Prs tippest & JustAFriend

Dörren gled sakta upp. Små tassande steg hördes på det slitna parkettgolvet. Elliot gäspade och lyfte ännu en gång på täcket. Hur mycket var klockan? Troligtvis sovtid och han orkade inte sträcka sig efter mobilen. Emma och Esther kröp ner under täcket och gjorde bröderna sällskap. Det var varmt men det var bara bra för huset var allt annat än uppvärmt. För en utomstående kanske det verkade konstigt att de fyra syskonen delade madrass och ja, det vad möjligtvis inte optimalt men det var faktiskt ganska mysig. Och det gjorde det lättare att hålla värmen. Han slöt ögonen och försvann iväg igen.

Väckarklockan på mobilen ringde. De mindre gäspade stort och gnuggade sig i ögonen. Elliot försökte vänja sig vid ljuset. Han lyfte återigen på täcket och sträckte ut armarna över huvudet. Ny dag nya möjligheter. Lol. Sämsta mottot ever. Syskonen gjorde sig alla redo för skola och Emmett för "dagmamma". Elliot hade nämligen fått kontakt med en otroligt varmhjärtad dam i 65+ åldern som tog hand om Emmett på dagarna i utbyte mot att Elliot städade där två gånger i veckan. Det var rena rama drömdealen. Det vat det faktiskt. Dagis var för dyrt och att lämna honom ensam med mamman kom inte på fråga. Han gick ut i badrummet. Gud så han såg ut. Blåtiran var inte bara blå, utan den skiftade i blå, lila, svarta och gula nyanser. Det var nästan så han själv ryggade tillbaka. Han tog det sista av foundationen i flaskan han köpt av de sista stipendiepengarna han fick för några månader sedan. Han köpte alltså smink endast för att täcka upp spåren. Hon jäkla dum i huvudet var han. Väldigt. Men han orkade inte ta emot kommentarerna. Eller blickarna. Medlidandet från folk som ändå aldrig skulle förstå. Nej tack.

Det värsta täcktes över något, han trodde inte han riskerade att skrämma någon men det var långt ifrån dolt. Han försökte komma på förklaringar medans han störtade nerför trapporna i hopp om att det fanns någon frukost. 'Jag ramlade in i ett skåp'. Nej, bättre kunde han. Han öppnade kylskåpsdörren. Två äpplen. Yay. Han delade dem och gave de andra en varsin halva. Emmett åt upp sin innan Elliot hann blinka. Han stod inte ut med blicken utan gav Emmett även hans halva. Han kom på att han inte åt någon kvällsmat igår så det gjorde troligen inte hans småsyskon heller.

Klockan tickade och han behövde gå mot skolan. Morgnarna skötte syskonen galant och under tiden deras mor låg och sov så vandrade de alla iväg till skolan. Systrarna lämnade Emmett hos den äldre damen. De vinkade hejdå och sedan började Elliot gå. De var inte så fruktansvärt långt men det tog ändå en dryg kvart att gå dit. Han passerade platsen där... Ja, vad hände ens. Han hade inte hunnit reflektera trots om Sebastian hade varit den ända han tänkt på de senaste 12 timmarna. Han undrade hur det skulle bli i skolan.

Han somnade aldrig. Ögonen var stängda, han försökte, men det gick inte. Vissa nätter var det bara så. Istället hade han stalkat upp Elliot på sociala medier. Besatt? Svar: ja, som in i helvete. Men ärligt talat stalkade han ju inte allt för mycket så Elliot var ganska lätt att hitta. Elevrådsordförande = populär = följare = lätt att hitta. Dålig ursäkt egentligen. Han var bara besatt. Av en ett år äldre kille. Som var elevrådsordförande. Elliot. Kvällen därinnan hade han varken känts som elevrådsordförande eller ett år äldre, dock. Det skulle förmodligen förändras i skolan. Skulle de ens prata i skolan? Seb var ju något av en outsider, långt ifrån vad Elliot var. Jo visst, det fanns några freshmen-tjejer som brukade snacka med honom så fort de såg honom, men det var väl lite av en fanclub. Jävligt obehagligt, och drygt när de inte fattade vinken. Han var intresserad av killar.

Alarmet på mobilen tjöt till men Sebs ögon var redan öppna. Han drog sig upp ur sängen, gjorde sig i ordning och slängde i sig frukost. Han hade dragit på sig en vit t-shirt med ett diskret märke på och matchat ihop det med ett par svart, slitna jeans. Håret fixade han till ordentligt i spegeln. Även fast han ’inte tålde’ ytliga människor så var han jävligt ytlig själv. Dubbelmoral. Usch.

