Elbastian +10 [PRS]

Seb kämpade inte ens emot när ögonlocken började bli tyngre. Att somna på soffan var mysigt. Framför skrattretande draman och kvalitetsvarierande sång, och en alltid mysig sambo tätt intill.
Men även han vaknade så småningom. Långt efter Elliot, förstås. Det var alltid så. Seb var verkligen tungsovaren i förhållandet. Inte en så grov tungsovare dock att han kunde sova igenom ljudet av porslinslammer som uppstod när Elliot helt sonika bestämt sig för att börja diska mitt i natten. Det var inget mysigt uppvaknande, liksom. Särskilt inte när disken skulle ligga kvar där för att Seb skulle fixa den. Seb skulle fixa den. Inte Elliot!
Han reste sig upp från soffan. La knappt märke till den knastrande ”brasan” som Elliot satt igång på teven. Det var så typiskt Elliot och hade förmodligen gjorts flera gånger innan, så en reaktion denna gången också skulle bara vara överflödig. Istället tassade han vidare till köket och kvävde en gäspning.
”Vad fan gör du, El?” frågade han med den där hesa, nyvakna rösten innan han krökte på nacken för att kunna vila huvudet på den äldres axel.

Slamret från disken överröstade Sebs lilla uppvaknande. Tassandet snappades inte upp av Elliots öron och därmed blev han skrämd. Sådär trött-skrämd. Då första tanken var typ ’INBROTTSTJUV!!’. Trots att det kanske inte var det mest rimliga. Särskilt inte om en bodde tillsammans med någon och mitt i natten bestämde sig för att diska. Hmm. Nåväl. Elliot hoppade till.
”Jävlar var du skräms”, frustade han och dunkade löst huvudet i den yngres bröstkorg. Innan han återgick till disken igen. Eller tja, allt var faktiskt färdigt. Inte torkat, men diskat. Så den äldre drog av händerna på handduken. Lade märke till hur kallt det var. Innan det tidigare försöket till sömn hade han ju dragit av sig byxorna och dragit på sig en t-shirt. Det var alldeles för kallt för nattsuddande. Något svar på den ungres fråga bjödhan inte på.

Om det inte vore för det alldeles nyvaknade och smått irriterade tillståndet hade Seb förmodligen skrattat åt Elliots reaktion. Nu blev det mer bara ”men snälla nån, vad tror du?”, typ. Mm, morgonhumöret var ju inte bra. Trots att denna tidpunkten nog egentligen var för tidig för att räknas som morgon. Nåväl.
”Jag skulle ju ta disken imorgon bitti?” sa han frågande efter att ha blickat bort mot den färdigdiskade disken. Var inte det där jättetypiskt Elliot? Jo, det var det väl. Vad hade Seb egentligen förväntat sig när han lämnat kvar disken? Det var självklart att något sånt här skulle hända. Och visst skulle han vara tacksam för detta innebar att han inte behövde diska, något som han hatade, men det störde honom. För det var hans uppgift och Elliot kom där och snodde den typ. Kom igen!

”Jo...”, mumlade Elliot. Det var ju sant. Fast det var väl skönt för sambon att slippa det där, eller? Fine att det inte hade varit hans uppgift men själv blev han ju glad när den yngre gjorde Elliots uppgifter. Eller alltså, det där var inte riktigt sant. De båda två hade ju tendenser att vilja göra saker på sina egna sätt hela tiden. Men kanske var det tanken som räknades?
”men det skavde typ. Jag ska bara torka och plocka in allt och sen kommer jag. Du kan gå och lägga dig och sova sålänge, huh?”, fortsatte han och mötte den längres blick. Ujuj vad Elliot behövde öva på detta. Att låta saker vara. Sova.

