Flowers in the dark [PRS]

Varför skulle han inte vara det? För Hayley är det uppenbart, han har inte gjort något fel än så länge, inte sen lögnerna och det som hänt för drygt ett år sedan. Men det är uppenbart att de inte håller med varandra om dessa saker. Det är väl en av de diskussioner de skulle kunna hålla på med i evigheter, ja nej, ja nej. Det är inte riktigt värt att ta upp det igen, då de aldrig kommer hålla med varandra om det. Men det är lite roligt, de behöver inte tycka exakt samma saker för att gilla varandra. Hon skakar på huvudet åt sig själv, och fokuserar istället på det som blir sagt, samtidigt som fingrarna fortsätter med sin massage i hans hårbotten. De mörka lockarna är precis lika lena som de alltid brukade vara, doftar likadant. Gud vad hon saknat den tre år äldre.
”Du är inte ensam om det, trodde jag skulle klara av det galant också.. men det är betydligt svårare än jag trott. Fick nästan en hjärtattack så fort jag såg dig,” viskar hon med en liten suck, nej Yaosu är definitivt inte ensam om det. Hon hade trots allt åkt hela vägen från New York troende att hon skulle klara av det. Så fel hon haft. Hon har inte riktigt hunnit med att brista än, egentligen hade hon kunnat göra det i duschen.. men det hade varit tidspressande, det hade ju varit personer som väntat på henne. Hur som helst har hjärtat krossats ett flertal gånger den här dagen, och om hon varit ensam hade hon nog också fått en panikattack. Allt pågrund av de förvirrande känslorna hon har för den andre. De kristallblå ögonen granskar ansiktet framför sig, hans fingrar under sin haka känns så behagligt. Känns som hemma. Något hon väntat på i över ett år. Hayley gnager sig i underläppen. Nej, hon är nog lik sig själv, åtminstone utseendemässigt. Förutom gravidmagen och ärren gömda under den långärmade klänningen. Mentalt däremot, gud, hon har förändrats en hel del. Det har nog inte Yaosu kunnat märka än dock, vilket är förståeligt. ”Du är så lik dig själv också.. det gör så ont att se dig, men jösses vad jag saknat dig.” De sitter så nära varandra, och bara att Yoasu nämner en kyss får henne att vilja dra honom tätt intill sig. Det känns så rätt just nu, och hon vill allt det där också. Handen som är nergrävd i den andres hår stannar upp, innan hon försiktigt drar honom intill sig och låter deras läppar möta varandra.

Nåväl, det kändes ganska bra att veta att han inte var den enda som föreställt sig att allting skulle gå som på räls. Nu betydde inte det att det hade varit en korkad förhoppning, men bättre kändes det i vilket fall. Yaosu drog försiktigt på munnen och kände hur musklerna äntligen slappnade av en gnutta. De verkade känna på precis samma sätt - att det gjorde ont i hjärtat när de lade ögonen på varandra men att det samtidigt kändes underbart, att saknaden äntligen lättade eftersom de stod öga mot öga. Hayleys ögon var otroligt vackra, alldeles kristallblå och stora, så pass att man nästan kunde drunkna i dem.
”Jag har saknat dig också”, viskade tjugotvååringen och stirrade hungrigt på de röda, fylliga läpparna. När de sedan kom närmare, vände han naturligtvis upp blicken innan ögonlocken slöt sig och läpparna slutligen möttes. Hur länge hade han inte drömt om detta och hur jävla rätt kändes det inte? Han visste att han inte borde bemött kyssen överhuvudtaget, att Hayley skulle komma att ångra sig senare, men han hade verkligen inte viljestyrka nog att dra sig undan. Så istället bemötte han naturligtvis kyssen med öppna armar, som han för den sakens skull genast slingrade sig runt den yngre flickan. Det kändes lite annorlunda, han hade inte kysst henne eller varit så pass nära henne utan den lilla bullen på magen. Nu var den borta och det kändes udda, även om den varit väck i närmare ett år.
Desto längre läpparna rörde sig i takt med varandra, desto hungrigare blev Yaosu - efter mer. Han ville inte råka göra något som gjorde henne okomfortabel, men på samma gång verkade han inte kunna hålla sig i skinnet överhuvudtaget. Det var helt omöjligt faktiskt och upphetsningen ökade för varje sekund som passerade, vilket förmodligen märktes på flera olika sätt. Till exempel temperaturen på huden, som hettade något alldeles förfärligt.
”Dinà läppar smakar som kokos”, mumlade den äldre och lät händerna glida upp mot Hayleys kinder istället.

