Flowers in the dark [PRS]

Det är en tragisk tanke, väldigt tragisk. Ingen har någonsin brytt sig förut. Det får vara slut på det helt enkelt, Hayley bryr sig, trots att de precis träffat varandra. De ska jobba på det, det kommer gå bra, och de där tankarna som pågår inne i skallen på tjugoettåringen ska så småningom försvinna. Om hon får bestämma.
”Av samma anledning som du inte vill att jag ska göra illa mig själv. Du förtjänar inte att ha ont,” påpekar hon dröjande, med ett bekräftande litet leende över de fylliga läpparna. Faktumet att Yaosu tror att ingen har brytt sig innan.. eller att det kanske faktiskt är sant, gör förbryllande ont hos henne. Den där svidande känslan skulle nog dyka upp om det varit någon annan också, men ändå. Det är konstiga känslor det där. ”Att ingen har reagerat på det innan betyder inte att du förtjänar det.” Verkligen inte. Det är svårt att hänga med i svängarna efter ett sådant samtalsämne. Men hon tvingar sig själv att lyssna, och att inte fundera mer på det där med skadebeteende. Varför i helskotta är det så många som avskyr Mr Huazes företag, tillräckligt mycket för att göra något sådant? Det är väldigt underligt i hennes ögon. Aningen naivt är det också kanske, för hon har ingen aning om vad det är Yaosu egentligen jobbar med, eller vad företaget håller på med. Men det kommer hon väl få lära sig någon dag, medan hon för nuläget är helt godtrogen.
”Det är inte alls okej..” Verkligen inte. Nu kan inte hon direkt göra någonting åt saken, men så får det helt enkelt vara. De kan inte gå tillbaka i tiden och fixa till det hela. Tyvärr. Hayley kan riktigt känna hur den andre ryser av den lilla kontakten, och drar snabbt bort handen. Hon själv är inte särskilt bekväm med det heller, så varför ens försöka? ”Men om mina tröjor gör dig nervös.” envisa båda två, jobbigt läge. Blicken glider mellan Chuchu, som skuttar runt och gnager i Yaosus tår, och Yaosu själv. De tidigare mer bestämda ansiktsuttrycket har blivit lite mer rogivande, med stora ögon. Jösses vad gullig. Lika gullig som Chuchu nästan. Åh vad elakt att göra så mot hennes hjärta.
Den där rogivande känslan försvinner med ett nafs när hon hör halsbandet landa på golvet. Det stressar upp henne, tänk hur stressad den äldre borde känna sig vid det laget. Herregud. Hayley glider ner från sin plats i stolen, och börjar kika under fåtöljen. De kristallblå ögonen finner den, men hon påminner sig om att inte röra vid den. Så istället griper hon tag i ett av formulären, och försöker peta in den under kedjan, så att hon kan dra ut det.
”Hur länge kan du vara utan den?”

Hayley verkade veta hur hon skulle få ordentligt med spinn på tjugoettåringens tankar. Av samma anledning som du inte vill att jag ska göra illa mig själv. De svarta ögonen var fortfarande sådär stora och även lätt förvirrade. Nja, han hade nog ändå lite svårt att riktigt ta in det som hon sade. Visst förstod han hur hon menade och tänkte, men det var ändå svårt att föreställa sig det hela - att någon faktiskt brydde sig om hur man mådde.
”Jag vet att du har rätt”, svarade Yaosu efter en lång stunds tystnad och blinkade långsamt. ”Men det känns konstigt, jag har liksom aldrig sett det på det sättet innan”, fortsatte han och fuktade läpparna. De hade blivit otroligt torra de senaste minuterna, förmodligen pågrund av nervositeten som for fram och tillbaka genom kroppen på honom. Det var därför han alltid hade med sig en vattenflaska när han gick på viktiga möten, för att inte tala om läppbalsam. Ibland var det väldigt behändigt, mer än de flesta kunde tro.
