The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

_{Skrivet av pieceofchocolate:}
Åh va kul! Tack!

Kapitel 2
Brevväxling och blåmärken
juli 1976

’’Jag har bäddat i gästrummet. Se till att få en lång natts sömn nu, båda två. God natt på er.’’
’’Tack så jättemycket’’, sa Sirius. ’’För allt. Godnatt.’’
’’Sov gott, mamma’’, inflikade James och studsade upp för trappan med Sirius hack i häl. ’’Jag går och byter om nu’’, sa han när de kommit upp. ’’Jag kommer in till dig om en kvart.’’
’’Det gör du inte, unge man!’’ hörde han sin mammas röst från nedervåningen. ’’Jag kommer upp och kollar så att du ligger i din säng!’’
’’Okej, mamma!’’ ropade han obekymrat tillbaka. Han vände sig sedan om till Sirius igen och viskade tyst; ’’Vi säger en halvtimme.’’

Dorea Potter kom aldrig in till James rum. Han hörde däremot hur hon gick och lade sig efter tjugo minuter. Antagligen så var hon fullt medveten om att han skulle smyga över till Sirius i vilket fall som helst, och hon hade inga problem med det, men ville bara inbilla sig själv att hon var en ansvarstagande mor som inte lät sin son springa uppe för sent.
När tjugofem minuter hade gått var det helt tyst i hela huset, bortsett från i gästrummet bredvid. James reste sig tyst ur sin säng, smög fram till dörren och öppnade den försiktigt. Han såg sig omkring. Helt släckt överallt.
Med några snabba steg var han framme vid dörren till gästrummet och knackade så tyst han kunde.
’’Kom in.’’
Han tryckte ner handtaget långsamt och smet snabbt in genom dörren innan han stängde den bakom sig.
Sirius stod med ryggen mot dörröppningen och drog precis pyjamaströjan över huvudet, men James hann skymta hans rygg och flämtade till.
’’Vad har du gjort? Är det han som har gjort det? Jag svär, jag ska…’’
’’Schhh!’’ sa Sirius snabbt. ’’Du ska inte göra någonting!’’
Det såg ut som om det brann en eld i James ögon, och för ett ögonblick kunde man tro att ilskan skulle börja pysa ut ur öronen på honom.
’’Låt mig se det igen.’’
’’Nej’’, sa Sirius hastigt. ’’Det är ingen fara.’’
James tog ett steg närmare sin vän och spände ögonen i honom så allvarligt han kunde.
’’Sirius. Visa mig nu.’’
I några sekunder stod de bara och stirrade på varandra. Ingen ville ge sig, utan de hade en outtalad tävling om vem som hårdast kunde spänna blicken i den andra.
James vann.
Sirius suckade, vände sig om och drog tröjan över huvudet.
Hela högra skuldran var blålila och den, inklusive axeln, såg nästan svullen ut. Den violetta färgen övergick till ett färskt blåmärke som sträckte sig hela vägen ner till korsryggen. James kunde inte hindra sig själv från att flämta igen.
’’Du måste låta mamma kolla på det.’’
’’Din mamma ska inte kolla på någonting’’, sa Sirius med en mild ton, och drog ner tröjan igen. ’’För jag mår utmärkt.’’
’’Du kommer inte kunna ligga ned.’’
’’Ska vi slå vad?’’
James suckade.
’’Okej. Jag litar på dig. Men säg till om du behöver hjälp. Mamma fixar det säkert på ett kick.’’ Sirius log.
’’Det ska nog gå ändå. Tack i alla fall.’’
Han tog av sig gästtofflorna han hade på fötterna och ställde de bredvid sängen. Sen kröp han ner i den nybäddade sängen som doftade svagt av citrus. Det såg smärtsamt ut att lägga sig ned, men han klarade det nätt och jämnt.
’’Orkar du snacka eller vill du sova?’’
