The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Kapitel 62
Märkliga sammanträffanden
Juni 1977

Anledningen till att Sirius inte brydde sig så mycket, kom han på efter ett tag, var att det inte hade varit en överraskning. Remus ord från uppehållsrummet hade inte betytt någonting. Det som betytt någonting var att han faktiskt hade rätt, att Sirius och Remus inte var ett par längre, och att de inte hade varit det på veckor.

Med andra ord var det inget dramatiskt som hade hänt, och Sirius hade allvarligare saker att oroa sig över.

’’Hallå där!’’ sa en röst plötsligt. Sirius snurrade runt.

’’Var har du varit?’’

’’Tog en promenad. Behövde tänka.’’ James gick fram emot honom med händerna i fickorna och ett urlöjligt flin. ’’Lily vill ha mig tillbaka.’’

’’På riktigt? Det är toppen, Taggis’’, sa Sirius och log medan han försökte tränga bort sina egna, och alldeles för många, tankar.

James däremot, slutade le på ett ögonblick.

’’Du visste redan.’’

Sirius ryckte på axlarna. ’’Jag tänker inte ens försöka spela för dig. Det kommer inte funka, eller hur? Jag lämnade precis Lily, Peter och Remus i uppehållsrummet. Hon berättade.’’

’’Vart ska du?’’

’’McGonagall.’’

’’Just det. Mystiska samtalet.’’

’’Så mystiskt vet jag inte om det är’’, sa Sirius och fortsatte gå. James sprang efter honom. ’’Jag har inte skött skolan på sistone.’’

’’Har du någonsin?’’

’’Brukar kunna prestera ändå. Har varit ofokuserad.’’

’’Inte konstigt’’, sa James. ’’Med allt som pågår, med mamma, med Regulus, med Mån -’’

Sirius stannade och snurrade plötsligt runt så häftigt att James gick in i honom.

’’Säg inte hans namn!’’

’’F’låt’’, sa James, överväldigad över Sirius våldsamma svar. ’’Jag visste inte… det är alltid så svårt att… ena sekunden hatar du honom och vill aldrig mer ha med honom att göra, andra sekunden vill du bara skydda honom och ha tillbaka din bror…’’

Sirius bestämde sig för att låta James fortsätta tro att det var Regulus namn som orsakat reaktionen, och fortsatte gå utan att svara.

’’Aha’’, sa James snart. ’’Det var inte Regulus du reagerade på.’’

Fan ta dig och dina jävla tankeläsarförmågor, tänkte Sirius och svarade inte.

’’Jag kan inte hjälpa det’’, sa James som om han bokstavligen talat läst Sirius tankar, ’’jag känner dig för väl.’’

James visste innerst inne att om det hade varit någon annan hade Sirius snäst iväg dem vid det här laget, eller kanske till och med fyrat av en och annan besvärjelse för att göra sig kvitt dem. Men för att det var James, så lät Sirius honom hållas - oavsett hur dåligt humör han var på så lät Sirius honom springa två steg bakom som en svans och läsa hans tankar allt han ville, och James uppskattade det.

Till sist blev James andfådd, och gjorde en ansats att greppa Sirius axel för att få honom att sakta ned.

’’Du. Hallå. Nu då? Nu måste någonting ha hänt. Mellan er två. Du var inte så här känslig innan.’’

’’Nej’’, sa Sirius.

’’Nej på vad? Nej på att någonting har hänt eller nej på att du inte var så här känslig innan?’’ sa James och förblev utan svar. ’’Jag förstår inte.’’

’’Vad är det du inte förstår?’’ sa Sirius.

’’Du… du…’’

’’Jag vad?’’

’’Det är ju ER det handlar om. Dig och Remus. Det är därför jag inte förstår. Så många hinder som ni fick korsa för att vara tillsammans. Bara det faktum att ni båda är killar och det… det är inte alla som accepterar det. Och sen att det är Remus. Han kramade oss inte ens förrän tredje årskursen, kommer du ihåg det? Och vi hade aldrig sett honom utan tröja förrän första gången vi var med under hans fullmåneförvandling. Han gömde sig jämt. Gör fortfarande, ibland. Du går honom på nerverna men han förlåter dig. Han såg dig gå från tjej till tjej men till slut så var det självklart att det skulle vara ni två. Jag tänkte helatiden att jävlar, de två - ’’ James tog en paus och andades. ’’ - de två måste vara så helvetes jävla kära i varandra så att det finns inte. Och det kan inte komma någonting emellan dem.’’

