Before the first fall [PRS]

”Jag har aldrig fått en direkt dålig uppfattning av dig..det är mest dina vänner som går mig på nerverna. Alltså Potter och Black, de tror verkligen att de äger hela världen och allt dess innehåll”, svarade Christopher dröjande och började pilla med sina egna fingrar. Han petade under tystnad bort lite smuts som grävt ner sig under naglarna innan blicken återigen gled mot den jämnårige eleven. Det kändes lite som om han sagt det där bara för att inte låta alldeles för taskig, vilket han inte ens gjort till att börja med. Nej, det var bara sanningen och den andre hade uppfattat det hela mitt i prick. Däremot önskade sextonåringen att det inte var på det sättet, att han var som han nu var. Livet hade blivit så mycket trevligare då, även om han inte misstrivdes på skolan som det var för stunden. Inte alls - han hade ju både Casper och Fenixorden att ägna sig åt, så klaga skulle han verkligen inte göra. För att inte tala om quidditchen och allt plugg. Skolan var med andra ord betydligt bättre än det han kallade hemma.
”Men du, har du glömt bort att jag inte heller är särskilt trevlig?” Undrade Chris och höjde på ett av de mörka ögonbrynen, med de mörka ögonen fästa på Jacob. ”Jag försöker verkligen bli bättre, men både under tredje och fjärde året var jag helt jävla vidrig”, fortsatte han lätt skamset och slöt ögonlocken. ”Fast håller med, Lucius och Lucas tar betydligt större plats och de är nog ändå värre än vad jag är.” Slytherinaren drog på munnen drog händerna över ansiktet med en liten suck. Jo, Lucas Caldwell var ett riktigt as på alla planer och Lucius var inte mycket bättre. De var åtminstone betydligt värre än stackars Snape, som fick utstå otroligt mycket skit från både höger och vänster. På ena fronten hade han eleverna från det egna elevhemmet som hackade på honom, och på den andra Potter och Black.
”Nej, han kan slänga ur sig ganska dumma saker ibland och se otrolig sur ut..men tror bara att han är missförstådd. Har dock aldrig kommit överens med honom och har slutat försöka”, erkände Christopher, vars leende bleknat. Men det dröjde inte särskilt länge förrän de drogs upp igen, när det där om magens läten kom på tal. ”Min mage klarar sig, tror inte du ska upp och röra på dig om jag ska vara helt ärlig.” Och nej, det var inte en underskattning, då Jake såg ut som en gamling med ledproblem när han försökte röra sig.

Jacob har lite lust att slänga med håret och påpeka att folk aldrig verkar ha något emot honom, men det är ju långt ifrån sant. Människor som Lucius och Lucas avskyr honom, och han dem. Det har däremot inte bekymrat honom, han har haft det rätt lätt när det kommer till det sociala. Det är väl därför han är vän med dem.
”Jag förstår det, James och Sirius kan verkligen ta vatten över huvudet ibland.. det är lätt att se allt det negativa om man inte känner till det goda. Lovar, de har sina stunder,” svarar sextonåringen med lätt rynkade ögonbryn. Nu skyddar han inte dem på något sätt alls, han är mycket medveten om att de bägge två kan bete sig förskräckligt. Men han har försökt att få dem att sluta, det är så svårt. Ibland undrar han om det skulle vara bättre att lämna de två bakom sig, men samtidigt delar de sovsal och det skulle vara svårt att inte prata med dem. Däremot har han försökt göra just detta, men på något sätt finner han alltid sin väg tillbaka till dem. Sen är de inte hans bästa vänner, William och Remus står högre på den listan, men ändå. Med kinden vilandes på handflatan där han ligger börjar han betrakta hans ansikte. Varje liten del, eller ja, så mycket som ögonen tillåter honom. De små fräknarna över kinderna, de mörka, chokladbruna ögonen. Väldigt fina, varma och välkomnande. Hans egna brukar han alltid se som kyliga, kristallblå. Det är behagligt att lägga ögonen på Christophers ögon. Han finner sig själv titta lite för länge, och tvingar ögonen att glida ner till Mimmi istället. Där är de säkra, samtidigt som kinderna blir alldeles rosiga. Fan.
”Nej, jag minns att du inte är särskilt trevlig. Men du har inte samma människosyn som dem, det gör dem liksom värre. Iallafall i mina ögon.” Det där leendet som rotat sig fast på läpparna innan sjunker, det är inte direkt en trevlig konversation. Lucas och Lucius retar alltid gallfeber på honom. Bara att ha dem i huvudet irriterar honom, de behöver liksom inte mer uppmärksamhet än de redan får.
”Det är väl lite som du, säger dumma saker ibland och ser lite sur ut? Tror att du bara är missförstådd du också,” Jo, de två är lite liknande på olika sätt. Men mycket skiljer dem åt också. Chris verkar väldigt mer accepterande för socialkontakt än vad Severus verkar. Men detta är bara baserat på de få gånger han haft kontakt med dem bägge två. ”Du kanske har rätt, borde nog inte röra på mig alldeles för mycket."