Ögonbrynen rynkade sig en smula när Hayley därefter fortsatte tala och tja, han kunde inte hålla med till fullo helt enkelt. För enligt den äldre var det nämligen visst okej. Nu kanske han inte tyckte att det var det bästa som någonsin hänt honom, men smärtan var kortvarig varje gång och han fick allting behålla sin mentala identitet. Kanske han tog så lätt på det efter att ha bevittnat det Zihao tvingades genomgå varje månad? Helt omöjligt var det i vilket fall inte.
”Ska jag vara ärlig så är det mitt absolut minsta problem, förbannelsen alltså. Visst kan den vara jobbig att dras med ibland, men den riktiga boven är ju det här nedrans företaget. Jag har inget val såklart, jag måste föra det vidare, men det var aldrig mitt val..annars hade det varit okej, om du förstår hur jag tänker.” Hon om någon borde ju veta hur det kändes att få en tyngd på axlarna som man själv aldrig valt. På den punkten kunde de nog definitivt relatera, precis som de verkade kunna göra när det kom till mycket annat. Det var ganska behagligt att ha någon att prata med som kunde föreställa sig det hela, för att denne gått igenom liknande saker. Hemskt, men samtidigt skönt. Kanske det var själviskt? Precis som det vore själviskt att be Hayley byta tröjor bara för att han tyckte om dem. De var ju egentligen inte anledningen till att hon gjorde honom nervös, jösses. Nej, fingrarna som nyss snuddat vid nacken på honom var ett prima exempel till varför hon gjorde honom nervös, även om den specifika känslan nu hade blivit blown out of portion.

Händerna kände febrilt över golvet i några sekunder till innan månskäran brände till. Nope, not today, Satan, not today. Yaosu klistrade hastigt ett leende på läpparna och reste sig upp, alldeles för stressad för att orka spendera någon mer tid på att fumla omkring. Varför hade han köpt så nedrans breda fåtöljer? Låga var de också, så pass att han absolut inte kunde sticka in en hel arm därunder.
”Ursäktar du mig ett tag?” Stammade tjugoettåringen och rusade därefter ut från kontoret, in ett av gästrummen. Vad var han mest orolig över? Tja, det var egentligen två olika saker som fick hjärtat att sjunka ner i tårna på honom. Dels ville han helst inte ha sönder sina kläder och inte heller ville han traumatisera den artonåriga flickan. Okej, dags att ta till plan B - gömma sig för alltid och inte komma ut förrän..tja, aldrig. Vad fan hade han ens tänkt sig? Varför ta av sig halsbandet från den första början? Snacka om att vara korkad, någonting han sällan upplevde.
Fingrarna var snabba med att få upp knapparna på skjortan, som han slängde på sängen tillsammans med byxorna. Bra, nu skulle han bli tvungen att dammsuga och moppa härinne också. Benen brakade ihop och tvingade ner knäna på golvet. Smärtan var däremot extremt kortvarig och varade max i ett tiotal sekunder. Borde han ha stängt dörren? Jo, det hade nog varit en bra idé. Hur skulle han nu få tag på guldkedjan? För han var på tok för självmedveten och skamsen för att pallra sig tillbaka in på kontoret.

Nej, det kan nog vara svårt att ändra sitt tankesätt bara sådär, det kommer nog ta ett bra tag. Hayley hoppas bara på att det kommer att bli bättre så småningom.
