Prs tippest & JustAFriend

Jäklar. Nej, han var verkligen mer än söt. Var det fel att tända på en yngres snappar? Fan Elliot.
Elliot bestämde för att kontra med en liknande bild. Eller nej, liknande gick inte. Han nådde inte upp till den standarden. Men svartvit. Han tog en bild på halva ansiktet där han blinkade med ögat och bet sig i läppen. Var det för mycket? Nej, han hade ju kläderna på.
"Du är jävligt snygg också". Skickat. Var det creepy. Aspekten att han var äldre hjälpte ju inte precis. Fan fan fan. Det var ju sant men ughhhh. Och nu gick det inte att ta tillbaks. Jävla skit. En förvirrad Emmet kom och kröp ner under täcket bredvid den frustrerade storebrodern.

Herregud. Det där var ju så sjukt. Sebs ansikte blossade upp. Jävlar vad tänd Seb blev på det där. Kanske var det lite pinsamt också med tanke på att det enda Elliot egentligen gjorde var att bita sig i läppen. Men Seb kunde inte hjälpa det. A) Han var en hormonfull tonåring och b) det var ju förfan Elliot.
"Inte som du", skickade han till den äldre i sällskap med en bild på nyckelbenen och käkbenet. Herregud.

Herregud, vad höll de på med? Det var det nog ingen av dem som säkert visste men Elliot skulle ljuga om han sa att han inte tyckte om det. För att dölja sina rosiga kinder tvingades han ännu en gång härma Sebastian och ta en käkbensbild.
"Sluta, det är inte sant", skickade han. För det var ju så. Han var ingenting i jämförelse med den andre. Verkligen ingenting.

Det bankade på dörren.
"Är du klar snart eller?" Brandon. Såklart. Vem fan skulle annars vara helt inkompetent och inte inse att det fanns två andra toaletter i huset? Herregud.
Seb fick vänta med att öppna Elliots snap och lämnade badrummet.
"Klenis", sa Brandon och klämde till om hans ena arm. Aj. Så jävla mycket aj. Armarna var helt ömma och skulle förmodligen vara det i flera dagar till.

Han gick in på sitt rum, låste runt sig och öppnade snapen. Inte sant? Herregud Elliot, jo, det var sant. Så sant som det var möjligt.
"Skämtar du?", skickade han tillsammans med en bild på käkbenet.

Det dröjde lite innan Sebastian öppnade och svarade. Elliot tvingade sig under tiden att slita blicken från skärmen för att byta om till pyjamas. Sedan tillät han sig själv att öppna den yngres snap. Vadå 'skämtar du'? Tyckte Sebastian på riktigt så. Nej. Herrejösses. Elliot tog en bild på sitt öga och höjda ögonbryn(och obviously en massa hår(det var ju liksom utom kontroll)).
"Behöver du glasögon? Du är den vackraste, snyggaste, bästa personen på hela jordklotet Sebastian". Herregud vad många sanningar han levererat under kvällen. För även om det var cheesy, väldigt cheesy, så var det sant.

Seb satte sig på sängen och öppnade Elliots snap. Fortfarande med badlakanet vilande på höfterna.
’bästa personen på hela jordklotet’? Cheesy, för all del, men så jävla fint. Tyckte Elliot det på riktigt? Eller var det bara som han sa för att vara snäll? Förmodligen det senare. Elliot var ju sån. En bra person som ville alla väl. Till skillnad från Seb som var ett komplett rövhål 75 procent av tiden.
”Det är ju du som behöver glasögon. Optikern efter skolan imorgon?”
Han tog en bild på sina badlakanstäckta lår och nakna vader och fötter. Skickat.