’’Känslor dör ut’’, sa Sirius.

’’Jag vet’’, sa James, ’’men jag tror inte det skulle hända mellan er.’’

’’Ingen tror att det kommer hända dem’’, sa Sirius, ’’men det händer nästan alla. Förr eller senare.’’

’’Okej’’, sa James, ’’så titta mig i ögonen och säg att du inte har känslor för honom.’’

Sirius himlade med ögonen och fortsatte gå. ’’Jag behöver inte bevisa någonting för dig.’’

’’Sluta slösa på min tid, Tramptass’’, sa James uttråkat. ’’Om du nu ska ljuga för mig kan du väl åtminstone göra det trovärdigt.’’

’’Men vad tror du själv?’’ sa Sirius. ’’Han och jag har varit vänner i snart sex år. Vi har gått igenom mer än de flesta vänner går igenom under en livstid. Jag älskade honom i år innan vi var tillsammans, det vet du. Peter sa det också. Och vi var tilllsammans i månader. Han kommer alltid att vara speciell. Men det betyder inte att vi borde vara tillsammans.’’

’’Det betyder då säkerligen inte att ni INTE borde vara tillsammans’’, sa James. ’’Och du vet att Remus kände detsamma för dig. Kommer du ihåg var det var för skakande liten stackare som vi träffade på Hogwartsexpressen första dagen?’’

’’Han hade aldrig träffat jämnåriga i hela sitt liv’’, försvarade Sirius honom automatiskt.

’’Jag vet’’, sa James. ’’Jag kommer inte ihåg allt, det är så länge sen nu. Men det kändes som att ju mer han började lita på dig, desto mer växte han. Desto säkrare blev han i allt. Du vet att han var den han litade mest på. När du trodde på honom, det var då han vågade.’’

’’Det är inte sant’’, sa Sirius.

’’Jo, det är det’’, sa James. ’’Han höll sig närmast Peter, för att Peter var lika blyg och oerfaren på det mesta som han själv var. Men han litade alltid mest på dig.’’

En osynlig hand vred om i Sirius mage igen när de pratade om gamla minnen.

’’Vi andra fick inte röra honom’’, sa James, ’’kommer du inte ihåg hur Remus avskydde när folk rörde vid honom? Sen kom jag in i sjukhusflygeln den där dagen och han satt uppflugen i sin sjukhussäng med armarna kring dig och han såg så liten ut men han litade på dig helt trots att du såg helt chockad ut över förtroendet. Och efter att vi fick reda på hans hemlighet, när han var färdig med att skrika och få panik, vem var det han gick till när han lugnat ner sig?’’

’’Du drar bara upp exempel’’, sa Sirius, ’’det kan jag också göra, med dig eller Peter.’’

’’Jag tror inte det, Tramptass’’, sa James, ’’men jag kan inte tvinga er att bli tillsammans igen. Jag är bara förvirrad. Är det bara slut nu? Var det här allt, liksom?’’

’’Kanske det var det’’, sa Sirius och stannade upp då han nått McGonagalls arbetsrum. ’’Jag måste gå nu.’’

’’Jag väntar här’’, sa James. Det var ingen fråga.

Sirius svarade inte, utan gick in på McGonagalls kontor.

’’Mr Black’’, sa hon, men hennes ton var mjuk, inte sträng som den vanligtvis var när hon yttrade hans efternamn. ’’Stäng dörren bakom dig, är du snäll?’’

’’Walburga har dött’’, konstaterade Sirius omedelbart.

’’Förlåt?’’

’’Walburga har dött’’, sa Sirius igen. ’’Hon, min mamma. Det är därför ni bad mig komma in och därför ni inte är arg, eller hur?’’

