Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kunde inte minnas när han senast känt sig såhär lycklig - möjligtvis när något av barnen fötts. Det kändes som om han hade en ro i själen som han saknat under en alltför lång tid. Thessa gjorde honom verkligen lycklig, och han såg också fram emot kvällen - att få ägna den helt åt glädje efter allt som riket varit med om det sista. Allt med kriget och vad det hade inneburit, de behövde det här nu.
Leendet om hans läppar blev bredare av hennes gester.
"Självklart." Instämde han nickandes, de två borde verkligen få veta först. Ett barn till... Tanken var svindlande, men ändå så spännande. Och självfallet välkommen även om det förstås var skrämmande att tänka att de snart skulle börja om på nytt med småbarn. Samtidigt som deras egen dotter dessutom, den tanken kändes ännu konstigare. Han rycktes ur funderingarna av hennes fråga och nickade än en gång.
"Ja, det gör vi." Han drog blicken ifrån henne och såg runt sig istället, på den vackra omgivningen. Fattade hennes hand i sin för att börja gå längre bort, om han inte mindes helt fel så fanns det en fantastisk utkiksplats längre bort. Det skulle väl säkerligen se annorlunda ut nu dock - det var ju trots allt tjugo år sedan han varit här senast.

Thessa gav ifrån sig ett litet fnitter. Gick tillbaka till att vara lycklig igen. Hon kramade om hans hand när han tog hennes i sin. Gick bredvid honom sida vid sida.
”Det är verkligen en magisk plats det här.”, sa hon. Var kanske bokstavligt talat inte så, men det kändes så. Det var liknande känsla Thessa hade som när första gången Rowan tagit med henne dit. Då hade hon varit varit så överraskad över färden dit. Och så nyfiken på Rowan, att lära känna honom ännu mer.
Och nu hade de spenderat en lång tid tillsammans. Närmare exakt 20 år.
”Jag är glad att vi har den här tiden tillsammans innan kvällen.”, började hon och tittade på omgivningen runt de. ”Det ska bli så trevligt ikväll. Att få träffa alla, menar jag. Och.. fira.” Thessa sneglade på sin make. ”Hur känner du själv?” Det fanns en oro i hennes röst. Rowan återhämtade sig fortfarande efter skadorna. Men hon hade ju också sett vad snabbt han läkt och verkade bli bättre dag för dag. Hon anade att Rowan höll en fasad inför henne och ville visa sig stark. Thessa kände ju honom trots allt. Men oron fanns där ändå. Kanske den alltid skulle finnas där. Familjen var det viktigaste för Thessa trots allt.

Rowans leende blev lite bredare igen, älskade att höra henne fnittra eller skratta. Det var utan tvekan ett av de bästa ljuden han visste.
"Det är det." Höll han med, åtminstone för de två var det så. Även om det kanske inte hänt något stort där eller så, hade den varit otroligt betydelsefull. Det var dit dem åkt, när allt var så nytt, där allt bara hade känts rätt. Där allt hade fallit på plats på något vis. Åtminstone för hans del.
"Ja, jag ser verkligen fram emot ikväll. Att få umgås med alla igen och bara njuta av glädjen." Log han, innan han dröjde lite med svaret på hennes fråga. Anade ju av tonen vad hon egentligen syftade på. För visst förstod han - han hade försökt dölja för henne de stunder han fortfarande hade ont, hon hade behövt utstå så mycket redan och han ville inte oroa henne. Men samtidigt förstod han ju att hon måste ha sett igenom en hel del av det, förstått att det inte alltid var så bra som han försökt få det att verka.
"Det känns bra. Jag känner mig starkare än på länge, även om det ju såklart kommer sämre stunder. Och jag vet att du oroar dig, och jag må vara lite väl enveten för att erkänna de dagar det är sämre.. Men jag lovar dig att jag faktiskt säger något om det skulle vara något annat än dålig dagsform." Log han mjukt, även om det inte varit det hon rent frågat om så kändes det ändå som ett bra tillfälle att ta upp det. Försöka ge henne lite mer lugn - allt det här kunde knappast ha varit lätt för henne. Han stannade till då de närmade sig avsatsen med utsikt och log igen.
"Det är så vackert här." Utbrast han leendes.

