Almost PRS

Alla i rummet verkade gäspa till lite då och då, vilket var helt förståeligt. Hayley hade varit med om någonting både skräckinjagande och traumatiskt, Joshua och Zihao hade skrämt upp Hunter och Jackson, och Yaosu..tja, Yaosu hade väl också genomgått någonting traumatiskt. Det fanns liksom inget ord som passade bättre när det kom till kritan. Han hade känt att kontrollen höll på att brista totalt och hade ändå inte kunnat göra något åt det. Usch och fy, den känslan ville han aldrig uppleva igen, och inte heller ville han någonsin göra illa flickvännen igen. Det här var den andra gången han verkligen sårat henne - den första gången hade varit mer psykiskt skadlig, medan den andra var både fysisk och psykisk. Strike tre fick inte komma, det fick bara inte hända. Punkt slut.
Vad jag tänker på? Undrade den äldre dröjande och gäspade även han, det smittade tydligen. Först tänkte jag mest på vad du tänkte på, och nu tänker jag på att jag aldrig vill uppleva någonting liknande som det idag någonsin igen, berättade han och studerade smått fascinerat hennes slutna ögonlock, med alla svarta ögonfransar och den sköra huden. Lika vacker som alltid. Vad tänkte du på när du la på salvan på såren? Känns det något bättre nu? Okej, nu gick han ge sig med frågor. Sjuttonåringen var uppenbart trött, någonting alla fyra av dem verkade vara för den sakens skull. Och utöver det var det nog inte en vidare bra idé att ställa så pass svåra frågor, som han kanske egentligen inte ens ville ha svar på där och då. Men han hade varit tvungen att fråga, annars hade det bara ätit på honom resten av natten.
Bara en fråga till..värker det på ett bra eller dåligt sätt? Frågade Yaosu och smålog han också, vid åsynen av det lilla leendet på hennes läppar. Återigen, hon var så förbaskat vacker att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen.

Hmh, roligt det där. Att Hayley funderar på vad den andre funderar på, och vice versa. Egentligen kan hon läsa av pojkvännen rätt väl efter all den här tiden, men hon kan inte läsa hans tankar. Nej jösses, det är en väldans tur. Att läsa andras tankar måste vara fruktansvärt jobbigt. Särskilt om man inte kan kontrollera det.
"Jag är säker på att det inte kommer hända igen," mumlar hon alldeles sömnigt med ett nöjt litet leende på läpparna. Hon hoppas verkligen att det inte kommer hända igen. Det skulle inte få någon av dem att må bra. En gång räcker. Ögonlocken slås inte upp förrän nästa fråga kommer. Ja, vad tänkte hon på när hon la på salvan om såren?
"Tänkte bara att det kommer ta sin tid att vänja sig vid.. är lite orolig över vad andra kommer tro och tycka, men det är något jag snart kommer vänja mig vid." Förklarar sjuttonåringen med en nickning. Hon kommer om ett tag att vänja sig vid det och inte bry sig om ärren, men just nu är hon lite orolig. "Och det känns mycket bättre faktiskt." En sista fråga tills de kan gå och lägga sig, och det är inte en så stor en.
"På ett bra sätt, såklart," hon lämnar en kyss på den lilla nosen och sjunker tillbaka mot kudden. Därefter sluter hon ögonlocken igen. "Vill nog sova nu.. godnatt."

Det var rogivande att ligga och lyssna på Hayleys mumlande, just som hon började drifta till sömns. Hon var så söt som svarade på frågorna trots att hon var ordentligt utmattad. Yaosu kunde relatera, han var också utmattad. Men inte så pass utmattad att han inte tog in allt hon sa, speciellt det där om att hon var lite orolig över vad folk skulle tycka och tänka om ärren. Det var förståeligt, han hade nog också tänkt i de banorna om han suttit i hennes sits.
Godnatt, svarade den äldre när sjuttonåringens ögonlock gled igen. Han hasade sig en smula närmare och betraktade det vackra ansiktet ett slag. Det dröjde däremot inte länge förrän sömnen svepte med honom och medvetandet föll bort. De andra två ungdomarna hade också gått och lagt sig, efter att ha släpat fram madrassen från en av garderoberna och bäddat den. Förhoppningsvis skulle Hayley känna lite mer ro nu när de var där, bara någon meter bort.