’’Ingen har dött, Sirius’’, sa McGonagall lugnt. ’’Även om jag hörde på andra vägar att hon är sjuk. Jag beklagar. Och ingen är arg på dig.’’

Sirius ryckte på axlarna. ’’Vad ville ni prata om, då?’’

’’Sätt dig ner’’, sa hon, och han blev mer och mer nervös för varje sekund, men han gjorde som hon sa. ’’Professor Snigelhorn berättade för mig att Mr Lupin varit och frågat om din bror, Regulus. Därför misstänker jag att du redan lagt märke till hans försvinnande.’’

Om inte McGonagall nyss uttalat orden ’ingen har dött’, hade Sirius nog kräkts nu. Nu var det bara nära.

’’Jag har inte sett honom på några veckor, professorn.’’

’’Han åkte hem för att hälsa på din mor’’, sa McGonagall. ’’Det var vad han sa, i alla fall. Jag fångade honom i korridoren och frågade om jag inte skulle be dig åka med honom, men han bad mig att inte göra det eftersom du redan var bortrest i och med Mrs Potters död, och att du säkert var upprörd. Han lovade att skriva till dig så fort han kom fram.’’

’’Det gjorde han aldrig’’, sa Sirius kort.

’’Det har gått flera veckor nu’’, sa McGonagall, ’’och han sa att han behövde två dagars ledighet, inte mer. Alla ugglor vi skickat till honom har kommit tillbaka med breven. Vi vet inte var han är någonstans.’’

’’Jag vet inte heller.’’

’’Sirius, jag vet att din och din brors relation är… komplicerad. Men om du vet någonting, eller kan tänka på någonting, så är det väldigt viktigt att vi får reda på det. Har du någon som helst aning om var han skulle ha tagit vägen någonstans?’’

’’Oavsett vad jag tycker om min bror så vill jag honom inget ont’’, sa Sirius. ’’Jag hade sagt till er om jag visste någonting, professorn. Och jag säger till om någonting dyker upp.’’

McGonagall tittade på honom över glasögonbågarna men såg ut som att hon litade på honom.

’’Jag förstår’’, sa hon, och lät aningen hjälplös då Sirius uppenbarligen varit lärarstabens sista hopp för att lokalisera sin försvunne elev. ’’Så det finns ingenting att gå på? Förändring i beteende innan han försvann? Någon som kan veta någonting?’’

’’Snape är också borta’’, sa Sirius i samma sekund som det slog honom.

’’Ursäkta?’’

’’Snape’’, sa Sirius medan insikten sjönk in allt djupare. ’’Han är också försvunnen.’’

McGonagall sa ingenting.

’’Men det visste ni ju redan’’, tillade han när han insåg att det måste stämma. ’’Ni tror inte att det är ett sammanträffande, va? Är det några fler som försvunnit? Några Slytherinare? Kanske Voldemort har sommarläger för nyvärvade.’’

’’Mr Black - !’’ sa McGonagall och ställde sig plötsligt upp. ’’Jag bad dig inte komma hit så att du kunde kasta horribla anklagelser på mina elever. Jag behövde information vad gällde Regulus fall endast, och om du inte vet någonting, så får jag så vänligt tacka dig och be dig att gå.’’

’’Jag är hans bror!’’ sa Sirius och innan han tänkt efter vad han gjort så ställde han sig upp. ’’Och ingen sa till mig förrän nu att han var försvunnen! Att ugglorna inte kommit tillbaka! Att han inte är den enda som försvunnit!’’

Professorn insåg att han hade rätt, och slöt ögonen i några sekunder för att samla kraft.

’’Tror du att han kan ha anslutit sig?’’ sa hon rakt ut.

’’Jag vet inte’’, sa Sirius med en skrämd ton. ’’Jag tror inte det. Jag vet att våra föräldrar ville, men han skulle inte…’’

’’Det återstår att se’’, sa hon bistert. ’’Jag håller dig uppdaterad, om det är det du vill.’’

’’Tack, professorn’’, sa Sirius. ’’Ledsen att jag inte kunde bidra med mer.’’



