~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik satt upp på Frigga i samma stund som Arya hade bestigit Daya.
"Det ordnar sig." sade han igen då han ställde upp Frigga bredvid Daya och han såg ner på Arya. Hans ord må ha varit få men han försökte innerligt tro på dem. För ärligt så visste han ju inte hur långt krigföringen hade gått, hur mycket eller vad de planerat i Norr och inte heller vilka som var med på det och vilka som inte var med på det. Om hans far nekade skulle det inte bli något krig, det visste han - men om hans far skulle neka eller acceptera visste han däremot inte och det störde honom. Men han fick skjuta undan tankarna då han manade på Frigga som satte av i en lugn galopp för att Daya skulle hinna med.


Freja - Boningen i Öst:
Wilheim stod och sträckte på sig i solen, Freja kunde inte hindra sig själv från att titta på honom. Hans överkropp var bar och små svettpärlor glittrade över hans hud. Men det var inte vad hennes ögon tog in mest av allt, det var den mjuka formen han höll medan han stretchade ut sina armar och sin rygg.
"Ska du stirra hela dagen?" Hennes blick lyftes till hans ögon och hon fnös ut en frustning och vek av med blicken. Hon fortsatte stretcha sin egna kropp utan att stirra på den bastanta mannen någon meter bort.
"Kom igen, sträck ut dina lårmuskler med." sade Wilheim och Freja frustade men hon visste att Wilheim hade rätt. De hade sprungit en runda - dels för att träna, dels för att göra av med energi, dels för att få henne att fokusera på något annat. Det hade hjälpt så hon kunde inte klaga. Men solen hade passerat lunchtid och nu började hon på riktigt bli rastlös med tankarna om Erik och Arya.

Freja hade precis återupptaget en upprätt position efter att ha sträckt ut båda sina ben ordentligt när ljudet av flertalet dundrande hovar nådde henne. Hon snurrade runt med ögonen i riktning mot ljudet medan hon drog handen under det halvt flätade håret över nacken för att bli av med de små svettpärlorna som vilade där.
"Jag tror de kommer nu." sade Wilheim och tog de tre stegen som krävdes för att han skulle stå vid hennes sida. Han i bara skinnbyxor, inget på överkroppen eller fötterna och hon i samma utstyrsel men med en improvisatorisk BH av tyg lindat om hennes byst. Det var för varmt i Öst för att träna i full mundering och att de kunde vara barfota var en fördel - det var sällan något man var uppe i Norr men att kunna hålla balans och optimera sina rörelser med eller utan skor var alltid bra.
"Det är väl ändå dags." muttrar Freja medan hon ställer sig bredbent.

Mycket riktigt kommer Erik och Arya indundrande bara några sekunder senare. Freja kan inte hjälpa att hon känner sig lättad av att se hans ansikte igen.
"Det var väl på tiden!" fräste hon irriterat och lade armarna i kors under sin byst vilket fick tyget som täckte hennes bröst att strama lite. Wilheims näve landade på hennes axel i ett föröka att lugna ner henne lite men nu när hon visste att Erik och Arya var oskadda så blev hon rasande på att de bara gav sig av på det där sättet och var borta så länge.
"Vart har ni-" började hon fräsa vidare men då Erik hoppade ner från Frigga och tittade på henne tystnade hon. Hans ansikte var allvarligt och hårt, han var uppenbarligen inne i någon djup eller tung tanke.
"Erik, vad har hänt?" frågade hon och sänkte sina armar så de hängde vid var sida om hennes tonade men välformade kropp medan hon gick fram till honom.
"Vi måste prata." sade Erik bara och Freja blev frustrerad över hans icke svar, men Erik hade redan vänt sin blick mot Arya.

Arya - Boningen i Öst
Arya var tyst hela vägen tillbaka till Osianernas by, Erik lika så. Hon visste inte vad han tänkte, men liksom hennes eget var hans ansikte hårt och allvarligt vilket tydde på att hans sinnesstämning var den samma som hennes egen. Dock var Arya även orolig. På vägen tillbaka syntes orosrynkan i hennes panna hon så ofta fick vid ängsliga tankar. Hon ville varna sin familj, tala om det potetiella hotet med dem. Var de inne på samma spår som Norr? Att starta krig? Arya tvivlade starkt på det. Hur mycket hennes morbror än hatade Norr hade hon svårt att se honom bryta den långa fredstiden mellan rikena. Han skulle aldrig gå så långt om grannlandet verkligen provocerade fram det.

Arya och Erik var framme vid den Österländska byn strax efter lunchtid. Freja och Wilheim måste hört dem komma då de två generalerna stod uppstälda bredvid varandra framför boningen då de anlände. De båda nordbona var lättklädda, antagligen på grund av värmen. Arya, som själv var klädd i ett par långa byxor och en lång överdel, skor gjorda för att hålla djungelns fukt och insekter borta samt en sjal om halsen och axlarna, var inte det minsta brydd av den höga temperaturen. Hon var uppvuxen med den typen av värme och hon trivdes i det. Född i Dhakair, Bayrios sydligaste stad, där den gassande solen under torrperioderna kunde värma upp luften till så höga temperaturer att det nästan var farligt, så var hon så gott som imun mot värmen i Öst.

Erik var snabbare att stiga av Frigga än Arya var att stiga av Daya. När han vänt sig mot henne var hon flera steg bakom honom och Freja, påväg med hastiga steg mot sällskapet. Hon hade tyglat sina oroskänslor precis innan de synliggjort sig själva för de andra två vid boningen. För tillfället visade Aryas ansikte enbart hårda, kalla känslor. Detsamma gällde hennes röst då hon fyllde i efter vad Erik sagt till Freja.
”Mellan fyra par ögon.”

