Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan log tillbaka emot Thessa, samtidigt som han nickade åt hennes fråga.
"Jadå." Log han, såg nästan barnsligt mycket fram emot att få komma iväg på det här. Dels för symboliken i det hela, men också bara över att få komma iväg bara med henne. Det kändes vansinnigt att det redan gått tjugo år sedan de gift sig - det kändes som om det var igår allt hade börjat. Samtidigt som det hänt så otroligt mycket under dessa tjugo år också, och det kändes som om hon bara blivit vackrare med varje år. Han kunde nog knappast säga detsamma om sig själv - han var då inte lika vältränad längre som när de träffats, mycket mer ärrad och hade då betydligt fler grå hår än förr. Samtidigt hade säkerligen allt de gått igenom med att göra att han kände sig närmare henne än nånsin - hon hade alltid funnits där vid hans sida genom allt. Gudarna skulle veta att det knappast hade varit lätt för henne genom alla krig och allt.
Med allt det i bakhuvudet så kände han sig på ett vis lyckligare än på länge. Förvisso var han väl inte till hundra procent återställd - även om han mådde otroligt mycket bättre nu - fysiskt, men det kändes som om den pausen skadorna hade tvingat honom till hade gjort honom gott psykiskt. Han kände sig lugnare inombords än vad han hade gjort på länge. Även om det säkerligen berodde på annat med - med hans far tillbaka och allt sådant hade han gjort sig vän med sitt förflutna på ett annat sätt.
Han kramade om Thessas hand något där i sin samtidigt som han gick ut emot slottsgården, där Camenag väntade på dem. Någon som säkerligen hade en stor del i att Rowan kände sig lyckligare - även om han försökt att inte visa det utåt hade det plågat honom mycket att vara utan draken.
"Nå, har du några gissningar ännu?" frågade han nyfiket, hade försökt hålla planerna dolda för henne men det var ju inte alltid sådant blev så lyckat. Klev samtidigt fram för att hjälpa henne upp på drakens rygg.

”Hej Camenag.”, sa Thessa vänligt när hon såg upp på drakens ansikte. Hon log varmt mot honom.
Det var en välsignelse att ha honom tillbaka. Det var tydligt redan från start att den här draken hade ett starkt band till Rowan. Hon tycktes sig minnas att ha läst något om att alla drakryttare utvecklade sådan kontakt så fort draken kommit i dess ägor.
Camenag var inget undantag. Han var en förlängning av Rowan på något vis.
Hon mindes hur draken kommit till hans räddning när Rowan nästan var förlorad. Och sedan, hur han rycktes från kungen. När han blivit attackerad och dödad.
Det var makabert det som Thessas pappa hade gjort- att gett liv till kroppen och använda Camenag som ett vapen mot Rowan. Tanken gav henne avsmak.
Men så räddade Alatar den bevingade besten och Camenag var full av liv igen. Sig själv. Och här var de nu. Återförenade.
”Om jag har några gissningar?”, fnittrade Thessa och lät sig glädjas av stunden. Insåg att hon ältat allt för mycket i mörkret den senaste tiden.
”Jag visste inte att ni båda planerade något!”, fortsatte hon. Thessa tog tag i Rowans hand för att stödja sig när hon klättrade upp på drakens rygg. ”Det är en perfekt stund för en flygtur.. inte sant?”
Hon vände blicken åt Rowans håll och log lite lurigt.

Rowan insåg först nu hyr mycket han egentligen hade saknat det här. Den spontanitet dem haft i början när dem först träffats, där de helt bekymmersfritt bara hade kunnat njuta av varandras sällskap. Utan allt annat ansvar som de hade idag, utan att livet hela tiden kom emellan. Det kändes helt enkelt inte som om den tiden till varandra fanns idag på samma sätt, i vart fall inte utan att de aktivt tog sig den tiden.
"Vem skulle jag då annars ha planerat något med?" svarade han oskyldigt medans leendet lekte i mungiporna. Han klev upp bakom henne på drakens rygg och lade armarna omkring hennes midja. Även en sådan sak var en sån frihet från innan - för några veckor sen hade han nog inte ens klarat av att ta sig upp på drakens rygg, och definitivt inte smärtfritt. Visst kände han fortfarande av ryggen, men den gjorde absolut inte ont på det viset. Det var snarare bara stelhet, en hint av obekvämt om han gjorde för mycket vilket ju var en enorm förbättring från innan.
"Kunde väl inte vara bättre?" svarade han leendes henne, samtidigt som draken lyfte frånmarken.

