Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Drew hade varit så inne i sin egen värld och ryckte till när han kraschade in i någon, och vände sig kvickt om för att se vem det var och ursäkta sig. Blicken mörknade dock något när han såg att det var hans far, och ursäkten fastnade i halsen samtidigt som han tog till orda. Varför skulle det vara just han som han skulle ha varit klantig nog att dranta rätt in i? Han hade gjort sitt bästa för att undvika honom efter allt det kommit ut med att han inte vore hans riktiga far. Han hade inte varit säker på hur han skulle agera kring honom, han hade varit osäker - och Philip hade definitivt stärkt den osäkerheten genom att inte ha brytt sig om det över huvud taget. Brydde han sig verkligen så lite om barnen att det inte spelade någon roll? Drew hade aldrig känt sig viktig inför sin far, och han visste att det var ett av hans stora problem i livet som han brottades med. Den där känslan av att aldrig räcka till, aldrig få hans bekräftelse hur mycket han än hade försökt. Men om han verkligen inte brydde sig, så var det värre än han trodde.
"Vem fan skulle ha lärt mig det? Du eller? Det hade ju krävt att du faktiskt behövde träffa dina barn ibland." Fnös han, det var nog en av de första gångerna han ens hade modet att säga ifrån så till sin far. Men spriten gjorde sitt, tillsammans med ilskan som bubblade inombords efter att ha sett kyssen där uppe mellan de två. De två han hade litat så på.
"Jag kan väl fråga dig detsamma? Men å andra sidan, så är det väl inte värt det. Jag förstår varför ingen vill umgås med dig." Sade han och skakade på huvudet som för sig själv innan han vände på klacken igen och klev därifrån. Det hade nog varit i vassaste laget när han visste hur Philips humör kunde vara, och trots spriten var han ändå klok nog att inse det och förstå att det inte skulle vara någon större idé att föra samtalet vidare. Men det hade varit ett sätt att få ur sig lite ilska, och även om det var lite malplacerat var det ändå mot någon som faktiskt förtjänade en del av hans ilska.

”Sunniva! Va fan!” Av ren reflex hade Aiden knuffat undan Sunniva så att hon backade flera steg bort från Aiden.
Så fort Aiden och Sunnivas läppar hade mötts hade det slagit Aiden att det inte alls var det här han ville. Han ville inte alls ha Sunniva. Han ville inte förstöra hennes relation med Drew. Aiden visste ju att det var Drew och Sunniva. Och ändå hade han haft mage att komma de nära. Bara för att de var trevliga, snälla och bra lyssnare. Vänner. Det kanske var ett bättre ord att beskriva dem.
Sunniva kunde knappt ta in vad som hände. ”Eh..”, fick hon ur sig då hennes ena häl stötte i en stol som stått en bit bakom dem. Hon ville säga något till Aiden- varför knuffade han henne? Varför drog han sig undan? Sunniva kunde ha svurit på att han ville det här, men nu var hon inte längre säker. Hon försökte säga något mer, men chocken av Aidens beröring och ruset av alkoholen gjorde henne trögtänkt. Innan något ljud ens lämnade hennes läppar skyndade Aiden ut ur rummet. Sunniva följde efter. ”Aiden! Hallå, vänta!”, ropade hon lite tafatt efter och lyfte på klänningens kjol för att lättare, snabbare, kunna ta sig fram. Men Aiden verkade inte höra på och tänkte inte stanna.

”Hörru du!”, började Philip och hytte ett finger åt Drews håll. ”Sådär pratar du inte till mig!”, fräste han ur sig och kände hur ilskan sköljde över honom. Philip hade spillt sin dryck på sina kläder och dessutom hade Drew förolämpat honom. Det här tänkte Philip inte ta- inte såhär lätt. Kvickt tänkte han ut vilka förolämpningar han själv skulle svara Drew med, för att riktigt sätta dit honom, men innan han ens hunnit öppna munnen var det någon annan som tog till orda.
”Drew! Där är du. Kom, jag måste få prata med dig.”, sa Aiden, talade innan han tänkte. Just nu kändes det bara viktigt att rätta till allt igen. Han hörde Sunniva ropa efter honom och sedan Drews namn. Då stannade Sunniva upp och iakttog de båda på långt avstånd för att se på hur det hela skulle urarta sig. Skulle Sunniva våga gå fram till dem?
Aiden greppade tag i Drews arm och drog med honom, från Philip. Han ville ta med sig Drew till en avskild plats där han kunde få förklara sig, men tankarna gjorde Aiden snurrig, han skulle behöva yttra sina tankar nu, innan han kände sig helt förlorad.
”Jag har inte känslor för Sunniva.”, fick han ur sig. Och det var sanningen. ”Hon kysste mig.”, sa han, utan att titta åt Drews håll.