Erik - Boningen i Öst:
Erik räckte ut sin hand och när Arya kom fram till dem så greppade han efter henne. Han hade ett omättat behov av att känna hennes fysiska närvaro; han kunde inte förklara det mer än det nya själsbandet han hade till henne. Världen hade förändrats så hastigt för honom. Som om vinden nu sjöng lovord mot Arya, som om hans existens roterade kring hennes välbefinnande, som om naturen spelade musik för honom i hennes närhet. Känslan var främmande och förbryllande men den lättade honom; höjde honom till nya nivåer. Så fort han kände hennes hand i sin egna vände han blicken mot Freja och Wilheim som nu hade kommit fram till dem.
"Som Arya säger, mellan fyra par ögon." sade han och tittade på Freja. Han kunde inte hindra sin blick från att glida över hela henne. Inte för att han kände någon åtrå mot hennes lättklädda kropp, nej för att se hennes fysiska tillstånd.

Något Erik hade undanhållit för Arya var att hans fysiska tillstånd inte var det samma längre, inte nu när de spenderat så lång tid i Öst. Det varma klimatet var slitsamt för honom att stå ut med. Hans kropp saknade den bitande kylan, de sargande vindarna och frosten som vilade i luften. Inte ens under sommarens varmaste veckor hade de sådana här höga temperatur eller sådan här luftfuktighet där hemma i Norr. Hans kropp var inte van och han tog det hårdare än vad han hade kunnat föreställa sig. Men Erik ville inte oroa Arya och han ville inte heller att någon skulle veta om hans lite svagare tillstånd. Vilket självklart var naturligt att vilja skydda. Han var trots allt fortfarande ohyggligt stark, men det fanns en viss seghet som vilade i honom som han inte riktigt kunde bli av med.

När han synade Freja kunde han se att även hon hade tagit illa vid sig från värmen, Wilheim kunde Erik inte säga något om då han var obekant med hans fysik från tidigare. Men Freja var något kilo lättare, hennes hud lite stramare, hennes armar någon centimeter tunnare. Det gjorde Erik illa till mods, men samtidigt kände han sig lite lättad över att det inte var något fel på specifikt honom. Hans kropp var bara inte van vid hettan och fukten - precis som Freja och Wilheim inte heller var det. Visserligen kunde de överleva i grader långt under nollan utan problem och de kunde hålla uppe sin kroppstemperatur med ytterst lite hjälp av kläder. Men de kunde inte svalka sig på samma sätt som andra. att hålla sig sval var inget de någonsin hade behövt, flera århundraden av evolution och genetik låg bakom det.

Han hade synat henne i bara någon sekund när han öppnade sin mun igen, "Är ni okej?" frågade han och Freja nickade, Wilheim likaså.
"Okej, kom igen, detta kan inte vänta." Erik vände sin blick till Arya och gav henne ett litet leende. Dels för att han var betryggad av att ha henne så nära och dels för att på något sätt lindra det hårda yttrycket hon bar.
"De har byggt upp er hydda igen." sade Wilheim och Erik höjde och vred sitt huvud. Mycket riktigt stod hyddan uppbyggd igen med hela väggar och en ny, hel dörr. Erik började gå, fortfarande med sin hand hårt gripande Aryas. Freja och Wilheim följde efter till hyddan.

Arya - Boningen i Öst
Erik grep hennes hand så fort de var inom räckhåll för varandra. Arya hade inget emot det, hade hon kunnat skulle hon hållit hans hand all sin vakna (och sovande) tid.
”Som Arya säger, mellan fyra par ögon.”
Wilheim var nu framme hos dem också. Alla fyra främlingar i det österländska landet stod nu samlade igen, men de kunde inte stanna där de var. Det som Erik och Arya behövde diskutera med Freja och Wilheim kunde inte riskeras att bli avlyssnat. Oavsett var i världen man befann sig var samtal runt kommande krig alltid en mycket känslig sak. Även om hotet denna gången inte låg mot landet sällskapet var i kunde de aldrig säkert veta vilka reaktioner ämnet kunde få. Särskilt för Arya, som i ett krig skulle ses som en del av fiendefolket och därmed riskera att råka riktigt illa ut.

”Är ni okej? Okej, kom igen, detta kan inte vänta.”
Erik vände sig mot Arya igen och log ett litet leende mot henne. Hon log inte tillbaka. Hennes ansikte förblev hårt som sten och lika kallt som alltid annars. Hon och hennes älskade var inte ensamma längre och ämnet de hade på halsen var för tungt och allvarligt för att hon skulle kunna slappna av och visa sina riktiga känslor, bakom stenmasken.

”De har byggt upp er hydda igen.”
Wilheims ord fick både Arya och Erik att titta upp mot bostaden som förstörts när Ara någon vecka tidigare attackerats. Mycket rikitigt var hela hyddan återställd igen. Men ingen av dem sade något om det utan Erik gick först och ledde vägen för de andra med Aryas hand i sin in hyddan de bott i.

