”Jag kanske kommer och hälsar på någon gång, skulle vilja åka på en rundresa i staterna”, svarade Cheng, som det riktigt lös om vid det laget. ”Sagolikt? Menar du typ som i snövit eller liknande?” Fortsatte han undrandes och tog äntligen bort armbågarna från bordet.
”Vet någon vart Yaosu tog vägen?” Undrade Zihao dröjande, för att inte tala om avbrytande, och såg sig omkring.
”Åh..han skulle hämta mer tevatten, men misstänker att han kanske flytt.” Cheng ryckte på axlarna och vände bort blicken från Hayley, bara för att hastigt vända den mot tjugoåringen istället.
”Brukar han fly ofta eller?” Frågade den mellersta Huaze brodern och rynkade på ögonbrynen. ”Äsch, glöm den frågan, jag vet redan att han brukar göra det..ska nog gå och leta rätt på honom innan han gräver ner sig under en sten eller något.”

Blicken dras till dörren ett flertal gånger. Inte för att Hayley vill fly, utan endast för att hon vill se hur det ör med mannen som skulle gå och fixa mer tevatten. Hon får så mycket skuldkänslor för att hon fortfarande sitter där och konverserar med Cheng, men hon vet verkligen inte hur hon ska agera. Det är inte lätt för den tre år äldre att kolla på henne, så då borde det inte hjälpa om hon går dit med sitt dumma ansikte. Precis som innan börjar hon att gnaga i underläppen, som sagt är det väl ett sätt att försöka tänka på annat. Det är däremot svårt när tankarna är fyllda med en viss Huaze bror. Dock tvingar hon sig själv att hålla uppe konversationen. Cheng är trevlig, och det känns bra att prata med någon ny. Hon har liksom bott hos samma personer och knappt träffat några andra än den familjen, vilket hon inte klagar på, men hon saknar att prata med andra personer.
”Det får du jättegärna göra, det är en väldigt vacker plats. Väldigt tystlåtet också,” Att besöka byn skulle nog vara trevligt, väldigt mysigt. Men det är svårare för henne, som vet hur fruktansvärda vissa av människorna är. Andra är gudvärda, till exempel grannen med deras hund. Den damen hade varit en undanflykt många gånger. Frågan är om hon fortfarande finns vid livet. Alla vid bordet skulle nog uppskatta hennes sällskap, Yaosu också för den delen. ”Typ precis som snövit faktiskt! Du skulle gilla det.” Vem skulle inte? Det får henne att börja minnas hur hon och Yaosu planerat att besöka den lilla byn, när hon kände sig redo. Han ville se hur hon levt, och det är alltid otroligt mysigt. ”Men du då, har du växt upp här i området?” Frågar Hayley, och ställer ner tekoppen på bordet. Den är vid det här laget tom, tyvärr. Teet var hur gott som helst, och hon undrar lite om hon själv ska gå och fixa lite mer te. Risken är däremot att hon stör den äldsta av dem allihop… och tja, det vill hon verkligen inte.
”Om du vill kan jag göra det.. vet inte om jag skulle vara till någon hjälp dock,” de kristallblå ögonen glider upp mot Zihao, det är inte ofta hon ber honom om råd sådär. Men han är nog bättre på att avgöra om hon borde gå till hans bror eller inte.

”Är nästan helt hundra på att jag skulle göra det, speciellt om det är tystlåtet”, svarade Cheng och lät blicken glida mellan Hayley och Zihao. Detta var någonting som den mellersta Huaze brodern snart uppfattade och då vände den ett år äldre mannen genast bort de där stora, bruna ögonen. Någon måtta fick det allt vara. Däremot tänkte han fortfarande svara på den yngre flickans fråga, trots Zihaos brännande blick.
”Åh, jo jag kommer här ifrån. Är både född och uppvuxen på det här..berget, eller vad man nu ska kalla det för..helt ärligt är det mer som ett litet samhälle enligt mig, bara att alla känner alla”, berättade han och sneglade därefter ner mot sin tekopp, vilket var något som verkade ge en viss blängande person lite extra mod.
”Vi kan väl dela upp det? Någon hämtar tekannan och den andra försöker leta rätt på Yaosu”, föreslog Zihao och reste sig upp. Han sträckte sedan armarna över huvudet med en stor gäspning för att sedan gnugga sig i ögonen. Jetlag hade de nog alla tre, så förhoppningsvis dömde de honom inte. ”Kommer du? Annars kanske han hinner smita.”