Kvällen hade varit så lyckad än så länge. Rowan dansade med Thessa för han visste inte vilken gång i ordningen ikväll, och det var den trevligaste kvällen han haft på länge. Att bara få fira kärleken, deras kärlek, och njuta i att för en kväll glömma alla de bekymmer som präglat deras liv de senaste månaderna. Det hade varit trevligt sällskap och Thessa var, som alltid, makalöst vacker. Han slutade aldrig att förvånas över henne. Efter dessa 20 år tillsammans så tyckte han bara att hon blev vackrare för varje dag, och en kväll som denna fick honom verkligen att inse hur lycklig han kände sig över att få vakna intill henne varje morgon. Hon hade funnits där för honom igenom allt, genom alla tuffa tider och genom alla skador och han älskade henne mer för varje dag för det.
Var det Philips höjda röst han hörde längre bort? Det klart, om någon skulle ställa till det denna kvällen så var det väl han. Vad annars? Men det lät inte illa ännu, så det kändes bättre att vänta och se ifall det var något som urartade. Ville inte avbryta dansen i onödan. Även om en paus säkerligen skulle vara välbehövlig snart - skadan hade ju tvingat honom till att inte vara särskilt aktiv det sista, och det märktes. Det kändes nästan som om lungorna börjat svida av ansträngningen, något han dock gjorde sitt bästa för att inte visa något av för Thessa - var ingen idé att oroa henne med bara lite dålig kondition.'

Drew ville för en sekund vända om och ta striden med sin far, men det var inte värt det. Han var inte värd det. Han hade aldrig brytt sig om honom - eller något av barnen för den delen - så varför skulle Drew bry sig nu? Han var inte värd hans energi. Han ryckte till då han kände en arm på sin axel, hans första tanke var att det var Philip igen men istället var det någon värre. Aiden, som Drew tyckt så gott om som nu hade gått bakom hans rygg på det värsta sättet. Han ryckte instinktivt loss sin arm ur hans grepp, försökte tvinga sig att lyssna till hans ord men det var svårt. Otroligt svårt. Och så hade han mage att erkänna vad de hade gjort... Hur kunde han? Det svartnade för Drew, och utan att tänka sig för knöt han knytnäven för att drämma till Aiden i högerkäken.

Thessa var på moln. Det kändes som att hon återupplevde en tid för längesedan. Den tiden hon och Rowan nyss hade börjat träffats. Hon hade bara ögon för sin make. Det var fint att få fira deras kärlek tillsammans. Deras kärlek som pågått.. i ja, 20 år nu.
De hade varit med om så mycket tillsammans. Rowan kompletterade henne på ett vis. Utan honom visste hon inte vem hon var. Det kanske inte var helt sant, men det kändes så. Rowan var Thessas klippa. Han hade alltid funnits där för henne. Genom allt det onda. Och genom allt det goda. För det var hon honom evigt tacksam. Thessa älskade inte någon så mycket som hon älskade Rowan. Kanske sina barn, men det var på ett annat sätt.
De rörde sig i takt till musiken, i varandras armar. Hon njöt, skrattade till och med. Då ljudet av höjda röster nådde hennes öron. I en svängande rörelse sökte hon med blicken åt det håll ljudet kom ifrån och fick syn på Philip längre bort. Var han aldrig glad? Aldrig nöjd? När det till och med inte fanns något att vara bekymrad över? Hon stötte bort tanken. Kungen av Acrias beteende skulle inte få störa henne denna kväll.

Aiden hade trott att hans ord skulle ställa allting tillrätta. Det bästa var väl att erkänna, vara ärlig? En egenskap han uppskattade hos sina vänner. Han trodde att han agerat rätt, som berättat och inte hållit det hemligt för Drew. Hade Aiden annars hållit på det, låtit det gå en tid, hade det säkerligen blivit svårare att erkänna.
”Och dessutom så..-” Aiden hann inte längre då hans ord möttes av ett slag, mot käken. Han tappade greppet om Drews arm och stapplade några steg bakåt. Först förvirrad, men så kom smärtan ikapp. Och spår av det. Det droppade blod, Drew hade lyckats hugga ett sår i hans kind något sätt. Instinktivt gömde Aiden kinden i sin hand och jämrade sig.
Gästerna runtomkring stannade upp och flämtade vid åsynen. Kronprinsen var träffad. Skadad? Vad var det som hade hänt? Ett sorl av viskningar spred sig i rummet, men Aiden hörde inte på. Tankarna rusade, känslorna likaså. Varför slog Drew honom?
Utan att komma på något svar hade Aidens känslor tagit över och han kastade sig över Drew för att slå tillbaka med sin näve. Med andra handen höll Aiden fast Drew i kragen.

