Sagan om ringen (Privat Roll)

"Ja, hur irreterande han än må vara, så överger man inte någon." sa hon enkelt och la veden i en hög och skakade på huvudet. "Nej, jag är klar. Men vi borde jaga något, inte ta av det vi har i packningen ännu." sa hon och lösgjorde en båge och ett koger med pilar från sin packning. "Vi bör finna villebråd i skogen där, och om inte Roran är här när jag kommer tillbaka, får vi leta efter honom." säger Tamara enkelt och går in i skogen. Och lämnar Nienna med hästarna och packningen, hon hoppas att hon är så smart nog och sätter igång en brasa.

Roran slår upp ögonen och kan se tydlig rök stiga emot den färg rika himlen. Eld. Plötsligt blev han pigg igen, han rätade sig upp i sadeln och manade på Quirinus. Han red rätt emot röken och snart red han in i Tamara och Niennas läger. Deras läger. Han sneglade på Nienna och satt av.
"Har du kollat så att det är säkert att göra upp eld här?", frågade han och band fast Quirinus tyglar vid en tjock gren som satt väldigt lågt på ett av träden. Qirinus började genast tugga i sig av det saftiga gräset vid hans hovar. Roran slog sig ned vid trädet bredvid och stirrade in i eldens lågor.

Nienna hade precis börjat få upp en flammande och stor brasa när Roran anlände på sin hingst. Hon satt i gräset framför elden med korslagda ben. Hon såg rakt på honom, med ett beslutsamt ansiktsuttryck i det bleka ansiktet. Hon tänkte att hon skulle försöka att inte dräpa honom, men att hans beteende inte precis gjorde det lätt för henne.
"Jag betvivlar att det finns några orcher så här pass nära Vattnadal", sa hon. Hon lade armarna i kors över bröstet. "Och även om det fanns det, så borde vi ju kunna försvara oss." Hon sneglade mot skogens håll. Den såg plötsligt väldigt mörk och ovälkommen ut. "Tamara är på jakt efter villebråd i skogen", sa hon lågmält. Varför inte göra henne sällskap?, var det outtalade meddelandet.

Tamara gick in i skogen och allt blev plötsligt tyst, hon kunde inte höra vattnets sorl eller eller hästarnas mumsande av gräset. Skogen slöt sig om henne och den kändes inte välkomnande, skogen var mörk och gamal och en ondska låg i luften. Hon gick längre in men var på sin vakt, plötsligt hörde hon en gren knäckas, hon vände sig hastigt om. Ett gäng orcher stod framför henne och ledaren log segervisst då han av lossade en pil som Tamara skickligt undvek. Hon avlossade en pil själv och en av dem föll, innan hon drog sitt svärd och gav sig in i striden. En orch föll av henns svärd när det genomborrades i magen. Hon svängde om och mötte nästa medveten om att hon slogs med döden om hon inte fick undsättning snart.

Roran reste sig hastigt upp. Han hörde tydligt ljuden från den lilla striden ute i skogen. Han svor för sig själv och smög i all hast ut i skogen samtidigt som han drog fram pilbågen och lade två pilar på strängen.
I trädens skuggor var han så gott som osynlig. Han siktade på en av de stora groteska varelserna, avlossade pilarna som träffade den hårt i bröstet. Orchen stupade och två av den.. kupaner hade lagt märke till honom. Han lade återigen två pilar på strängen och sköt iväg dem emot en av dem. Även den föll. Den tredje kom rusande emot honom med en stridsyxa höjd över huvudet. Roran hade lust att himla med ögonen åt den korkade varelsen. Han hängde pilbågen över axeln och drog sitt svärd, högg av orchen handen och drev sedan klingan igenom orchens väldiga bröst.