För Hayley känns det bra, att de två har det gemensamt. Att hon inte är ensam med de där störande tankarna, att de bägge två haft förväntningar som blivit långt ifrån sanna. Nu är det inte positivt att någon av dem känner som de gör, att det gör ont i bröstkorgen varje gång de lägger ögonen på varandra, men det känns bra att hon inte är ensam om det. Fan, hade varit jobbigt om det hela gått på räls för den andre men gått helt åt skogen för henne själv. Eller tvärtom. Nu kan de vara eländiga tillsammans. Huruvida det är någonting bra vet hon inte, allt de har gemensamt drar henne närmare till honom. Riktigt farligt område. Ändå hade hon dragit den äldre intill sig och pressat läpparna mot hans. Redan där och då påpekar en liten del av henne att det inte är någonting bra, varningssignaler hörs lågt i huvudet på henne. Hon är inte säker på sina känslor för Yaosu, och att leda honom på kommer det bara göra det svårare för honom, och hon själv. Men gud, hon vill så gärna vara nära honom, hålla om honom precis som de gjort öve rett år tillbaka. Just nu vill hon det, och det är därför hon inte drar sig bort. Kyssen känns så bra, så otroligt bra och välkomnande. Armarna som är slingrande runt henne är också välkomnande. Hon kan vänja sig vid att vara så tätt intill honom i princip varje timme av varje dag. Trots att en liten del skriker åt henne att dra sig ifrån honom så kan hon inte lyssna på den rösten. Istället glider handen ner från de mörka lockarna, placerar sig på hans ena axel istället bara för att dra honom närmre intill sig. Huden är alldeles varmt, för dem bägge två, och det gör hjärtat så glad. Hon har liksom tänkt på det här i flera månader.
”Dina läppar smakar som chai,” viskar hon tillbaka med ett leende strykandes över läpparna. En liten stund lutar hon pannan mot Yaosus respektive. Hon är inte riktigt förvånad över smaken, men det känns hemvant, samma smak som han haft de där tiderna de varit tillsammans. Hela Yaosu skriker hem, och hon har saknat den känslan. Fy vad hon saknat den. Fingrarna stryker sig försiktigt över den sköra huden vid hans nacke, innan hon drar in honom i ännu en kyss. Nej, hon har uppenbarligen ingen självkontroll.

”Förmodligen för att jag dricker mycket te med smak av chai”, svarade Yaosu och ryste till när hennes fingrar drog över nacken på honom. Inte för att det var obehagligt, utan mest för att han var ovan. Han hade inte varit såhär nära en annan människa på, tja, ett år. Det kändes bra, alldeles för bra. Egentligen borde de inte hållit på som de nu gjorde, tyvärr verkade det däremot som om ingen av dem hade självbehärskning nog att sluta. Betydde det att Hayley fortfarande hade känslor för honom, eller var det här bara en engångsföreteelse? Om det var det visste han helt ärligt inte om han skulle klara av det, för nu skulle det vara ännu svårare att släppa den yngre flickan. Alltså typ flera tusen gånger svårare.
Händerna gled tillbaka ner längsmed armarna på henne och tjugotvååringen placerade dem i den slanka midjan, bara för att dra henne framför sig. Det var liksom lättare och mer bekvämt om hon satt över benen på honom, så kort som hon var. Annars skulle han snart få nackskott, trots att de båda satt ner. Hayley hade inte växt någonting, det var ett som var säkert. Annat var det för den äldre av dem, som förmodligen skjutit en gnutta på höjden, även om det inte var någon större mängd. Förhoppningsvis skulle han inte växa mer nu, det började bli tröttsamt och växtvärk tillsammans med de smärtsamma förvandlingarna var ingen bra mix.
Kroppen svarade på många olika sätt när det kom till denna plötsliga upphetsning, någonting som var extremt pinsamt enligt den äldre av dem. Huden hettade, värst i ansiktet som blivit lätt rosigt, och hjärtat slog så fort att Yaosu faktiskt började oroa sig över att det skulle skutta rakt ur bröstkorgen på honom. Det värsta av allt var dock tänderna, som börjat klia ungefär som på en hundvalp. Han visste vad det betydde, Zihao led av samma problem verkade det som. Men att sitta och gnaga på Hayley var ingenting tjugotvååringen planerade att göra. Nej, han hade redan tillräckligt svårt med den sidan av sig själv.
”Vänta lite..jag..jag måste bara..” Med händerna placerade på den yngre axlar svalde Yaosu och drog efter andan. ”Jag har drömt om den här stunden så länge och..jag vill inte råka göra dig illa..”

