Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 5 6 7 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade inte märkt Melanies lidande först hon fallit ner till marken. Han snorde runt för att ropa åt henne att snabba på, men hejdade sig tvärt då han insåg vad hon höll på med. Någon slags besvärjelse. Han strängde munnen och iakttog henne noga. När skimret från henne regnade ner till marken och kastade ett sken höjde han en arm för att skydda sig mot strålarna. Han sänkte armen då skenet försvann och drog efter andan, men han kunde inte störa henne än, hon var fortfarande i samtal, om det var med sig själv eller i någon magisk närvaro som inte Astral kände av. När hon tillslut öppnade ögonen iakttog Astral henne. Han bestämde sig för att hon var okej, hon verkade iallafall kunna ta sig upp på fötter. Han var beredd att hon skulle rapportera om vägen till gränsen, eller faror som lurade, om hon nu vill säga varit i kontakt med sina magiska vänner, men hennes ord förvånade Astral istället. "Upp i träden..", mumlade han. Han såg på hur hon verkade opåverkad av händelsen och gav sig upp i trädet med hjälp av en gren. Ivan skakade på huvudet. "Vad hände, Melanie?", ropade Astral efter henne. Han hade återfått förståndet igen och böjde på nacken för att se upp mot henne. Han hängde av sig sin väska och kastade den mot trädets stam. "Jag stannar här nere. Jag kan inte klättra upp.", sa han och svalde. Han pausade för ett tag och såg ut att fundera. "Är du okej, Melanie?", sa han sedan och såg upp igen. Klart orolig för henne.

11 mar, 2020 19:56

Lupple
Elev

Avatar


Melanie såg på honom ifrån trädets mitt där hon satt och log svagt mot honom. " Skrik inte, vi är inte ensamma." Sa hon och såg sig omkring. Det var säkrare, bättre utsikt och ingen skulle kunna se dem- inte ens ifall de stod precis vid trädet och tittade upp. Hon blev något besviken av hans beslut, varför ville han inte vara i trädet? Det var ju ett av de bästa gömställena och ett av de bästa sovställena.
" Jag behövde annonsera vem jag är." Sa hon lugnt och kände att hon skakade lite. Hon drog av sig luvan och såg att det vanligtvis skimrande håret hade förlorat en bit av sitt skimmer.
" Du får lift upp, ifall du vågar." Flinade hon lekfullt och lite retsamt och klappade lite på en av grenar som ganska motvilligt sänkte ned sig så man kunde kliva upp på den. "Inte det minsta. " Viskade hon som svar på hans sista fråga, inte nog med att hennes krafter hade försvagats kraftigt, en sanning hon inte ville höra eller ens tro på fanns i hennes medvetande. Hon var ensam, antagligen var hon ensam. De som fanns kvar var antagligen och gömde sig eller så hade de bytt härskare.
Hon ställde sig försiktigt upp och klättrade högre upp på en gren och såg åt en riktning och kunde nu se vägen som var en genväg. Den som alltid varit bevakad, vacker och ljus var numera mörk, oskyddad och ovårdad. De vackra stenarna hade spruckit och växterna runt hade blivit vildvuxna. Denna väg hade vårdats manuellt men också via deras krafter. Deras krafter- folkets krafter var nästintill obefintliga.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

11 mar, 2020 20:11

Vidomina
Elev

Avatar


"Inte ensamma?", svarade han med en låg röst. Han såg sig om, hade han missat något? Astral upptäckte inte någon och förbannade sig själv för att inte vara så uppmärksam. Hade han blivit slö? För gammal? Han skakade på huvudet lite men kom snabbt tillbaka till verkligheten igen då en gren sänktes ner åt honom för att hjälpa han upp i trädet. Efter att se Melanies krafter verkade han inte lika förvånad längre, dessutom hade han ju sett hur han själv kom upp i trädet. Hur svårt skulle det vara? Astral greppade väskan som han slängt ifrån sig och trädde den över sig för att sedan klamra sig fast i grenen som tog honom upp i trädet tillsammans med Melanie. "Det är något du inte berätta, Melanie. Du vet något, visst? Som jag inte vet?". Astral verkade otålig. Han gillade inte att hon verkade ha övertaget just nu. Detta uppdrag han var på var ju tillägnat honom, men han insåg snart sin barnsliga tankegång och slöt ögonen. Andades. Han var mest glad över att ha stött på henne. Melanie hade redan hjälpt honom och tagit honom en bit på vägen. Vem vet var han hade varit om de inte stött på varandra?
Astral öppnade ögonen igen. "Är du skadad?", sa han lågt, nästan viskade då han påminde sig om att de inte var ensamma. Han flyttade sig närmare henne för att kunna iaktta henne. Mörkret gjorde det fortfarande lite svårt för hans mänskliga ögon att se.