Thessa lyssnade på Rowans ord. Förstod honom. Hon litade såklart på honom, att han skulle säga till om det blev för jobbigt. Men Thessa kunde bara göra tillräckligt. Hon kunde själv inte vårda honom, mer än att finnas där för honom. Och hon ville och gjorde det, så ofta hon fick tillfälle. Så ofta som det gick. Det såklart, med båda deras uppdrag som kungaparet hade de mycket att stå i om dagarna, ibland även kvällar. Deras tid tillsammans var värdefull och viktig.
Thessa ställde sig på avsatsen bredvid honom och lutade mjukt sitt huvud mot hans kropp. Blickade ut över den vackra utsikten. ”När du känner dig bättre så tycker jag att du och Aiden borde ge er av på en utflykt. Aiden umgås mycket Kai. Han behöver träffa sin far också.”, sa hon utan att vända blicken från platsen. Tänkte på inskolningen för kronprinsen, men också deras sons relation till föräldrarna. Aiden hade inte varit sig själv efter kriget, upplevde Thessa. Han behövdes muntras upp. Hon tystnade och iakttog miljön. Det var så vackert och lugnande här. Om det gick så hade hon velat stanna längre. Njuta av stunden.

Det kändes skönt att få tala mer om det här, ifred och undan ifrån allting på slottet. Alla de dagliga sysslorna och kraven, få komma iväg och andas frisk luft. Minnas tillbaka på tiden då han rest runt. Visst hade anledningen till hans resor varit allt annat än trevlig, men han hade gillat själva resandet i sig. Åtminstone i lagom mängd. Lade ena armen omkring hennes midja innan han svarade på hennes fråga.
"Ja, det hade varit trevligt att ge mig iväg på något med honom." Han oroade sig för sonen nu efter kriget, för hur allting hade påverkat honom. Kanske kunde någon sorts utflykt muntra upp honom? Han kunde alltid hoppas på det. Han strök lätt tankspritt med fingrarna längs hennes sida.
"Jag funderar också på om det börjar bli dags att lära upp honom mer. Han har ju trots allt varit skonad från det länge nu, så det kanske är dags att han börjar lära sig vad som väntas av honom den dagen det är dags för honom att ta över." Han hade velat ge sonen några mer fria år när han alltid varit så äventyrslusten, men kriget och hans skador hade fått honom att inse hur pass lite förberedd sonen egentligen var ifall att det inte skulle ha gått vägen.

Thessa tänkte på Aiden. Hoppades på att hon skulle få se honom på balen ikväll. Jeanne och Ivor visste hon skulle vara där. Men Aiden.. Ja, han verkade alltid gå dit han ville. Han var iallafall i sällskap. Om inte Kai, så med Drew och Sunniva. Det var en trygghet att han inte spenderade allt för mycket tid i ensamhet. Hon visste också att Aiden alltid sett upp till sin far. Många gånger hade Aiden visat hur lik han var honom. Thessa såg mycket av Rowan i Aiden. Nog var han sin fars son alltid. Det skulle göra prinsen gott att få spendera tid med Rowan.
”Du som har rest så mycket och sett så mycket.. Nog finns det en plats ni två kan resa till?” Thessa visste redan svaret. Det såklart.
Hon tystnade när Rowan berättade om Aidens kommande ansvar. Rowan hade rätt. Det var dags nu. Aiden var tillräckligt gammal för att lära sig hur det gick till att styra ett rike. Han var rent ut sagt tvungen. Thessa och Rowan skulle inte alltid finnas kvar.
”Jag tycker att det är en bra idé att lära upp honom mer. Han måste vara förberedd på vad komma skall.” Thessa tittade upp på Rowan. ”Jag är säker på att han blir en bra kung en dag.” Hon pausade och ett leende formades på hennes läppar. ”Vi har dröjt här länge nu. Vi måste göra oss klara för kvällen. Jag vill se till att allt är klart för våra gäster.”

Det kändes hemskt att tänka på nu, att barnen en dag skulle vara utan dem, men de tankarna hade dykt upp allt oftare nu efter kriget. När det varit så nära att dem skulle ha blivit utan Rowan - det var en tid där när det varit som värst som han inte kom ihåg mer utav än några enstaka, väldigt dimmiga minnesbilder. Men när den dagen väl kom, så var han övertygad om att Aiden skulle bli en god kung. Visst hade han en del att lära just nu, men hans hjärta var på rätt ställe och det var det allra viktigaste. Han tvivlade inte en sekund på att han skulle bli en bra kung oavsett om det så var imorgon han skulle ta över.

De sista timmarna mellan deras lilla utflykt och balen hade sprungit iväg, och nu hade salen hunnit bli välfylld utav folk. Musikerna hade börjat spela, folk gick runt och minglade och många med ett glas i handen och en del redan dansandes. Rowan såg ut över salen och sedan på Thessa bredvid sig, hon var så vacker. Han log för sig självt och tog hennes hand i sin. Hans vackra fru. Hans älskade.
"Vill den vackra mön göra mig äran av en dans?" frågade han med ett leende om läpparna, på strålande gott humör inför kvällen.

