Flowers in the dark [PRS]

Nej, Yaosu har gjort en hel del saker som inte skulle kopplas till en perfekt människa. Hon själv inser det, fullkomligt borta är hon faktiskt inte. Lögnerna, försatt både henne och sin bror i fara med tanke på yrket han jobbat med, och attackerat några män i en gränd. Hayley är fullt medveten om att det här är hemska saker, och att ingen borde göra det. Men i hennes ögon är han perfekt, bortsett från de sakerna han gjort. På alla andra sätt är han liksom oemotståndlig. Omtänksam, rolig, välkomnande och intelligent. Han har varit så förstående för hennes förflutna, och tja.. det är inte många som är det. Plus var han redo för att hjälpa henne med den lilla bebisen om adoptivföräldrarna ångrade sig. Gud, det är så mycket mer än vad man kan be om.
”Jag vet att du inte har särskilt höga tankar om dig själv, men jag står fast vid det. Du är perfekt, på olika sätt.” Hayley blir en aning trumpen när hon märker att de inte kommer stanna sådär nära varandra. Hon hade varit så bekväm sittande i gränsle över honom, förståeligt om han inte varit lika bekväm dock. Men men. Med ett litet plopp faller hon ner på rumpan och känner hur kroppen blir alldeles slö. Besviken minst sagt. Hon blir lite gladare när han räcker fram händerna till henne, så att hon kan få lite hjälp att ställa sig upp. Hon har jetlag, kroppen vill inte riktigt sammarbeta, men hon har vant sig vid den känslan. Hon är fortfarande deprimerad, och ibland blir det så att kroppen verkligen inte kan ta sig upp från sängen. Det är fysiskt omöjligt. Hennes mentalitet är inte direkt bättre, men just nu är det helt okej. Hon vill ställa sig upp och hitta på något, sådana tankar brukar hon inte ha. Nej, hon brukar inte ha lust att göra någonting alls, men tja.. nu är det lite annorlunda. De kristallblå ögonen glider över Yaosu en kort sekund, innan hon sänker blicken mot golvet igen. Komplimangerna gör henne alldeles varm i bröstkorgen, trots att hon inte håller med om det.
”Jag skulle vilja ha en kopp te till… kommer nog inte kunna sova något inatt heller.” Funderande gnager hon sig i underläppen, hon vill inte lämna Yaosu, men samtidigt vill hon få lite friskluft och slänga i sig någonting innan hon väl försöker igen. Plus kanske de kan spela lite kort, eller hitta på något annat skoj. När hon sedan får frågan angående om han får sova hos henne så bubblar ett leende upp över ansiktet igen. ”Självklart får du det.. jag tror Chuchu ligger där, men ni kan nog dela på platsen.”

Hayleys ord fick bröstkorgen att bli alldeles varm och hjärtat att ta några glädjeskutt. Det var helt ofattbart för Yaosu hur hon fortfarande kunde säga något sådant. Kanske om han inte hade gjort så många hemska saker, men han hade ju faktiskt gjort just ”en massa hemska saker”. En hel jävla hög av dem faktiskt, vid flertalet olika tillfällen på det. Jösses, han hade verkligen fucked up på så många olika sätt att det knappt ens var möjligt. Han var bara tjugotvå år gammal och ändå hade det gått.
”Du är helt galen som fortfarande står fast vid det där”, svarade tjugotvååringen och drog henne upp på fötter. Det gick väldigt enkelt, ännu lättare än det gjort förr. Ganska logiskt ändå, med tanke på att den lilla bullen var borta. Den där lilla bullen som han kommit att älska lika mycket som Hayley själv, trots att han aldrig fick träffa den lilla flickan. Sorgligt nog hade ingen fått göra det, vilket var så hemskt någonting kan bli. Usch, han ville inte ens tänka på det hela.