Elliot la märke till hur Emmet somnat, där bredvid honom, med taklampan tänd. Fan, hade varit för fokuserad på Sebastian. För fokuserad för att hinna säga godnatt. Sjunga godnattvisa. Var han en dålig bror nu? Ughhh. Fast man fick väl vara så då och då när man var kär? Eller hur? Nåväl, han la sig ner med huvudet på kudden.
Han öppnade Sebastians snap. Jösses, snart hade han sett typ hela Sebastians kropp. Inte i verkligheten, för där ville den yngre inte visa mycket alls. Vilket var okej. Men det här var något förvirrande.
"Vi får väl dra dit båda två, dubbel synundersökning", tillsammans med en bild på sin pyjamasklädda axel och käkben, med madrassen i bakgrunden. Sebastian skulle väl inte lägga märke till den ändå, eller hur?

(skickar mitt senaste inlägg från igår så vi fortsätter från där vi var?)

Okej. Toppen. Tydligen var det okej för Elliot. Och vem var det på bilden? Elliots lillebror förmodligen. Fast vad hette han? Hade Elliot sagt det? Säkert. Seb hade bara inte brytt sig tillräckligt för att komma ihåg det. Fyfan Seb. Uuuuusch vad Elliot förtjänade bättre än dig.
Precis innan han lämnade sovrummet så tittade han bort mot fönstret. Som han lämnat på glänt. Nä, han orkade inte stänga det. Han gick ner för trappan och gick in i köket. Mamma och pappa satt där. Pappa med näsan i en tidning och mamma skrivandes på sin iPad. Kort godmorgon. Och ett litet ’Gud Seb, sover du dåligt eller?’. Ett mumlande till svar. ’Vet inte’, sa han typ. Tänkte inte ens på det. Hällde upp en kopp kaffe och drack den samtidigt som en smörgås slank ner.

(Blir bra)

Någon gång vid halv/kvart i sju tiden begav sig Elliot ut i kylan. Det fanns liksom ingen anledning till att stanna hemma längre när båda ändå var vakna. Det skulle väl inte göra något? Förhoppningsvis stod fönstret fortfarande på glänt sedan gårdagen. Då var det ju bara fritt fram att klättra in.
Eric hade varit väldigt tveksam i början men efter att Elliot övertygat honom om att det var ett projekt han skulle göra i skolan(innan den var avlarmad(as you do))så lämnade han utan några större misstankar.

Han smög in i trädgården och klättrade upp på taket. Fönstret var öppet. Hade Elliot tur?! Mindblown. Det såg dessvärre tomt ut där inne. Nåväl, Sebastian skulle väl komma upp förr eller senare. För det var väl okej att klättra in bara sådär? Utan förvarning? Ja, de skulle ju gå tillsammans. Elliot övertygade sig själv att det var okej.
Han plockade upp telefonen och satte sig på sängen.

Kaffe var vidrigt. Beskt och dant. Usch. Det var bara en liten kopp som slank ner i Sebs slanka kropp innan han raskt tuggade i sig smörgåsen.
”Tack för frukosten”, mumlade han och gav sin mamma en snabb ’halvkram’ innan han tassade upp för trappan igen. Tittade på klockan på mobilen. Nej, han behövde nog inte skynda sig för att möta Elliot. Skolan började ju om ett bra tag.
Träningsvärk. Hur hade han inte känt av den tidigare? Trappan dödade hans ben. Och när han sträckte ut armarna för mycket ville han nästan gny till av smärta. Helvete också. Träningsvärk sög. Särskilt när den var såhär pass extrem. (Extrem och extrem. Seb var inte van vid träningsvärk.) När han kommit upp för trappan och stod utanför sin sovrumsdörr så la han återigen ner mobilen i jeansfickan. Tittade ner på de uppvikta kanterna. Skulle han låta det vara så? Inte för att det var en big deal egentligen men... Ughhh.
Seb gick vant in i sitt sovrum men möttes av något jävligt ovant. Någon som nästan gav honom en jävla hjärtattack. Elliot, sittandes på sängen. Med sin mobil. (Vänta en liten bit ifrån huset. Okidoki Elliot. Du är I HUSET!!!!)
”Jävlar”, sa han, med ens handen på bröstet och ryggen tryckt mot den stängda dörren. ”Du skrämde mig.”