~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik log mot Arya och släppte ut ett andetag han inte visste att han hade hållit inne ens. Att ha Aryas tillit får honom att känna sig lätt och tankarna på Freja faller undan för att ge plats för Arya och bara Arya.
"Hjärtat.." andades han ut och han kunde inte hindra sig själv. Han frigjorde sina händer och snirklade sina armar om henne för att dra henne närmre. Hans näsa borrade sig in i mellan hennes nacke och axel, han drog att djupt andetag.
"Jag älskar dig." sade han stillsamt och den där lätta känslan återvände, som om han kunde flyga iväg om inte hon satt i hans knä. Som om jorden inte längre höll honom på plats, bara hon. Du hade rätt mästare... Det är något helt extraordinärt att finna sin Upendora...

Arya - Skogen i Öst
Hon lät honom dra henne närmare sig och fylldes av värme av det han sa. Men när han stack sin näsa mellan hennes axel och nacke kunde hon inte hjälpa att reflexmässigt, hastigt dra sig undan. Men med ett leende på läpparna.
”Det där kittlas!” sade hon och gav honom en lätt putt på axeln.

Men sedan reste hon sig upp på knä, tog ett steg frammåt åt sidan och satte sig i Eriks knä. Hon log och lade armarna om hans hals.
”Men jag älskar dig med din barbar.” sedan kysste honom mjukt på läpparna.

Erik - Skogen i Öst:
Erik hummade mot hennes läppar, ett leende drog i hans mungipor. Han lät armarna slingra sig runt henne, noga med att inte trycka med fingrarna på några ställen som Arya var kittlig (så vitt han visste). Han lutade huvudet lätt bakåt,
"Barbar säger du..." hummade han och återtog hennes läppar med ett nätt nafsande, "jag får väl leva upp till det smeknamnet då." fortsatte han då hans läppar lämnade hennes och han flinade mot henne.

Men han gjorde inget, varken kittlade eller kysste henne. Han bara synade hennes ansikte, försökte lägga var enda liten detalj på minnet.
"Du är vacker." andades han ut och frigjorde en arm för att stryka bort några hårstrån från hennes kind och fästa dem bakom hennes lilla öra.

Arya - Skogen i Öst
”Jag får väl leva upp till det smeknamnet då.”
Arya drog sig instiktivt lite bakåt vid det som Erik sagt. Hon var fortfarande bara klädd i ett par byxor och blev rädd för vad han kunde tänkas hitta på. Kittla henne igen? Hon gav honom en misstänksam blick men han gjorde ingenting, ingenting barbariskt i varje fall.

Han tycktes bara syna hennes ansikte, varje liten millimeter av det. Arya rodnade lätt samtidigt som han strök hennes hår bakom örat och sade att hon var vacker. Hon fnös lätt men kunde inte hjälpa att faktiskt känna sig smickrad. När det var Erik som sa det, betydde det faktiskt något. Hon lutade sig mot honom igen och tryckte sin panna mot hans. Deras nästippar snuddade vid varandra igen.
”Ska du säga.” sade hon med ett leende, men hon kysste honom inte igen utan drog istället sina fingrar genom hans ljusa hår.
”Du berättade inte om den sista braedan.”

Erik - Skogen i Öst:
”Du berättade inte om den sista braedan.” sade Arya medan hennes fingrar drogs genom hans hår. Erik stelnade till. Hans blick slogs ned och hans ögonlock slöts medan han vek huvudet lätt åt sidan. Det var den tredje och sista braidan. Den Erik hade hat och kärlek för. Den braida som vägde tyngst av dem alla. Ett skälvande andetag lämnade hans läppar och hans hjärta började slå hårdare i hans bröstkorg. Det kändes som om hans lungor var lite för små för luften han försökte pressa in i dem. Hans armar gled lite neråt då de hans kropp kändes tyngre.
"Arya..." sade han med sliten röst. Han ville berätta för henne men samtidigt ville han inte det. Den där lätta känslan han hade haft, värmen han hade känt i kroppen och den mjuka stämningen var som bortblåst.