"Förbannat", svor Nienna, och med en hastig rörelse så stod hon på benen igen. Hon sneglade på elden, men nej, det fanns ingen tid att släcka den nu. Hon drog två av sina shuriken ur sitt bälte, och skyndade sedan in i skogen. Först såg hon ingenting, men hennes alvögon vänjde sig snabbt vid mörkret. Och det var då hon såg dem, orcherna. Och herregud, vad de kryllade av dem. De var minst en dussin som stod på benen, men Nienna upptäckte att människorna ändå hade lyckats fälla kanske en tredjedel. Det var då som hon började kasta iväg shurikerna, en efter en, och hon kunde inte låta bli att le varje gång de genomborrade de omåttligt fula varelsernas strupar. Men hon hade varit ouppmärksam, hållit blicken alldeles för mycket på fötterna för att inte snava över de grova, mörka rötterna. En pil genomborrade hennes högra axel och hon grymtade till av ansträningen att inte skrika rakt ut. Hon drog sin dolk och skickade iväg den mot den skyldiga orchen, och till hennes förvåning så föll den. Det hade legat mycket kraft bakom hennes kast om hon kunde fälla en sån där stor best med bara en dolk. Det fick henne att bli misstänksam, så för säkerhetsskull så skickade hon även ett gäng kaststjärnor efter den. Sedan sjönk hon ner på knä, tog ett fast tag om pilen och drog. Men den hade genomborrat hennes axel ordentligt, och hon hade svåra problem med att dra ut den. Hon svor lågt och bröt av pilen på mitten.

Tamara såg med glädje de andra två komma till hennes undsättning. Hennes svärd genomborrade ännu ett par orcher innan hon såg Niemma få en pil i axeln. Hon kastade iväg en av sina dolkar mot en som tänkte anfalla henne bakifrån, och tillfredställande föll den tungt.

Efter ett tag hade de dödat de återstående Orcherna och Tamara hade kommit undan med endast ett kluvet ögonbryn. Dock blödde det ymnigt och försvårade hennes syn. Hon stoppade blödningen med en bit mossa och hjälpte Niemma ut till deras läger. "Bäst vi ser om det det där." sa hon och nickade åt hennes axel.

Roran letade sig ut mellan träden och stack svärdet i skidan. Han skyndade sig fram till Nienna, granskade hennes sår. "Jag tar hand om hennes sår, Tamara du släcker elden. Vi har redan dragit till oss alldeles för mycket uppmärksamhet.", sa han och bet sig hårt i läppen. Han strök försiktigt bort några silverblonda lockar ifrån hennes skadade axel.
"Som du kanske förstår så kommer det här göra ont, sitt still så ordnar jag resten.", sa han lågt och såg upp på Nienna. Väntade på respons, och tillåtelse.

Nienna stirrade misstroget på Roran, men nickade. "Ju snabbare den där saken är ute ur min axel, desto bättre", sa hon och fuktade läpparna. Hon hade fortfarande svårt att förstå hur hon hade kunnat bli träffad. Det hade ju inte precis hänt förut, så varför nu? Det kändes lite genant att hon, som var av alvsläktet, hade blivit träffad, och inte en av hennes mänskliga följeslagare. Men hon hade ingen annan än sig själv att klandra. Det var hon som hade varit oförsiktig. Hon vilade blicken på något bakom Roran, eftersom att hon inte kunde förmå sig att titta på honom. Och så förberedde hon sig för smärtan. Om man nu någonsin kunde förbereda sig för något sådant.

Tamara nickade, hämtade vatten från sjön och hällde på elden och med ett fräsande släcktes den i ett moln av rök. Hon hämtade mer vatten och satte vid Nienna och Roran så de kunde rengöra såret. Sedan gick hon åter till vattnet och tvättade av blodet från pannan och det orchblod hon fått på sig. Försiktigt känner hon på det högra ögonbrynet, det hade blivit kluvet mitt itu men hade i alla fall slutat blöda.
Hon studerar sin spegelbild i det lugna vattnet, det var inte snyggt och ärret skulle vara synligt. Men inget man kunde göra något åt.
Hon ställde sig upp och gick tillbaka till de andra för att se hur det gick för dem.