Ja, det hade nog varit konstigt annars. Om den där chai smaken kommit från ingenstans. Hayley vet mycket väl att den andre får i sig en hel del koppar te med smak av chai kanske några gånger om dagen. Hon gillar det också, så att hans läppar har den smaken är något som glädjer henne. Hon skulle kunna sitta och kyssa dem dag ut i ända och aldrig tröttna.
”Nehe? Det visste jag inte,” säger hon med rösten fylld med ironi. Med det där leendet på läpparna lämnar hon ytterligare små kyssar på de varma läpparna, som hon kopplar till ordet hem. Eller ja, hela tjugotvååringen kopplar hon med hem. Fortfarande, trots det som hänt. Känns lite patetiskt att hon håller kvar vid det hela, men det är inte mycket hon kan göra åt det. När Yaosu sedan drar henne framför sig så protesterar hon inte. Hon sätter sig i gränsle över benen på den tre år äldre. Det blir nog bättre så, han är så lång och behöver böjda sig ner, eller hon sträcka på sig, för att deras läppar ska kunna röra vid varandra. Hon önskar fortfarande att hon varit några centimeter längre, men tyvärr har hon stannat i längden sen långt tillbaka, något hon fortfarande tänker förneka för sig själv. Hon växer fortfarande. Jadå. Båda händerna har funnit sin väg till kinderna på honom, samtidigt som läpparna stryker sig försiktigt över den andres i en lugn liten dans. Det var en väldans tur att Zihao inte stannat i köket, annars hade det nog inte blivit av överhuvudtaget. Han ville nog inte se det heller. Plus skulle han bara skvallra till sin pojkvän, som i sin tur skulle döma skiten ur henne. Vilket hon också kommer göra snart… men det får vänta bara en liten stund till. När Yaosu sedan stannar upp gör hon detsamma, vilket inte är bra när man redan tvekar på det hela.
”Det är okej,” tummarna stryker sig försiktigt över kinderna på honom. En sjö av ånger stryker sig över henne, samtidigt som skuld tar över. Fan, det är inte rättvist mot honom eller mot henne själv. ”Förlåt.. det känns bara så bra att vara hos dig, men är fortfarande så ofantligt osäker på allt.”

Dunk, dunk, dunk. Känslan i bröstkorgen var både underbar och hemsk på samma gång. Ännu en gång visste Yaosu inte riktigt vart han skulle ta vägen eller vad han skulle göra, säga. Det var jobbigt att vara så nedrans osäker på precis allting, någonting som Hayley med största sannolikhet kunde vittna för. Hon kände väl ungefär på samma sätt? Kanske inte precis på samma sätt, men någorlunda likadant i alla fall. Hennes lilla sarkastiska kommentar hade lättat på hans stackars sinne ett slag, men det varade inte länge. Nej, nu hade tankarna tagit över igen.
”Varför ber du om förlåtelse?” Frågade tjugotvååringen därefter och pillade med det blonda, mjuka håret. Åh, bara en sådan liten grej var någonting han saknar förfärligt mycket. Visst stod hennes läppar högst upp på den listan, men allt annat var princip lika viktigt. Allt med Hayley var viktigt, för alla små detaljer bildade ju just Hayley.
”Jag är också osäker, men inte på dig utan mer på vad som är rätt för dig”, fortsatte han och lät handen glida mot en av kinderna istället. Hennes hud var len och slät, precis som den varit innan de skilts åt. Ännu en såndär liten detalj han saknat.
”Inte för att jag har någonting att göra med hur du tycker och känner, det är inte vad jag menar”, förklarade Yaosu och gjorde en grimas. Nej, han tänkte förstås mer på vad som vore bäst för henne rent teoretiskt sett, med tanke på omständigheterna. ”Däremot tycker jag också att det känns bra..att vara med dig alltså. Det är tryggt, känns som hemma..har inte känt så på över ett år”, mumlade han fortsättningsvis och slöt ögonlocken med en liten, ohörbar suck. Hur kunde saker och ting ens vara så komplicerade som hela den här situationen var? Usch, tjugotvååringen kunde nästan känna hur hela kroppen ville ge upp och stänga av, särskilt den stackars hjärnan.