***

De fyra marodörerna stod på den stora bron igen. Imorgon var det hemfärd, och vädret var precis som det skulle vara när sommaren drog igång.

’’Ett år kvar’’, sa Peter. Han och Remus satt på brons golv och lutade sig tillbaka för att ta skydd från solen. ’’Det är helt galet.’’

’’Sen är det dags att dra ut i hårda världen’’, sa James, som satt vänd emot dem, uppflugen på räcket på ett sätt som de allra flesta hade bedömt som idiotiskt farligt. Sirius stod bredvid honom, med ryggen mot de andra, och tittade ut över utsikten som han alltid saknade i samma sekund som han åkte. ’’Med Voldemort. Och kriget. Jag kan inte vänta. Han kommer bli så fet-besegrad i samma sekund som vi fyra springer fria där ute.’’

Remus och Peter skrattade. Sirius sa ingenting.

’’Tänk när vi lämnar det här stället för gott’’, sa James och såg sig omkring. ’’Jag kommer aldrig att bli mig själv igen. För att inte tala om Hogwarts. Det kommer inte att bli sig likt.’’

’’Tänk hur mycket McGonagall kommer sakna oss’’, sa Peter sarkastiskt.

’’Precis’’, sa James som inte uppfattade ironin.

’’Min bror är en dödsätare’’, sa Sirius från ingenstans och tre blickar vändes mot honom. Han själv förblev vänd mot solen och utsikten, men han fortsatte prata. ’’Jag tror det, iallafall. McGonagall frågade mig om jag visste någonting. Snape är också borta.’’

’’Åh, Tramptass, det kan vara ett sammanträffande’’, sa James, även om han hade svårt att tro på det själv.

’’Mm’’, sa Sirius, och nu undrade James hur han själv kunde missat alla tecken på ett totalt krossat hjärta som lyste i Sirius ansikte. ’’Kanske.’’

James vände blicken mot Remus, som hade en bekymmersrynka i pannan och blicken fäst på Sirius bakhuvud. James stirrade på honom med ögon som betydde ’gör någonting, då!’ och Remus svarade med ögon som betydde ’vad vill du att jag ska göra?’ så James gav upp och vände åter sin blick mot Sirius.

’’Jag har lovat dig att jag ska hjälpa dig att hitta honom’’, sa han.

’’Du behöver inte hålla det löftet’’, sa Sirius.

’’Men jag tänker hålla det ändå.’’

’’Gör inte det. Jag vill inte veta längre.’’

’’Men om han inte har anslutit sig, då?’’ sa James. ’’Vi kan inte basera det på att Snape också har försvunnit. Lily sa att oavsett hur Snape beter sig så tror hon inte att han skulle göra det heller. Regulus har chockat oss innan, eller hur? Han må ha fucked up värderingar som lyser i grönt och silver, men han har visat på ett hjärta av guld, som sin bror.’’

Sirius hade tappat sin förmåga att prata, så han nickade bara. Sen vände han sig till sist om och såg sig omkring. De brukade komma hit helatiden, men med åren hade det blivit mer sällan. Senaste gången han varit här hade han och Remus hade suttit ihopkurade där Remus satt nu, och Sirius hade viskat till honom. ’’Fan, Lupin’’, hade han sagt. ’’Jag är kär i dig. Jag vill kunna berätta det för dig varje dag. Jag vill kyssa dig utan att bry mig om någon ser oss. Varje jävla dag.’’ Och Remus hade kysst honom och sagt att han var på, och det hade varit en av de lyckligaste dagarna i Sirius liv. Nu, när han tittade på den trötta pojken som vänt bort blicken igen, kändes det som en evighet sedan, och trots att bara ett par månader passerat så såg han mycket äldre ut. När Sirius studerade de andras ansikten insåg han att det inte bara var fallet med Remus - de senaste månaderna hade gjort fyra glada, stolliga tonårspojkar till fyra hjärtekrossade, rädda, vuxna män, medvetna om den helvetes framtid som komma skulle.

Och i det ögonblicket, visste Sirius att de var förändrade för alltid.

Så otroligt bra. Verkligen!

OMG!!!!!!!!!!!