Arya - Skogen i Öst
”Arya...”
Hon rynkade pannan och synade Erik. Vad hade hänt? Så snart hon nämnt den sista av hans tre braidor hade hennes älskade sjunkit ihop som om en tyngd längts på hans axlar. Han satt fortfarande rakt upp men det var som om något mental inom honom sjunkigt ihop. En av Aryas händer gled ner från hans nacke och stannade på Eriks bröst. Hennes tumme störk försiktigt där samtidigt som hon öppnade munnen.
”Erikk? Vad hände?” frågade hon försiktigt, ”du behöver inte berätta om den sista om du inte vill.”

Erik - Skogen i Öst:
Aryas ord lättade inte känslan han nu hade i hela kroppen. Han ville berätta för henne, det var bara så innerligt svårt. Han öppnade sina ögon och stirrade ut i tomma intet efter en kort stund. Lät ögonen vila på en trädstam långt bort från dem. Han visste inte riktigt hur han skulle formulera orden som krävdes, än mindre trycka ut dem från sin mun. Erik kände hur tyngden som drog ner hela hans kropp blev tyngre och tyngre. Det gjorde nästan ont att försöka hålla sig upprätt. Hur länge hade det varit sedan han talade om Hildé? År. Många, många år.

Det dova dunkandet av Friggas hovar hördes och han kände hennes mule mot sin rygg innan det välkända ljudet av hur hon lade sig i gräset bakom honom hördes. Självklart kunde hon känna att något var fel med honom. Han lät henne buffa sin mule mot hans rygg obehindrat, den var alldeles mjuk och att ha Frigga där bakom var som ett extra stöd. Eriks armar omslöt Aryas midja igen och han tryckte sin panna mot hennes axel medan han slöt ögonen.
"Den är för Hildé." sade han genom sammanbitna tänder, "Hon var min syster, innan Briañna fanns."

Orden kändes som stenar i halsen på honom. Han ville formulera sig bättre, ge mer innebörd, förklara mer. Men det var svårt att få ut det. Svårt att andas, svårt att inte låta minnena ta över. Erik kramade Arya ytterligare lite hårdare, omedvetet. Hans händer flexade och han försökte hindra sig själv från att gräva in fingrarna i henne genom att omsluta sina egna armar med dem istället precis nedanför armbågarna. Han greppade hårt och släppte ut ett andetag medan han försökte fokusera på Aryas hud mot hans panna.
"Hon dog. För, för många år sedan. När vi..." Han kunde inte få ut mer utan att bita sin egna underläpp för att hindra den från att darra. Känslorna var så råa, han hade aldrig bearbetat dem och han minns det ur en ung liten pojkes ögon snarare än en vuxen mans - med helt ologiska ögon och allt för mycket skuldkänslor helt enkelt,

Arya - Skogen i Öst
Arya stirrade på Erik. Någonting var uppenbarligen helt fel. Något med den sista braidan tycktes dra ner hela hennes älskade i ett hål och Arya kände sig otroligt dum som inte hade en annning om vad det handlade om. Först stirrade Erik bara rakt ut i tomma luften, till synes inne i sitt eget huvud. Arya satt med rynkad panna och synade oroligt hans ansikteoch skämdes starkt för att hon frågat om den sista braidan i hans hår.

Men sedan lutade sig Erik frammåt. Lade armarna om Arya och lutade pannan mot hennes bara axel. Det hela gjorde Arya mycket oroad. Något var uppenbarligen mycket fel, även Frigga tycktes kunna känna det genom Erik då hon kom och lade sig bakom honom som ett stöd. Men Arya var så vilsen i det hela, hon förstod ingenting av vad som hände. Trots det gjorde hon sitt bästa för att finnas där, trösta och ge stöd till Erik, då han lade sin panna mot hennes axel lade hon armarna om honom och smekte försiktigt över hans hår. Men hon hann inte säga något innan Erik själv yttrat ett fåtal ord.
”Den är för Hildé. Hon var min syster, innan Briañna fanns.”

Aryas hand blev stilla över Eriks huvud. Han hade sagt ”var” istället för ”är” om systern braidan var gjord för.
”Hon dog. För, för många år sedan. När vi...”
Eriks ord dog ut samtidigt som Arya drog ett spänt och skakande andetag. Hon tryckte honom hårdare mot sig och blundade. Trots att hon ville veta vad som hänt, hur systern dött, behövde inte Erik säga mer. Hans ord och sätt var nog för att hon skulle förstå smärtan som var bunden till den sista braidan. Smärtan av att förlora ett syskon, en familjemedlem. Aryas små armar höll ändå destå hårdare om Erik när hon efter en liten stund av kort tystnad svalde och sade:
”Erikk... jag är så ledsen.” hon smekte honom över håret en gång till men lät sedan handen vila över hans huvud i hans hår, ”älskade, du behöver inte berätta mer om du inte vill, förlåt att jag tog upp det... meree pyaar, jag är så ledsen.”