Det verkade lite som om den tre år yngre flickan mer än gärna skulle suttit kvar där på golvet, i grensle över den äldres ben. Om Yaosu skulle vara helt ärlig hade han också gjort det, men de kunde inte gärna sitta där resten av kvällen. Både Ms Yu och den äldsta Huaze brodern hade jobbat med de små maträtterna under gårdagen och alla skulle få en chans att få något litet i magen. Lyckligtvis verkade det som om Hayley tänkte i ungefär samma banor, eller hon var i alla fall sugen på mer te.
”Absolut, då visar jag vägen till tehuset”, svarade tjugotvååringen och log svagt. ”Det är inte jättelångt, cirka tvåhundra meter”, fortsatte han och höll kvar i en av de mindre händerna, medan han släppte den andra. De var så små och släta, betydligt mindre än hans egna, grova händer. Okej, de kanske inte var direkt grova, men de var stora och naglarna växte okontrollerat. Det hade blivit så illa att han var tvungen att klippa ner dem varannan dag.
Han sneglade ner mot handen som fingrarna börjat pilla med. Menade Hayley verkligen det där eller gav hon bara det svar hon trodde att han ville ha? Som sagt ville den äldre inte pressa henne till någonting, så han var väl allmänt paranoid över att det skulle råka hända. För så fick det inte bli.
”Är du helt säker? Chuchu kommer säkert sova vid en av huvudkuddarna..men jag kan naturligtvis sova i min egen säng..blev bara väldigt påmind om hur det brukade vara förr och det kändes väldigt tilltalande”, förklarade Yaosu och började därefter, långsamt, leda den yngre flickan ut från köket, bort mot ytterdörren.

Galen? Jo, Hayley blir inte förvånad av den beskrivningen, det är väldigt många som kallar henne galen av flera olika anledningar. Hon har gjort en del galna saker, och det är nog galet att hon fortfarande ser den andre som perfekt. Av många anledningar borde hon kanske inte ha det tankesättet, hon borde inte vara så förlåtande, men det är inte mycket hon kan göra åt det. Det är så saker och ting ligger till, ingenting hon kan ändra på direkt. Kanske hon fortfarande inte borde medge för sig själv att hon vill gå tillbaka till honom, hon har liksom fortfarande principer. Men det är uppenbart att det är vad hon vill.
”Äsch, jag har alltid varit lite galen,” hon rycker på axlarna och stryker händerna över den mönstrade klänningen för att få bort smuts. Nu finns det i princip ingen smuts på klänningen, golvet är lika rent som hon förväntat sig. Det är trots allt Yaosu som bor där. Men hon gör det ändå, per automatik.

Magen grubblar till, hon har trots allt inte ätit sen de varit på restaurangen. Hon hade blivit mätt, men efter flera timmars bilresa har hon blivit hungrig igen. Det är väl förståeligt? Ja, det tycker hon allt att det är. Blicken glider ner till magen. Hon har blivit van vid att se den alldeles platt, men hon saknar fortfarande bullen som varit där. Om hon åtminstone fått ut den lilla flickan levande så hade det inte varit lika svårt för henne, men det blev inte så. Åh, hon skulle vilja hålla om det lilla knytet, hon skulle ha fyllt ett år vid det här laget. Bara vida tanken på det hela får henne att bli alldeles trumpen, men hon tvingar bort de tankarna. Hon behöver inte fler anledningar för att bli alldeles elak mot sig själv.
”Då går vi! Jag är faktiskt lite hungrig,” Får hon tillslut ur sig, och nu kan hon fokusera på faktumet att Yaosu istället börjar pilla med hennes hand. Gnagandes i underläppen flätar hon ihop sina fingrar med hans. Deras relation är lite svår att förstå sig på, men hon vill ha honom närmare sig. Nu vill hon inte att Joshua ska döma henne, vilket han mycket väl kan göra, så hon kommer nog släppa taget innan han ser det. Men förhoppningsvis är Yaosu förstående när det kommer till det.
”Jag är helt säker, det blir mysigt. Vem vet, det kanske leder till att jag också får sova lite grann?”