Så JÄTTEBÄST!

åååååh du är såå braaaa

Fantastisk!!

Åhh, tack alla! Tycker det är såå kul när ni kommenterar verkligen, that is what keeps me going, särskilt när ni kommenterar innehållet och handlingen så fortsätt gärna med det! :* Mer kommer förmodligen ikväll!

Älskar verkligen denna ♥

Kapitel 63
Hemresa
Juni 1977

På Hogwartsexpressen dagen därpå var saker och ting som vanligt. Samtliga vänner bestämde sig individuellt för att göra en ansträngning och se till att deras sista dag tillsammans innan sommarlovet blev munter och glad istället för att spegla resten av året som passerat.

’’ - och ni måste komma och hälsa på!’’ sa James ivrigt. ’’Min pappa är bortrest sista veckan i juli. Plugga inte för mycket nu, pojkar! Vi kommer ha hela året på oss.’’

Kupédörren öppnades och Lily steg in.

’’Åh, vad jag kommer sakna er, idioter’’, sa hon när hon såg sig om och iakttog scenen. ’’Får man sätta sig en kvart eller?’’

’’Slå dig ned’’, sa Remus som den senaste halvtimmen kämpat med att INTE ta upp en tidning eller bok bara för att ha någonting att göra, och nu var glad att ha Lily att fokusera på istället.

’’Jag får väl träffa er i sommar?’’ sa hon, och James tänkte på hur bisarr scenen hade varit om den utspelat sig för ett år sedan. Hon tittade särskilt på honom. ’’Snälla?’’

Han log. ’’Det kan vi säkert lösa. ’’

Hon log tillbaka. ’’Har ni några planer för sommaren?’’

’’Jag ska till Italien med min mamma nu i en vecka så fort fullmånen är över’’, sa Remus. ’’Det var jag som drev på det. Jag tror det är bra för henne att komma iväg. Svårt att utläsa hur hon mår över brev, men bra är det nog inte.’’

’’Vi ska ha mugglarsläktingar på besök’’, sa Peter. ’’Så ingen konstig ugglepost eller uppdykande ur vår brasa, okej?’’

’’Okej, okej’’, sa James som om han aldrig skulle få för sig att dyka upp i sina vänners vardagsrum genom brasan.


’’Jag ska till honom’’, sa Sirius och nickade mot James, ’’men jag tänker börja leta efter en egen lägenhet. Så det kommer ju att ta sin lilla tid det också.’’

’’Vad ska du göra själv, Evans?’’ sa James.

’’Åh’’, sa Lily. ’’Min systers pojkvän ska bo med oss i vår sommarstuga några veckor.’’

’’Sommarstuga? Var?’’ sa Sirius.

’’Isle of Wight’’, sa Lily. ’’Vi är där några veckor varje sommar. Jag åker dit ibland och skriver.’’

’’Det går ju färjor raka vägen till Southampton från Isle of Wight!’’ sa Sirius.

’’Ni får väl komma och hälsa på då’’, sa Lily med glimten i ögat. Sen öppnades dörren och Lilys vänner steg in. Det blev trångt i kupén, men desto mer hemtrevligt.

Marlene, som fortfarande var god vän med Sirius, slog sig ned bredvid honom och svingade upp benen i hans knä medan hon rotade efter en lakritsstav i sin ficka. Han reagerade inte så mycket. Efter att de båda slutat med sina sexsessioner och Sirius blivit tillsammans med Remus hade Sirius kommit till henne och bett om ursäkt. Till svar hade han fått ett leende med ett ’Ärligt talat, Black, om jag trodde att du var helt straight, tror du inte att jag hade undrat varför du aldrig föll för mig?’ och deras vänskap hade sedan gått tillbaka till att vara var den alltid varit: avslappnad, inte särskilt djup, och hur härlig som helst när man bara ville vara. Marlene var som en kvinnlig version av Sirius, och de båda hade alltid varit bekväma med varandra, vilket ledde till att folk trodde att de var ’’en grej’’ långt innan de ens var det.

Lily hade slagit sig ned framför Remus och lutat sig mot hans ben för att göra plats åt Mary på sätet, och kände plötsligt att han spände sig något när han lade märke till Sirius och Marlene.