Erik - Hyddan i Öst:
De hade alla stigit innanför hyddans dörr och Wilheim, som var sist in, stängde den medan Erik satte sig bland kuddarna på golvet runt det lilla bordet. Hans hand var fortfarande sluten om Aryas och han drog henne så nära som det var fysiskt möjligt utan att hon satt i hans knä. Han lyfte hennes hand till sina läppar och kysste dess rygg innan han släppte taget och lindade sin arm om hennes midja där han lät näven vila tungt och stabilt. Freja tog plats mitt emot honom och Wilheim gick fram och sjönk ner bredvid henne. Erik släppte Arya med sin blick och fokuserade på sina vänner innan han drog upp brevet Briañna hade skrivit till honom. Han tvekade en sekund men räckte det sedan till Freja, "Här. Läs." sade han och Freja greppade brevet. Wilheim lutade sig närmre och de båda ögnade noggrant brevet i tystnad.

Erik höll blicken på brevet i Frejas hand hela tiden. Spänningarna växte i luften och energin började strama runt om dem. Erik var allt för medveten om att han delade med sig av Briañnas hemligheter också men det fanns inte någon tid till att försöka dölja sådant och allt var mer effektivt om Freja och Wilheim bara läste brevet och fick precis all den information som han hade. Men han kunde inte hindra det lilla hoppet om att Freja och Wilheim kanske visste något mer, hade hört eller märkt något mer innan de lämnade norr för att söka upp honom själv och Arya. Hoppet var litet, bara en strimma, men det fanns där.

Utanför hyddan blåste vinden ytterst lite, det kunde knappt höras hur löven rasslade och gräset svajade. Men det var en bra sak just då. Ämnet de skulle diskutera var känsligt och om vinden blåste för starkt hade det varit svårt att höra ifall någon närmade sig där utanför. Erik hade inte sett någon, inga tecken på att någon var i närheten, innan de hade gått in i hyddan och han hoppades innerligt att han hade rätt. Konsekvenserna kunde bli grava ifall någon skulle höra vad de skulle prata om. Framför allt för hans Arya, hans Upendora. hon skulle förmodligen genast pekas ut som en fiende och om det var så att Ameenia bestämde sig för att straffa henne så skulle Erik vara nästintill maktlös i Öst. känslan var oroande och fick hans mage att knipa. Men han var tvungen att skjuta de tankarna åt sidan när Freja och Wilheim tittade upp från brevet.

Frejas ögon är kalla, beräknande. Är inte förvånad det minsta, du håller alltid huvudet kallt Freja...
"Tror du på allt detta?" frågar Freja och hennes röst är kall, där finns en underton som Erik inte hört sedan de var i Norr och Freja ledde män under henne. Ljudet var konstigt nog nostalgiskt. Men Erik nickar.
"Jag tror på Briañnas ord." Freja drar ihop ögonen lite i fundering.
"Om detta stämmer," säger Wilheim, "så kan vi inte stanna här. Vi är för lätta att hitta och hon är inte säker här." Wilheim blick landar på Arya en kort sekund medan han nickar med huvudet åt hennes håll. Eriks arm dras hårdare om Aryas midja.
"Jag vet. Men Ameenia är ingen vilde och jag hoppas att-"
"Hoppas?" Freja höjer sitt ena ögonbryn mot honom innan Erik ens hunnit prata klart, "Erik detta är ingen tid att hoppas. Vi måste tänka strategiskt och logiskt här. Öst är ingen plats att befinna sig i för Arya om krig bryter ut. Vi måste anta att din mor vet vart vi är, att alla vet vart vi är. Vi måste anta det värsta och jobba utifrån det." Frejas ord var hårda, kalkylerade och helt sanna. Erik visste det, även om tanken var svår att förlika sig med.

Erik rätade lite på sig, "Hörde ni något innan ni lämnade Norr? Vad som helst?" Erik tittar på Freja och Wilheim som båda skakar sina huvud.
"När vi lämnade Norr var det bara tal om det som Briañna redan skrivit, att du blivit förhäxad eller tvingad från Norr. Jag trodde inte på det men samtidigt så var folket ovetande om vad som hände på slagfältet." Erik suckade och sneglade ner på Arya vid sin sida lite hastigt.
"Nog för att generalerna pratar krigföring men jag tror inte det är det vi ska fokusera på." Wilheims röst ljuder över dem alla och Erik ger honom sin uppmärksamhet.
"Vad menar du?"
"Jag menar din mor. Om det är någon i norr man ska frukta så är det hon." Wilheim biter ut orden i ett dovt muller och Erik drar ihop sina ögonbryn.

Erik har svårt att greppa Wilheim ord, han är en utav de mest lojala krigarna i Norr, han är faktiskt fortfarande förvånad över att han inte försökte mer med att få tillbaka Erik till Norr (även om han gissar på att det är tack vare Freja). "Vet du något vi inte vet?" frågar han sammanbitet.
"Kanske." Wilheim lutar sig fram och stödjer armbågarna på bordet medan han knyter händerna om varandra och lutar hakan mot dem.
"Wilheim?" Frejas röst är förvirrad men har inte tappat den hårda undertonen. Wilheim sneglar på henne och suckar.
"Min lojalitet har aldrig ifrågasatts, någonsin. Det svåraste jag gjort är att stanna här, med er. Att förråda mitt hemland och mina ledare. Det är ingen hemlighet. ni vet det allihop." biter Wilheim ut och Erik känner visst medlidande med honom för han har själv befunnit sig i exakt samma sits när han lämnade Norr för att vara med Arya. Precis som Wilheim förrått sitt hemland, sina ledare, ja hela hans profession och folk egentligen för att vara med Freja.