Erik - Skogen i Öst:
"Meree pyaar, jag är så ledsen.” Aryas ord värmde honom, hennes närhet förankrade honom men minnena tryckte sig fram trots att han försökte fokusera på Arya. Han knep ihop sina ögon så hårt han kunde men det kunde inte stänga ute det hans tankar visade honom. Fingrarna grävde sig in i hans egna arm då han försökte hindra sig själv från att trycka Arya hårdare mot sig. Han påminns om vad hon nyss hade sagt, om hennes lilla storlek, antar att detta är ett sådant där tillfälle när hennes lilla form är en nackdel... Han ville krossa henne mot sig för att hålla sig kvar i nuet, men hans massiva armar kunde skada henne om han inte tänkte efter.
"Jag vill, du, du förtjänar att veta." bet han ut. Men i hans huvud spelades bara minnet upp från en av de mest horribla dagarna han genomlevt.

Erik, 13 år. ( Freja 11, Hildé 8 )
"Kom igen!" Frejas skrattade röst ekar över den frusna sjön, Erik springer efter med Hildés lilla hand i sin egna. Hon skrattade när vinden blåste snö i hennes ansikte och Erik log mot henne. Alltid den stolta storebrodern.
"Vi kommer!" ropade han till Freja och hukade sig vid sin syster. Han räckte henne hennes små vita skridskor som han burit över sin axel tillsammans med sina egna. Hildé sätter sig pladask i den fluffiga snön och Erik gör henne sällskap.

Freja var den som först hade fått på sig skridskorna. Hon var redan på väg ut på den tjocka isen när Erik precis hade snörat klart sina egna skridskor.
"Eiik, Eiik knyta!" jollrade Hildé glatt och pekade på sina fötter. Erik skrattade då hon log upp mot honom.
"Du vet, Hildé, snart måste du lära dig knyta själv." Hon nickade så det blonda håret studsade omkring hennes glada ansikte. Hennes kinder rosiga och nästippen var nästan röd från den bitande vinden. Erik satte sig på knä framför henne och placerade hennes fot mellan sina lår innan han snabbt snörade först den ena skridskon och sedan den andra.
"Sådär ja." sade han stolt och lyfte upp Hildé från marken.
"Kom igen då!" ropade Freja från en bit ut på isen.
"Vi kommer!"

Hildé var en naturbegåvning med skridskorna på fötterna, väldigt likt Erik själv. De gled mjukt ut på isen och tog sig bort till Freja som gled runt med den blonda håret i en hård fläta som studsade omkring hennes axlar. De skrattade alla tre medan de åkte runt i stora och små cirklar.
"Eiik, Eiik titta!" jollrade Hildé när hon fick upp farten ordentligt. Erik tvärnitade och klappade händerna medan han tittade på sin syster.
"Bra jobbat Hildis!" ropade han och Freja sprejade ner honom med snö och isflagor då hon stannade precis bredvid honom.
"Freja!" skrattade han medan han borstade av sig. Freja skrattade och petade honom på axeln.
"Tagg!" utbrast hon och Erik flinade då Freja tog sats och försökte ta sig så långt från honom som möjligt. Han satte av efter henne, alltid redo för lite tafatt-lekar.
"Hildé akta! Erik är taggad!" ropade Freja och Hildé satte av i full fart.
"Jag ska ta er!" ropade Erik och de alla skrattade medan de åkte runt på den frusna sjön.

Två timmar senare hade de ingen energi kvar i kroppen, vinden blåste hårdare och det skulle snart mörkna. Erik, Freja och Hildé hade fått av sig sina skridskor och de låg slängda i en hög vid den frusna sjöns kant. De flåsade, var svettiga och kläderna klibbade mot deras små kroppar medan de täcktes av små snöflingor.
"Nehe, vi får nog gå hem nu." sade Erik och böjde sig för att plocka upp alla skridskor, "kom igen, maten är nog snart redo där hemma." fortsatte han. Men Hildé var tydligen inte alls redo att bege sig hemåt. Hon satte av i vaggande löpning ut på isen med hon skrek att hon inte alls ville gå hem för hemma väntade läxor och det var hon inte ett dugg intresserad av tydligen.