Smita var ingenting Yaosu direkt hade suttit och planerat, men han hade en väldigt stor lust att lägga benen på ryggen och gräva ner sig under en sten eller något. Det värsta av allt var att han inte för sitt liv kunde förstå sig på sig själv. Han hade suttit och väntat på den här dagen i flera månader och ändå satt han i ett rum, alldeles ensam, och hade grav panik. Egentligen borde han ta sig samma och gå tillbaka till de andra, dock kunde han inte förmå sig själv att göra just det. Nej, golvet, som han nu glidit ner på, var så bekvämt och han hade äntligen återfått förmågan att andas hyfsat normalt. Fingrarna pillade fortfarande med guldkedjan som han dragit fram och huvudet var lutat mot bänken han vilade ryggen mot.
Kanske det var så svårt för att han inte kunde acceptera att de inte var ett par längre? Att han inte kunde göra som Joshua och Zihao, alltså kyssa henne eller liknande. Fan, han kunde knappt ens titta på henne utan att få skuldkänslor, men samtidigt kunde han inte sluta titta på henne. Hayley var så otroligt vacker och hennes röst var så slät att han inte kunde låta bli. Fast varje gång han lät de bruna ögonen fäste sig på henne, eller varje gång öronen snappade upp hennes röst, kändes det som om hjärtat gick i tiden bitar. Åh, det var en jävla röra alltihop och han önskade verkligen att han inte hållit så många hemligheter från henne. Hade han inte gjort det hade de kanske fortfarande haft en sådan relation. Men nej, tjugotvååringen hade tydligen varit absolut tvungen att gå och förstöra allt, precis som han förstörde allt annat.
Händerna knöt sig och blodet började återigen kännas förfärligt hett. Skillnaden den här gången var att han inte visste om det var inbillning eller verklighet.

Vissa skulle nog bli rastlösa av att befinna sig i den lilla byn Hayley växt upp i, bland annat för att det är så tystlåtet och bristen på aktiviteter. Men som hon själv trott verkar det som att Cheng inte skulle ha något problem med det, vilket gör upplevelsen betydligt bättre. Att sitta vid bäckarna och den lilla ån i det mjuka gräset var liksom en av höjdpunkterna för henne. Hon kunde ligga och glo upp i skyn i flera timmar.
”Då borde du definitivt besöka det,” hon själv skulle vilja beskriva byn som lite liknande Fylke i Sagan om ringen, men hon tror knappt att någon av de vid bordet skulle förstå den referensen förutom hon och Joshua. Vilket är ändå hälften av allihop, men ändå. Hon är osäker på om de två andra sett filmerna, hon har liksom kunnat tvinga Yaosu att göra det under alla de timmar de spenderat med varandra. Sen har hon sett dem hemma hos Mr Huaze och Ms Lewis, så kanske den ett år äldre snappat upp lite saker. Men det känns ändå som ett säkert val att inte ta upp det. Hayley kan åtminstone le för sig själv, hur psykopatisk det än må vara. Inte så kanske. ”Ett litet samhälle är nästan det bästa tycker jag ändå, det är så i vår by också. Det är väldigt mysigt.” Det hade varit ännu bättre om alla där varit snälla, men som sagt var det väldigt många obehagliga människor där i deras lilla samhälle. Men det vill hon inte tänka på. De kristallblå ögonen glider upp till Zihao, och hon nickar instämmande. Därefter drar hon benen över bänken, för att ställa sig upp från sin plats.
”Jag kommer tillbaka, och då får du berätta mer,” varnar nittonåringen, och följer efter vännens pojkvän in till byggnaden.

Det tar inte lång tid för henne att få syn på den de letar efter. Hjärtat värker något förbannat, dumma jävla hjärta. Med ett stort andetag bestämmer hon sig för att gå fram till honom. Det kommer att lösa sig, trots att han kanske långt ifrån uppskattar hennes sällskap.
”Hej..” Mumlar hon och slår sig ner bredvid den tre år äldre mannen. ”Säg till om du vill att jag går.. men du får gärna prata med mig, om du vill. Om vad som helst, bin till exempel, behöver inte vara om varför du är ledsen.”

Atmosfären de lämnat bakom sig var ändå hyfsat god, men den de nådde fram till var verkligen den absolut raka motsatsen. Det var som om ett stort, grått moln lagt sig över hela köket, bara för att bli mörkare och mer laddat borta i hörnet där Yaosu satt och såg förtvivlad ut. Zihao vad ganska kvick att fylla på nytt tevatten i kannan och därefter, efter att ha gett Hayley en snabb blick, skyndade han sig tillbaka till de andra. Han ville hellre sitta och diskutera små, mysiga samhällen än att komma emellan den äldre brodern och dennes svärmande tankar.
Tjugotvååringen lyfte långsamt på huvudet och fäste de blanka ögonen på den tre år yngre flickan. Innan hade han suttit och vilat pannan mot knäna, men så kunde han inte gärna sitta nu när han fått sällskap - sällskap som han uppskattade. Fast även om han uppskattade det kvarstod dilemmat fortfarande, alltså att hjärtat tog flera glada skutt samtidigt som det gick i tusentals bitar varje gång han hörde hennes ljuva stämma eller lade ögonen på henne.
Efter att några långa, tysta sekunder passerat, snörvlade Yaosu till och skakade försiktigt på huvudet.
”Jag vill inte att du ska gå”, svarade han och snörvlade till, bara för att nästan genast vila pannan mot knäna igen. Usch, tjugotvååringen var så frustrerad på sig själv att han inte ens visste vart han skulle ta vägen. Och vad skulle han ens säga? För det kändes fel att ignorera elefanten i rummet och börja prata om något komplett annat. Risken att han inte ens skulle klara av något så simpelt var ganska stor. Stor, definitiv och absolut. Med andra ord klarade han inte av det. Han lyfte på huvudet igen och vände ansiktet mot Hayley, fortfarande med glansiga ögon och våta kinder. Sedan satt han där och betraktade henne under tystnad, åtminstone tills dess att han lät pannan finna en av hennes nätta axlar. Ville hon inte ha honom så nära inpå fick hon väl knuffa bort honom.
”Förlåt, jag är bara så förbannad på mig själv..” viskade han och drog in den där doften han suktat efter så länge. Den där doften som han fortfarande gärna ville kalla för hemma.