"Spotta ut det." snäser Freja irriterat och Erik vill nästan säga åt henne att vara tyst. Men han gör det inte. Freja och Wilheim tycks vara helt inne i att det bara finns de två i rummet just då. Deras blickar låsta i varandra och spänningarna sprakar i luften. Wilheim är den som bryter kontakten mellan deras ögon.
"Min lojalitet har varit felfri, det är inte mer än logiskt att, att jag fick en del hemliga uppdrag och användes för... Smutsigare jobb." Freja flämtade och Erik stelnade. I Norr betydde smutsiga jobb en av tre saker; bokstavligen lortigt arbete, prostitution eller...
"Du gick bakom ryggen på oss?!" fräser Freja vildsint innan Erik hunnit greppa situationen. Wilheim vred sitt huvud mot henne med sådan hast att hans hår flög omkring hans ansikte trots att det var halvt uppsatt i en tofs.
"Nej, jag lydde mina ledare. Ledaren." Det fanns inga tvivel om att han syftade på Eriks mor Ariana. Erik kunde inte riktigt greppa situationen, hans mor? Hon som alltid bar ett vänligt leende, såg till att alla hade det bra och att allt flöt på som det skulle medan hans far var upptagen med att leda generalerna och kungariket.

Wilheims blick låste sig i Eriks, "Erik du förstår inte vem din mor är." sade han, men hans röst var inte kall eller hård. Den var trevande, respektfull och något försiktig. Erik drog ihop ögonbrynen igen.
"Bakom kulisserna, ett fåtal av oss välkomnades av henne, jag var en av dem. Hon vet allt, hör allt, ser allt och i många fall är det hon som drar i trådarna." Sättet Wilheim talade på var som om en börda lyftes från hans axlar och Erik kände medlidande för den stora mannen mitt emot. Hemligheter var enorma bördor att bära och att få lätta sitt hjärta kan ibland vara det enda rätta. Erik är väl medveten om det men samtidigt syns det tydligt att det är krävande för Wilheim att bryta sin lojalitet så grovt mot Norrs ledare.
"Spotta ut det!" fräste Freja igen men Erik drämde knytnäven i bordet ur ren frustration. Alla hoppade till runt bordet av den plötsliga rörelsen och smällen.
"Freja, va tyst. Wilheim, fortsätt." Erik lät blicken gå från Freja till Wilheim och trots att han också ville att Wilheim bara skulle spotta ut det hela förstod han att det inte var så simpelt.

Wilheim - Hyddan i Öst:
Eriks rörelse hade fått honom att rycka till. Stödet från prinsen var välkommet och att Freja blev tystad likaså. Han nickade stelt. Orden låg tunga i bröstkorgen och han fick kämpa med sitt inre för att töja, slita och bryta de band som höll hans lojalitet så tätt virad.
"Jag var en i den så kallade eliten." berättade han med låg röst, "Vi tjänade Norr, ja, men vår ledare var drottning Ariana. Eliten som hon kallade oss var en handfull människor. Alla utvalda för specifika syften." Wilheim sänkte sin blick, tvungen att fokusera på ett icke levande objekt för att finna orden, "Generalen med kontakt i armen, jag själv. Spionen med nätverk över hela Bayrios, Aska. Lönnmördaren som ingen visste existerade utanför gruppen, Hella. Mästaren, Geir..." Wilheim tystnade för en kort stund innan han fortsatte, "Sedan var det en till, men jag har aldrig mött henne ansikte mot ansikte. Bara hört hennes röst..."

Wilheim såg upp från bordet, rakt in i Eriks ögon. Hans ansikte hårt, stramt. namnet låg likt en svart klump kol i hans hals. Redo att lämna hans läppar.
"Mara." sade han dovt och en ilning klöste sig över hans rygg. Hans nävar knöts hårdare. Wilheim fruktade få saker. Faktum var att han kunde räkna dem med bara tre fingrar. Förlora Freja. En ärelös död. Mara. Det var de tre sakerna han fruktade i livet, verkligen fruktade.
"Mara?" frågade Freja vid hans sida, Wilheim vred blicken mot henne och nickade, "Vem är det?" Wilheim suckade och återvände blicken till bordet medan hans tankar försökte nå fram till en rimlig förklaring kring vem, eller kanske vad eller hur Mara är.

Frejas hand landar på hans lår men Wilheim kan inte slita sin blick från bordet. Vart enda hårstrå på hans kropp reser sig medan han samlar sina tankar.
"Hon är något bortom vår värld. Jag vet inte mycket om henne men att hon är mer av en entitet än någon fysisk varelse har jag förstått. Hon har ingen egen fysisk form men kan träda in i andra för en stund. Varelser och människor." Hans ord kommer ut som tunga klumpar och trots att han verkligen måste delge den information han har så är det en vidrig känsla det ger honom i hela kroppen.
"Drottning Ariana hade ett kontrakt med henne, vad kontraktet gick ut på vet jag inte, men jag vet att drottningen betalade dyrt för Maras lojalitet. Hon är svart magi. Något jag aldrig hört talas om, stött på eller sett tidigare. Hon brukade använda en korp som sitt kärl under våra möten med drottningen och hur det hela fungerar vet jag inte. Fysisk styrka och krigsstrategier är min styrka, inte hokus pokus." Wilheim suckade.