En kvart innan skolan började så lämnade han huset och hittade sin cykel där han kastat den på uppfarten kvällen innan. Han cyklade iväg till skolan. Funderade på att cykla förbi Elliots hus, men gjorde inte det. Det skulle a) ta längre tid och b) vara jävligt awkward om Elliot såg honom.
Så han tog den vanliga, snabba vägen. När han var framme vid skolan så låste han sin cykel (wow) och gick in i byggnaden genom dörrarna (större wow).

Han stannade bakom bildsalen. Andades. Han visste vad som väntade. Fokus. Han hatade det. Blåtiran gjorde inte det hela mycket bättre direkt. Han tog sig samman och gick in genom huvudentrén. Ännu en ångestdag. Han kände det i samma sekund han klev in i byggnaden. Ibland var det så, att han inte insåg det direkt när han vaknade utan att det kom som en våg senare under dagen. Han gick mot skåpen. Kände blickarna. Hälsade på de flesta. Påklistrat leende. Inget konstigt här inte. Är var okej. Gud vad han hatade det ordet. Okej. Ordet av lögner.

Hans vänner slöt upp runt honom.
"Vad har hänt?", frågade en förskräckt och stirrade på Elliots öga.
"Jag råkade halka på Emmetts leksaksbil och slog i ögat på soffbordskanten i fallet", ljög han. Han hade ju inte ens ett soffbord. Även om lögner var en av hans betydligt svagare sidor så gick det lättare i karaktär. När masken var på och han var "självsäker". Nu var ju dock masken trasig. Brusten. Insidan lyste igenom. Förhoppningsvis tänkte inte hans vänner på det mer utan gick vidare. Till hans stora lättnad började de spinna vidare och på loppet av några få sekunder har de påbörjat en konversation om nån fotbollsmatch som tydligen varit "skandal". Wow. Intressant. Verkligen. Nej.

Någon som däremot verkligen var intressant, det var Sebastian. Han klev in genom dörrarna. Hur fan hade han inte lagt märke till honom tidigare. Han var verkligen perfekt. Från topp till tå. Åhh, han ville typ bara kasta sig i den andres armar och faktan att det var jäkligt orimligt, den gjorde ont. Pirret, hungern och sorgen bildade tillsammans en outhärdlig smärta. Han tog sig försiktigt om magen.
"Jag går bara på toa". Ångest. Fan fan fan. Undrade om Sebastian hade sett honom. Han smet in på pojkarnas toaletter. Hoppades att det skulle vara tomt. Det var det, phew. Alla bås var tomma. Han lutade sig över handfatet. Stirrade sig själv i ögonen. Hatade. Plötsligt kände han ett starkt illamående och störtade iväg mot närmsta toalett. Han hade inte ätit något sedan lunchen igår. Han hade för övrigt även märkt av en hel del ätstörda beteenden hos honom själv. Vad det gällde just nu hade han ingen aning om. Kanske magsjuka. Svårt att veta.

Seb gick fram till sitt skåp, samtidigt som han stoppade in hörlurarna öronen. Som vanligt. Dolde sladden under t-shortsen. Som vanligt. Tittade ner i golvet hela tiden, som vanligt. Men ingenting var som vanligt. Skolan kändes helt annorlunda; han kunde inte sluta tänka på bildsalen. Han undrade om han någonsin skulle kunna gå dit igen. Fan.
Hans blick lämnade golvet först när han nådde fram till sitt skåp. Sitt blåa skåp. Seb gillade den färgen. Inte för att det spelade någon roll egentligen, skolan sög ändå. Han kastade ner böckerna som han behövde till sina första lektioner i sin svarta ryggsäck innan han oförsiktigt smällde igen skåpdörren igen.

Tvätta händerna. Tvätta. Dina. Jävla. Händer. Seb hade ingen rädsla för bakterier eller någonting, men ibland blev van tvingad av en röst i hans huvud att rengöra sig. Det hände oftast i skolan. Herregud, tänk vad många äckel som måste pillat överallt!
Med snabba steg gick han in på närmaste toalett. Fortfarande med ryggsäcken slängd över ena axeln och hörlurarna i öronen. Hög musik på. Musik som dränkte allt prat och fick honom att tänka på annat.

Toaletten såg tom ut. Han drog ut ena hörluren; det fanns inte längre något prat som han behövde dränka. Trodde han. Precis när han drog ut hörluren så hörde han någon som klöktes. Bara ljudet fick Seb att rysa till och han blev tvungen att springs fram till ett handfat och tvätta händerna. I spegeln såg han först sig själv och sina mörka ögon, men fokuset gick till bakgrunden. Båset bakom honom var öppet och där var Elliot. Genast stängde Seb av kranen och vände sig om, fortfarande med våta händer.
”Elliot?” hans röst var svag, bara så svag som den var när han pratade med Elliot, och hans mörka blick var förvirrad.