Även om Yaosu var ordentligt trött, sov han extremt dåligt. Han vaknade till mitt i natten med ett ryck, tillsammans med en outhärdlig smärta som börjat slingra sig genom kroppen. På något sätt lyckades han krångla sig ner från sängen och in i badrummet, där han sedan överväldigades av ytterligare en smärtsam våg. Benen knakade obehagligt och det gjorde förskräckligt ont, betydligt mer än vad det brukade göra när han gick från två ben till fyra. Lyckligtvis tappade han medvetet efter att någon minut passerat, och när han sedan slog upp ögonlocken låg han i fosterställning på det svala golvet. Hela kroppen darrade som ett asplöv och det gjorde ont att andas.
Tjugoåringen gömde ansiktet i händerna och drog en djup suck, av lättnad. Det var skönt att ha både armar och ben, skönt att slippa ha en massa vassa tänder och gula ögon. Han satte sig långsamt upp och drog några fingrar genom håret istället, som var förvånansvärt mjukt efter allt som hänt. Gud vad skönt.

Det kommer väl inte som en överraskning när man säger att Hayley fick några mardrömmar under nattens gång. Allt som hänt tidigare under kvällen återspeglas i huvudet på henne. Hur pojkvännen skrikit och hans ben knakat. Hur pojkvännen skiftat ovanpå henne och grävt ner klorna i armarna på henne. De där gula ögonen som hon lärt sig att älska, som nu skrämmer henne. De vassa tänderna med hotande ord. Hon vill verkligen inte ha mardrömmar, särskilt inte sådana där Yaosu är den som gör henne illa. Hon vet ju hur omtänksam den äldre är, hur han aldrig kunnat göra det här om han varit sig själv. Men det stoppar henne inte från att vrida och vända på sig, vara fylld med rädsla. Lustigt nog är det samma varelse hon klamrar sig fast vid under natten som varit med i mardrömmarna. Men mitt i natten inser sjuttonåringen att hennes värmekälla försvunnit. De kristallblå ögonen letar över rummet, men finner bara en snarkande Zihao och en gullig Joshua. Med en liten grimas ställer hon sig upp, jadå, hon tänker leta reda på Yaosu. Hon vill se till så att han är okej. I och med att hon inte finner honom i rummet går hon in till badrummet, där hon finner pojkvännen alldeles skakig, men i sin tvåbenta form. Hayley skyndar sig med att snappa upp täcket de legat under och går in till honom. Snabbt lindar hon in honom och drar honom intill sig. Förhoppningsvis kan det få honom att slappna av och få mer värme.
"Hur är det med dig? Var skiftningen värre nu?" Undrar hon och stryker bort den mörka luggen från hans ögon.

Yaosu hade inte hört Hayley lämna sängen och därför blev han minst sagt överraskad när hon svepte in honom i täcket och drog honom intill sig. Det var helt enkelt inte någonting han förväntat sig och till en början stelnade han till. Däremot dröjde det inte länge förrän han slappnade av och vilade huvudet mot en av den yngre flickans axlar. Hade han väckt henne under förvandlingen? Eller hade han kanske lämnat ett gapande, kallt hål efter sig? Pälsen var ju trots allt ganska varm och det hade nog märkts ganska tydligt när den helt plötsligt inte var där längre.
”Det är ingen fara..jag har bara lite ont i revbenen och ryggen”, svarade tjugoåringen och hostade till. ”Och jo, den var riktigt jobbig den här gången. I alla fall om man jämför med den där gången jag inte ens vaknade”. Den äldre skrattade svagt till, men ångrade sig genast. Revbenen kanske inte var brutna, däremot hade de helt klart fått sig en rejäl smäll. En grimas strök sig över ansiktet på honom och han lyfte lite på huvudet, så att han kunde se flickvännen i ögonen. Hennes underbara, kristallblå ögon.
”Med dig då? Gör de fortfarande ont?” Frågade han tyst och lät fingrarna glida längsmed en av armarna på henne. ”Jag tänkte inte på det igår, men det finns någonting vi kan pröva som gör att de läker snabbare..det brukar åtminstone hjälpa för mig”, berättade Yaosu fortsättningsvis och började gnaga sig självisk underläppen. Inte för att de skulle få ärren att försvinna, men kanske det kunde hjälpa lite?