"Hildé! Kom igen!" ropade Erik medan han gick efter henne, Freja hack i häl.
"NÄÄH!" skrek Hildé surt och vaggade fram lite fortare mot sjöns mittpunkt. Erik suckade och släppte skridskorna. Det brakade till, ljudet ekade över hela sjön följt av ett muller. Erik stannade upp och såg upp mot himlen. Men molnen var vita och fluffiga - inga åskmoln i närheten.
"Vad var det?" frågade Freja när hon passerade honom. Erik ryckte på axlarna, men det lät verkligen som om det åskade precis över dem. Han såg sig omkring men vinden hade blåst upp ett snödis på den frusna sjön så han kunde inte se så långt.
"Hildé! Kom nu!" ropade han medan Freja passerade honom. Ett nytt brak hördes, denna gången närmre medan mullret blev starkare. Eriks mage drog ihop sig, det var inte muller som hördes. Det var hovar mot den hårda isen.

"HILDÉ!" vrålade han ut men hon var omsluten av snödiset långt bort från honom. Han började springa precis som Freja gjorde framför honom. Ett gnäggande hördes följt av vrålet av en Bergakatt. De skenar! Hovarnas dunder blev starkare, ett brak hördes och sedan det allt för välkända ljudet av sprickande is.
"HILDÉ! FREJA!" Erik skrek deras namn, Frejas ryggtavla blev synlig och Erik ökade farten. De hade tagit sig förbi mitten av sjön och var på väg mot fel strandkant. Men det spelade ingen roll, de var bara tvungna att ta sig av isen.
"SPRING!" vrålade Erik trots att lungorna stretade emot när den siande luften trängde sig ner i dem. Han nådde Freja och passerade henne på jakt efter Hildé. Han såg hennes ryggtavla där hon sprang på ostadiga ben med den för långa klänningen hängandes om benen. Bara några meter till!

"ERIK!" Frejas skrik fick honom att titta bakåt. Under Frejas springande fötter började isen spricka. Han såg hennes vettskrämda blick där hon försökte springa till honom, springa ifrån sprickan.
"SPRING!" skrek han och just då nådde de fram till Hildé. Erik greppade hennes hand och började slita henne med sig, Freja låg hack i häl med den sprickande isen hack i häl på henne.
"ERIK!" skrek Freja då hon föll längre bak, Erik var snabbare trots att han drog Hildé som inte hade någon balans på isen utan skridskorna. Han släppte Hildés han,
"Spring Hildis!" skrek han åt henne och hon fortsatte springa mot stranden som låg där bakom diset. Erik satte av mot Freja, fick tag om hennes hand och han började dra henne medan han sprang mot Hildés håll. Men han kunde inte se mer än några meter framför sig.
"Hildé!" ropade han men hans röst hördes knappt över vinden, den brakande isen och de dundrande hovarna som kom allt närmre - på väg mot samma håll som de var.

Han såg henne, ett par meter fram åt vänster, "HILDÉ!" vrålade han och Hilde vände sig om efter att ha stannat upp. Hon började springa mot dem.
"EIIK! EIIK!" skrek hon och Erik saktade ner med Freja bredvid sig. Han skulle precis släppa hennes hand när Freja avgav ett illvrål och isen delade sig under henne. Erik slöt sin hand hårdare och svingade Freja bort från öppningen i isen, hon kastades genom luften och landade med en duns på den hala isen innan hon gled ut ur Eriks synfält mot strandkanten. Isen gungade under honom och han höll på att falla när Hildés skrik hördes och han såg upp bara för att se henne falla ner på isen, den långa klänningen snavad om hennes fötter och i nästa stund öppnade isen sig under henne, det iskalla vattnet svalde henne och vildhästarna dundrade förbi mellan Erik och henne. De började falla genom isen och Erik försökte hålla sig upprätt medan isen gav vika mer och mer under honom. Tårarna strilade och hans hjärta dundrade medan flocken av hästar passerade. Han kunde inte röra sig. Han kunde inte fly mot säkerhet utan Hildé och han kunde inte ta sig till henne med de skenande vilddjuren emellan dem. Han var fast.