Att sitta så nära intill den andre är ingenting annat än underbart. Det får hjärtat att skutta, som att det ska hoppa ut ur bröstkorgen på henne och springa iväg tillbaka till New York. Hon själv vill vara kvar där, såklart. Hur som helst är det som sagt uppenbart, och trots att det kanske inte är så de borde konversera, med Hayley sittande i gränsle över honom, så tänker hon inte flytta på sig. Det kommer hon bara göra om han vill putta bort henne, om det blir för tungt för honom. Man vet aldrig, så kan det bli. Händerna som är knutna bakom nacken på honom glider försiktigt ner mot hans axlar, där de sakta men säkert börjar pilla med de mörka lockarna. Så lena och mysiga. Hon skulle kunna vänja sig vid allt det här igen, som hon gjort de där månaderna de spenderat med varandra. Hon skulle kunna göra det igen, och fan, det låter riktigt tilltalande just nu. Trots att mycket talar för att hon inte borde förlåta allt som hänt så är det allt hon vill.
”Förlåt för att jag kysste dig.. vill liksom inte göra det svårare för dig, eller mig själv… men du är så tilltalande!” Hon suckar bedrövat, det sista kommer ut som ett litet gnällande samtidigt som hon lutar sin panna mot Yaosus respektive igen. ”Jag är osäker på om jag kan komma över allt det där som hände, men du ska veta att jag så gärna skulle vilja börja om med dig. Det tar bara lite tid för mig.” Fingrarna fortsätter istället med sitt masserande i hans hårbotten, som att det på något sätt skulle göra saker bättre för honom. Kanske det är riktigt korkat av henne, men hon kan inte hindra sig själv från att lämna en lätt kyss på en av de släta kinderna. Det känns så förbaskat bra alltihop, något hon suktat efter i flera månader medan deras brev skickades fram och tillbaka. Hon förstår vad det är han menar, han behöver inte förklara sig. Hon förstår det iallafall.
”Förstår vad du menar, har saknat den här känslan enda sedan bi splittrades, har inte känt mig hemma hos någon annan. Någonsin. Du är så speciell på alla sätt och vis.” Sen lämnar hon en kyss på Yaosus andra kind.

”Jag? Tilltalande? Då är du ingenting mindre än oemotståndlig”, svarade Yaosu och bet sig själv löst i underläppen. Det var ju faktiskt sanningen, för Hayley var verkligen oemotståndlig på alla sätt och vis. Och inte bara oemotståndlig, utan någonting utöver det till och med. Tjugotvååringen kunde återigen inte förklara hur han tänkte eller vad det var han riktigt menade, men det var helt enkelt så det var. Han kände sig dragen till henne på alla nivåer som existerade - själsligt, kroppsligt, mentalt. Inte ens det räckte, det gick på något sätt ännu längre än så. Där kan man verkligen tala om att vara förälskad till dess yttersta.
”Be inte om förlåtelse för det, inte om någonting faktiskt”, fortsatte han försiktigt och fortsatte gnaga i underläppen. ”Jag skulle gärna börja om med dig också, så länge du också vill det..men förstår att det är svårt efter allt som hänt och du får ta den tid du behöver”, sade han därefter och andades långsamt ut. Fingrarna som masserade hårbotten var verkligen behagliga och känslan spred sig längsmed nacken och sedan ner genom ryggraden. Den fick honom både att slappna av, men även den raka motsatsen. Att sitta så nära henne, att ha fått möta de där läpparna..han ville inte sluta och inte heller släppa taget. Någonsin igen.
”Du är också speciell, Hayley”, påpekade Yaosu trevande och kände hur rodnaden spred sig efter den lilla kyssen på kinden. Mysigt, väldigt mysigt. ”Jag vet inte hur jag vet det här, men du är verkligen den enda för mig”, fortsatte han och fäste de bruna ögonen i de respektive kristallblå. ”Tror att jag nästan insåg det den första gången jag någonsin lade blicken på dig, ännu tydligare blev det när jag bröt ihop då du ville sluta.” Tjugotvååringen blinkade långsamt några gånger och drog på mungiporna. ”Och helt tydligt blev det när jag visste att du accepterade mig för den jag är..och att alla delar av mig var - är - förälskade i just dig. Dig och ingen annan, någonsin.” De betydligt större händerna kupade sig om kinderna på den yngre flickan. ”Känn däremot ingen press, det är verkligen inte vad jag försöker komma till.”

