Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas såg efter Cleo när hon försvann genom dörren tillsammans med Octavia, och då han stod ensam kvar i rummet gick han åter bort till barnsängen för att se ner på barnet däri. Lille Theodore skruvade lite på sig och öppnade sedan ögonen på nytt. Deras blickar möttes och han kunde se hur ett lekfullt leende spred sig över pojkens ansikte. Han började varsamt rätta till filten som Cleo använda för att stoppa om Theodore och kände då hur en liten hand grep tag om hans finger. Leonidas log, och för första gången på flera månader kände han ett inre lugn. Som att krigaren inom honom hade lagt sig till ro.
Mot sin vilja tvingades han till slut slita sig från pojken och bege sig till sin egen sängkammare. Precis i tid för att på avstånd kunna se hur en av palatsets barnflickor klev in i rummet för att titta till den lilla konungen medan drottningen befann sig på mötet i matsalen.
Leonidas letade fram en passande utstyrsel och började byta om. Halvvägs stannade han till och granskade sin spegelbild. Såg på ärren som sträckte sig över hans atletiska kropp. Redan som barn fick han lära sig att man skulle vara stolt över sina krigsskador. "Det är ett bevis på att du har överlevt" brukade hans lärare säga. Men nu påminde de honom bara om Philip. Om hur han hade sett sin vän vrida sig av smärta och hur hans blick till slut hade kallnat och tynat bort.
/…/
När portarna till matsalen öppnades och drottningen gjorde entré så reste sig tre män från långbordet. De bugade sig djupt för att visa sin respekt och förklarade sedan hur mycket de beklagade hennes makes bortgång. De lät henne sätta sig innan de slog sig ner på stolarna igen och hade snart påbörjat ett samtal om vilken storartad konung Philip hade varit, trots att hans tid på tronen hade varit alldeles för kort. En tystnad spred sig dock över rummet när Leonidas steg in. Genaste blev han iakttagen av flera ögon. Det var trots allt inte många som hade sätt honom under gårdagen eftersom han och Cleopatra hade försvunnit iväg och inte sätts till på hela kvällen.
”Välkommen tillbaka, Prins Leonidas. Det glädjer oss att du är välbehållen. Vi har hört sådana historier”, sade till slut den äldre av herrarna.
Leonidas satte sig på stolen intill Cleo och tog för sig av drycken som stod framdukad på bordet innan han svarade;
”Varför har ni kommit hit?”, frågade han otåligt då han helst inte ville prata om det som hänt under månaderna som han hade varit borta. Hans blick svepte över dem alla, träffade ansikte efter ansikte.
”Vi har kommit för att be dig att ta rollen som rikets nästa kung”, svarade en av männen. Leonidas, som precis var påväg att dricka, stannade med bägaren halvvägs från munnen. Han skrattade till, men när han såg männens seriösa blickar så förstod han att de menade allvar, och hans leende försvann igen.
”Bara fram till att Kung Theodore är gammal nog att ta över, förstås. Vi vet att du stod Philip mycket nära och vi tror att det skulle kunna bevara bandet mellan våra riken”, fortsatte den äldre. Leonidas satt tyst en lång stund. Försökte bearbeta och ta in allt som de just sagt. Till slut öppnade han munnen för att säga någonting och kunde se hur människor lutade sig närmare, som om det skulle få dem att höra hans ord bättre.
”Så ni vill att jag ska styra riket?”, frågade han för att verkligen säkerställa att han hade hört rätt, och de tre herrarna nickade i takt. Leonidas slängde en blick mot Cleo och eftersom ingen kunde se vad som pågick under bordet la han en vilande hand mot hennes ben. ”På ett villkor.. Att Cleopatra förblir drottning”.
Männen tittade förbryllat på honom.
”Men det skulle innebära–”
”Giftemål. Ja, om det är vad som krävs”, avbröt Leonidas. ”Innan kriget lovade jag Philip att om det någonsin skulle hända honom någonting så skulle jag vaka över hans familj. Och det löftet tänker jag hålla”.

Cleo hörde knappt på vad Octavia sa till henne på vägen till matsalen, hon kunde knappt tänka på annat än att Leonidas var tillbaka hos henne igen. Hon gick in i matsalen och satte sig på sin vanliga plats. Lugnet som Leonidas skapat i henne försvann direkt då männen började prata om hennes avlidna make, och känslan av skuld sattes in direkt. Hon nickade lite då och då som svar på deras ord, hade inget att säga då hon höll med. Philip hade varit en otrolig kung. Hon tittade upp när hon såg Leonidas och log svagt, det kändes enklare med honom nära sig. Cleo lyssnade halvt på deras konversation, tyckte inte det lät som något värt att lyssna på tills hon hörde något om äktenskap.
"Vem ska gifta sig?" frågade hon när hon väl tittade bort från tavlan framför sig som hon stirrat på ända sen hon satte sig ner. Hon vände blicken till männen framför sig innan hon kollade på Leonidas, hade missat nästan allt.