"ERIK!" vrålade Freja från någonstans långt bort och han var lättad att hon var i säkerhet men lättnaden försvann med hästarna. Ett skrämt gnäggande hördes när isen brakade och det följdes av ett plask. Erik kastade sig mot strandens håll och isen där han hade stått öppnade sig och det svarta vattnet blottades. Hans höft gjorde ont från den hårda landningen och tystnaden som lade sig över sjön var öronbedövande då de sista hästarna hade rusat in i skogen.

Erik tog sig upp på fötter, isen gungade lite under honom och hur gärna han än bara ville springa bort till platsen han senast hade sett Hildé var han tvungen att röra sig med kontroll. Isen var instabil och om han brakade igenom skulle han inte ha en chans att ta sig till henne.
"Hildé!?" ropade han men inget svar hördes, "Hildé!" ropade han igen. Isen slutade gunga när han nådde lite längre in mot strandkanten och han satte av i full sprint när han var säker på att isen inte skulle ge vika under honom. Hildés vante låg vid en av de flera vakarna som skapats av den skenande flocken. Eriks blod frös till is i hans ådror och panik fick övertag. Utan att tänka efter kastade han sig mot öppningen och körde ner armarna i det svarta vattnet.

Det var så kallt att det kändes som om han brändes av det. Han fumlade med nävarna i vattnet, det gick inte se något nedanför isen.
"Kom igen..!" vrålade han medan Frejas gråt hördes en bit bort. I nästa stund drog någon honom bort från vaken med hårda grepp om hans anklar.
"NEJ! HILDÉ!" vrålade han och försökte sparka bort vem det än var som höll tag om hans små ben.
"PRINS ERIK!" brummade en mörk stämma och han slutade kämpa då en man passerade honom och dök rakt ner i vaken utan minsta tvekan. Bakom honom fanns en annan man som höll hans ben. Erik kastade blicken mot vaken mannen hade hoppat ner i. Sekunderna kändes om evigheter. Han visste inte hur långt tid som hade passerat när den blonda mannan bryter genom vattenytan med Hildés lealösa kropp i sina armar.

"Nordman!" ropade mannen som höll Erik på plats och mannen med Hildé i sin famn flämtade då han tog sig upp ur vaken.
"Ta dem!" flämtade mannen kallad Nordman, han satte av i sprint med Hildé i sin famn och Erik ville springa efter. Men den andra mannen höll kvar honom.
"Prins Erik, långsamt, långsamt." sade han och hasade sig bakåt med Erik släpandes över isen. De nådde strandkanten och Freja kastade sig mot Erik med rödgråtna kinder och frusna tårar i ögonfransarna.
"Prins Erik," sade mannen som tornade upp sig bredvid dem, Erik såg upp på honom men han var alldeles stum - i chock. Mannens tjocka kappa landade om både Eriks och Frejas axlar innan han utan svårighet lyfte upp dem båda och började gå längs med strandkanten.

Freja grät tryckt mot Erik, Erik var alldeles stel - hans tankar var bara på Hildé och de blå läpparna han hade skymtat i Nordmans famn.
"Erik! Erik!" grät Freja, "Erik förlåt!" grät hon och det fick honom att reagera. För det var ju inte Frejas fel, något av det. Han lade krampaktigt sina stela arm om henne och Freja tryckte sitt ansikte in i hans nacke medan hon grät ljudligt.
"Erik, förlåt, förlåt! Om du inte hade kastat mig i säkerhet hade du hunnit fram till henne!" ylade Freja in i hans axel, Erik kramade henne hårdare medan tårarna började flöda. Mannen som bar dem ökade takten på sina steg när Erik började skaka våldsmat - från köld, rädsla eller chock visste han inte ens själv.

"Prins Erik, vi är nästan där. Håll ut." sade mannen, hans röst var rosslig och mörk. Erik sneglade upp på den rödhåriga mannan med tjockt skägg. Han ville säga något men kunde inte få stämbanden att fungera. Han kunde höra sorlet av människor och en liten stund senare befann de sig innanför portarna. Det var totalt kaos i den stora hallen.