Det gick inte att stoppa. Det lilla Elliot hade kvar i magsäcken lämnade kroppen på några få sekunder. Usch. Han kände sig äcklig. Det gjorde han i oförsig typ alltid men det här var en annan nivå av äckel. Någon kom in i rummet. Nej, snälla inte nu. Han funderade på hur han skulle hantera situationen. Torkade sig försiktigt om munnen med en bit toapapper. Han skämdes återigen. Skammen var djupt inpräntad i hans samvete och a spy inne på skoltoaletterna, ja det var verkligen skamligt. Han kastade ner pappret i toan och spolade. Ställde sig upp. Vände sig om. Ville sjunka genom golvet. Aldrig återvända. Sebastian.

Han stod där med förvirrad blick och iakttog Elliot, återigen under en av hans sämre stunder i livet. De var visserligen rätt så många men han hade lyckats dölja dem väl under många års tid. Fram tills igår. Först stirrade han bara på Sebastian. Vad skulle han svara?
"Hej". Vad fan var det? Blygt och ynkligt dessutom. Alltså vad hade egentligen hänt med de sociala skillsen det senaste dygnet. De var som bortblåsta.

Han stod inte ut att stå där, öga mot öga med Sebastian. Istället rundade han den andre och klev återigen fram till handfatet. satte på kranen. Undvek sin spegelbild men kunde inte rå för att snegla åt Sebastians håll. Undrade vilka tankar som surrade genom hans huvud. Han tyckte helt klart att Elliot var en idiot. En trasig jävel. Knäpp. Det gjorde ont inombords. Han torkade försiktigt av händerna på några pappershanddukar och undrade om det var lika svårt för Sebastian att tänka bort kopplingen till gårdagen.
"Jag...måste gå", sa han tyst och osäkert, fortfarande med blicken ner i golvet. Han började gå mot dörren som ledde ut till korridoren.

Blåtira. Skrik. Dåligt område. Elliots hälsning dränktes delvis av ljudet från ena hörluren, delvis av Sebs tankar. En blåtira. Fan fan fan. Varför hade han varit så jävla feg och bara cyklat hem? Skriket och blåtiran kunde inte bara vara ett sammanträffande. Fan, det var omöjligt. Och det var hans eget fel. Seb kunde stoppat det. Han kunde i alla fall försökt, om han inte varit så jävla feg. Om han inte varit ett bortskämt rikemansbarn.
Han kunde inte få fram något att säga. Tankarna blockerade luften från att gå igenom hans stämband. Tankarna kunde inte ens forma en mening. Tankarna var överallt men gjorde ingenting för att hjälpa honom. Han bara stod där och följde Elliot med blicken, där han tvättade händerna bredvid honom.

"Vad öh- blåtiran?" orden som Seb väl fick ur sig lät klumpiga och osäkra. Han stod fortfarande kvar vid handfatet, men vände sig mot Elliot där han var på väg mot dörren. Skulle han gå efter honom? Försiktigt ta tag i hans arm, som en gest för att visa att han ville att han skulle stanna? Nej, han kunde inte göra det. Han var osäker på om han skulle klara av att ens röra Elliot utan att vilja kyssa honom igen.

Sebastian stod kvar. Elliot visste inte vad han ville. Någonstans där inombords visste han att han hade hoppats att Sebastian skulle bett honom att stanna. Tagit tag i hans arm. Förklarat att inget var Elliots fel och allt skulle bli okej. Omfamnat honom. Det var dock ingen realistiskt tanke. Hur kunde han varit så dum. Nästan trott av Sebastian tyckte om honom. Hah. Vem trodde han att han var? Någon som var värd att bli älskad? Skulle inte tro det.

Sorgen inombords övergick till ilska. Varför klättrade Sebastian ens in genom det där jäkla fönstret? Kunde han inte vänt om när han såg att Elliot satt där. Bara låtit honom vara där. Ensam. Han skulle ändå aldrig förstå. Och kyssen. Vad fan höll han på med? Lekte med Elliots känslor. En av de bättre stunderna övergick till en av de sämre. Gav honom hopp men tog tillbaka det lika snabbt. Fick honom att känna någon form av trygghet för att sedan riva sönder den, blöta upp den, stampa på den och slutligen gräva ner den i en grop. Tillsammans med hoppet och drömmarna. Det hjälpte inte direkt att Sebastian var definitionen av perfekt. Så himla perfekt. Vacker. Bara perfektion. Elliot vände sig om och tittade åt Sebastians håll. Ögonen. Han kunde inte vara arg på honom. Det gick bara inte. Tårarna brände ännu en gång under ögonlocken. Han klarade det inte. Elliot vände om ännu en gång och fortsatte gå mot dörren.
Herregud. Mer tårar. Fanns det någon gräns för hur mycket man kunde gråta på ett dygn? Oklart.