Thessa gav ifrån sig ett litet fnitter då Rowan lade armarna om henne. Kanske var det dagen- att de firade deras bröllopsdag, 20 år tillsammans. Vidröringen väckte ett minne hos henne. Minnet var första gången hon följde med Rowan och Camenag på en flygtur. Rowan hade uppfyllt en av hennes drömmar: att flyga. Det var den tiden då hon känt sig vilsen och levde i skuggan av sin far. Men Rowan lockade fram ljuset hos henne och väckte en lust och hopp. Det skulle bli bättre. Och visst.. det blev så.
Hon tänkte på Aiden och Jeanne. Och nu.. Thessa placerade sin hand på sin mage. Hjärtat tog ett extra skutt när hon tänkte på livet i sin mage. Hon måste berätta för Rowan. Hon längtade efter det. De skulle bara landa först. Det kändes som en bra plan. Att ha fötterna på marken när en berättade en sådan stor nyhet. Thessa hoppades bara på att Rowan skulle glädjas av det lika mycket som hon gjorde. Hon hade märkt att Rowan var mer svag, sedan kriget och skadorna. Och hon såg, fastän han dolde det bra, att han hade ont. Även om det blev bättre. Sanningen var ju att de var äldre än sedan den dagen Rowan först tagit med Thessa på drakens rygg. Skulle han orka ett tillskott till familjen?
Hon kramade om Rowans hand istället och sköt bort tankarna. ”Du har rätt, det kunde inte vara bättre.” Thessa log och slöt ögonen. Kände vinden mot ansiktet. ”Jag har också en överraskning till dig sedan.”, sa hon, fortfarande leendes med ögonen stängda.

Det var fantastiskt att få komma iväg med bara henne, det fick Rowan att inse att de verkligen gjorde det alltför sällan i vardagen. Han måste försöka bli bättre på att ta sig tid till henne, och särskilt nu kändes det viktigt. Nu när han äntligen var bättre igen, och på ett vis kanske fått en ny chans. Nu vid deras jubileum. Tänk vad åren gått... Alldeles för fort kändes det som, samtidigt som det också hade hänt så otroligt mycket under dessa tjugo år. Förhoppningsvis skulle väl dem få det något lugnare på äldre dagar.
"Jaså? Nu får du mig nyfiken." Log han, hade inte förväntat sig något nu så nyfikenheten väcktes definitivt upp. Samtidigt kunde han se bergen framför sig nu, samtidigt som Camenag började gå ner i höjd för själva landningen. Rowan hade inte varit här sedan den där första gången de flugit hit, och han hade nästan glömt hur vackert det var här - bergen var vackra bara i sig, och grönskan runtom dem och utsikten på det gjorde en helhet som var svårslagen.

Thessa öppnade ögonen när hon kände hur Camenag gick in för landning. Hon flämtade till vid åsynen. Utsikten var så vacker. Det var bergen, naturen. Thessa kunde nästan svära på att solen kastade ett magiskt sken på området. Och det var då det slog henne- hon hade sett den här platsen förut. Det var hit Rowan hade tagit henne vid deras första flygtur. Hon hade inte märkt det, men nu var gråten påtaglig. Den verkade ha smugit sig inpå. Det var hormoner av graviditeten, hon visste att känslorna for fram och tillbaka. Men Thessa tyckte att hon hade lyckats hålla de bra. Men blandningen av hormonerna och tanken på att Rowan ansträngt sig för att planera in en utflykt till ett av deras tidigaste minnen tillsammans rörde Thessa på djupet. Hon snyftade till när draken landade.
Hon skyndade sig att torka bort tårarna. ”Åh, det är vinden..”, försökte hon, ett ganska dåligt försök för hon snyftade ännu en gång. Thessa skakade på huvudet och klev ner från drakens rygg. Kände gräset under sina fötter. ”Jag har varit här förut, Rowan.”, sa hon och vände sig om då för att se mot sin make. ”Jag kommer ihåg.”, sa hon och kände hur tårarna brändes i ögonen, men Thessa höll tillbaka de med fler blinkningar. Det gick några sekunder då hon bara tittade på Rowan. ”Kom, jag måste få säga dig en sak. Nu, när jag.. ja, nästan, har kraft.”, skrattade hon. Medveten om att hon verkade alltför känslosam. Ett djupt andetag samlade henne något och hon sträckte en aning på sig. Log mot Rowan och sträckte sedan ut en hand åt hans håll.