"Rygard!" Mannen som bar dem stannade upp, "Rygard! Erik är han-!" Erik kände igen sin fars röst direkt och mannen som bar dem, tydligen vid namn Rygard, drog bort kappan från deras små kroppar och i nästa stund var Erik begravd i hans fars starka armar. Erik smälte in i den varma famnen och snyftade hejdlöst - men han hann knappt öppna munnen innan han bryskt placerades stående på golvet. Hans fars nävar om hans överarmar.
"Hur kunde du Erik?!" vrålade hans far och Erik frös, "Hildé var ditt ansvar!" fortsatte hans far att vråla. Erik visste inte vad han skulle säga. Han hade försökt rädda både Hildé och Freja. Han hade lyckats med Freja men med Hildé visste han inte.
"Det är ditt fel!" Den ilande brutna rösten kom från hans mor. Erik tittade upp på henne där hon kom stormande från ett annat rum.
"Hon var ditt ansvar! Du skulle ta hand om henne!" vrålade Ariana och Erik började gråta hejdlöst. Freja var vid honom, hon slet i hans fars arm vars hand gjorde fruktansvärt ont då den kramade Eriks överarm.

Viktor puttade undan Freja så hon föll till marken, Erik slet sig loss från hans andra hand och grät hejdlöst medan hans ben skakade under honom. Mitt fel... Mitt fel... Mitt fel..! Tanken ekade i honom och innan hans mor hade hunnit omfamna honom - för hon var ju trots allt glad att Erik var oskadd - sprang han från det kaotiska rummet. Hans föräldrar och Freja ropade efter honom men han gick på ren viljestyrka. Benen förde honom bort från allt, tills han föll ihop i en halmhög i ett utav stallen - långt borta från allt annat. Han greppade sitt huvud, drog i sitt hår för att försöka skingra tankarna, bli av med bilderna av Hildés livlösa kropp i Nordmans armar.

Tårarna flödar från Eriks slutna ögon och blöter ner Aryas axel. Han försöker skingra sina tankar, försöker hålla sig i nuet. Men det är svårt när minnet är så starkt inom honom. Men han vill berätta för Arya, även om det skrämmer honom att låta henne veta att han var anledningen till att hans syster hade dött. Att han inte hade varit snabb nog, inte stark nog för att kunna rädda henne från det svarta vattnet under isen. Tankarna på vad Hildé måste känt sista minuterna av hennes liv gjorde det bara värre.
"A-Arya..." stammade han fram, han snörvlade ljudligt medan han försökte ta in luft i sina lungor.
"Vi, vi hade åkt skridskor, vi lekte på isen..." Han svalde tillbaka tårarna, hans fingrar grävde sig så hårt in i hans armar nu att lite blod hade börjat sippra fram där hans naglar etsade sig djupare.
"Jag hann inte, jag nådde henne inte..." Hans ord var inte sammanhängande, han kunde inte få fram det han ville ha sagt, det han behövde få sagt.

Arya - Skogen i Öst
Han kramade om henne hårt, men det gjorde inte Arya något. Hon förstod inte vad som hände men gjorde sitt bästa för att pussla ihop bitarna Erik stammade ut. Av det lilla han lyckades berätta och som Arya hoppades att hon förstod rätt, verkade det som att systern dött när de var väldigt små. Erik pratade om att leka och något om att han inte hunnit nå henne på något vis. En skräck flammade upp inom Arya tillsammans med tanken om att Erik kanske varit med och sett hur hans syster dött. Kanske sett henne falla ner för ett stup eller ett vattenfall. Men botarna var för otydliga, Arya förstod inte mycket av det Erik sade mer än hur fruktansvärt om det tycktes göra inom honom av att prata om sin systers död.

Arya höll honom ännu lite tightare, hennes små händer och armar kramade om Erik så hårt hon kunde. Den stunden var en av de stunder då hon önskade att hon varit storleksmässigt större. Hon önskade att hon kunde hållet om Erik hårdare, kramat honom tätare och omslutit honom bättre. Men det gick inte, nu var hon så lite som hon var och kunde inte hålla om honom bättre än hon Redan gjorde.

”Älskade...” viskade Arya och smekte honom över håret igen, ”pyaar, det är okej... jag är så ledsen Erikk,...”