Okej, kanske tilltalande inte varit det bästa ordvalet, oemotståndlig skulle Hayley utan några problem kunna beskriva den andre med. För han är just det. Under hela dagen har blickarna dragits till honom, spelar ingen roll vem hon egentligen pratar med. Han är alltid i centrum, vilket är väldigt jobbigt egentligen. Bortsett från lögnerna är han på alla sätt och vis perfekt, frågan är bara om hon är redo att förlåta allt det där. Osäkert än så länge. Det gör honom inte mindre oemotståndlig dock, absolut inte. Hon har suktat efter de där läpparna i flera månader, och när de väl rörde vid varandra igen kändes det som att alla pusselbitar kommit på plats. Tänk, de hade kunnat spendera de där månaderna tillsammans med varandra istället för flera mil ifrån. Vad mycket de kunnat åstadkomma.. i deras relation det vill säga, de båda två hade mått betydligt bättre än de nu gör.
”Du är oemotståndlig också ska du veta,” försäkrar hon med ett glatt litet leende. Vissa skulle nog tycka att hon är fullkomligt patetiskt. Att hon gett upp för lätt, att hon förlåtit honom för snabbt. Men det har hon verkligen inte, det är något hon fortfarande jobbar med. Men sanningen är att hon aldrig varit så lycklig som Yaosu gjort henne, hon har aldrig känt sig så hemma. Hon behöver nog lite mer tid, men förhoppningsvis kan hon lämna det som hänt bakom sig och ge det hela ett försök igen. Något som oroar henne är om någonting liknande någonsin skulle hända igen, ja då skulle hon bli helt förstörd. Bli värre än hon blivit för drygt ett år sedan, viket är svårt att tänka sig. Hon skulle aldrig kunna förlåta den tre år äldre igen, men det är väl något hon behöver bygga upp igen, tilliten. ”Tack,” rösten är svag, men hon är uppriktigt tacksam över att Yaosu inte kommer pressa henne till någonting. Att han kommer ge henne den tid hon behöver. Om nu han inte gjort det skulle det nog inte bli något mer förhållande, men ändå. Kinderna blir alldeles rosiga av det som blir sagt därefter. Att hon är den enda för honom, och han är den enda för henne är någonting som värmer hjärtat. Nu insåg inte hon det första gången hon la ögonen på honom, men det är nog förståeligt med tanke på att hon bar någon annans bebis, hon hade liksom inte rätt till att falla så snabbt för någon annan. I hennes egna ögon åtminstone.
”Jag håller med.. du är den enda för mig också, insåg det väldigt snabbt, svårt att inte falla för dig när du är så perfekt. Är glad att jag inte är den enda som tycker så.”

Varken oemotståndlig eller perfekt var ord som Yaosu skulle beskriva sig själv med. I hans egna ögon var han ingenting annat än en tråkig, stor klump som då och då bestämde sig för att öppna munnen. Han hade försökt att se på sig själv i ett annat ljus ganska länge, men efter allt som hänt var det inte längre möjligt. Nej, han hade helt enkelt accepterat att han var en hemsk prick på jordens yta, ännu en fläck i dess register. Det var inte okej egentligen, men han hade kommit att finna sig i det, förmodligen för att det inte fanns några andra åtgärder att vidta.
”Jag är verkligen inte perfekt”, protesterade tjugotvååringen och skakade på huvudet, för att därefter börja göra sig redo för att komma upp på benen. De andra hade säkert redan druckit upp allt te och började väl bli redo för att röra sig mot det riktiga tehuset, där en rad olika snacks troligen redan stod framdukade.
”Har du på något sätt lyckats glömma att jag har mer blod på händerna än det som pumpas genom min kropp? Nej, perfekt är det sista jag skulle kalla mig själv”, fortsatte Yaosu och puttade henne försiktigt åt sidan, för att därefter resa sig upp. Benen knakade till på ett olycksbådande sätt och en grimas strök sig över de annars släta dragen. Aj, alla känslor som skjutit genom kroppen tillsammans med paniken hade på något sätt lyckats göra lederna stela som bara den.
”Du däremot, du är verkligen perfekt, Hayley. Nu påstår jag inte att alla tycker så, men jag gör det i vilket fall. Du är vacker, godhjärtad, rolig och allmänt underbar”, sade den äldre och sträckte fram händerna mot henne, för att hjälpa henne upp från stengolvet. ”Vill du gå tillbaka till de andra? Kan följa med dig dit för att visa vägen, men tror helt ärligt att jag måste gå och lägga mig innan min stackars hjärna exploderar. Äter jag någonting kommer det bara komma upp, eller så får jag lida av magknip resten av kvällen..” Rösten klingade bort och kinderna blev ännu rödare än de redan var, hur nu det var möjligt. ”Får jag sova i din fotända? Jag vet att det är en konstig fråga och du får självklart säga nej..har bara en känsla av att jag kanske äntligen kommer kunna sova hyfsat om jag gör det.” Inte alla konstigt, nejdå.