Det var lite halvsvårt för Christopher att ens kunna tänka sig hur de två idioterna kunde ha sina ljusa stunder. Visst förstod han att de inte var dryga precis hela tiden, men det var ändå väldigt ett väldigt krångligt tankesätt. Och det var egentligen inget konstigt med det, då han personligen bara sett dem i ett särskilt ljus. Annars hade det kanske varit lättare att ha ett lite mer ”öppet sinne”.
”Du har säkert rätt, men det är liksom svårt att förställa sig när jag aldrig sett en hint av det”, svarade slytherinaren efter en stunds tystnad och började knäcka lederna i fingrarna. Det lät förmodligen ganska otrevligt i Jacobs stackars öron, men han kunde inte hindra sig själv. Att sitta och hålla på med något, vadsomhelst egentligen, var hans sätt att hantera olika situationer - speciellt när han var nervös. Popp, popp, popp.
När det där om människosynen sedan kom påtal, kunde han inte annat än hålla med. Som en halvblodig trollkarl var han mer än väl medveten om hur andra människor kunde klanka ner på en, bara pågrund av något så fjuttigt. Det var allmänt korkat också egentligen, då det inte fanns någon skillnad på magiker, varesig de var renblodiga eller mugglarfödda. Men det var förmodligen inte det enda den andre syftade på.
”Du har rätt, jag har långt ifrån samma människosyn som dem”, konstaterade Christopher och sneglade blygt bort mot Jacob. ”Ser jag verkligen sur ut?” Undrade han därefter och vände tillbaka blicken mot den fluffiga kudden. Kanske det var en av anledningarna till varför han aldrig kunnat skaffa vänner? För att han såg konstant trumpen ut? Dock kunde det knappast vara den enda anledningen, så mycket insåg han. Men missförstådd var han nog ändå inte, för han var ganska dryg och elak, även om han själv inte alltid förstod det.
Sextonåringen drog på munnen och slöt ögonlocken med ett litet skratt. Nej, det var nog bäst för Jake om han inte började röra på sig alltför mycket. Det var helt ärligt tveksamt om han ens skulle komma från sjukhusflygeln innan natten var kommen. Madam Pomfrey fick väl avgöra det.

Dörrarna intill sjukhusflygeln gled upp och skolsystern stegade in med stora steg. Därefter dröjde det en stund innan hon lade märke till de två ungdomarna, och när hon väl gjorde det stannade hon naturligtvis till.
”Jaså, har ni bjudit in er själva?” Frågade hon och gick fram mot de två sängarna, där hon stannade till med armarna i kors. ”Mr Walker, Mr Greene”, fortsatte hon långsamt och såg fram den ena till den andra.
”Vi gick in i varandra, jag har ett hål i tungan och Jocob har förmodligen stukat både svanskotan och skallen”, svarade Christopher hastigt och snurrade runt i sängen, så att han kunde sätta sig upp. Han sträckte demonstrerande ut tungan och pekade mot stället där hålet befann sig. Inte alls en underligt syn, nejdå.

Det kan Jacob nog hålla med om. Eller ja, han kan förstå det åtminstone. Det är nog svårt att påminna sig själv om att de allra flesta har fina sidor hos sig när man uppriktigt sagt hatar personen i fråga. Ogillar räcker nog. Han praktiskt taget avskyr både Lucas och Lucius, men han är säker på att de har några tilltalande egenskaper. Annars skulle inte någon vara vän med dem… sen så är det väl så att många har olika syn på vad bra och dåligt är, de saker som han hatar mest med dem kanske de andra avgudar. Vem vet. Hur som helst, han kan instämma, förstå vad den andre menar. Han finner däremot både Sirius och James väldigt snälla, men det är väl för att de gillar honom. Alla andra som de inte kommer överens med vänder de ryggen mot och väntar på att hugga till. Fan, det är hemskt att tänka på det.
”Nej, jag förstår vad du menar,” med en liten pust gömmer han ansiktet i händerna. Kanske han valt helt fel vänner.. nej, nej sluta nu. De koncentrerar sig bara på det negativa för närvarande, de har väldigt fina egenskaper. Han sträcker försiktigt ut benen, vilket inte leder till någonting bra direkt. Det får svanskotan att göra förskräckligt ont, och han stannar tillslut upp. Varför ens försöka röra på sig? Jake särar lite på fingrarna, och låter de kristallblå ögonen glida åt sidan, så att han kan se på Christophers ansikte. Han verkar snegla mot honom också. Lite roande, hur blickarna fram och tillbaka glider mot den andre om och om igen. Plus är nog båda tvås kinder aningen rosiga.
”Nej, du ser inte riktigt sur ut.. men det ser ut som att du inte vill prata med någon typ.” Det är väl så det ligger till? Jo, han tycker nog det. ”Jag vet inte om det ändrar någonting, men det har bara gett mig det intrycket.”