När pojkvännen vilar sitt huvud mot hennes axel börjar hon försiktigt att massera hans hårbotten. Hayley har gett honom massage över hela kroppen innan, men kanske det skulle behövas nu också. Hans kropp har gått igenom hemska skiftningar, det är både smärtsamt och antagligen inte hälsosamt för musklerna. Det är väldigt svårt att se honom gå igenom all den här smärtan utan att hon kan göra något för att hjälpa. Hon önska verkligen hon kunde göra något.. känns nästan lite patetiskt att inte kunna hjälpa på det här sättet.
"Jag tror inte på att du har lite ont, vi måste gå till madam Pomfrey med dig, om inte hon kan komma hit.." sjuttonåringen svamlar lite. Det är uppenbart för henne att han har väldigt ont, då han inte kan skratta eller hosta utan att få ont som det verkar som. Med ett nästan brustet leende lämnar hon en kyss på hans panna. Hon är noga med att vara försiktig med honom, inge krama för hårt eller klamsa med masseringen. Hennes egna sår känns nästan töntiga i jämförelse med hans.
"Inte särskilt faktiskt, salvorna hjälpte väldigt mycket! De kommer väl sluta värka om en stund, men det är ju bara att ta på mer.." försäkrar Hayley och lämnar ytterligare en kyss över pannan på honom. Ögonen blir däremot ännu större när Yaodu nämner ett annat sätt. Att sluta ha ont skulle vara super.. och tja, att få ärren att lugna ner sig lite skulle vara väldigt fint. Just nu är de tjocka och stora, man kan nästan se att det är klor som skapat det. "Jaså? Vad är det för något?"

”Det är ingen fara, Hayley”, försäkrade tjugoåringen och betraktade Hayley med samma lilla bleka leende över läpparna som innan. Han menade det verkligen, det var ingen fara. Nu hade det aldrig varit riktigt så illa, men några ömma revben och blåmärken över ryggen klarade han definitivt av. Och madam Pomfrey skulle säkert titta förbi någon gång senare under morgonen, efter att alla i sjukhusflygeln fått frukost. Inte för att hon skulle kunna göra något, utöver att ge honom smärtstillande då.
”Har du glömt att jag släpade mig igenom nästan två år av botar-utbildningen?” Fortsatte han med ett höjt ögonbryn och log aningen bredare. Massagen över hårbotten var behaglig som alltid, men mest av allt gillade han hur hon tog hand om honom. Först täcket och sedan massage som pricken över iet.
”Men om du verkligen vill att jag ska gå till madam Pomfrey så gör jag det, om du lovar att följa med”, konstaterade Yaosu efter en liten tystnad. Det kändes bra att veta att salvorna åtminstone hjälpte med smärtan för flickvännen. ”Du vet den där gången efter att jag spydde upp elixiret? En blandning av silver och diverse kryddor brukar kunna hjälpa såren att läka bättre..det finns en burk med sånt inne på Poppys kontor”, förklarade han därefter och försökte fånga hennes blick. ”Kletade på det efter den gången och..tja, såren var ganska rejäla men det här var allt som blev kvar permanent.” Den äldre lyfte lite på täcket och drog några smått darrande fingrar över ett av smalbenen. Det enda man kunde urskilja som avvikande var små, ljusa strimmor som sträckte sig över huden. Mer än så var det inte.
”Det sägs att silver är farligt för varulvar, mugglare har i alla fall fått för sig det. Och även om det inte är sant så är det sant att den där blandningen av silver och andra läkande örter hjälper att behandla sår från oss.” Det där sista orden fick en grimas att stryka sig över ansiktet igen.