Drew försökte ilsket ta sig loss ur Aidens grepp, men han hade honom i ett stadigt grepp. Han fräste ilsket då Aidens näve träffade hans ansikte, lyckades få in ett slag emot Aidens bröstkorg i hopp om att det skulle få honom att lossa lite på greppet han hade. Ge Drew chansen att få ett lite mer övertag, men nu var det onekligen Aiden som hade det. I normala fall skulle Drew nog ha varit betydligt skickligare - men de kunskaperna som borde sitta i händerna hade försvunnit ut med spriten.
"Släpp mig din jävel!" Fräste han ilsket, vilket förstås inte hjälpte mycket och bara gjorde att de drog ännu mer uppmärksamhet åt sig från folket omkring dem. En del hade nu slutat dansa och istället fäst uppmärksamheten vid de unga prinsarna, där Drew gjorde sitt bästa för att slåss tillbaka och försöka ta sig ur Aidens grepp.

Rowan ignorerade Philips ord och försökte fokusera sig på dansen med Thessa igen istället, men ganska fort förstod han att det var något annat också som stod på vilket Drews röst bekräftade. Vad gjorde han inblandad i det hela? Han suckade svagt och stannade upp lite i dansen för att se ditåt, försöka se vad det var som pågick.
"Vad i hela friden?" Utbrast han och såg snabbt mot Thessa.
"Aiden är ju inblandad?" utbrast han, vad höll sonen egentligen på med och hamnade i slagsmål här och nu av alla kvällar? Han släppte taget om Thessa för att skynda bort dit istället, det här gick bara inte för sig. Han hade dessutom fått uppfattningen att Drew och Aiden blivit vänner, så han förstod ännu mindre vad anledningen kunde vara till deras bråk. Han fick knö sig förbi några av de nyfikna åskådarna för att ta sig helt fram till ungdomarna. Väl där tog han ett fast grepp om sonens axel för att rycka honom ifrån Drew, som något vingligt först tycktes försöka följa efter Aiden.
"Vad i hela världen håller ni på med?!" Rowan insåg i samma stund som han sade det att det kom ut lite mer ilsket än han tänkt det, men det var verkligen inte lite fräckt utav dem att ställa till med en sån här scen.

Aiden slog tillbaka och träffade Drew i ansiktet. Precis i tid när Rowan ryckte Aiden ifrån Drew. ”Nej, stopp vad gör du?!”, fick han ur sig och fäktade med armarna efter Drew, men Rowan var starkare och höll Aiden ifrån Drew.
Vid den här tiden hade det gått upp för Philip att Drew var i bråk med Aiden. Den första stunden tänkte han inte göra något, det var bra att grabben skulle lära sig lite hyfs, men så hade Philip sett kungen av Vrale ingripa. Det var inte okej. Rowan skulle alltid lägga sig i allting- allting handlade ju inte om honom. Dessutom litade inte Philip på Rowan. Rowan skulle säkerligen hitta en anledningen att skylla allting på Drew, när det faktiskt varit Aiden som startat det hela- far som son, visst?
Ilskan växte hos Philip och han skyndade sig till Aiden och Drew.
”Vad är det som pågår här?!” Philip armbågade undan Rowan för att se efter Drew. ”Drew, vad har de gjort med dig? Vad är problemet?”
Aiden skrek till då Philip lade sig i. Ingen verkade fatta vad som hände. Det blev inte bättre av att Philip förvrängde situationen. ”Gå härifrån, din jävel!”, fräste Aiden, utan att tänka efter. Ilskan hade tagit över. Aiden fortsatte att försöka fäktas efter Drew, men han nådde honom inte.
”Rowan, vad har du gjort?! Och du rör inte Drew! Hör du det?!” Philip knuffade med båda händerna på Rowans axlar.