”Du kanske kan försöka att se på det på det viset?” Frågar hon medan hon gnager sig i underläppen. Som hon har en tendens att göra då och då. Mer än så kan de inte riktigt göra, inte nu åtminstone, men det är en bit på vägen. Som Yaosu kommer hålla sig kvar vid. Än en gång, förhoppningsvis. Tillslut kikar hon ner mot sin kopp med te en stund, som nu blivit lite svalt. Hon hade inte riktigt hunnit dricka upp teet under deras samtal, hon är rätt långsam trots allt. Vilket suger när teet varit så gott, välkomnande och värmande. Men än en gång fångar tjugoettåringen hennes uppmärksamhet med det nya samtalet. Så förbannelsen var hans minsta problem? Det kan Hayley inte riktigt förstå sig på, men det är mycket hon inte förstår sig på. Hon hade verkligen ingen aning om att företaget varit så vedervärdigt för honom. Att han tvingats gå med i något hon inte velat, ta hand om ett företag som inte finner hans intresse. Nu är det nog bra för honom att syssla med något, men absolut inte något som tär på honom. Hayley får nästan skuldkänslor bara av att prata om att jobba med något som Yaosu avskyr själv. Väldigt underligt hur det där fungerar.

Blicken glider upp mot tjugoettåringen när han rör sig ut ur kontoret, medan hon försöker att fånga upp kedjan med pappret.
”Okej..” trevandes låter hon blicken följa efter honom, innan hon fokusera för fullt på att få tag på det dör halsbandet. Det var så uppenbart att det inte låg bra till, att allt var fel. Men att störa tänkte hon då inte göra, han hade gått ut av en anledning. Allt hon kan göra är att få tag på kedjan. Vilket hon tillslut gör. Noga med att inte röra den bär hon upp formuläret som halsbandet ligger på, innan hon sakta men säkert går till den plats som Yaosu försvunnit till. Hon stannar utanför, noga med att inte störa eller kika in. Absolut inte. Hon har mindre armar än den andre, och kunnat sticka in armen lite längre. Däremot vet hon verkligen inte vad hon ska göra där och då. ”Du, jag har kedjan.”

I den stunden hade Yaosu en förfärligt stor lust att börja slå huvudet i väggen. Hur korkad och pinsam får man bli? Nej, nu fick det vara slut på dessa barnsliga fasoner. Bara för att Hayley hade ett fint litet leende och ögon som gnistrade som kristaller var han inte tvungen att gå och gräva ner hela sin värdighet. Skärp dig, Huaze Yaosu, du är en vuxen människa och ändå springer du iväg som en liten fegis? Åh vad mycket skäll du fått om mamma sett dig nu, eller ens fått nys om det hela.
Hayleys röst ljöd in genom den öppna dörren, men närmare än så verkade den inte komma. Kanske det här egentligen var ett ganska bra test? Hon var i alla fall inte rakt i ansiktet på honom och hade inte försökt röra vid den tunna kedjan. Plus att hon verkade hålla sig relativt lugn och sansad, trots att hon hade ett litet liv som växte i magen på henne. Han hade haft på känn att hon skulle bli alldeles utmärkt att jobba tillsammans med..om hon nu fortfarande ville ha jobbet. För uppenbarligen var hennes käre chef en enda stor, pinsam röra. Som sagt, dags att skärpa sig.
Tjugoettåringen stack tveksamt ut huvudet genom dörröppningen och studerade skamset den yngre flickan. Det har var nog en arbetsintervju hon aldrig skulle glömma, det var han ganska så säker på vid det laget. Hursomhelst sträckte han lite på sig innan de, fortfarande svarta, ögonen låste fast sig på formuläret. Egentligen var väl det viktigaste att hon fått ta på halsbandet överhuvudtaget, annars hade det blivit jobbigt.
Dörren sköts långsamt upp och Yaosu tog några steg ut från gästrummet. Han satte sig ner med en liten duns och stirrade maniskt från pappret, till Hayley och sedan golvet. Ett, två och tre. Vid det laget ansåg hon nog att den äldre var absolut värdelös, vilket han på sätt och vis var. Öronen strök sig bak över den vita hjässan och blicken fäste sig istället stelt i golvet. Hur var det ens möjligt att han var tre år äldre när han betedde sig som en femåring?