"Wilheim, vad gjorde den här eliten..?" Eriks röst mullrade över honom och Wilheim tvingade sig själv att se upp från bordet för att möta prinsens blick. Han kämpade med det faktum att hans lojalitet nu låg hos någon annan och att han de facto brutit ett hederslöfte. Han svalde hårt och Erik delade en kort stunds tystnad med honom medan spänningarna nådde allt stramare tillstånd i luften.
"Vi röjde undan alla hinder för drottningen. Du vet inte hur hon är Erik. Din mor, hon leder hela Norr bakom kulisserna. Eliten såg till att hennes planer genomfördes, att rätt rykten spreds, att rätt människor försvann, att naturen böjde sig för hennes vilja. Att folket gjordes desperata genom svält, att generaler fick olika typer av information beroende på vilka de var och att kungen knuffades åt rätt riktning, hennes riktning, konstant." Wilheims röst vacklade inte, han darrade inte när han talade och där fanns heller inga andra känslor.

Eriks ögon spärrades upp och Wilheim kunde se hur hans hjärna arbetade. Frejas hand lämnade hans lår och det var vad som bröt männens ögonkontakt. Han möte Frejas blick, hennes läppar lätt särade medan hon andades tungt och det vred om Wilheims hjärta att se hennes sårade blick. Chocken som var tydlig i alla hennes ansiktsdrag.
"Ni förstår inte." sade han lågt, "Inget, inget sker i Norr utan drottningens samtycke eller iscensättning. Hon styr allt och hon har en plan med allt." Wilheim försökte räcka sig efter Frejas hand men hon drog sig undan. Men inga ord kom från henne. Wilheims hand föll tungt ner men han hann inte säga mer innan Erik talade.
"Du säger att min mor, att hon..." Wilheim nickade trots att inga fler ord kom från Erik.
"Hur länge?" Wilheims huvud vreds tillbaka till Freja när hennes kalla ord ljöd.
"Sedan mitt andra år som general. Så, 30 år nu." Freja bara skakade på huvudet, misstro och smärta i hennes kroppsspråk. Men Wilheim kunde inte göra något åt det nu. Bara ge henne tid att anpassa sig, bearbeta det hela.

"Vi blev alla varvade från tidig ålder. Om vi visade prov på tre saker; lojalitet bortom alla tvivel, mod mindre böjbar än det starkaste stål och någon specifik styrka som drottningen åtrådde. Vi fem som var eliten, vi var på många sätt den optimala styrkan. Särskilt då vi kunde styra andra under oss. Drottningen förlitade sig på oss och där efter skötte vi resten. På inget sätt gick det att spåra något till drottningen. Jag var väl den mest sårbara med min öppna position men jag har aldrig, inte fören just nu, låtit något sådant här komma ut." Wilheim vred sig mot Freja, "Freja, min lojalitet har aldrig tidigare vacklat. Det fanns aldrig en chans i världen att jag skulle bryta att hederslöfte, för någon annan än dig." Han ville säga mer, prata mer, berätta och förklara - få henne att förstå vad han faktiskt precis gjort för henne. Men han kunde inte med Erik och Arya i rummet, så han bad tyst för sig själv att Freja skulle kunna förstå. Att förlora henne var inte en möjlighet i hans universum. Då avslutar jag hellre mitt liv.

Erik - Hyddan i Öst:
Eriks arm krampade runt Aryas midja. Omedvetet hade han tryckt henne närmre, så nära att han var nära på att dra upp henne i sitt knä. Men Wilheims ord, hans avslöjande, hade varit något han aldrig någonsin hade kunnat föreställa sig. Han kunde inte riktigt greppa det hela. En elit, hans mors manipulationer, pratet om att få människor att försvinna, naturen att böja sig och allt detta myteri mot Norr. Erik förstod väl ungefär en tredjedel av det hela men det var så mycket information att bearbeta att han inte visste vart han skulle börja. Men det fanns tre saker som var helt tydliga. Briañnas brev hade varit en livlinja, Wilheims lojalitet hade helt skiftat och låg nu bortom alla tvivel hos Freja, hans mor var en människa han inte kände och därför inte längre kunde lita på eller förstå. Allt annat var fortfarande lite grumligt och Erik hade ännu inte hunnit bearbeta något av det.

Erik flexade sin hand och såg ner på Arya som satt vid hans sida.
"Förlåt." viskade han med kvävd röst medan han tryckte läpparna mot toppen av hennes huvud. Han bad inte om ursäkt för det hårda greppet han hade haft om hennes lilla kropp utan hade sade förlåt för att hans familj, hans egna mor, nu förmodligen var det största hotet mot deras existens och Erik kunde fysiskt känna hur smärtan från den vetskapen vred om hans hjärta och fick fruktansvärda bilder att hånskrattande dansa förbi i hans huvud.

Arya - Hyddan i Öst
Arya lät Erik leda henne in i hyddan och ner på sittkuddarna runt bordet med hennes hand i hans. Hon lät honom kyssa hennes handrygg, hålla om hennes midja och trycka henne så nära sig som möjligt. Hon hade ingenting emot det, hon tyckte om det, men hennes ansikte förblev lika kallt och hårt som innan de kom in i hyddan. Nästan som om hans beröringar inte gjorde henne något alls. Men det gjorde dem, bara det att de var inte ensamma längre och det var svårt för Arya att visa samma mjukhet som Erik gjorde mot henne när det var människor hon inte litade helt på runt omkring. Särskilt nu när hennes sinnesstämning redan var spänd, oroad, stressad och alla andra känslor som prinsessan av Norrs brev framkallat.