Graviditeten hade börjat tära på Jeanne, hon kände sig sliten. Idag hade det varit värre, hon hade känt sig tröttare än vanligt och bara allmänt mer påverkad än innan. Men hon kunde inte missa balen, hur trött hon själv än var - hon ville inte heller missa den. Det var en stor händelse som hon dessutom sett fram emot ett tag.
Hon hade också haft det väldigt trevligt under kvällen. Det hade varit fint att träffa alla samlat så och hon hade även fått in en dans med Ivor. Vilket hade varit fint, de hade inte fått så många chanser till det efter deras bröllop. Under kvällen hade en molande smärta i magen gjort sig mer och mer till känna, och ju längre kvällen fortlöpte desto mer började hon känna av även en yrsel som blev allt värre med tiden. Något hon dock avfärdade än så länge - lite smärta var väl inte alltför ovanligt nu när hon var i slutet på graviditeten, och hon försökte intala sig att det inte var någon fara. Om det var det borde det väl visa sig mer? Hon ville heller inte göra något av det här och nu, det vore bättre att kolla upp det när balen var slut istället för att riskera att ta uppmärksamhet till det.
Hon stod intill Ivor då kalabaliken längre bort i salen började, men hon stod alltför långt ifrån för att kunna se vad det var som skedde - mer än att hon anade vilka som var inblandade av deras röster.
"Ser du vad det är som händer?" frågade hon sin make med viss oro i rösten, hörde ändå att både Aiden och hennes far verkade inblandade. Frågan avbröts till viss del av en grimas tack vare en krampaktig smärta i magen. Hon vacklade till lite, svårt att säga om det var på grund av yrseln eller smärtvågen, och lade instinktivt handen på magen.


Drew stannade upp då han försökt följa efter Aiden då han insåg att någon inte mindre än Rowan tagit tag i honom, och vacklade ostadigt ett steg bakåt istället. Trots sitt ganska onyktra tillstånd förstod till och med han att det inte varit den bästa tidpunkten för att ställa till bråk. Självfallet skulle även hans far komma och blanda sig i - nu gick det helt plötsligt för sig att vara inblandad, när Rowan var det? Patetiskt, och ändå så typiskt hans far. Han fnös åt sin fars håll, spriten hade tömt hans hjärna på det mesta och Aiden var för några sekunder glömd igen.
"Du! Du är brod... prod... Problemet!" Utbrast han sluddrandes åt sin far, utan att ge någon mer vidare förklaring än så och nästan i en lite stolt ton över att han - åtminstone nästan - fått fram en felfri mening.

Rowan tog ett hårdare tag om Aiden för att hålla han tillbaka då Philip lade sig i. Vad var den karlns problem? Varför skulle han blanda sig i allt? Inte heller bara blanda sig i, utan såklart också komma och förvärra saker. Han hade varit mer förvånad över Drews beteende, för han hade ju haft en mer ordentlig uppfattning av honom - men han förstod snabbt hur det kom sig, pojken tycktes vara dyngrak. Antagligen var det väl mer spriten än sinnet som hade talat, men Rowan trodde inte att det gällde för hans far. Han var väl bara sån.
"Aiden! Skärp dig!" Utbrast han åt sonen, visst betedde sig Philip dåligt men så även sonen. Han fann när han talat att den där andfåddheten han tidigare känt blivit betydligt värre nu, även om han gjorde sitt bästa för att lägga det åt sidan. Vid det här laget var han säker på att det inte bara var en dålig kondition som orsakade det, och en begynnande smärta i bröstet styrkte hans uppfattning. Instinktivt lade han ena handen på bröstet, distraherades i nån sekund från Philips ord tills han knuffades. Släppte instinktivt taget om Aiden av knuffen, samtidigt som han snabbt svepte ut med blicken efter Erland - vännen kunde vara till god hjälp, han litade inte helt på att Aiden inte försökte sig på något samtidigt som han hade svårt att ha koll på både honom och Philip.
"Kanske du borde ha uppfostrat han bättre än till att börja slåss då?" fräste han tillbaka mot Philip. insåg när han avslutade meningen hur ansträngande det varit att tala så långt. Meningen avslutades i en rosslande hostattack samtidigt som smärtan i bröstet exploderade och han fick kippa efter luft mellan hostningarna, som han också fort förstod inte var några vanliga hostningar när tröjärmen färgades röd av den ändå ganska stora mängd blod han hostade upp. Efter vad som kändes som en evighet stillade sig hostningarna något, men han fick fortfarande kippa efter andan och det kändes nu ännu svårare att kunna få luft än tidigare. Han kände även hur det börjat rinna en rännil av blod från näsan, samtidigt som känslan av panik växte inombords - delvis av vad i hela friden det var som hände, och av den så fruktansvärt obehagliga känslan av att inte kunna få luft.