11 mar, 2020 20:19

Lupple
Elev

Avatar


Hon såg på honom han befann sig i trädet, i samma höjd som henne och pekade bortåt. " Ser du elden?" Viskade hon lite ilsket. Det var nästan i mitten av skogen och att inte se det på markhöjd var inte speciellt konstigt. Hon hade inte sett det fören hon kommit upp hit.
"Jag vet massa saker som du inte vet." Log hon och drog med handen genom håret. "Jag är trots allt äldre än dig." Viskade hon sorgset och bet sig i läppen. " Det jag vet är inte av betydelse för ditt uppdrag Astral, det är av betydelse för mig." Sa hon lågt med ett svagt leende, försökte att se oberörd ut men misstänkte att hon inte egentligen kunde lura någon.
"Inte fysiskt. Bara utmattad. " Svarade hon viskande på hans sista fråga.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

11 mar, 2020 20:28

Vidomina
Elev

Avatar


Branden? Astral vred på huvudet och upptäckte skenet av den orangea elden. Han sträckte på sig genast. "Melanie, vi kan inte stanna här, om den sprider sig..!". Han såg sig om, men stannade upp igen då hon verkade oberörd. För en tiondels sekund blev han irriterad över hennes mystiska beteende. Astral hade inte förstått henne än. Och det gjorde det inte lättare att hon besvarade med att hon visste saker som han inte visst. Men när hon berättade om sin utmattning såg han granskande på henne. Han upptäckte att hon skakade en aning. Kanske hennes magi tog mycket kraft?
Han ville säga åt henne att vila, ta det lugnt, men han hann inte dit. Han hörde steg. Stegen var inte långt borta. De rörde sig unisont, som i en marsch. Soldaterna..! "Melanie, vi är inte trygga här.". Han funderade på en plan att komma undan soldaterna. Han visste än inte vilka de var. Om de var fiender eller inte. Astral försökte se ner på marken, förstå vilket håll de kom ifrån. Han hand hade fallit till svärdets handtag igen. Beredd för attack.

11 mar, 2020 20:41

Lupple
Elev

Avatar


Melanie såg på honom och kramade hans hand mjukt. "Skogen kommer inte låta den spridas." Viskade hon och greppade tag om ett löv, viskade lågt och kastade iväg den mot elden.
Hon såg på honom, hörde stegen och log svagt. Nickade mot trädet och hur dess krona såg ut att blåsa av vinden men det den gjorde var att dölja dem mer med lövverket. Hon flyttade sig närmare och lutade sig mot hans öra. "De må ha svärd Astral, men vi- jag har skogen." Viskade hon leendes. "Lita på naturen, den är starkare än alla klingor." Fortsatte hon lågt och fällde tyst och försiktigt upp sin luva för att försvinna mer med mörkret.
Hon hörde stegen och sedan stannade de till. " Jag hatar den här skogen."Muttrade någon och en annan skrattade lågt. " Var glad över att de där nedrans skogsmänniskorna är utrotade. Jag har hört berättelser." Började en men tystnade sedan.
Melanie höll hårt i Astrals arm och slöt sina ögon och försökte andas tyst.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

11 mar, 2020 20:50

Vidomina
Elev

Avatar


Astral trodde på hennes ord och lugnade sig genast. Han nickade och lyssnade efter soldaterna. När trädet omslöt sig runt de följde han Melanies rörelser och försökte krypa ihop så gott han kunde, vilket inte var det lättaste; med sina långa ben och armar. Han placerade en arm om henne och tryckte sig nära för att göra sig mindre. Andades tyst, tyst, försökte lyssna. När soldaterna hade stannat upp och yttrat sina ord kände han en ilska brusa upp. Men han gjorde inget för att agera på den. Deras ord gav honom avsmak. Det var fienden. Astral hade alltid känt till skogen som en plats med olika sorters magiska varelser. Skogen var inte människornas att ta. Han kikade på Melanie som greppat tag om Astrals arm. Sedan till väskan sin.
Han kom på hur han skulle kunna lura undan soldaterna. Långsamt sträckte han sig efter väskan som hängde över honom. Lika långsamt stack han ner handen och fiskade upp något som i nattljuset glimmade till. Det var en sten, men den var kolsvart och blank, blänkte i nattljuset. Astral kikade på stenen som inte var större än en kotte. Sedan höjde han handen och kastade den med så mycket kraft han tordes för att inte uppmärksamma soldaterna. Stenen flög genom trädens blad, ut i skogen. Strax därpå hördes ett brak, stenen hade krossats, men också utlöst en dimma och glöd. Ena soldaten hajade till. "Vad var det? Bäst vi ser efter.".
Astral kunde hörde hur stegen försvann åt det håll han kastat stenen och snart var de långt borta. Han nickade då han förstod att kusten var klar. "Jag tror vi klarade oss, Melanie."