Inget svar. Elliot tittade på honom, men vände om igen. Fortsatte gå. Seb kunde inte ens avläsa hans ansiktsuttryck. Fan.
”Hallå?” hans röst blev högre, mer bestämd. Mer som vanligt. Klistret som höll fast hans fötter lossnade och han gick fram till Elliot. La handen på hans axel och försökte få honom att vända på sig.
”Vad har hänt?” frågade han ännu en gång, lät sina mörkbruna ögon vandra från hans blåtira till hans hår, näsa, läppar, fräknar, innan han tlllslut fastnade vid hans ögon. De gröna ögonen. De gröna ögonen som han så länge försökt få fram färgen på. Det hade visat sig vara omöjligt. Ingen färgpenna skulle någonsin kunna likna Elliots ögon - ingen var tillräckligt... Tillräckligt mycket Elliot.

Han ignorerade tårarna. För tillfället. Ärligt talat visste han inte vad han skulle säga, och var högst tveksam till att han skulle lyckas få honom att sluta. Han ville inte använda gårdagens metod; kyss. Han ville i och för sig kyssa Elliot. Särskilt när han rörde honom. Det var svårt att stå emot det - han kunde bara dra honom närmre sig själv, kröka lite på nacken och trycka sina läppar mot hans. Det skulle kännas så jävla bra, men det skulle vara så helvetes fel. Så han stod emot.

Allt Sebastian tidigare sagt var sagt med en tyst, osäker och ibland förvirrad röst. Det här var något annat. Det var inte samma varma underton. Var han arg? Elliot blev nästan rädd. Handen på axeln. Han vände sig om. Ögonen var där. Håret var där. Läpparna... Hela han. Sebastian.

Han visste inte vad han skulle svara. Det gjorde ont inombords. Och utanpå för den delen.
"Inget", mumlade han tyst med blicken fäst på Sebastians bröstkorg. Andningen såg något ansträngd ut. Inget. Var det det bästa han kunde komma med?
"Det är okej", mumlade han sedan. Nummer ett på listan med uttjatade lögner. Han kunde inte hålla ögonkontakt. Han stod bara där som förstenad och fortsatte undvika ögonkontakt. Han var arg. Ledsen. Besviken. Sårad. Förvirrad. Rädd. Krossad. För mycket känslor. Men på samma sätt kände han hur tomheten fyllde upp en stor del av honom. Han var ett skal. Som bara stod där. Som en unge som stod och grinade medans han blev utskälld. Minus utskällningen då. För Sebastian hade ju faktiskt inte gjort något fel. Bara frågat. Brytt sig. Elliot var inte van vid det. Inte alls faktiskt.

Han stängde av musiken, men lät ena hörluren sitta i.
Vilken jävla röra. Varför hade han hoppat in genom fönstret? Varför hade han inte vänt på klacken? Helvete. Ingenting skulle vara så oklart om han bara skärpt sig. Gått tillbaka till cykeln och åka hem. Kommit hem i tid, sluppit allt.

Men nu stod Elliot framför honom. Seb kunde knappt se hans ögon; de var fästa på hans bröstkorg. Killen var... Sårad. Trasig. Krossad. Han var inte den elevrådsordföranden som Seb sett i korridorerna, i matsalen, under talen i idrottshallen. Han var inte glad, sprudlande, motiverad. Trasig. Som fan.
”Prata med mig”, fortsatte han, lika högt som tidigare, men med en mjukare röst. Inte bestämd. Han krökte lite på nacken, försökte komma ner till Elliot, försökte se honom i ögonen. Det gick inte.
”Snälla”, sa han sedan och drog in honom i en kram. Han ville inte krama honom egentligen. Kändes som att det skulle leda till gårdagens händelser... Men samtidigt ville han inget hellre än att krama honom. Kyssa honom. Elliot var... Perfekt. Seb stod inte ut med att se honom sådär. Han ville skydda honom från allt ont, från det som gett honom blåtiran, från det som krossat honom. Och även fast en kram inte var det bästa skyddet så kunde det vara ett stöd; och dessutom kunde Seb inte få nog av Elliots kropp. Värmen. Mjukheten. Allt.