Leonidas kunde inte hindra ett leende när han förstod att Cleo hade varit ouppmärksam och förmodligen missat hela konversationen. Han klandrade henne inte, hon hade stått ut med mycket de senaste månaderna.
"Vi ska, Ers Höghet. Om du tillåter det. På sätt förblir du drottning om jag tar över tronen tills Theodore är gammal nog", svarade han och kramade om hennes ben lite extra under bordet. Trots att han var kronprins hade Leonidas alltid haft svårt att föreställa sig som kung. Han hade både sinne och kropp för att vara en skicklig krigare – men kunde han verkligen styra ett rike? Men om det var kravet för att han skulle få spendera resten av sitt liv med Cleopatra och Theodore, så var han beredd att göra sitt bästa.

Cleo spärrade lätt upp ögonen men nickade lite, det var det bästa alternativet för hennes son.
"Nåväl, om Philip ville det." sade hon lugnt och granskade Leonidas. Hon svalde hårt och såg sig omkring, visste inte direkt vad hon skulle göra.

Leonidas granskade Cleo. Såg in i hennes vackra ögon. Det här var deras chans att få vara tillsammans. De skulle kunna umgås utanför sovkammaren, gå runt bland folk, och ingen skulle titta snett på dem eller viska bakom deras ryggar. Leonidas ville inget hellre än att gifta sig med henne, och Philip hade redan givit honom tillåtelse. Så vad stoppade dem?
”Då är det bestämt. Jag kommer att äkta Cleopatra och styra riket”, sa han stillsamt och såg tillbaka mot de tre männen som återigen nickade instämmande.

Cleo tvingade sig själv att hålla en neutral min men hon tog tag i hans hand under bordet. Hon svalde hårt och granskade männen, ville gärna veta när bröllopet skulle bli av.
"När sker det?" frågade hon och kollade på Leonidas. "Jag ser gärna till att det är så snart som möjligt." sade hon och ryckte på axlarna.

Männen bytte blickar, viskade någonting mellan varandra, och såg sedan tillbaka på drottningen.
"Om ni så önskar, ers höghet", svarade den äldsta av dem. "Men det kommer krävas en hel del förberedelser och tänk på alla människor som –"

"Vi behöver inte dem...", avbröt Leonidas. Han ville inte äkta Cleo framför hundratals okända människor – likt hon och Philip hade gjort. Nej, det räckte med ett stort bröllop. Om Leo själv fick välja hade de utfört ceremonin med enbart gudarna som vittnen, utan åskådare. Det var allt han behövde, men visste att riket aldrig skulle gå med på det.

"Jag har redan haft ett bröllop som varit storslaget, det här bröllopet är för min sons skull så att hans tron är skyddad tills han kommit i ålder för att själv ta den så jag hoppas att ni förstår att förberedelser och folk inte är nödvändigt." sade hon kort, såg till att hennes röst var så monoton som möjligt. Hon skulle trots allt föreställa den sörjande änkan, och visst var hon det men själva tanken att få vara med Leonidas gjorde henne för varm inombords.

Leonidas nickade instämmande åt hennes ord och gladde sig åt att de var så likasinnade. Det sista han ville var att folk skulle tro att han försökte överta Philips plats och ett stort bröllop skulle bara väcka större misstankar.
Männen viskade några ord mellan varandra igen. Verkade inte helt överens. Men till slut såg de tillbaka på kungligheterna och nickade.
"Nåväl", sade en av dem. "Bröllopet äger rum om två dagar, och samtidigt gör vi er till rikets nya kung och drottning".
Leonidas kramade om Cleos hand lite extra. Tanken på att han skulle styra Philips rike skrämde honom en aning. Var han ens redo? Philip hade varit en exemplarisk kung som snabbt blivit omtyckt av sitt folk. Visst hade han gjort vissa snedsteg, men vem hade inte det? Själv passade han bättre på slagfältet, med rustning och ett svärd i sin hand.

Cleo kollade mot Leonidas medan männen pratade, det enda hon ville var att ha honom i sitt liv men nu när det väl höll på att ske så hade hon en känsla av obehag i sig. Inget i hennes liv hade någonsin gått så bra, och det faktum att hon skulle kunna kalla Leonidas sin man var alldeles för bra för att vara sant.
"Nå? Är vi klara här nu?" sade hon kort, ville helst till sin kammare och son.