Kupén fylldes av härligt småprat och Remus själv fastnade i en konversation med Mary, som tydligen spenderat samtliga somrar i Italien.

’’Toscana på sommaren’’, sa hon. ’’Fantastiskt val. Ska ni göra några utflykter, åk till Siena.’’

’’Inte Pisa?’’

’’Pisa är också fint, men ingenting mot Siena. Där finns en misslyckad byggnad och god glass, liksom. Sen finns inte så mycket mer.’’

’’Ska komma ihåg det’’, sa Remus och log.

’’Ska du vara där hela sommaren?’’

’’Bara första veckan.’’

’’Aha’’, sa hon, ’’är det omöjligt att jag får träffa dig någon gång sen då?’’

’’Absolut inte’’, sa Remus. ’’Du bor ju så nära. Vi kan väl käka lunch när jag kommer hem? Diskutera min upplevelse av Siena.’’

’’Gärna’’, sa Mary och sken upp. ’’Du har mugglartelefon, va?’’

’’Jadå’’, sa Remus, drog upp ett litet anteckningsblock ur sin ficka och rev loss en bit papper. ’’Här. Krafsa ner ditt nummer bara.’’

Mary log, sträckte sig efter en penna i sin handväska och skrev ner sitt telefonnummer innan hon gav tillbaka lappen till Remus. Sen tittade hon mot Elizabeth.

’’Ska vi leta upp godisvagnen, eller vad säger du? De där pumpapastejerna verkar lockande nu.’’

Elizabeth nickade och de båda försvann ut från kupén. Remus tittade på Marys snirkliga siffror i några sekunder och lät sedan lappen falla ner i hans ficka innan han insåg att kupéns övriga invånare stirrade på honom med uppspärrade ögon.

’’Vad?’’ sa han oförstående.

’’Mary?’’ sa James.

’’Vad?’’ sa Remus igen. ’’Jag trodde att vi gillade Mary?’’

’’Åh, vi gillar Mary’’, sa Lily, ’’vi trodde bara inte att du GILLADE Mary.’’

’’Jag GILLAR inte Mary’’, sa Remus. ’’Det är väl bra för mig att få träffa någon förutom min deprimerade mamma i sommar? Ni alla bor så långt bort. Det är en kvarts tunnelbana mellan Mary och mig. Hon har vänner i Cardiff, vi har sprungit på varandra där innan, faktiskt. Vi tog en kaffe för några somrar sedan. Det var jättetrevligt.’’

Ingen sa någonting.

’’Jag tänker inte försvara mig’’, sa Remus. ’’Jag har känt henne i sex år. Det är inte mer än vänskapligt.’’

Fortfarande var det ingen som sa någonting.

’’Vadå?’’ fortsatte Remus. ’’Tror hon det?’’

’’Åh, Lupin, kom igen’’, sa Marlene. ’’I samma sekund som du fått hennes nummer gick hon ut med Liza.’’

’’De var sugna på pumpapastejer, sa de ju.’’

’’Eller så var de sugna på att diskutera din reaktion på den invit Mary nyss gjorde, som de båda två - inte bara dem, faktiskt, planerat i detalj.’’

Remus såg på Lily som nickade skyldigt. Sen kastade han en blick på Sirius, som försökt hitta den perfekta mixen mellan att se berörd och oberörd ut. Han pillade med sitt armbandsur medan han tittade på Marlene för att markera att han lyssnade utan att bry sig allt för mycket.

Remus ryckte på axlarna och sträckte sig efter en chokladbit. ’’Okej, jaja.’’

’’Tänker du fortfarande träffa henne?’’ sa James förbluffat. ’’Även om det är en date?’’

’’Varför inte?’’ sa Remus och tittade mot kupédörren där de båda flickorna försvunnit. ’’Mary är trevlig och smart. Söt är hon också.’’

’’Jag förstår inte’’, sa Peter. ’’Jag trodde du var gay.’’

’’Peter, din idiot’’, sa James, ’’man kan faktiskt gilla båda.’’