På den fronten hade hon nog ändå rätt, Hayley hade alltid varit lite galen. Nu hade Yaosu inte känt henne i mer än dryga två år, men hela hennes personlighet tydde på att hon var just en smula knasig i bollen. Det var dock en bra sak och någonting som bara komplettera hennes redan underbara karaktär.
Tjugotvååringen sneglade ner på deras nu sammanflätade händer. Varför kändes det så normalt efter all denna tid? Att det ens var möjligt var ju nästan lite fantastiskt bara det. Däremot kändes det självfallet inte bara hemvant, utan även härligt. Känslan förde honom tillbaka till deras tidigare relation och alla de gånger de gått på promenad genom Central Park, eller strosat längsmed någon liten gata i staden. Han saknade den känslan - hade saknat den - och det var väl därför det kändes så otroligt bra att få uppleva den igen? Samma sak med kyssen, men när det kom till såna intima saker var han lite mer osäker. Inte på den yngre flickan, utan på sig själv. Det må ha sett ut som om han var sig själv lik, även om detta verkligen inte stämde. Yaosu var inte samma, kontrollerade person som han varit då. Även humöret hade blivit betydligt sämre och allt detta var något som skrämde honom extremt mycket. Tänk om han tappade kontrollen som brodern gjort så många gånger? Han hade ju själv varit med om det en gång och det hade varit absolut hemskt, en riktigt vidrig upplevelse.

Efter många om och men, efter att de börjat gå över den lilla grusplanen mot vägen, återvände den äldre till verkligheten, bort från tankarna. Han vände de svarta ögonen mot Hayley och klämde åt hennes hand lite extra. Inte hårt eller så, men tillträde kyligt för att hon skulle känna skillnad på trycket. Åh, det kändes ju som sagt så jävla bra att gå omkring sådär igen. Nästan som en av de där promenaderna.
”Vem vet? Dina fötter kommer i alla fall få antigen ett trevligt fotunderlag underlag eller ett gosigt täcke. Jag har ingen aning varför, men har fortfarande kvar min vinterpäls och den ser väldigt mjuk ut”, berättade Yaosu och ryckte på axlarna. ”Du får väl tala om för mig om jag bara inbillat mig det hela”, sade han fortsättningsvis och vände blicken mot den mörka himlen istället. Små lyktor var upphängda i träden som kantade den lilla vägen. Den klättrade långsamt uppåt för varje steg, men inte så farligt att det blev ordentligt jobbigt. Väldigt gulligt var det, nästan magiskt med den tropiska skogen omkring och alla små byggnader som små avstickare ledde till.
”Vad tycker du om det här? Stället alltså.”

Allt känns så hemvant. Att strosa runt med fingrarna sammanflätade med de betydligt större händerna. Det påminner henne om alla de gånger de gått runt i Central Park, eller olika gränder i New Yorks innerstad med händerna sammanflätade. Under den tiden hade hon vant sig vid det, att krama om den äldres händer och gå runt oberoende på hur vädret såg ut. När allt sedan gick neråt hade hon inte gått i Central Park på evigheter, främst för att det framkallade dåliga minnen och påminde henne om vad hon mist. Både barnet och den tre år äldre mannen. Inte förvånande att hon känner en familjär känsla. Hayley kan fortfarande tänka tillbaka på de stunderna och längta efter något liknande. Trots att det varit under en av deras vanliga promenader som hon blivit attackerad. Det är inte heller så trevligt att tänka på, så hon tvingar bort de tankarna. De håller henne fortfarande uppe om kvällarna, inte konstigt att hon inte kan sova. Men hon behöver inte bekymra sig över det nu.
”Nejmen åååh, har saknat din tjocka päls! Det bästa täcket någonsin,” hon kan inte undgå att le, hur många gånger har de inte gosat ner sig hos varandra medan Yaosu var i sin fyrbenta form? För många gånger. Hon kunde sova länge med den lurvbollen bredvid sig. Nu har hon fått mysa en hel del med Haru och Chloe, men det ger inte samma känsla. Verkligen inte. Med en lätt liten suck blickar hon ner mot händerna, hon känner hur den andre kramar om hennes och hon kan inte hjälpa det, men hon kramar om den tillbaka. Inte direkt så konstigt med tanke på att hon tidigare fått för sig att kyssa honom, men ändå. Efter det glider blicken upp mot skyn, där massvis med stjärnor blickar ner mot dem. Glittrandes. Hon är inte så jätteförtjust i mörker, men nu gör mörkret det hela bara ännu mysigare. De kristallblå ögonen glider över varje liten del som dyker upp under deras promenad, och jösses vad hon älskar det. Här skulle hon nog känna sig hemmastadd.
”Det är så trevligt, fint som i en saga.” På olika sätt har det påmint henne om byn under hennes barndom, fast med betydligt trevligare människor. ”Jag förstår varför du ville åka hit istället. Får jag fråga vart det var du var innan? Vet bara att det var ett kallt ställe.”