Egentligen skulle Seb bara kunna göra som han blivit tillsagd. Ja, det skulle vara det skönaste alternativet. Men nu hade han hängt upp sig på disken. Disken som varit hans ansvar och inte Elliots. Inte! Elliots! Dessutom skulle detta tekniskt sett kunna användas mot honom, i ett argument där tesen typ var ”Sebastian Boyd hjälper aldrig till i hemmet!” Så detta var faktiskt viktigt. Om han ville försvara sig själv, det vill säga. Och försvara sig ville han ju.
”Jag plockar in det imorgon”, sa han, med en nypa vresighet i rösten. ”Vi går och lägger oss nu.” fortsatte han sedan, med samma aningen vresiga röst, och lösgjorde Elliots händer ifrån disken ifall han höll i den, innan han försökte dra med honom till sovrummet.

”Men...”, började han protestera men tystnade snart igen. Seb hade en poäng. Efter åren tillsammans var Elliot van vid att den yngres nyvakna humör inte var det bästa. Speciellt inte det som kom fram mitt i natten. I början hade han tagit illa upp men numera tog han vresigheten med en nypa salt.
Den äldre började torka av närmsta tallrik, men blev snart stoppad. nähä. Var det värt att streta emot? Kanske inte. Allt var ju diskat i alla fall, vilket var det viktigaste. Så Elliot lät sig, om än motvilligt, bli meddragen in till sovrummet.

Tack gode Gud att Elliot lät sig bli meddragen till sovrummet. Sebs minst sagt pissiga nyvakna humör skulle inte kunna hantera något trotsigt beteende. Åh Gud, nu lät det ju som att han var ett överkontrollerande svin som var tvungen att bestämma över Elliot och hans handlingar. Men nu handlade det faktiskt mest om att han inte kunde sova på grund av skramlande porslin. Det var väl inte överkontrollerande? Äh, skit samma. Nu skulle han i alla fall få sova igen.
”Ny regel i vår lägenhet: inget jävla diskande innan klockan åtta”, muttrade han efter att ha slängt sig ner i sängen och dragit ner Elliot med sig.

Det var inte bara Seb som var trött. Nej, Elliots ögonlock var också tunga. Men ibland blev det bara sådär. Att tankarna började snurra och då var den enklaste lösningen att bara lösa problemet som en låg och klura på. Eller vad det nu kunde vara. Oftast var det betydligt svårare än nu, när det ”bara” var lite disk. Det var oavsett förståeligt varför Seb inte var den piggaste (eller trevligaste) denna stund på dygnet. Elliot var van. Och vid det här laget var väl även den yngre van vid Elliots små nattäventyr. Ja, herregud. Början av deras tid tillsammans i lägenheten hade inte varit lätt för Sebastians fragila sömnrytm. Elliot hade varit uppe nästan varenda natt. Med allt från dusch, till skärsår och rakblad, till promenader. En härlig blandning helt enkelt. Det här lilla rycket gick knappt att jämföra med det andra.
”Omröstning i morgon bitti”, mumlade Elliot till svar och kröp ned under täcket.

”Om du vill diska innan klockan åtta kommer jag börja att ta emot jobbsamtal när jag är hemma”, kontrade han efter att ha kvävt en gäspning. Därefter kröp han sig närmre Elliot där under täcket. Hans överkropp trycktes mot den äldres ryggtavla, och sen lät han vila hakan vid Elliots axel. Detta var den ultimata sovpositionen (i alla fall för Seb).
”Ditt val, El”, fortsatte han sedan. Lät ena handen slinka in innanför den äldres tröja. Egentligen inte i något vidare sexuellt syfte, utan mer som en ren vana.

”Inte rättvist”, muttrade Elliot till svar och putade med underläppen, även om det troligtvis inte var något som den yngre såg. Att svara på jobbsamtal hemma gick knappast att jämföra mer diskning. Fine att det säkert försvårade sömnen men det var ändå långt ifrån samma sak.
Han kände hur den yngre kom närmre, sådär som han alltid brukade göra. Det var mysigt. Och tryggt. Ibland blev det för varmt, men annars övervägande positivt. Handen innanför tröjan reagerade han knappt på. Den fick vara där. Mys.