Peter tittade på Remus, halvt skamset, halvt nyfiket.

’’Jag är bi, tror jag’’, sa Remus lugnt.

Peter vände sin blick mot Sirius.

’’Du då?’’

’’Titta inte på mig’’, sa Sirius. ’’Jag är lika gay som en regnbåge.’’

’’Det kan jag intyga’’, sa Marlene och fick en kärleksfull smäll på armen. ’’Aj - vadådå? Tro inte att jag inte hörde dig mumla besvärjelser varje gång för att saker och ting skulle funka över huvud taget.’’

Andra människor hade kanske funnit situationen pinsam, men Sirius skakade bara på axlarna.

’’Så går det när man försöker vara någon man inte är’’, sa han bara och tittade ut genom tågfönstret.

De gick av tåget, och vädret i London var lika fint som det varit i Skottland. Peter gav de alla en stor kram och hjärtliga sommarhälsningar innan han satte av mot King’s Cross där hans mugglarmoster väntade - men inte innan han lovat James att dyka upp hos Potter’s sista veckan i juli.

’’Då ses vi efter din resa, då?’’ sa Mary till Remus, log och gav honom en avskedskram. ’’Ha det så bra i Italien.’’

’’Du har mitt nummer’’, sa Lily när det var hennes tur att ta farväl, ’’tveka inte att höra av dig. Och tack - ’’ hon öppnade sin skolväska något och visade honom pappersbunten som låg där ’’ - för förtroendet. Det ska bli jättekul att läsa.’’

’’Schh!’’ sa Remus och drog igen väskan lika snabbt, ’’någon kan ju se!’’

Lily skrattade och lade sina armar kring honom. ’’Jag kommer sakna dig.’’

’’Jag kommer tvinga dig upp till Cardiff’’, sa Remus, ’’vänta bara’’.

James gav Remus en kram medan Lily vände sig mot Sirius.

’’Du och James får ta färjan över, okej? Låt honom inte hångla upp någon annan jävla häxa.’’

När det var dags för Remus och Sirius att ta avsked var det ingen som inte spetsade öronen. I några sekunder stod de som handlingsförlamade, innan Remus log och sträckte fram armarna.

’’Ta hand om dig, va?’’ sa han.

’’Du med, Lupin’’, sa Sirius och gav Remus en kram med vänskaplig dunk i ryggen. För åskådarna var situationen helt bisarr - men de inblandade kunde de inte komma på något sätt att ta farväl som skulle vara mindra underligt.

Remus gick bort till sin mamma, som var uppenbart äldre, smalare, och hade ny paigefrisyr. Själv hade han uppenbarligen växt om henne under månaderna som gått, och fick böja sig ner för att omfamna henne.

’’Hej mamma’’, sa han, ’’vad fin du är.’’

Hope Lupin kramade om honom så hårt att han oroade sig över sitt syreflöde.

’’Åh, vad jag har saknat dig, min älskling’’, sa hon och Remus njöt av att bara stå där och bli villkorslöst älskad för en gångs skull. När hon släppte taget greppade hon tag i hans ansikte och lät sina tummar stryka längs med de ärrade kinderna. ’’Du är så vacker.’’

’’Jag är mycket, men vacker är jag inte’’, sa Remus och himlade med ögonen. ’’Jag har saknat dig också, mamma. Ska vi åka hem nu, vad säger du?’’

’’Ja, ja, jag har förberett middag’’, sa hon. ’’Vill du ta med dina vänner hem?’’

’’De vill väl alla hem till sina familjer’’, sa han och drog upp sin väska på axeln.

’’Sirius, då? Han var så fin mot mig sist han var med dig här hemma.’’

Remus kastade en blick på de två mörka huvudena som stod och omfamnade Mr Potter en bit bort. ’’Sirius och jag har gjort slut’’, sa han utan att slita ögonen från Sirius mörka lockar, och inte förrän i det ögonblicket var han helt säker på att det var över.

’’Åh, älskling. Jag är ledsen.’’

Remus vände sig om. Han log mot sin mor och ryckte på axlarna. ’’Sånt händer.’’

Bäst ♥