Men helt och hållet kall var hon inte även om ansiktet sade något annat. När Erik räckt över sin systers brev till de andra Letoyanerna fångade hon upp hans fria hand då han drog tillbaka den och omslöt den med sin så gott det gick. Eftersom hans näve var så mycket större än hennes räkte knappt fingrarna runt hans handrygg, men det var ändå ett sätt för henne att visa att hon var nära, utan att titta på honom eller förändra sitt ansiktsuttryck.

Arya och Erik väntade tålmodigt på att generalerna skulle läsa klart. Arya rörde inte en muskel i kroppen undertiden. Hon satt blick stilla från topp till tå och spände ögonen i paret mitt emot. Hon visste inte hur de andra två skulle reagera, var deras lojalitet främst låg. Efter det Erik berättat om Freja och hans band vågade Arya vara hyfsat säker på att kvinnan fortsatt skulle stå på deras sida, men Wilheim däremot var en annan femma. Arya hade faktiskt ingen aning om åt vilket håll hans tankar fördes av det som stod i brevet. Det var bara att vänta och se helt enkelt.

Men svaret på det hon undrat kom i princip som ett slag i ansiktet, för alla i rummet. Freja reagerade ungefär som Arya förväntat sig. Hon tycktes stå på Eriks sida av allting och verkade nästan ta hotet om krig allvarligare än han gjorde. Kanske var det för att hon var general och hade en annan roll i krigsföring än vad prinsen hade, i vart fall verkade hon slå på den sidan av sig själv så snart hon såg upp från brevet. Hela Frejas röst och person tycktes gå in i generalläge - vilket Arya kände igen från Det Röda Kriget. Visst hade alltid Freja, så länge Arya känt henne någorlunda, varit en millitärisk och utåt hårdhudad person, men nu var hennes rang ännu destå tydligare. Det här var en kvinna som kunde sitt slagfält och som var van att leda. Men Frejas förhållande till brevet var i princip helt oviktig i jämförelse med Wilheims och det han avslöjade om drottningen av Norr. Erik och Freja var båda märkbart chockade och sårade. Freja, antagligen över Wilheims lögn för henne, Erik, antagligen för de nya, mörka, kunskaperna om sin mor.

Arya rörde sig inte och gav inte ifrån sig ett ljud medan Wilheim berättade om sin position vid drottningens sida. Hon ryckte till när Erik smällde näven i bordet, men i övrigt var det som om hon inte var där. I hennes huvud såg det annorlunda ut dock. Hon gick igenom allting, varje minsta liten detalj, hon kände till om Wilheim och allt hon kunde komma ihåg att han någonsin sagt och gjort som hon kände till. Hon gick igenom allt det han berättade just i stunden samtidigt som han sade det. Registrerade det i sitt huvud samtidigt som hennes blick var så frusen på hans ansikte och kroppshållning för att försöka läsa om han ljög eller försökte bedra dem igen att vem som helst som sett det kunnat rysa av obehag. Hon visste att hon med sin misstänksamma, hårda, kalla, granskande blick kunde skrämma människor. Den och hennes bittra, kalla roll som prinsessa tillsammans med hennes fruktansvärde rykten, rikedommar och makt hade faktiskt gjort ganska många människor i Söder rädda för henne, trots hennes lilla storlek. Men Arya brydde sig inte, särskilt inte nu. Erik drog henne ännu närmare sig själv och kysste hennes huvud men Arya släppte inte Wilheim en sekund med sin isande blick. När Erik lösgjorde henne lite grann var hon den som utan ett uns av någon känsla, enbart med kyla och misstänksamhet i sin röst, ifrågasatte generalen och det han sagt.

”Först förråder du din kung. Sedan din drottning. Hur ska vi kunna lita på att du inte gör det samma med din prins?” frågan var grym efter den styrka det antagligen tagit för Wilheim att berätta sin hemlighet, men Arya vägrade visa sympati när det faktiskt fanns risk att generalen ljög igen, ”30 år är en lång tid att tjäna någon. Varför sluta nu? Varför ska vi lita på att du inte ljuger igen?”
Aryas röst var så kall, det honungslena i den hördes knappt och det hon sade så vasst att hade man kunnat ta på hennes ord skulle man skurit sig på dess egg.
”Vad gör du egentligen här, Nordman?” hon högg ut mannens familjenamn - som var det ända hon kunde säga felfritt - som en kniv mot honom, ”varför skickar drottningen ut en av sina närmsta män att hämta hem hennes son? Är det verkligen allt du fått i uppgift? Eller är det mer därtill? Kände du till spionerna också?”

Det bubblade lätt av lava inom Arya, men hon höll sig lugn och helt känslofri hela tiden. Hon brydde sig inte om vad någon annan tyckte om det hon utrfrågade Wilheim om, eller på vilket sätt hon gjorde det. Det fanns en risk att han fortfarande försökte lura dem och för Arya spelade det ingen roll vad hon behövde göra för att försäkra sig om att generalen inte skulle komma åt henne, hennes kungarike eller hennes älskade Erik.

Wilheim - Hyddan i Öst:
Den söderländska prinsessan bet ut kalla ord mot honom. Wilheims ansikte vreds mot den lilla kvinnan och trots att hennes blick var ryslig höll han den. Hade han varit en ynkligare man hade kvinnan förmodligen skrämt honom. Men det fanns kvinnor långt mer fasansfulla i hans förgångna. Vad en söderlänning sade var egentligen inte av särskilt vikt för honom. Till skillnad från Erik och Freja var han inte lika snabb med att släppa det förgångna eller glömma historian mellan de två folken. Men han lät det inte heller komma emellan dem nu. Historia var historia och det fanns ingen anledning egentligen att upprepa den.