Drew hade gett sig iväg ganska tidigt på balen, och redan nu hade han hunnit mingla en liten stund och fått i sig ett glas av mjödet de bjöd på. Det var ett gott sådant, dessutom. Det hade börjat trilla in alltmer folk i salen nu än när han först kommit dit, och han sökte med blicken över folkmassorna. Hoppades på att kunna få en dans eller två med Sunniva under kvällen, men hade ännu inte lyckats finna henne. Men visst borde hon väl vara här? Det var trots allt en stor händelse för staden och de som på något vis var inbjudna, vilket hon ju måste vara. Men ändå började han bli bekymrad nu när han ännu inte kunnat finna henne. Han beslöt sig för att ta ett varv i salen i hopp om att hitta henne, men först ett stopp för att fylla på mjödglaset.

Aiden hade hållit undan sig från slottet. Men kanske framförallt hållit sig undan från föräldrarna sedan kriget. För honom tog det kanske längre tid att processa det hela än vad det tagit för hans föräldrar. Men det såklart, med faktum att hans föräldrar var kungaparet av riket så hade de väl inte något val än att gå vidare i livet. De hanterade det på sitt sätt. Det förstod han väl någonstans, men Aidens sätt var att fly fältet.
Han reste iväg mycket med Kai. Spenderade en hel del tid med Edric. Men också med Drew och Sunniva, när han kände att det var okej att vara det tredje hjulet.
Han trivdes bra med de, och ibland kanske för bra. Sunniva var oerhört bra på att lyssna och sa alltid rätt saker tyckte Aiden. Han var alltid på bättre humör efter att han träffat henne. Hon lockade fram sidor hos honom som Aiden sköt undan, ville inte undersöka närmare. För han anade att handlade om djupare känslor för Sunniva. Men hon var tillsammans med Drew. Och Aiden ville inte komma emellan.
Han bråkade med tankarna. Ena sidan av honom ville titta på det mer och rättfärdiga hans känslor och tankar med att ”Aiden behövde få må bra ett tag.” Eller ”Det är väl inget farligt att bara titta och tänka på henne? Faktiskt så.. Aiden är ju trots allt kronprins och har så mycket mer att erbjuda än Drew? Visst? Så.. Hon borde väl vara lite nyfiken på Aiden? Eller?” Ungefär så gick tankarna hos prinsen.
Det hade blivit dags för Aiden att utföra en av sina kungliga plikter- att delta på balen. Faktiskt vore det respektlöst om han inte dök upp. Det handlade trots allt om att fira hans föräldrar och deras 20 år tillsammans. Det var familjen.
Aiden hade inte lust att delta i festligheterna så. Han ville inte vara med sin mamma eller pappa. Men han visste att han skulle få mycket skit om han inte visade sig. Kanske inte så mycket av sina föräldrar. Men säkerligen av sin syster. Hon visste vad som gällde, trodde Aiden.
Han hade bytt om inne på sitt rum och granskade sig själv i de tjusiga kläderna. ”Hm, jag ser ut som en prins.”, mumlade han och vred och vände för att få en bra överblick.
Det knackade på dörren och strax därpå öppnades den. Sunniva stack in sitt huvud.
”Här är du ju!”, fnittrade hon och skuttade in i rummet. Aiden förstod att hon druckit. Kanske ett glas eller två. Hon var också stiligt klädd. Eller vacker. Doftade gott..
Aiden harklade sig för att försöka samla tankarna.
Sunniva själv hade sett fram emot kvällen hela dagen. Att få fira inne i slottet. Det var en sådan häftig plats tyckte hon. Och där fanns Aiden också. Han var också väldigt spännande. Han levde sådant annorlunda liv än hon själv. Det var fascinerande.
När hon tänkte på Aiden pirrade det i kroppen. Hon ville berätta saker för honom, och gjorde så. Sa saker till Aiden som hon kanske inte hunnit berätta för Drew ännu.
Hon hade flera gånger tänkt på Aiden, kommit på sig själv att hon målat upp bilden av hans nuna i sina tankar.
”Hej Sunniva.”, sa Aiden.
Denna kväll hade Sunniva samlat mod till sig. Hon hade tagit sig till slottet med sin familj. Drew skulle säkert komma dit med sin familj. Hon skulle träffa honom senare. Men eftersom Drew inte synts till ännu, hade Sunniva tagit modet till att söka upp Aiden. Utan Drew. Bara för att få lite egen tid med prinsen.
”Hej, Aiden.. Jag.. Vad stilig du är.”, sa hon och tog ett steg närmare.
Aiden kunde känna hennes parfym. Hon doftade underbart. Hjärtat tog ett skutt. Blev påmind om den där känslan han inte ville uppleva igen.
”Jag ville bara säga hej.. och.. jag.. kan vi inte.. gå.. tillsammans?”, frågade Sunniva. Stod alldeles för nära Aiden. Att Aiden kunde känna hennes varma andetag mot sitt ansikte.
Sunniva slöt ögonen och innan Aiden visste vad, så hade deras läppar mötts i en kyss.