’’Skojar du eller? Tror du jag skulle gå och lägga mig nu? Maka på dig’’, sa James och gjorde en gest som visade att Sirius skulle flytta närmare väggen. Sirius gjorde plats för James, som kröp ner bredvid honom.
De låg tysta ett tag.
’’Vill du berätta vad som hände?’’
Ännu en stund av tystnad.
’’Äsch’’, började Sirius. ’’Jag fick nog bara.’’
En tredje paus.
’’Jag var ute och sprang, och när jag kom hem hade mamma och Regulus satt igång nåt bråk om nån skitsak. Jag blandade mig i, dumt nog. Sen kom pappa hem och tog mammas parti mot Regulus direkt. Han hade nog druckit lite, för han stank alkohol.’’ Han pausade och andades. ’’Så han började bete sig aggressivt mot Reg, höll upp knytnävar och sånt. Och oavsett vad jag tycker om Reg, så vill jag inte att han ska bli skadad. Så jag ställde mig emellan. Då började den vanliga ramsan. Om hur jag var en besvikelse för familjen Black. Om hur jag säkert skulle gifta mig med en mugglarfödd och bli alkoholist och kriminell och smutsa ner namnet ännu mer. Och jag sa till pappa att den enda alkoholisten i den här familjen var han. Och då…’’ Han svalde.
’’Och då smällde han till dig.’’
Sirius nickade. ’’Ja. Saken är den att Regulus vände sig mot mig. Han började prata om hur jag gick runt på Hogwarts och verkligen njöt, ja, stoltserade med att befläcka släkten. Plötsligt var det alla mot mig, och jag var så arg…’’
Han knöt sina nävar av frustration.
’’Och alla bara skrek, och kastade grejer, och de sa alla tre de hemskaste saker… Jag bara förstår inte hur jag kan vara släkt med folk som har den… synen på människor! Mest besviken är jag ändå på Reg. Jag menar, jag tog hans parti, jag tog hans smällar, jag…’’
’’Du agerade storebror och han agerade förrädare’’, sa James lugnt.
’’Precis så! Och det blev… åh, Tagghorn, jag kan inte förklara, det blev riktigt illa.’’
’’Jag förstår.’’
’’…så jag sprang upp och bara packade en liten väska med det allra nödvändigaste. Mamma sa att om jag stack nu behövde jag inte bry mig om att komma tillbaka.’’
Det gjorde ont i James att höra det här. Eftersom Sirius var en av de mest kärleksfulla och omtänksamma personer han träffat i hela sitt liv, förtjänade han en familj som gav honom samma behandling tillbaka, mer än någon annan.
’’Men… hur fick du tag på din koffert?’’
’’Jag gick upp igen’’, sa Sirius. ’’Och hon tolkade det som att hennes uttalande skrämde mig så mycket att jag stannade hemma. Men nej. Så fort de hade somnat så tog jag min färdigpackade koffert och stack.’’
James funderade en stund.
’’Somnat? Hur tidigt gick de och la sig egentligen? Du var ju här vid sextiden.’’
’’Åh, nej, jag stack igår.’’
’’Vad säger du?’’ sa James chockat. ’’Var sov du förra natten då?’’
’’Nattbussen’’, sa Sirius enkelt. ’’Jag visste inte ens vart den var på väg, men jag åkte med. Hann antagligen åka runt halva Storbritannien. Förklarligt nog sov jag inte så bra.’’
Ingen sa någonting på ett tag. Det var ingen pinsam spänning, bara en fridfull tystnad.
’’Jag är så glad att du är här nu i alla fall. Du kommer inte behöva bo där mer. Jag lovar.’’
’’Jag är också glad att jag är här. Jag kommer vara din familj evigt tacksam, så att säga.’’
James log. Han såg hur Sirius ögonlock blev tyngre och tyngre.
’’Trött?’’
’’Nejdå…’’ sa Sirius. Några ögonblick senare somnade han.

