Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

"Vi är klara, ers höghet", svarade en av männen.
Leonidas tittade mot Cleo och mötte hennes blick. Förväntade sig att bara se lycka i hennes ögon, men tyckte sig även se en skymt av någonting annat. Långsamt släppte han taget om hennes hand under bordet och reste sig från stolen. Männen reste sig genast därefter. Utan att säga någonting mer till dem hjälpte han Cleo från stolen och lämnade matsalen vid hennes sida.

Cleo nickade lite innan hon reste sig upp för att lämna tillsammans med hennes blivande make. Hon tittade upp på honom och log stort.
"Jag älskar dig." sade hon tyst och drog en hårslinga bakom örat.

Det spelade ingen roll hur många gånger Leonidas hörde henne säga det. Varje gång Cleo sa de tre orden spred det sig en värme inom honom. En värme som han aldrig hade känt innan han träffade henne. När de var utom synhåll drog han Cleo närmare sig och gav hennes en snabb kyss.
"Och jag älskar dig, min drottning".

Cleo fnittrade till och la armarna om honom. Hon lutade sig mot honom och drog lätt med fingrarna över hans ansikte.
"Du får inte dra ut i krig mer. Jag kommer inte klara av att förlora dig." sade hon allvarligt och kollade på honom med stora ögon. Hennes makes död gjorde ont, trots att hon inte ens känt hälften för honom som hon gjorde för Leonidas, så ifall hon förlorade honom också så var hon säker på att hon skulle gå under.

Leonidas leende dog sakta ut. Han önskade att han kunde ge Cleo det svar som hon ville höra. Men kriget var en del av honom. Det hade det alltid varit.
"Du vet att jag inte kan lova det...", sa han lågt och lät sin ena hand sakta föras över hennes kind. "Men du kommer inte att förlora mig. Nu har jag någonting att kämpa för. En familj att komma hem till".

"Ljug för mig isåfall. Ljug och säg att du alltid kommer vara vid min sida." sade hon tyst och tog tag i hans hand. Hon kysste mjukt hans knogar och slöt ögonen, ville inte ens tänka på ett liv utan honom.

Leonidas tog ett försiktigt tag om hennes ansikte. Fick henne att se upp på honom igen. Tittade in i de vackra ögonen som hade förtrollat honom sedan första gången deras blickas möttes. Då stod hon på altaret, redo att blir Philips hustru, och trots att Leonidas gång på gång hade tvingats inse att Cleopatra tillhörde hans käraste vän, hade han ändå fallit för henne.
”Jag kommer alltid att hitta tillbaka till dig..”, sade han med en lugnande röst.

Cleo gnällde lite då hon inte ville se på honom, det kändes för jobbigt men hon blev tvingad till det då hon inte direkt kunde stå emot hans underbara ögon. Hon kände sig lugnare direkt av hans blick, då effekten den mannen hade på henne var otrolig. Hon nickade lite och svalde hårt, vågade inte ens säga emot.
”Hur kommer Philips mor hantera det här?” Mumlade hon sedan tyst och rynkade lite på pannan.

”Inte så bra..”, svarade Leonidas ärligt på hennes fråga. Om han kände modern rätt hade hon redan planerat hela Cleos framtid tillsammans med Philip, men nu när hennes son inte längre fanns med i bilden skulle saker bli annorlunda.
”Lyssna. Det får aldrig komma fram att Philip inte är Theodores riktiga far. Det skulle krossa henne.. och riket”. Om sanningen kom fram skulle det inte bara förstöra bandet mellan deras kungariken. Människor kunde också börja spekulera kring om det i själva verket var Leonidas som hade dödat Philip för att få tronen, sonen och kvinnan som han älskade..

Cleo suckade tyst, visst hade hon ingen bra relation till Philips mor men hon ville verkligen inte krossa henne helt och hållet. Hon lutade utmattat sin panna mot Leonidas axel och slöt ögonen, önskade för säkert tusende gången att hon aldrig ens lämnat Sparta.
"Det får inte komma ut. De hade mördat honom, Leo. Och mig men det bryr jag mig inte om för jag förtjänar att dö för mina synder men min son är oskyldig och han ska inte behöva lida på grund av mig." Hon skulle aldrig klara av att Theodore någonsin skulle råka illa ut på grund av hennes egna dumheter.