Han höll den lilla kvinnans blick, hans ansikte stramt och kallt. Värmen som Freja hade frambringat inom honom var förseglad djupt inom honom åter igen. Han trädde in i general zonen och Wilheim var en skräckinjagande gestalt när han tog an den rollen, den delen av hans personlighet. Hans nävar knöts allt eftersom den lilla kvinnan kastade sylvassa ord mot honom om förräderi, lojalitet och hans egentliga uppsåt med att sändas ut från Norr. Varje muskel i honom spändes allt efter som Garudiskan talade även om det inte syntes allt för väl utåt mer än att han var alldeles stilla. Han kunde se i sin periferi att Erik försökte stilla Arya med sina händer, om han försökte hålla tillbaka henne eller tillkalla hennes uppmärksam visste han inte för hans blick var låst i prinsessans.

När Garudiskan äntligen tystnade var Wilheim stram i kroppen, hans nävar knutna där de vilade på hans lår och käken kändes som om den var gjord av sten.
"Vakta din tunga Garudiska." morrade han dovt med blicken fortfarande i hennes, "Jag sade aldrig att min lojalitet var riktad mot min prins, Garudiska." bet han ut med yttersta återhållsamhet från att kalla den lilla kvinnan något lägre. Hans huvud vreds mot Freja bredvid medan han fortsatte tala trots att han fortfarande hade Arya inom synhåll, "Min lojalitet ligger hos dig, Freja Hllín Radkóv. Vart du går, vad du gör, vad du än önskar så är min lojalitet bunden till dig. Tills den dag mitt liv når sitt ände." Hans röst en gnutta mjukare och fylld av ärlighet. Och det hans röst inte kunde förmedla förmedlade hans blick. Hans blå, melerade ögon mötte hennes och han visste att hon i det ögonblicket förstod att hans ord vara sanna och skulle förbli de för alla framtid.


Erik - Hyddan i Öst:
Erik tog in både Aryas och Wilheims ord medan han försökte hålla sig lugn och sansad. Han förstod Aryas tvivel, hennes frågor och funderingar. Men samtidigt var han inte glad i hennes sätt att tilltala Wilheim. Precis som Erik själv hade Wilheim avslöjat förmodligen en av sina mest välbundna hemligheter och det krävdes styrka och mod. Det krävdes även att ens lojalitet innerligt har skiftat. Att Wilheim dessutom fullt ut erkände att hans lojalitet inte låg hos Erik utan hos Freja fick Erik att förstå, bortom alla tvivel, att Wilheim talade sanning. Även om det var svårt att acceptera allt annat; eliten, hans mors handlingar, Wilheims handlingar och som Arya påpekade att Wilheim förmodligen hade ett annat uppdrag än det som de alla hade trott från början. Han knöt sin fria näve i frustration medan hans andra arm fortfarande låg runt Aryas midja och där höll han hennes stadigt. Nu är inte tiden för idiotiska argumentationer... tänkte han samtidigt som Wilheim avslutade sin sista mening på andra sidan bordet.

Arya - Hyddan i Öst
Hon kunde känna Eriks rörelser vid sin sida, men hon brydde sig inte om dem. Hon högg ut sina ord i varje fall och vägrade visa den minsta sympati för mannen som höll hennes frysande blick. Wilheim släppte inte hennes ögon, han rörde inte en muskel medan Arya talade till honom. Han visade heller inga känslor, men det gjorde inte Arya heller. Hon var van vid detta. Hennes iskalla stenmask var helt naturlig för henne vid det laget så mycket som hon burit den i Söder. Visst hade hon släppt på den en del sedan hon följt med Erik till Öst, men det betydde inte att den inte längre fanns där. För det gjorde den och Arya hade förtfarande inga som helst problem att ta fram den och hålla den precis lika väl som innan hon mött Erik. Wilheim tillhörde en av de färre personer som klarat av att hålla hennes skrämmande ögon utan att själv vackla, men Arya hade mött sådana män och kvinnor förut och hon hade lärt sig att hantera även dem i sitt förflutna.

När generalen svarade henne talade han precis lika nedlåtande som vem som helst annars som inte skrämdes av prinsessans kyla. Att han kallade henne för Garudiska var dock nytt, men inte oväntat. Han hade redan vid deras första möte tydligt visat vad han tyckte om henne och hennes folk. Men det var inte hans sätt att tilltala henne eller hur han reagerade på hennes kyla som Arya främst lade vikt vid. Det var det faktum att han inte svarade på en ända av hennes frågor. Inte heller det var särskilt oväntat, men det gjorde inte att lavan bubblade destå mindre inom henne. Lavan som var blandad med oro för vad mannen mitt emot var kapabel till och kunde tänkas göra mot henne, hennes kungarike och Erik.

Men Arya visade ingenting. Ingen lava och ingen oro. Enbart sten och kyla. Därför, när Wilheim talat klart, var det enbart samma kyla hon visade i sitt ansikte och som hördes i hennes röst då hon sade utan den minsta känsla, tvekan eller sympati;
”Du svarade inte mina frågor.”
Aryas röst och hennes uttryck skulle mycket väl kunnat tillhöra en ond drottning så kalla och näst intill beordrande som de var.