Chuchu travade plötsligt ut från kontoret med nosen i vädret och bröt därmed hans tankegångar. Vem var alfa? Absolut inte tjugoettåringen. Med en liten gäspning rullade hon bestämt ihop sig mellan de vita tassarna, tydligen inte alls missnöjd över scenariot. Den lilla vovven älskade nämligen att kunna demonstrera sin dominans, vilket hon för tillfället gjorde. Kunde det bli mycket värre än så?

Okej nej, det som kommer ut ur, vad hon förmodar är ena gästrummet, är långt ifrån vad Hayley förväntat sig. Hon har absolut ingen aning över vad det är hon borde göra i det tillfället. Springa därifrån och lämna den äldre ensam, eller försöka hålla sig lugn och försöka hjälpa? Har hon ens något val när det kommer till kritan? Nej, åtminstone inte om hon är beslutsam över att få sina händer på det här jobbet. Nu låter det lite elakt, men hon är hemskt förvirrad, och vill inte att någonting farligt ska hända. Speciellt inte med den lilla filuren hon kånkar på i magen. Med de välformade ögonbrynen högt uppe i pannan på henne tar hon några långsamma, trevande steg. Hon påminner sig om att Yaosu fortfarande har samma minnen och tankar som tidigare, och att hon kanske på något sätt kan konversera med honom. Med kanske en nick eller skakning på huvudet.
”Vill du ha kedjan nu?” Frågar hon med långsam röst. Gud vad hon tycker syn om kragen. Precis som hon tyckt väldigt synt om Zihao när hon fått reda på vad han behöver gå igenom varje månad. Det är inga nedvärderande tankar alls, utan bara oroliga över vad som kan hända dem. Och vad de behöver gå igenom. För att det ska kännas lite mer naturligt för de bägge två slår hon sig ner på golvet själv, med benen utsträckta över det svala golvet. Chuchu verkar inte det minsta faced av det som inträffat. Rätt fascinerande ändå. Hon lägger ner pappret på golvet, med halsbandet ovanpå. ”Kan jag göra något? Vill du att jag går härifrån?” Det skulle vara förståeligt i såna fall. Att vara ensam när något så jobbigt händer skulle nog vem som helst vilja, om de inte vill ha någon vid sin sida. Båda två lösningarna låter vettiga. Hon vet inte riktigt hur hon skulle göra i en sådan situation. Duh, lite väl uppenbart kanske.

Även om det kändes lite sådär lagom genant att sitta där på baken var det inte någon större fara. Hayley hade varken tagit till flykten eller något i den stilen, utan satt istället och konverserade som om ingenting hänt. Gång på gång lyckades hon imponera på tjugoettåringen, som inte riktigt kunde komma över hennes mod. Helt klart den absolut bästa kandidaten inför jobbet, ingen fråga om den saken.
Försiktigt drog han till sig formuläret och vickade lätt på öronen. Hon hade fortfarande inte signerat något och ändå hade han bokstavligen hävt ur sig sin absolut största hemlighet. Yaosu var förvisso duktig när det kom till affärer, men sociala sammanhang? Åh, där var han mer en enda stor förnedring. Betydde det att han behövde döda henne? Nej, kom skulle säkert inte säga något och om hon nu gjorde det skulle ingen tro på henne.
När Hayley sedan frågade om hon antingen kunde göra någonting eller skulle gå, ruskade den äldre genast på huvudet. Om det var någon som skulle gå så var det ju han själv, det det enbart var hans dumhet som lett till scenariot de nu befann sig i. Försiktigt sköt han Chuchu åt sidan, vilket hon inte verkade tycka särskilt mycket om. Därefter kom han upp på de vingliga benen och sträckte på sig med en gäspning.