”Har du?” Undrade Yaosu och rodnade svagt. Som tur var syntes det förmodligen inte så väl med tanke på mörkret, men även om det gjort det skulle det inte varit något större problem. Hayley hade nog sett tjugotvååringens röda kinder en gång för mycket efter all den tid de spenderat med varandra. Med andra ord närmare ett år, väldigt viktigt att påpeka det. För även om det inte verkade som särskilt mycket hade det varit den bästa tiden under hela den äldres liv. Kanske det var fjantigt och aningen sorgligt, men han brydde sig inte och tänkte absolut inte ta bort den titeln.
”Det är ju bra att någon gillar den, har känts väldigt tomt utan dig och ditt klängande”, erkände han tyst och svängde in på en av de små avstickarna, som ledde dem vidare in bland träden. Det var inte särskilt långt kvar till det lilla, traditionella huset, men tillräckligt för att man inte skulle se några lysen ännu. Sedan kunde det naturligtvis ha att göra med den täta skogen omkring dem. På just den här delen av berget var den extra tät och frodig, till skillnad från andra ställen då den var mer gles.
”Antar att det är därför jag har sovit sämre, för att du inte klamrat sig fast som en koala och bitit i mina öron”, fortsatte den äldre och skrattade till. Mörkret hade lagt sig omkring dem och under några korta sekunder var allting helt tyst, förutom ljudet av cikadorna. Yaosu stannade till och tog ett steg framför den yngre flickan, bara för att dra in henne i en omfamning. Han kunde inte låta bli och hon var ju så nära. Bara en liten stund, mer än så bad han inte om. Han förblev tyst en ganska lång stund innan han slutligen svarade på frågan hon ställt innan, samt svaret hon gett.
”Typ som den by du växte upp i?” Frågade han mumlandes och borrade ner näsan bland de blonda lockarna på hjässan. ”Och..” började han tvekande fortsättningsvis och tog ännu ett djupt andetag. Beroendeframkallande, minst sagt. ”Jag var i Alaska, äger en stuga mitt ute i ingenstans och det kändes som ett bra ställe att vara på. Var så otroligt rädd att råka göra någon illa, det är jag fortfarande..livrädd faktiskt.”

Hur skulle Hayley inte ha saknat den tjocka pälsen? Om hon ska vara helt ärlig saknar hon allting med den andre, pälsen är inget undantag. Det är ju så att hon spenderat många nätter med armarna, och ibland även benen slingrande om lurvbollen. Hållit fast honom i sin sömn och själv sussat som en liten bebis. Pälsen är så varm och gosig, och hon som är väldigt sval av sig behöver all värme hon kan få. Plus att ha den andre så tätt intill sig gjorde henne generad och alldeles varm i bröstkorgen, så det är väl en av anledningarna till att hon blir så varm.
”Det har känts väldigt tomt utan att få klänga på dig,” instämmer hon med ett blygt litet leende på läpparna. Nu har hon fått sällskap av en viss liten katt då och då, men Jellybean är inte lika stor som Yaosu är i sin fyrbenta form, hon kan liksom bara värma hennes mage. Eller ansikte, Jellybean gillar att ligga tvärs över ansiktet på folk. Hon har saknat den äldres sällskap av väldigt många anledningar, den tjocka pälsen är liksom bara en av väldigt många fler, och större anledningar. Hayley kan inte hålla sig från att skratta till. De bägge två har sovit sämre sen de splittrades, stackarna. Kanske de är varandras sömnmediciner, det enda som fungerar. Tänk om hon plötsligt skulle få sova några timmar tack vare Yaosu?
”Mmhhm.. dina öron var väldigt mysiga att bita i.” Hon är inte helt seriös, uppenbarligen. Det är en väldigt konstig vana hon har, att bita i någon annans öron medan hon sover. Men det brukar hon göra, nafsa till. Lyckligtvis för henne har den äldre aldrig riktigt klagat på det… osäkert på om hon någonsin kommer hitta någon så förstående och underbar som honom. Nu vill hon inte hitta någon annan heller, men ifall de aldrig skulle bli tillsammans igen. När Hayley finner den äldre framför sig blir hon bara en smutta förvånad, men det tar inte lång tid för henne att fatta vinkeln. Hon slingrar armarna om honom, och knyter samman händerna medan hon lutar huvudet mot bröstkorgen på honom.
”Jo, den påminner mig om byn jag växte upp i. Men det här området är nog ännu vackrare.” Hakan faller ner till marken när hon får svar på en fråga hon suttit på länge. Han hade ju inte velat berätta för henne i breven, vilket hon har full förståelse för. Hur som helst blir hon väldigt förvånad. Snön har hon ju hört om, och hon hade nog kunnat komma fram till det. ”Det förstår jag.. önska jag kunde hjälpa dig på något sätt, du ska inte behöva vara livrädd för det. Känns det inte lite bättre nu, eller är det lika dåligt?”

