In the dark PRS Vidomina & Medi

"Åh tack så mycket. Vad kul att ni ville komma till lunchen." Flora slog sig ner och såg på Giulia som kom in med en flaska med cider.
"Barnvänligt såklart." Hon såg på Franco.
"Går det bra med alla affärer?"
Ruby såg nyfiket på Franco och såg sedan mot maten med kanske större ögon.
"Är det okej om jag tar?" Frågade hon och såg sig om.
Flora kvävde ett skratt och gav henne en nickning.
"Men hjärtat ät för det är livets bensin."

"Ja, vi.. vi var klara i tid.", sa han med en aning till suckan och höjde glaset för smaka av vattnet. Det var ljuvligt.
Franco såg mot Giulias håll. Han var inte säker på att Cecilia var glad över att bli behandlad som barn, trots att hon 16 år. Men han teg och såg åt sin systers håll som inte verkade särskilt berörd över sin fasters ord.
Gian visade sig i matsalen och slog sig ner. Han hade visst hunnit duscha också, för det mörka håret droppade vatten på den rena skjortan hon bytt om till. "Hej, ursäkta.", sa han med ett leende och såg på de andra runt bordet. Han upptäckte Ruby och verkade le ännu mer. "Åh, du är kvar alltså? Så trevligt!" Han skrattade och sträckte sig efter karaffen han med för att hälla upp i sitt glas.
"Affärerna går fint, tack. Ibland kommer det ett hinder..", sa Franco och bytte en blick med Gian för att se på sin faster igen. "..Men det kommer vi snabbt över."

Marcus tog cidern och hällde upp det och såg på Franco.
"Men det är bra att ni är hemma. Kommer ni åka ssen igen? Jag menar kommer ni vara kvar tills mamma och pappa kommer hem ikväll?" Han tog glaset och drack av cidern.
Flora hade börjat lägga upp mat och såg på Franco och skakade på huvudet.
"Vi släppar att som har med jobb nu.. Okej? Vi är hemma och vi ska äta."
Ruby såg upp och flinade mot Gian.
"Jag är fortfarande kvar. Jag har jobbat fram till nu men Halo börjar bli lite bättre." Hon såg på maten innan hon började sleva up.
"Det ser gott ut..." Hon slog sig sedan ner innan hon vände sig mot Ceclilia.
"Hur är skolan nu när alla lärare slutade?"

"Vi behövs på annat håll.", svarade Franco Marcus innan han såg mot Flora. Han nickade då. Också glad över att inte säga mer. Han ville inte riskera säga eller berätta något han inte fick.
Gian tog av maten och tuggade med stor aptit. "Åh, vad gott..", sa han med en tugga mat i munnen och sköljde ner den med vattnet han hällt upp åt sig.
Franco tog god tid på sig att skära upp bitarna och smakade försiktigt på en bit för att tugga länge och verkligen smaka av det. Det var verkligen en fröjd för smaklökarna.
"Skolan?" Cecilia torkade försiktigt med en servett runt de målade läpparna. "Eh ja..", hon skrattade när hon tänkte på skolan. "Det har verkligen blivit något annat. Det är nya lärare nu, som sagt, och.. ja.." Hon skakade på huvudet. "..Det är inte detsamma." Hon pausade och iakttog Ruby. "Men Halo har blivit populär, ja, om hon inte redan var det då. Alla pratar om henne."

Maeus såg på sina äldre bröder med lite avund i blicken och såg sedan ner.
"Men kommer ni hem innan mamma och pappa? Så vi kan gratta dem igen?" Marcus log stort och såg sedan mot Ruby.
"Hon är typ mer populär än allt i välden. Alla skrev till hennes konto när hon var borta-" Han såg på Ruby som log.
"Ja vi har typ sett det." Hon suckade.
"Men jag tror att det kommer ta ett litet tag innan Halo kan komma tillbaka helt." Hon såg mot Franco och Gian.
"Jag uppskattar hjälpen ni ger prästinnan." Men hon vände sig mot Cecilia.
"Men jag är inte det minsta omtalad i skolan? Men Adeliade då?"

Franco suckade igen, men till hans lättnad tog Gian till orda.
"Vi får se, Marcus. Du vet hur det kan vara.", sa han och gav honom en blick att det var slutdiskuterat. Franco skulle inte säga något mer om saken och inte heller Gian.
Cecilia gav ifrån sig ett skratt. Det roade henne en aning att Ruby trodde sig vara bortglömd.
"Nej, tvärtom. Du har fel.", började hon och smakade av cidern.
"Allt det här nya.. ni vet.." Cecilia tvekade. Vincent hade ju inte varit glad över att hon tagit upp vampyrerna, så hon ville undvika att göra det igen. "..Alla är nyfikna. Så allt som rör Halo är intressant och omtalat om. Precis som Marcus säger."

Marcus såg på sina bröder igen och nickade som till svar.
"okej det var mer en fråga." Han såg sedan ner på tallriken och började att äta.
Flora log mot Ruby och lade huvudet på sned.
"Så du var häxan va?" Sa hon nyfikenheten gnistrande i ögonen.
Ruby nickade och såg på henne.
"Ja jag är inte lika mäktig som min farmor var eller min förfader. Men jag lär mig." Hon skakade på huvudet.
"Det längsta jag kan gå från mitt släktträd är 1500 talet. Då var min släkting i Europa. Han var kringresande." Hon ssvalde lite av maten.
"Han förde inte bara dagbok när han kunde utan han skrev ner sina formler så därav att jag kan. Men det är fruktansvärt energidrivande för mig."

Cecilia åt vidare av maten och sneglade lite åt Floras håll när hon hörde hur hon frågade Ruby om hennes krafter. Cecilia var också nyfiken, men visade det kanske inte lika starkt som sin faster.
Hon fortsatte att äta av maten och lyssnade på det Ruby hade att säga. Var fascinerad och intresserad. Insåg att det kanske kunde vara till sin fördel att ha Ruby som sin vän.

lora nickade.
"Men hur är det med att få blomor att blomma?" Frågade hon och log stort.
"Tja de är jag bättre på än att få sår att läka." Hon gav i från sig ett skratt och såg på Cecilia.
"Jag kan få hår att växa mycket snabbare. Om du vill kan du få längre hår om du vill."
Marcus såg på Franco och flinade sedan vände sig mot Ruby.
"Hur är det med kärleksformler då?" Frågade han och Ruby stannade upp.
"Tja det är ju en svårare sak eftersom motparten måste vilja lite med. Det är iallfall det jag har lärt mig. Men ska man göra en stark så skulle det nog gå. Men jag gör inte det."

Cecilia fortsatte att höra på och åt upp resten av maten på sin tallrik för att sedan vila besticken på den. Hon var klar. Hon sköljde ner den sista tuggan med cidern.
Det var spännande att höra allt Ruby verkade kunna göra. Det lät som otroliga saker, nästan för bra för att vara sant? "Men hur kommer det sig att.. ja, just du kan magi? Jag menar.. varför skulle inte jag kunna det?", frågade hon och såg en aning häpen ut själv. Cecilia insåg att hon hunnit tala innan hon hunnit tänka. Men skadan var redan skedd, eller snarare, frågan var redan ställd.