Varför hade hon satt sig ner? För det första hade hon snart en mycket butter liten hund i knät och tja, nu hade Yaosu den perfekta ursäkten till att lukta på hennes hår. Det var faktiskt inte hans fel att det såg så silkeslent ut, även om det för tillfället var flätat. Men det kunde han ju faktiskt ändra på. Och med den tanken i skallen, plus lite hjälp från den sociala katastrofen han var, drog han försiktigt loss hårsnoddarna och började reda ut det blonda svallet med tassarna. Åh, det var verkligen mjukt och doftade gott, för att inte tala om hur söt hon var med de blonda lockarna.
Nosen gled fram och tillbaka över håret några gånger innan han tog ett lätt skutt över artonåringen. Lite smidig var han ändå. Tänderna fiskade hastigt upp guldkedjan och stegen förde honom tillbaka in i gästrummet. Det dröjde inte länge innan benen brakade till igen och allting kvickt återgick till hur det varit för några minuter sedan.
”Usch, guld är inte gott”, knorrade han och stack äcklat ut tungan, samtidigt som han fäste kedjan runt halsen och började klä på sig.

Hade det varit dumt av Hayley att sätta sig på baken mitt på golvet? Jo, med tanke på att den äldre verkar ha ett rätt stort organisationsbehov så var det nog det.. men hon hade verkligen inte tänkt på det. Det enda som varit på hennes tankar var att få honom att känna sig bekväm, så att han skulle känna lite mindre obehag. Att det skulle bli mer naturligt, öga mot öga. Nu tänker hon inte be om ursäkt för det, hon sitter faktiskt rätt bekväm där. Plus hinner hon inte riktigt säga någonting om det, då hon plötsligt får en stor, lurvig hundliknande filur i knät lån sig själv. Varför Yaosu satt sig där har hon ingen aning, han har ju fortfarande de mänskliga tankarna och vet hur man brukar bete sig. Nu klagar hon verkligen inte, en lurvboll i knät vill hon alltid ha. Allt blir så mycket mysigare då. Läpparna spricker upp i det fräkniga leendet, nosen i de blonda lockarna kittlas något förskräckligt.. men tyvärr sjunker leendet när hårsnoddarna glider bort och de tjocka lockarna släpps ut. Efter att ha varit i flätor ett flertal timmar redan efter att ha blivit blött, så blir de ännu lockigare än innan. Gulligt kanske, men hon gillade att inte ha håret i ansiktet.
”Varför gjorde du så för?” Gnäller hon frustrerat, och putar med underläppen åt tjugoettåringen. Tillslut verkar det som att han inte vill vara kvar i sin form, och lämnar henne ensam i hallen efter att ha snott till sig sin kedja. Efter att ha satt hårsnoddarna runt de smala handlederna, och lockarna ligger över de nätta axlarna, drar hon till sig formuläret. Hon hade tagit med sig en penna från kontoret. Inte för att stjäla eller något. Utan för att kunna skriva under medan de är där nere. Var hon dumdristig som gick med på det hela? Kanske lite, men hon var beredd för det. Om Yaosu skulle behöva hjälp vill hon ge det till honom, åtminstone försöka. Så hon skriver under, efter att ha läst formuläret.
”Är du okej?” Än en fråga, men efter att få höra den andres röst känner hon sig mer lättad. Skönt att han kunnat komma tillbaka. Efter att ha fångat upp en ivrig Chuchu i sin famn ställer hon sig upp. Han skulle nog inte gilla att hon fortsatte sitta där.

”Varför skulle jag inte vara okej?” Undrade den äldre och drog hastigt händerna några gånger genom håret. Byxorna satt fast med ett skärp över höfterna och den svartvita skjortan var nerstoppad i bältet medan knapparna fortfarande var öppna en bit ner över bröstkorgen. Okej, han kanske tyckte att det var aningen roligt att retas. Men bara en liten smula, inte mer.