Faktumet att de båda två sovit betydligt sämre än de gjort innan, under deras förhållande, var både fascinerande och underligt på samma gång. För innan Hayley hade kommit invalsandes i den äldsta Huaze broderns liv, hade han inte haft några större problem med sömnen - någonting som han haft ända sedan de skiljdes åt. Kanske de trots allt hade någon slags magisk dragning till varandra? Någonting som deras sinnen och kroppar kunde känna av, men som de själva inte riktigt kunde identifiera eller förstå sig på? Han hade tänkt över den teorin många gånger under de senaste månaderna, även om han aldrig kommit fram till någonting av större nytta. Om det nu fanns någon sådan koppling skulle de väl lyckas lista ut det förr eller senare. Inte kvällen till ära, men någon gång i framtiden.
”Jag har alltid älskat att ha dig nära, men mina öron har aldrig varit särskilt glada över dina små vassa tänder”, påpekade Yaosu och började dra fingrarna genom de ljusa lockarna, försiktigt och metodiskt på samma gång. Därefter slingrade han ännu en gång armarna runt den yngre flickan och lämnade en lång kyss på den blonda hjässan. Hon var så fin, allting med henne var verkligen absolut perfekt.
”Men mina öron klarar sig, för jag tycker om när du blir som en liten hundvalp”, fortsatte den äldre och vilade pannan mor det ljusa håret, toppen av hennes lilla huvud. ”Du är så fin, Hayley, vet du det?” Frågade han sedan och slöt ögonlocken. Mörkret som lagt sig omkring dem var inte obehagligt på något sätt eller vis, tvärtom. Det var väldigt mysigt, intimt på något sätt.
”Jag vill se den byn någon gång”, svarade tjugotvååringen och lossade på greppet en smutta. Hon ville ju ha mer te och kanske även någonting att äta? Det skulle ju vara väldigt typiskt om Zihao hann äta upp allting, för det var definitivt en möjlighet. Den klumpedunsen skulle säkert lyckas äta upp hela jordklotet om det så gick och han fick möjlighet till det. Där kunde man verkligen snacka om ett matvrak.
”Det har blivit bättre”, mumlade han fortsättningsvis och lutade sig tillbaka, för att sedan greppa tag om en av de mindre händerna igen. ”Inte bra på långa vägar, men betydligt bättre än det var i början..gud, jag var verkligen ett vrak..” erkände tjugotvååringen avslutningsvis och stannade till när de slutligen närmade sig ett litet, gulligt hus med lyktor tända runtomkring. ”Jag tror att jag väntar här, är ganska matt efter allt. Du får hälsa Ms Yu från mig dock!”