Skillnaden i atmosfären är inte lätt att ignorerar, men Hayley klagar inte. Det brukar göra henne obekväm ibland, men när det kommer till den andre vill hon alltid att han ska må bra, och den dåliga atmosfären stör henne inte. Absolut inte, hon blir mer orolig och vill inte slippa undan det. Det är väl så, att man känner att man alltid vill finnas där mer än att man vill slippa undan från svårigheter, det är inte för alla hon känner så. Nej, hon har nog inte känt så för många fler än Joshua och mannen bredvid henne, om hon ska vara fullkomligt ärlig. Hon är så dålig i de situationerna, men de bägge två vet redan om det. Förhoppningsvis hjälper det att hon visar att hon bryr sig, trots att hennes dumma mun kanske inte hjälper särskilt mycket. Hur som helst glider ett leende upp över läpparna när hon får reda på att han inte vill att hon ska gå.
”Då går jag inte,” försäkrar hon. Hans röst är så försvarslös, han låter fullkomligt förtvivlad. Det är som ett hårt slag i bröstkorgen, hon vill verkligen inte se honom olycklig. Nu vill hon inte se någon olycklig såklart, men hon känner sig särskilt angelägen när det kommer till Yaosu. Fy fan vad hon älskar honom, att se honom så förkrossad får henne själv att vilja gråta och rulla ihop till en boll. Men det tänker hon inte göra. Istället slingrar hon ena armen om honom, stannar upp vid hans rygg för att försiktigt börja massera hans hårbotten. Hon är åtminstone duktig på det. Frågan är om det kommer hjälpa honom, eller om det kommer få honom att känna sig kvävd. Hon kommer nog få reda på det, om han inte vill ha henne nära sig får han flytta ifrån henne. Men han har trots allt lutat huvudet mot hennes axel, medan hon drar upp benen mot sin bröstkorg. Rätt mysigt att vara nära honom. Precis som alltid. Men det är inte rätt tillfälle att stå och fundera över det.
”Be inte om ursäkt,” hon lutar huvudet försiktigt mot hans och sluter ögonlocken. Hon vill så gärna lugna ner honom, precis som hon vill lugna ner sig själv. ”Varför är du förbannad på dig själv?”

Tjugotvååringen slöt ögonlocken när Hayleys fingrar började massera hårbotten på honom. Det var en väldigt behaglig beröring som han inte sett röken av på närmare ett år. Hur kunde han inte njuta, med avseende på det?
”Varför skulle jag inte vara det?” Undrade Yaosu och drog återigen den där ljuva doften som den yngre flickan utsöndrade. Det var bara hon och ingenting annat som doftade på det sättet, alltså både underbart och hemvant på samma gång. På något annat sätt gick den inte att beskriva och även den andra beskrivningen var långt från tillräcklig. För det handlade inte bara om själva doften utan även känslan den medförde, en såndär trevlig känsla av trygghet och kärlek.
”Jag bjöd in dig hit och trodde att jag skulle klara av det utan problem..att det skulle bli som en dans på rosor..jösses, jag hade verkligen en skev uppfattning om hur allt skulle bli”, fortsatte han tyst och suckade tungt. Därefter blev det tyst en ganska lång stund, tillräckligt för att orden skulle få klinga av och för ögonlocken att glida upp igen. Han lutade sig tillbaka och drog bort huvudet från Hayleys axel, bara för placera några fingrar under hakan på henne och därefter vrida det vackra ansiktet mot sig.
”Det känns så främmande att titta på dig igen efter all denna tid. Nu är det inte så att vi inte sett varandra på flera år, men det känns ändå ovant. Fast det konstigaste är att du är så otroligt lik dig själv, som om tiden stått still under tiden vi varit åtskiljda”, började Yaosu rabblandes, varpå handen gled undan och ansiktet gömdes i den istället. ”Jag vill kyssa dig, men jag får inte. Jag vill hålla om dig, men det skulle inte vara rätt. Jag vill ligga inlindad i dina armar när jag sover, så som vi brukade göra förr..men det är förbjudet..” Tjugotvååringen tystnade och skakade på huvudet för sig själv. ”Det kommer aldrig finnas någon annan än dig och jag hatar mig själv för det..för att jag aldrig kommer förtjäna dig.”