Rowan hade förvisso förväntat sig att hon skulle bli glad över överraskningen, men inte att hon skulle bli riktigt så här rörd över det. Men det gladde honom - det om något var ju ett tecken på att han hade lyckats bra. Han drog armarna något tätare omkring henne av ljudet av hennes snyftningar, var på vippen att påpeka något retsamt om vinden men lät bli. Det kändes bättre att istället bara vara där för henne. Han tog sig ner från Camenags rygg, ner på marken i den bergsdal de landat i. Gav nån snabb sekund åt att se sig omkring innan blicken landade helt på henne, hjärtat smälte lite extra av att se henne så rörd.
"Jag vet, älskling. Det var tanken." Sade han mjukt, samtidigt som han tog hennes hand i sin. Klev dock ytterligare lite närmare och kysste snabbt hennes panna.
"Även om jag inte räknade med att du skulle bli riktigt så rörd." Sade han med ett mjukt skratt, smekte lätt hennes kind med den fria handen.
"Berätta." Nyfikenheten gjorde sig påmind igen, och han hade faktiskt inte den blekaste aning om vad hon hade i sinnet - men han anade åtminstone något positivt, med tanke på hennes humör.

Thessa svalde och drog ännu ett andetag. Letade med blicken i hans. Drog lite på mungiporna när han berättade att det varit tanken. ”Det kändes som om det var igår vi varit här.. fast ändå inte.”, sa hon och tystnade igen. Blickade mot Camenag. Ville se efter om den bevingade varelsen verkade höra på deras samtal, men Camenag verkade ha fokus på något annat. Rowan hade kanske talat om det för draken- att Rowan och Thessa skulle ha tid för sig själva. Thessa visste inte.
”Jag är gravid, Rowan.”, sa hon och kände hur hjärtat tog ett extra skutt igen. För hon ville så gärna att de skulle dela glädjen. Samtidigt gnagde oron att han skulle besväras av nyheten. Ännu ett barn, ännu ett ansvar. Eller? Tankarna susade fort i huvudet på henne. ”Jag vill behålla barnet.”, sa hon sedan i en viskning. Orolig om hon sagt för mycket, att det varit fel tillfälle.

Rowan hade förvisso inte haft en aning om vad hon tänkt berätta, men det här hade han verkligen aldrig kunnat tänka sig. Han fick nog inse att han måste ha sett väldigt paff ut först.
”Va?” Utbrast han, tanken på fler barn nu hade inte ens slagit honom. Det var så många år sedan de fått Jeanne nu att det känts långt bort… Skulle de orka ett till barn nu? När de nyss blivit mormor och morfar? Men det var ett litet barn och Rowan kunde inte annat än att glädjas åt det, åt det liv dem skulle få se växa upp. Han kände hur ett brett, lyckligt leende spred sig om läpparna och han skrattade till, i ren lycka.
”Det klart vi ska behålla det!” Utbrast han, tanken att inte göra det hade inte ens slagit honom. Visst var det inte optimalt nu med ett barn, men vad gjorde det? Det fanns ju egentligen inga större hinder för det. Han drog henne häftigt intill sig i en kyss, innan han släppte taget om henne och istället lade båda händerna om hennes kinder.
”Du gör mig verkligen till världens lyckligaste man.” Log han stort. Ett barn… vilken galen och otrolig tanke.

Oron hade inte behövt vara där. Rowans reaktion övertygade Thessa. Hon kände sig lättad och pustade ut, precis innan han kysste henne. Thessa besvarade kyssen och mötte hans blick när han drog sig undan. ”Du gör mig väldigt lycklig.”, fick hon ur sig mellan snyft och skratt.
Hon tog hans händer i sina.
”Jag vill att Aiden och Jeanne blir de första som får veta om det. Vi får berätta för de så snart vi träffar dem igen.”, sa hon och tänkte på det praktiska. Visste själv att det skulle bli en del frågor och funderingar från olika håll. Vad andra, än deras familj och vänner, sa, brydde sig Thessa inte om. De fick tycka vad de ville. Det viktigaste var att familjen stöttade de i deras beslut. Hon anade att Aiden och Jeanne nog skulle gilla tanken av ännu ett syskon, men hon kunde inte vara säker förrän hon frågat de.
Hon släppte Rowans ena hand och placerade sin egen på hans kind. Rörde med tummen över kinden. Sa inget, utan kände hur mycket hon älskade Rowan. Hon var säker på att han visste om det.
”Ska vi se oss omkring?”, föreslog hon sedan, nu när hon fått berättat. Thessa visste inte hur länge till de skulle vara här. Men hon ville ta vara på tiden. Det var ju trots allt flera år sedan de varit här. Och ikväll skulle de inte ha lika mycket tid bara för varandra.