Kanske det här är ett bevis på att de två är menade för varandra, att de är beroende av varandra för att kunna sova. Hayley gillar inte att vara beroende av någon annan än sig själv, men det känns som ett tecken på att de är menade för varandra.. om man nu tror på tecken. Hur som helst hade hon själv inte haft sådana sömnproblem innan hon stött på den äldre. Hon kunde förvisso inte sova utan någon annan, som hon litar på närvarande i rummet, men hon brukade ändå få lite sömn varje natt. Efter de två splittrats från varandra hade det dock krossats. Nu är hon ärrad, och får bilder från attacken varje gång hon sluter ögonlocken och vill gå till sömns. Det hade gjort henne rädd för varje liten skugga när hon var ute på promenad. Det är förvisso bättre nu, men hon går fortfarande sömnlös. I flera dygn.. snart en vecka sedan hon fick två timmars sömn.
”Har också alltid älskat att ha dig nära.. förlåt, mina tänder har alltid varit jätteglada över att tugga på dina öron. Men jag gör det inte medvetande!” Med huvudet lutandes mot Yaosus bröstkorg tar hon ett djupt andetag och sluter ögonlocken en kort sekund. Hon känner sig så säker hos honom, något hon inte känt på flera månader. Det är något lugnande med att hans fingrar stryker sig genom de blonda lockarna. Påminner henne om alla de stunder de haft tillsammans innan attacken. Det gör henne lugn iallafall. När hon blir kallad en liten hundvalp kan Hayley inte undgå att skratta till. Hon beter sig nog som en hundvalp majoriteten av tiden. Det gjorde så att hon och Chloe, och de andra hundvalparna, kom bra överens. Hundvalpar är ju så förskräckligt söta. Fingrarna börjar göra små cirklar över ryggen på den tre år äldre i lugnande tempo. ”Tack.. tycker du är ännu finare dock. Så himla vacker.” Faktiskt, hon har funnit sig själv bli en smutta avundsjuk på Yaosus vackra ansiktet. Hon anser inte att hon själv ser dålig ut, men hon finner honom fortfarande så otroligt vacker.
”Du får följa med någon gång, efter vi varit här ett tag, om du vill alltså.” Mumlar hon och höjer blicken till den andre när greppet lossnar. Lyckligtvis flätas fingrarna snabbt ihop med varandra, så att hon kan krama om den några gånger. ”Om ett tag kanske du inte behöver vara så rädd för dig själv, kanske det är något som löser sig med tiden.” Om han nu inte är lika livrädd som han varit efter allt som hänt är det ju ett gott tecken. Man kan alltid hoppas. Hayley låter blicken glida ner till ett lite mindre hus, där lyktorna står tända i mörkret. ”Du kan gå om du inte vill vänta, men jag tar inte lång tid på mig. Vill bara ha te och något i magen.”

Nej, Yaosu insåg att Hayley aldrig bitit honom med mening, särskilt som hon mest gjort det när hon legat och sussat. Sedan hade hon kanske gjort det med mening ibland, men långt ifrån alla gånger. Hursomhelst var det väldigt charmigt och om hon nu fick för sig att göra igen skulle han inte klaga, tvärtom faktiskt.
”Jag vet att du inte gjorde det med mening, men mina öron klagade ändå en hel del”, svarade den äldre och lipade mot henne. Nejdå, han var naturligtvis inte seriös, som sagt hade han alltid funnit det väldigt gulligt. Det kändes bra att hon älskade att ha honom nära, att hon i alla fall gjort det innan. Men med tanke på att hon inte dragit sig undan från honom, kunde hon inte ha ändrat sig på den punkten alldeles för mycket. Annars hade hon väl knuffat bort honom och skyndat därifrån, eller hur? Jo, han kunde inte börja tvivla på det faktumet, alltså om hon verkligen ville vara så nära honom eller ej. Inte efter att ha ställt frågan om och om igen.
När hon sedan påpekade hur hon tyckte att tjugotvååringen var ännu vackrare, ruskade Yaosu genast på huvudet. Gud nej, i hans ögon var det där så långt från sanningen man kunde komma. Det var så pass att han inte ens kunde acceptera orden, inte ens för en sekund. Speciellt inte i det sammanhang hon stoppat dem i.
”Du är så himla vacker”, kontrade han genast och vände blicken mot det lilla huset. Ett svagt sorl av röster kunde höras bakom väggarna och lite rök slingrade sig upp mot himlen från skorstenen. Det såg ändå lite ut som i en saga, men inte på samma sätt som han föreställde sig den by som den yngre flickan kom från. Han ville genuint se den någon gång i framtiden, helst av allt presenteras som hennes partner. Det skulle förmodligen inte ske igen på ett bra tag, kanske inte alls.
”Klart jag vill! Vill ju se hur du växte upp”, svarade Yaosu och klappade henne försiktigt på huvudet. Han var rent generellt ganska försiktigt för tillfället, och skulle nog komma att vara det ett ganska bra tag. ”Kanske, kanske inte. Jag försöker att bli bättre men det går långsamt, och det är något jag lärt mig att acceptera”, fortsatte den äldre och vände tillbaka ögonen mot Hayley. ”Jag väntar, men se till att antigen gå först eller sist, för har ingen lust att få en kelsjuk Zihao på mig.” I alla fall inte ikväll, så det fick vänta.