”Jag sa ju att det inte är någonting jag lider av, eller hur?” Fortsatte Yaosu och sträckte armarna över huvudet med ett litet stön, samtidigt som han ställde sig i dörröppningen. Hade hon rest sig upp? De mörka ögonen föll mot formuläret och ett litet leende smög sig fram över de röda läpparna. Hon hade signerat det, avtalet alltså. Varför var det ens någonting han kände sig halvt överlycklig över? Usch så fånigt.
Tjugoettåringen tassade fram till Hayley och log fjantigt när han tog emot pappret. Det var ändå ett ganska tjockt papper, inte av den sämsta kvaliteten inte. Hennes signatur var gullig. Tänderna gnagde löst i underläppen medan blicken for fram och tillbaka mellan bokstäverna på den vita ytan och artonåringens ansikte. Snabbt skyndade han förbi henne, allt eftersom kinderna blev mer och mer rosiga. Så en sak kunde han konstatera där och då, och det var att han borde låtit flätorna vara. För nu när hennes hår var sådär lockigt och utsläppet såg hon av någon anledning ännu mer lockande ut. Återigen en känsla han aldrig riktigt upplevt tidigare.
”Kom, det finns en del grejer till du måste signera”, ropade han och slog sig ner bakom skrivbordet. Snart därefter reste han däremot på sig igen och stegade ut från kontoret, bara för att abrupt stanna till framför Hayley. ”Ditt går är fint när det är lockigt”, mumlade Yaosu och log blekt. ”Det var därför jag drog ut hårsnoddarna”, fortsatte han och drog några fingrar längsmed de blonda lockarna. ”Förlåt, jag vet att jag är oprofessionell..”

Varför skulle han inte vara okej? Jösses, Hayley har lust att skälla på honom. Nu kanske det inte gjort fysiskt ont eller något, men psykiskt måste det tära oerhört mycket på honom. Faktumet att allting praktiskt taget hänger på ett smycke kan nog inte riktigt gå att greppa, trots att det gått så många år sedan första gången.
”Men emotionellt menade jag,” rättar hon med lätt rynkad näsa. De blåa ögonen stryker sig över Yaosu när han stiger ut genom dörrhålet. Av någon anledning känns det lite som att han lämnat de där knapparna oknäppta med flit. Vilket hon av någon outgrundlig anledning uppskattar. Hormoner, dumma, dumma hormoner. Hur som helst börjar hon istället att granska det där leendet som smyger sig upp över hans läppar. Gulligt, väldigt gulligt. Hans ansiktsuttryck kan verkligen gå från 0 till 100 på några sekunder. Bedårande faktiskt. Nu brukar hon inte finna människor särskilt söta, attraktiva, ja, men gulliga är ett uttryck hon främst håller till lurviga små djur. Med tjugoettåringen är det annorlunda, han är verkligen gullig. Och attraktiv. Men det är något hon får gå igenom senare. Men sen försvinner Yaosu plötsligt från ingenstans, bakom henne och börjar röra sig mot kontoret istället efter han fått formuläret. Lydigt tassar hon efter, med en viss lurvboll i famnen som fortsätter att slicka. Sprattla gör hon lyckligtvis inte, utan Chuchu verkar rätt bekväm där i hennes famn. Så med lugna steg kånkar hon på vovven, men stannar abrupt till när en viss Yaosu kommer upp framför henne. Från ingenstans. Hur snabb är han egentligen? Struntsamma, hennes huvud blir överfylld med tankar när den där komplimangen kommer farandes mot henne. Är hennes hår fint? De blåa ögonen ser ner på sina egna lockar, känner av dem där de ligger ner mot midjan. Väldigt långt. Kanske det är fint. Det gläder henne åtminstone att tjugoettåringen tycker det. Av någon dum anledning. Hon brukar vanligtvis inte bry sig särskilt mycket om det.
Blicken glider tillbaka upp mot hans mörka ögon med ett leende, och kinderna rosiga som körsbär. Det gör det inte direkt bättre när han från ingenstans stryker fingrarna över hennes hår. Varför? Kommer de bli opassande nu? Är det bara därför? Det är mörka tankar, men de kommer per automatik efter allting som hänt i hennes liv.