Att gifta sig med Jeanne och blivit prins i Vrale hade kommit med dess uppgifter. Även om han säkerligen inte var lika upptagen som Aiden eller Jeanne, hade han ofta ett fullspäckat schema med uppgifter att utföra. Den tid han inte arbetade spenderade han med sin familj- Jeanne och Ravna. Och nu, när Jeanne väntade ännu ett barn, ville han vara henne nära och finnas till hjälp så fort hans hustru behövde.
Han oroade sig inte, Jeanne var oerhört stark och modig. Han litade på att hon skulle säga om det var något som bekymrade henne. Och undrade Ivor hur det stod till, då frågade han.
De hade tillsammans gått till balen för att fira Rowan och Thessas giftermål. De var en stor fest, men många gäster, musik och dans. Ett stort ståhej. Det var trevligt, efter en sådan mörk tid innan och efter kriget. Det var dags att få glädjas ett tag.
Ivor hade fått dansa med Jeanne. Han talade med andra gäster, vissa trevligare än de andra. Ganska snabbt hade han lärt känna några han tyckte mer om. Det var trevligt med sällskapet. Han saknade ibland sin far och sina vänner i Bel Baduhr. Det behövdes att han skapade nya relationer i Eimport för att få fler vänner.
Blicken for till Jeanne. De stod en bit längre bort slagsmålet, för att mingla med de andra gästerna. Ivor sträckte på sig en aning för att kunna se förbi huvudena på gästerna. Han var längre än de flesta här och tyckte sig ana Aiden därborta tillsammans med en kille i samma ålder som honom. ”Aiden..”, sa han först och sedan hörde han. Som alv hade han en oerhört bra hörsel.
”Det är Aiden, Rowan.. Och Philip? De bråkar om något.”, sa han, nästan som en fråga. Ivor var förvånad. Han vände blicken till Jeanne för att se efter hennes reaktion, bara för att upptäcka att hon verkade illa till mods av något. Direkt for tankarna till barnet. ”Hur är det? Vad händer, Jeanne?”, frågade han, fortfarande lugn i rösten. Han ville inte skrämma henne.

”Håll truten, pojk! Du talar inte klarspråk, din drummel!”, Philip grymtade och viftade med handen åt Drew att hålla klaffen.
Aiden nyktrade till något när han hörde Rowans stämma. Nog för att Aiden inte druckit särskilt mycket. Han hade tagit något glas innan han gjort sig klar för festen, men det var allt. Aiden teg och morrade något otydligt som svar. Han var fortfarande arg över att Drew smockat till honom. Och för ingenting! Aiden hade inte ens gjort något! Han hann inte tänka längre då en bekant person visade sig och gick mellan Rowan och Philip. Det var Erland. ”Philip, backa.”, sa Erland. Lugnt. Han hade sett bråket, men inte velat inflika. Han skulle se till att gästerna inte brydde sig om de, vilket var omöjligt. Hela situationen hade gästernas blickar på sig.
Philip fick inte fram något ord, bara muttrade någon otydlig förolämpning till svar och gjorde som Erland hade bett honom.
Aiden trodde att Erland också skulle skälla på honom, men det var Rowan som vännen hade ögonen på. ”Rowan, du blöder. Vad händer? Har du ont?”, försökte Erland och lade en hand om Rowans rygg.
Aiden såg mot Rowan och flämtade. Första tanken var att det var han själv som slagit till Rowan så att han hade börjat att blöda. ”Pappa..!”
Strax därpå var Thessa på plats. ”Rowan! Har du skadat dig? Philip- om jag får veta att det var du..!”, morrade Thessa när hon såg Philip stå förvirrad en bit ifrån kungen av Vrale. Philip log underligt, nöjd över att Rowan verkade fått en smäll, men orolig att något mer hemskt än pojkarnas slagsmål hade hänt.
”Det var inte jag..” Thessa lyssnade inte, utan undersökte Rowan närmare. ”Du måste få en läkare hit. Nu. Vakter!”, hon ropade på vakterna i salen. ”Hämta en läkare! Den här festen är över, gästerna måste lämna oss nu. Vi behöver ta itu med det här.” Vakterna nickade åt Thessas order och skyndade iväg för att fullfölja den.