Det knackade på dörren.
’’Helvete!’’ svor James och ramlade ur sängen med en sådan fart att han slog huvudet i kanten på nattduksbordet.
’’Vad hände med att stanna i sitt eget rum, Jamie?’’ hördes Mrs Potters röst från andra sidan dörren. Inget svar. Hon verkade inte det minsta sur. ’’Charlus och jag åker nu. Ta vad ni vill i kylen.’’
’’Mm. Hejdå mamma.’’
Steg hördes i trappan och dörren slog igen på nedervåningen. James satte sig upp på golvet och gned sitt ömmande huvud.
Sirius gäspade högt och satte sig upp i sängen. Han gnuggade sig i ögonen och kollade på James.
’’Smidigt, Tagghorn. Verkligen.’’
’’Schh’’, sa James med en sur ton och ställde sig upp. ’’Frukost?’’
’’Ja. Snälla.’’ Sirius ställde sig upp och sträckte på sina etthundraåttiotvå centimeter. Hans hår stod på ända och han blinkade fortfarande yrvaket. James gick mot dörren, men innan de hann lämna rummet skymtade han en bekant siluett utanför glasrutan i gästrummet.
’’Ab’’, sa han, gick fram till fönstret och öppnade det lagom för att ugglan skulle kunna sväva in och landa på stolen som stod i hörnet. James stängde fönstret igen och knöt försiktigt loss kuvertet från fågelns fot.
’’Från Måntand’’, sa han. ’’Kom, vi går ner så länge.’’
’’Vänta’’, sa Sirius som fortfarande kollade ut genom fönstret. ’’Det kommer en till uggla.’’
Han öppnade fönstret och släppte in ännu en fågel i huset. Den här landade inte lika graciöst utan flög rätt in i dörren på andra sidan rummet.
’’Remus’ uggla’’, sa Sirius medan han knöt loss det här brevet, som var adresserat till honom. ’’Han vet väl inte att jag är här.’’
James svarade inte, utan vecklade ut sitt brev och började läsa högt;

Käre Tagghorn,
Det var ingen dålig historia. Jag förstår din pappa så att säga…

Håller med dig! Fem av sju år avklarade – man kan knappt tro det. Tiden har gått så snabbt, det skrämmer en nästan.
Det är bra med mig! En fullmånenatt för några dagar sedan, men nu är jag på banan igen. Dock är pappas faster här några dagar just nu. Hon kommer fortfarande aldrig ihåg vad jag heter. Suck.
Men, jag har glada nyheter också! Mamma och pappa ska hälsa på några vänner i London i början av augusti. 4-5 tror jag det var. Tänkte hänga med och passa på att införskaffa nya skolgrejerna. Listorna brukar komma i slutet av juli, eller hur? Har du lust att ses där? Har skrivit till Tramptass och Slingersvans också. Hoppas verkligen att vi alla kan träffas snart!
Varma hälsningar,
Måntand

’’Han skrev nästan samma till mig’’, sa Sirius och viftade med brevet som han hade fått. ’’Om London och så, menar jag.’’
’’Vi åker dit såklart!’’ sa James entusiastiskt. ’’Vi borde skriva och förklara att du är här, eller? Vi kan svara tillsammans.’’ Sirius nickade. James gick in i sitt rum, drog fram en bit pergament och en penna.

Käre Måntand,
Härligt att höra! Tråkigt med gammelfastern dock, haha. Elizabeth hette hon, eller hur?

Kan börja med att berätta att vi båda befinner oss på samma ställe – hemma hos Potters. Vi ska förklara så fort vi ses, vi lovar.
Åh, vad roligt! Vi kan säkert komma dit. Måste kolla så att vi kan ta oss dit bara, men det ska säkert inte vara några konstigheter. Vi får höras snart igen!
Saknar dig,
Tramptass och Tagghorn

James vek ihop det, tryckte in det i ett kuvert och skrev Remus namn på det, innan han skickade iväg det med ugglan som nyss kommit.
’’Se där ja’’, sa han när ugglan försvann utom synhåll och han stängde fönstret igen. ’’Frukost nu. Jag svälter ihjäl.’’