11 mar, 2020 22:16

Lupple
Elev

Avatar


Orden hade gjort henne besviken, otroligt besviken. Någon hade uppenbarligen dolt allt de hade gjort för denna värld, detta land. Men hon blev också ilsken- så ilsken. Melanie försökte göra allt för att sysselsätta så hon inte skulle avslöja dem- stenen Astral hade fångade hennes nyfikenhet helt och hållet och hon tittade hur han kastade den, följde den med blicken och såg vad som utsöndrades- dimma & glöd.
Hon tittade med stora ögon på det hon sett och sedan på honom, hon hade så många frågor men tvingade sig att hejda sig tills kusten var klar.
Hon hade lyssnat och studerat precis som honom men ändå var det hans godkännande hon behövde för att kunna andas ut och nickade. "Jag med." Log hon för att sedan låta sina fingrar röra sig över hans väska innan hon kom på sig själv och flyttade undan handen.
" Stenen, berätta- vad är det?" Viskade hon nyfiket och bet sig upprymt i läppen.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

11 mar, 2020 22:36

Vidomina
Elev

Avatar


Astral höjde en hand för att flytta en gren som fallit emellan de. På så sätt kunde han syna Melanie. Han flinade. "Tycker du om mitt trick?". Astral skrattade kort och bred på huvudet för att se bort åt det håll han hade kastat stenen. "Jag har mina knep.", men han var inte lika bra på att hålla sig som Melanie därför tittade han på henne igen för att berätta var han fått tag på den. "Jag känner folk. Folk med magiska krafter. En vän till mig har gett mig den. Jag förstod att skulle ha användning av den, och se- så sant.". Han vågade ta av sig huvan så att det mörka håret syntes. "Det är bäst vi rör på oss om det kommer fler soldater.", sa Astral. Men han hejdade sig sedan. Melanie hade känt av skogens närvaro, känt av dess kraft. "..Eller vad tror du?" Han tittade på henne igen. Astral var själv trött i kroppen. De hade inte stannat kvar vid värdshuset, som han egentligen ångrade. En säng hade varit något..! "Tror du att vi är tryggare här?"

12 mar, 2020 20:57

Lupple
Elev

Avatar


Att han inte berättade direkt vad det handlade om gjorde henne ännu mer nyfiken, nästan så att hon sprack av nyfikenhet. Det kanske var något hemligt? Vad visste hon?
" Jag tycker väldigt mycket om det."Svarade hon ärligt och nickade sedan, satt stilla och spänt för att se ifall han skulle utveckla och när han gjorde det så sken hon upp. "Såå det är magi?" Viskade hon och stirrade åt det hållet han hade kastat stenen. "Är det dyr magi?" Frågade hon sedan och var helt fast på stenen med sina tankar att hon inte riktigt uppfattade det han sa.
Men sedan vid hans sista fråga så kopplade hon samman det han sagt innan och det han sade nu- stanna eller gå?
Hon funderade lite och såg sig omkring. Röde vid grenarna omkring sig och slöt ögonen lite. "Vi kan stanna." Sa hon efter en stund. "Vi är trygga här. Skogen är spännande på det viset." Flinade hon och flyttade försiktigt en gren med löv till sig och tvingade försiktigt ned den och la sig på den. Ganska snart efter föll några andra grenar med löv över henne och hon såg på Astral. " Vi kommer vakna ifall vi inte är trygga längre. " Sa hon och slöt sedan sina ögon och somnade nästan direkt. " Be om kamouflage, det är vänner här." Viskade hon sömnigt och sedan föll hon djupare ned i sömnen.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

12 mar, 2020 21:07

1 2 3 ... 5 6 7 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.