Septimus Heap (Privat roll)

Menja släpper eldbollen och utalar en formel för att se om han är riktigt och inte något ont från andra sidan. "Du tänker inte skada mig va?" säger hon och utför i smyg en sanningstrollformel för att se om han talar sanning.

"Du var mig en försiktig en, det är bra och bara så du vet är jag en mer utvecklad magiker så jag känner om du utför en sanningsformel på mig. Nej jag tänker inte skada dig men var på din vakt det något ont i luften i natt."
"Vet du var Elenya är Menja? Det är viktigt för jag känner att något har hänt henne."

"Jag vet, men en sanningsformel fungerar ändå, och nu vet jag att du är den du utger dig för att vara." säger Menja och kliver ut från skuggorna, ut för att se mannen som var mycket lik Elenya.
"Nej, vi skildes åt vid halv tio tiden och jag trodde hon var med er." säger hon och ser sig om. "Men ja, jag känner också att något har hänt."

Kamir drar ett djupt andetag och börjar utöva magi, för det skickliga ögat kunde man se ett lila glittrande dis runt honom. Han rynkade ögonbrynen som fick en djup rynka att bildas mellan ögonbrynen. Han darrade till och säger med känslolös och tom stämma "Hon har ont, så väldigt ont och hon är förlamad från topp till tå. Det är kallt under henne och hennes axel där hans hand hade legat värkte av kyla. Hon börjar snart kall svettas och skrika" i samma ögonblick hör man någons hjärtskärande skri genljuda i den kalla natten.
Kamir sjunker darrande ihop mot murbruket bakom honom och stryker undan svett från sin panna.
Andfått flämtar han "Vi har en siar gen i vår familj."
"Hämta henne, hon är vid parken du visade henne där hon sade att hon varit när hon var barn skynda, jag måste sitta här en liten stund bara"

"Är du okej?" frågar Menja oroligt när han faller ihop. Men nickar sedan. "Visst, jag hämtar henne." säger hon och springer längst gränderna tills hon kommer till parken. Hon ser Elenya ligga på marken. Menja skriker hennes namn och faller på knä vid den liggande flickan.

Elenya mumlar något ohörbart och skriker igen, hon känner att hon har ett stort sår i huvudet eller var det huvudet, det kanske var armen eller foten.
En ny smärtvåg sköljer över henne och hon skriker igen medan hon ser någon böja sig över henne i ögonvrån.
"Elenya!" ropar någon, nej inte någon, Menja!
Elenya försöker varna henne för honom men det ända som kommer ur hennes mun var ännu ett förbannat skrik.

"Elenya, vad....?" hon hinner inte säga mer försen hon ser en skugga böja sig över henne. Snabbt viker hon undan, och försöker febrilt försöka komma ihåg något hon har lärt sig. Men hjärnan känns tom, otroligt tom, vad hände egentligen?

Skuggan missade Menja och träffar därmed Elenya ännu en gång och det blev för mycket.
Hon känner ett iskallt mörker sprida sig inom henne och tuppar av.

Menja svor till, när Elenya svimmar. Hon backar bakåt tills hon känner en del av berget, hon kan inte ta sig längre. Skuggan ser segerviss ut och tar henne på axeln, Menja skriker till och sjunker ihop på marken. Skuggan tar tillfälle av hennes svaghet och suger ut all hennes kraft. Hon känner det men allt svartar och hon ligger där i en hög. Skuggan är segerviss, han har sugit ur kraften ur två, han är mer stark än någonsin.

Kamir springer in och hämtar Lizza "Hittade du Elenya...men kära du vad har du gjort!!"Utropade hon när hon såg hans bleka och svettiga ansikte.
"Hinner inte förklara men Elenya och Menja är i fara! Kom!" med Lizza hack i häl visade han vägen till Skuggan.
När dem kom fram stod Skuggan böjd över Menja.
Utan att tveka fattade Lizza och Kamir varandras händer och började mässa på det uråldriga språket-druidernas och siarnas språk.
Ovanför deras sammanlänkade händer bildades en lila glob av energi som tycktes hypnotisera och trollbinda Skuggan.
"Zorjset cghat aert fealt mnålio" mässade dem och sedan mässade dem som en individ "Lämna tillbaka det du stal och återvänd till ditt forna skal"
Skuggan gav i från sig ett förtvivlat och grymt skri varefter den sögs in i den lila globen.