Nej, det har Hayley faktiskt inte glömt. Hon tänker faktiskt nästan regelbundet på det där, hur pojkvännen blivit så dåligt behandlad och inte kunnat fortsätta med sin dröm. Nu ledde det till att de två träffades, så bara negativt är det inte.. men hon är fortfarande arg på dem. Helt ärligt skulle hon nog ge personerna som förbjudit honom en käftsmäll eller två.
"Om vi säger så här då, vi väntar på att madam Pomfrey kommer hit, det känns säkrast så, annars kommer nog alla elever börja undra. Om hon inte kommer går vi dit, okej? Du kanske kan ta lite av salvan? Det har hjälpt med smärtan för mina sår.. borde väl funka på dig också?" Funderar sjuttonäringen, medan de kristallblå ögonen glider ner till smalbenen, där man kan finna små ljusa strimmor. De ser betydligt bättre ut än hon trott, och kanske den där röran skulle göra ärren bättre.
"Det skulle jag gärna prova, om det går.." när Yaosu grimaserar över sina egna ord gör det ont i bröstkorgen på henne. Hon vill inte se honom så kritisk över sig själv eller åkomman han har. Sjuttonåringen lyfter hans huvud en aning och lutar sin panna mot hans.

Jo, kanske det var bäst att vänta och se om skolsystern kom och gjorde ett litet ”hembesök” senare under morgonen. Där och då var ju klockan inte mer än fyra, så det skulle nog dröja ytterligare några timmar. Men det var som sagt ingen fara, tjugoåringen skulle utan tvekan överleva tills dess. Hayley hade haft väldigt rätt om det där med att folk skulle börja undra, det var bara Yaosus lilla hjärna som var ofantligt seg för stunden. Han hade liksom totalt glömt bort att deras förhållande inte fick komma ut, för att inte tala om det faktum att han även lyckats glömma bort att han var lärare på skolan. Jösses, alla förvandlingar hade tydligen stekt hans hjärna rejält.
”Nej, nej”, började den äldre i protest och skakade nästan omärkbart på huvudet. ”Jag ska inte ta någon salva från dig, den är ju till för att behandla din smärta”, fortsatte han och tog sig långsamt upp på benen, fortfarande med täcket svept runt sig. När han väl stod upp sträckte han ut en hand mot flickvännen och nickade bort mot Joshua och Zihaos madrass, där de båda två låg och sussade sött.
”Jag gissar på att Joshua har allting som behövs i sin väska, vi kan åtminstone fråga honom..eller vi kanske borde vänta? Det är så tidigt på morgonen och jag vill inte störa dem”, rabblade Yaosu på och rynkade på ögonbrynen. Det fick förvånansvärt bra att stå upp, men fy fan vad mycket värre ryggen och revbenen kändes. Ansiktet blev betydligt blekare än det varit innan och handen han höll ut började sakta men säkert darra igen. Åh jo, det hade varit en dum idé att ställa sig up..men han ville inte sitta på badrumsgolvet för resten av livet.
”Vill du hjälpa mig till sängen innan jag kollapsar?”

"Yaosu.. snälla? Salvan räcker till oss båda, och det kan lugna ner dina sår tills madam Pomfrey är här.. låt mig hjälpa dig lite," viskar Hayley och stryker fingrarna över de mörka lockarna. Som sagt så har hon haft ångest över att hon inte kan hjälpa sin pojkvän, och nu när hon har salvan så kan hon få honom att må lite bättre. Han har tagit hand om henne innan, och hon väldigt gärna göra det till honom också. När Yaosu sedan ställer sig upp och sträcker fram en hand mot henne kommer hon snabbt upp på fötter bara för att försiktigt slingra armen om hans midja. På så sätt kan han stödja sig mot henne.
"Tro mig, Joshua skulle skälla på oss om han fick reda på att vi väntade istället för att fråga honom," ja, vännen är duktig på att ta hand om folk. Han har allt i sin väska, och han skulle mycket hellre bli väckt för att ge ett godkännande så att de kan rota i hans väska, än att låta någon vara i smärta för länge. "Klart jag hjälper dig!" Hayley tar några försiktiga steg mot sängen medan hon försöker hjälpa Yaosu att komma fram. Stackarn.