”Jag är också rätt oprofessionell,” ett ärligt konstaterande samtidigt som hon gnager i sin underläpp.

Jo, faktumet att hela hans mänskliga existens hängde på den där smala lilla kedjan var emotionellt jobbigt. Annat kunde han inte riktigt påstå. Det hade ju hänt flera gånger att han suttit i soffan nere i vardagsrummet och funderat över vad som skulle hända om den gick sönder eller tappades bort. Funderingarna var läskiga av många olika anledningar, men han försökte att inte tänka för mycket på saken. Förr eller senare skulle det bara driva honom till vansinne - någonting han inte behövde för stunden.
”Jag antar att det är lite jobbigt ibland, men samtidigt måste jag försöka se saker från den ljusa sidan. Ska jag vara helt ärlig kan det vara ganska behagligt att rulla ihop sig till en boll och gräva ner sig under täcket”, erkände Yaosu och fortsatte pilla med en test blont hår. Var han lite för påträngande kanske? Alla sociala situationer var svåra att hantera för den unge mannen, men just den här situationen var ny för honom. Han fann inte folk attraherande eller trevliga, utan försökte mest fly dem så snart de närmade sig. Visst kunde han sitta och bete sig väldigt propert under middagar med kunder eller långa möten, men utöver det blev det nästan lite jobbigt. Att ständigt klistra att falskt leende på läpparna var tufft. Skillnaden mellan de scenariona och det han befann sig i nu var att Hayley lockade fram ett äkta leende på de röda läpparna. Helt äkta, inte halvt eller kanske tjugofemprocentigt, utan äkta och ärligt.
Tjugoettåringen drog till sig handen och vände med ens på klacken. Inte för att han var sur eller så, men till och med någon så trög som Yaosu insåg att artonåringen inte kände sig riktigt bekväm med att de de långa fingrarna i håret. Han tog det inte personligt och inte heller var det värt att fråga om det. Vem visste vad hon varit med om för hemskheter genom livets gång? Som hon stadgat innan hade hon ju inte fått ha en riktig barndom, så förmodligen var det länkat tillsyn saken på något sätt eller vis. Som sagt, det var inte hans sak att fråga, speciellt inte efter allt som hänt.
”Då är vi i alla fall två”, konstaterade han och sköt upp dörren som glidit igen efter honom för någon minut sedan. ”Så..” började han kort därefter och slog sig ännu en gång ner bakom skrivbordet. Ansiktsuttrycket var återigen samlat, någonting han inte tänkte låta Hayleys körsbärsröda kinder förstöra. ”Boendet väntar vi med tills vidare”, fortsatte han dröjande och bläddrar genom högen, försökte desperat hålla koncentrationen uppe även fast det var förskräckligt svårt. ”Du har skrivit på reglerna men..om du absolut känner för att bryta dig in på mitt rum så är det helt okej.” Hoppsan, det där hade låtit helt galet och var absolut inte vad han menade. Kinderna antog en lätt rosig färg och han fumlade lite med bladen. Suck. ”Det jag menar är att det inte spelar någon roll längre, om det ändå bara där du och jag i lägenheten så spelar det ingen roll om du ser mig utan kedjan..” förtydligade Yaosu kvickt och plockade fram en rad med formulär. ”Det lämnar oss alltså med försäkringen, löneavtalet och anställningsbeviset. Du kommer inte behöva sitta med på möten eller så, bara se till att allting håller sig i schack här hemma och hjälpa mig med mitt schema”, mumlade han fortsättningsvis och sköt fram dem mot den andra änden av skrivbordet. ”Alltså om du nu fortfarande vill jobba för mig efter..” Tjugoettåringen harklade sig och pillade förstrött med halsbandet. ”Efter allt..stök..”