Erik - Hyddan i Öst:
Kylan som kom från Arya höll honom fångad. Hans hjärta knep och drog ihop sig över hennes kyla. Även om det bara var en kort tid så hade Erik vant sig vid den mer lättsamma Arya, den mjukare och varmare kvinnan. Han hade självfallet inte glömt hennes hårdare sida, det var omöjligt, men han önskade att han inte hade behövt se henne gå så fullt in i den känslan så kort efter deras tid i skogen. Han ville dra in henne i sin famn och krama in lite värme i henne, krama ut det hårda. Men han gjorde inte det. Allt med Arya skrek åt honom att ta avstånd, men det kunde han inte heller göra. Så han förblev sittande med armen om hennes midja; han tänkte då fan inte släppa taget om henne och han tänkte då definitivt inte låta hennes hårda yttre komma emellan dem nu.

”Du svarade inte mina frågor.” sade Arya och en rysning ilade ner för hans rygg, fick håret på armarna att stå på ända. Erik var mer lättskrämd än Wilheim och Erik var tvungen att ge honom en tyst eloge för att han inte böjde sig under Aryas hårda ord eller kalla ögon. Erik visste inte själv inte om han hade kunnat hålla den blicken, hålla sig stilla under de sylvassa orden Arya kastade ut. Trots att han själv satt vid hennes sida, hennes ord var inte riktade mot honom - snarare för deras skull - och han var inte pressad under hennes blick så ville han nästan kuva. Detta var en annan typ av hårdhet, en sort som han aldrig tidigare sett hos kvinnan han älskar innerligt. Detta var något helt skiljt från tidigare och det skrämde honom. Inte för att han var orolig för fysisk tumult, bara mer att han inte ville ha osämja mellan dem fyra. Inte nu, inte med allt annat som pågick runt omkring. För trots allt så kände Erik en ologisk tillit gentemot Wilheim. Förmodligen hans sätt att vara mot Freja just nu... Kanske, kanske även det faktum att han inte sagt något nedlåtande åt Arya... Garudiska är bättre, långt bättre, än söderlänning åtminstone...


Wilheim - Hyddan i Öst:
Wilheim vred långsamt sin blick tillbaka till den lilla kvinnan med de sylvassa orden. Hans blod kokade, sättet hon tilltalade honom var allt annat än acceptabel. Knogarna knakade när han knöt ena näven hårdare.
"Du beordrar inte mig, Garudiska." morrade han från djupet av sin bröstkorg. men i samma sekund som han skulle fortsätta tala kände han Frejas hand greppa nedre delen av hans arm. Han vek med blick mot henne. De blå ögonen var kallare än förut men där fanns ett lugn som stillade även honom.
"Wilheim..." andades hon ut och hennes röst var varken mjuk eller hård. Det var mer en typ utav uppmaning. Men han tänkte inte ta några order från söderlänningen på andra sidan bordet, oavsett vem hon var eller var med.

"Aryas frågor är mina frågor." sade Erik samtidigt som Wilheim skulle säga något tillbaka till Freja. Han stängde sin mun med ett klick från tänderna som slog mot varandra. Det uppenbara försöket att lugna situationen var förståeligt men Wilheim kunde inte stilla den brummande ilskan som bubblade inom honom över sättet den söderländska prinsessan hade tilltalat honom, nästintill beordrat honom att svara på hennes frågor som Erik nu tog på sig som sina egna. Wilheim tittade på Erik en kort sekund innan han återvände blicken till den lilla kvinnan vid hans sida som han hade ett krampaktigt grepp runt midjan om.

Arya - Hyddan i Öst
Erik kändes stel bredvid henne. Han hade aldrig sett eller hört henne så kall innan, det visste Arya, men hon önskade innerligt att han inte skulle tro att den hon var nu verkligen var henne själv. Att sidan hon visade upp var den hon var inuti. För så var det verkligen inte. Arya avskydde egentligen sin kalla, hårda mask hon så ofta bar, det var så långt ifrån den verkliga Arya som det kunde komma. Men den var nödvändig. Trots allt hade den skyddat henne många gånger och kanske till och med räddat hennes liv i en del fall. Å andra sidan var det också troligt att den var anledningen till varför det urgamla ryktet om att hon var ett känslokallt monster som manipulerade kungen och drottningen och styrde Söder bakom kulisserna på samma vis som Wilheim sagt att Eriks mor gjorde fanns kvar. Men det spelade ingen roll för tillfället. Just nu var masken nödvändig, ett försvar mot den mycket större mannen mitt emot henne. En illusion att hon var farligaer och mäktigare än vad hon inerst inne egentligen var.

Men hon visade ingenting av sitt inre för stunden. Hårdheten och kylan var kvar och satt fast i allt som Arya utstrålade förtillfället utan att ge vika för något som någon sade. Wilheim var märkbart frustrerad och ilsken emot henne, det syntes på hans kroppsspråk och hördes i hans röst när han morrade ut att hon inte beordrade honom. Men Arya vek sig inte. Även när Freja försökte lugna den andra generalen och han vände sig mot henne igen så släppte inte Arya honom med blicken. Hon bevakade honom med sin grymma kyla utan att vackla en sekund. Inte heller när Erik gav henne sitt stöd släppte hon Wilheim med blicken utan väntade bara tills hans ögon var riktade mot henne igen. Hon borrade in sin kyliga blick i honom igen utan medlidande eller tvekan samtidigt som hon med samma kalla röst som tidigare yttrade;
”Jag beordrar dig inte. Jag frågar dig. Du skulle vetat om det var en order.” trots det hon sade gjorde kylan och makten i hennes röst att det ändå nästan lät som en order, ”vad gör du här, general? Och varför är det så svårt att svara på mina frågor?”