Egentligen hade det kanske inte varit Drews bästa val att komma tidigt till balen, för när det hade börjat trilla in folk och de bara hade hunnit bli lite salongsberusade hade han redan hunnit med ett antal glas före dem. Det var dock inget han själv hade ont utav - än så länge var han lyckligt omedveten om sitt eget tillstånd, i god tro om att alla hade minst lika trevligt som han själv. Det enda - den enda - som saknades var Sunniva. Varför var hon inte här ännu? Han saknade henne ju, hade föreställt sig att få dansa med henne här... Tanken på att hon kanske inte skulle dyka upp hade börjat oroa honom. Men det vore osannolikt. Visst? Oron hade börjat pocka på honom allt mer, och vid åsynen av en lite äldre tjänare så stannade Drew upp honom för att fråga om han kanske hade sett till hans väninna och bingo! Förvisso inte på själva balen, utan i en av korridorerna istället. Varför höll hon hus där istället för med honom? Oavsett så var han glad att han hittat vart hon fanns, så han släppte taget om henne för att istället gå vidare mot korridorerna.
Han fick erkänna att han hittade ganska så dåligt här på slottet, och hans något dimmiga huvud gjorde det inte direkt lättare att navigera. Allt kändes som en enda stor labyrint, men plötsligt hörde han som ett ljus i tunneln. Sunnivas röst, äntligen var hon hittad! Han sprack upp i ett leende och fortsatte i något snabbare takt emot rösten, för att bara några steg senare bli stilla mitt i ett steg.
Där var hon. Men inte själv. Istället i en kyss med Aiden. Visst hade han ju haft sina misstankar om att Aiden tyckte lite väl gott om Sunniva, men aldrig hade han trott det här. Han hade gillat Aiden, han verkade som en bra kille - han hade litat på honom och hade inte trott att någon av dem skulle bete sig såhär. Dimman i huvudet tycktes tätna när alla tankar bara snurrade inombords - Aiden var en sak, honom kände han inte lika väl. Men att Sunniva agerade såhär? Han kände sig minst sagt förrådd. Han vände sig om igen, började med snabba steg gå tillbaka emot balsalen som var mycket lättare att hitta än att hitta ut ifrån.

Philip hade gått med Adriana till balen. Han hade egentligen inte velat och uttryckt det för sin hustru. Men någonstans i bakhuvudet visste han att det var viktigt för Adriana att Philip ställde upp. Om inte för kungaparet så iallafall för henne. Det var mycket att säga att Philip skulle visa respekt för kungaparet, men nog var det väl etikett, egentligen kanske förnuft, att visa sig när Philips svåger bjudit in honom till festligheterna.
Balen var ju för att fira Vrales kungapar som 20 år tillsammans. Jaha. Och?
Han lämnade dock sitt sällskap snabbt, Adriana kände en del där och hade andra att socialisera sig med. Men Philip hade ännu inte något intresse att småprata och mingla. Kanske han skulle mjukna upp något av att få i sig något att dricka. Han gick till de dukade borden och tog ett av de påfyllda glasen för att smaka på drycken. Det var mycket gott. Han svepte innehållet och tog ännu ett. Smakade på drycken och tog sedan några steg in i salen för att se sig omkring.
Han söner var också inbjudna. Han gissade nog att både Drew och Finnigan skulle vara där. Jerome var ett osäkert kort, då han alltid hade gjort vad han ville. Och många gånger ville han inte gå dit hans far vistades.
Philip såg inte till sina barn, men upptäckte strax därpå Rowan och Thessa i en dans. I varandras armar. Lyckliga såg de ut att vara. Åskådarna applåderade och dansade med de. Firade deras kärlek. Philip suckade något och smakade av drycken igen, precis i samma stund som något, eller snarare någon, stötte i honom. ”Vad i hel-”, fick han ur sig då han spillde drycken på hans finkläder. Philip snurrade runt och upptäckte sin äldste son bakom honom. ”Drew! Vad gör du?! Se dig för! Du måste uppföra dig. du är på en fest för bövelen. Har du inte lärt dig vett och etikett? Hmpf!” Han fnös och försökte borsta bort det smutsiga från kläderna, men till ingen nytta. Det gick inte att få bort. Han såg upp på Drew igen. Han hade väl egentligen inte talat så mycket mer med Drew sedan han fått reda på att sonen inte var hans egen. ”Vad gör du här själv egentligen? Har du inga vänner?”, sa han utan att tänka innan han talade.