Det måste vara en värk, Jeanne kände igen smärtan från när Ravna hade fötts. Det måste vara så. Hon drog ett djupt andetag för att både få lite bättre kontroll över smärtan, och kanske lugna yrseln något.
"Jag tror det var en värk." Sade hon samtidigt som värken lade sig något. Det betydde att barnet med största sannolikhet ville ut - vilket var en glädjande tanke, att de snart skulle få träffa sitt andra barn. Men hon kände sig också svag, och en förlossning när hon redan innan kände sig svag och smärtpåverkad lät inte direkt lockande. Hon tyckte sig höra allt mer höjda röster bortifrån bråket, och började ana att något stod på tok. Kände genast oron inombords över att något skulle ha hänt Aiden eller hennes far, vilket inte lättades av att hon hörde någon ropa efter läkare.
"Vad händer?" frågade hon honom som hade lite bättre överblick, började gå ditåt men insåg lika fort hur yr hon var och stannade upp och tog istället tag om hans arm.
"Jag är så fruktansvärt yr.." utbrast hon.

Rowan försökte fokusera sig på att försöka hämta luft, vilket krävde en onormalt stor ansträngning. Att bara en sådan sak, på bara några sekunder, kunde bli så svår. Han såg upp på Erland vid frågan med en skrämd blick. Det var inte ofta han kände sig rädd, men det här var en av de tillfällena. Vid alla hans andra skador hade han vetat vad det var, eller vad som orsakade hans smärtor, men inte här. Det här hade bara dykt upp från ingenstans vilket var skrämmande.
"I bröstet." Det var inget informativt svar, men det var tillräckligt. Varje andetag som han fick kämpat ihop gjorde ont, det var som om det brann i bröstet av smärtan. Även Thessa dök upp från vad som kändes som ingenstans, samtidigt som han fick blodsmak i munnen och än en gång började rosslande hosta och hosta upp blod. Fick häftigt försöka dra efter andan efteråt i hopp om att kunna få ner någon som helst luft i lungorna. Vad i hela friden var det som skedde med honom?
"Jag får inte luft..." Fick han fram, fortfarande medan han försökte dra efter andan.
Läkaren kom springandes tätt efter den vakt som hämtat honom, och var snabbt framme vid den till synes skärrade kungen.
"Han behöver få lägga sig ner, och inte på ett balgolv." Gav han genast order om.

Ivor svarade Jeanne inte först. Utan försökte se efter hur hon hade det. En värk? Ja, det var väl möjligt, så här sent i graviditeten. Hon hade haft värkar med Ravna också, vad Ivor kunde minnas. Han gick efter henne nära, beredd att vara till hands om så behövdes.
Så fort hon uttryckte att hon verkade yr var Ivor där för att stötta henne mot sig. Han lade armen om hennes axlar. ”Jag tror det är bäst att du vilar. Jag sänder vakterna att ta reda på vad som hände din bror och far. Kom. Jag har dig.”
Ivor höll om henne och rörde henne varsamt runt, så att de kunde svänga bort till deras del av slottet och deras sovrum. Jeanne skulle få vila, kanske lägga sig ner, om så behövdes.

”Bröstet?”, Erland förstod inte helt, men tillräckligt för att förstå att de måste agera fort. ”Håll i mig, Rowan.” Erland tog Rowans arm över sina axlar och plockade upp vännen i sina armar. Precis i tid då läkaren kommit fram till de. ”Här, det finns ett sovrum inte långt härifrån. Han får lägga sig i sängen där.”, sa Erland skarpt. Alltid klartänkt och lät inte känslorna ta över. Även fast det var svårt. Det var Erlands bästa vän. Rowan och Erland hade gått igenom så mycket tillsammans. De hade alltid funnits där för varandra.
Thessa backade undan och ledde sedan vägen före till rummet Erland talat om. Hon öppnade dörren och lät Erland gå förbi för att lägga ner kungen i sängen.
Aiden skyndade efter. ”Vad har hänt med honom? Pappa! Hur är det?!”, men Thessa stoppade Aiden i dörröppningen. ”Inte nu, Aiden. Vi låter läkaren se över Rowan. Gå och se efter din syster. Jag vill inte att ni ska behöva oroa er. Inte när vi inte vet vad det är.”, sa hon. Aiden verkade inte nöjd med svaret. ”Jag kommer till er sedan. Jag ska se efter Jeanne också.”, förklarade hon och sträckte sig efter Aidens hand för att krama den. Aiden verkade ändå inte nöjd. ”Gå. Vi ses senare.”, sa Thessa och först då nickade Aiden och försvann iväg för att leta reda på sin syster och Ivor.