Huvudet rör sig snabbt åt det andra hållet, så att han kan se vem det är som kommer in i den stora salen. Vem hade han egentligen förväntat sig? Klart det är Madam Pomfrey, det är inte särskilt många som skulle komma in i sjukhusflygeln när dörren står stängd. Den brukar alltid vara öppen på vid gavel, förutom när hon inte är där.
”Vi tänkte att vi kunde vänta här inne,” instämmer sextonåringen med lätt rynkade ögonbryn. Borde han som prefekt veta bättre? Ja. Men nu har han väldigt ont i huvudet, och det hade helt glidit bort från tankarna.
”Jaja, ni har tur att jag inte gått till kos än,” kvinnan griper tag om Christophers käke, för att kunna få en extra koll på hålet i tungan. ”Hur hårt slog ni egentligen i varandra?”

Skolsystern hade rätt när hon påpekade hur det var tur för dem att hon inte gått till sängs ännu. Annars hade de väl fått vänta tills morgondagen, kanske inte ens kommit in i sjukhusflygeln och fått ruttna i korridoren istället. Okej, dramatiskt, men Christopher hade nog fått göra det. Inte en chans att han tänkte pallra sig tillbaka till sovsalen, än mindre sällskapsrummet. Att sova i det öppna, dunkla rummet tillsammans med de andra var inget som stod högt på listan. De hade säkert blivit inspirerade av situationen och spelat något hemskt spratt på honom - typ som den där gången de målade över hela ansiktet på honom. Färgen hade inte försvunnit på flera dagar och vid den punkten hade sextonåringen haft god lust att trä en papperspåse över huvudet. Ironiskt med en slytherinare som inte gillar sitt eget elevhem, eller? Kanske han bara haft otur med kamraterna, även om han tvivlade på detta.
”Hårt antar jag”, svarade slytherinaren långsamt och gjorde en grimas när de nätta fingrarna klämde åt käken på honom. Usch, han avskydde när andra människor kladdade uppe i ansiktet på honom.
”Jo, jag ser det”, mumlade madam Pomfrey, för att därefter luta sig tillbaka och släppa sextonåringens stackars käkben. ”Såret kommer att läka av sig självt, det är infektion jag är orolig över”, fortsatte hon och skyndade iväg mot ett skåp som stod på motsatt sida av rummet, där hon genast började rota omkring. ”Munnen är full med bakterier och de är inte alla särskilt trevliga..” Hon tystnade och drog fram en liten flaska som hon skruvade upp locket på, samtidigt som stegen förde henne tillbaka mot de två ungdomarnas sängar. ”Gapa”, sade skolsystern, som höll i vad som såg ut att vara en liten pipett.
Christopher stirrade från flaskan till pipetten med smala ögon. Ja, han var extremt barnslig, men vem fan visste vad som fanns i den där flaskan? Inget dåligt såklart, däremot kanske effekterna inte skulle vara önskvärda i början. Han hade varit med om liknande upplevelser innan och ville inte återuppleva dem.
”Vad är det där?” Knorrade sextonåringen och gled ner i sängen tills bara huvudet stack upp ovanför täcket.
”Mr Walker”, började sköterskan med en suck och slöt ögonlocken i några sekunder. ”Det kommer att bränna till i maximalt tre sekunder och sedan kommer såret ha slutit sig. Ingenting värre än så”, förklarade hon otåligt och förde pipetten närmare, i väntan på att patientens tunga skulle bli synlig. Och det blev den, motvilligt, följt av ett kvidande läte. Pinsamt var det, allmänt förnedrande och allting däremellan.
”Du då, Mr Greene? Jag ser att du har fått sig en riktigt fin bula mitt i pannan.” Skolsystern vände sig mot gryffindoreleven istället, efter att ha stoppat ner flaskan i en av fickorna på klädnaden. ”Jag hoppas för allt i världen att inte du också bitit hål i tungan, annars måste jag tyvärr ge dig ett litet smakprov av det Walker fick”, fortsatte hon och började klämma försiktigt runt bulan, bara för att fortsätta ner över halsen, vid musklerna. ”Gör det ont när jag klämmer såhär?” Christopher insåg kanske snart vad det var hon försökte göra. Hon hade gjort det många gånger på honom innan, alltså uteslutit hjärnskakning.

Kanske Jacob är lite av en psykopat, men han kan verkligen inte undgå att le över reaktionen hos den jämnårige. Stackarn måste ha väldigt ont, och att ha någons händer i ansiktet gör nog ingenting bättre. Det ser nog aningen konstigt ut när han ligger där i sängen och ler mot det som händer framför sig. Han blir lite smålycklig när andra får lida lite grann, inte på något seriöst sätt såklart.. men road blir han, det tänker han inte ljuga om. Plus är Christophers beteende oerhört gulligt, de knorrande lätena och grimaserna. Särskilt roande blir det när han gömmer sig under täcket, så att bara huvudet sticker ut under täcket. Som sagt, psykopat. William har kallat honom det ett antal gånger när han råkar göra sig illa. Men betyder inte det bara att de är nära vänner? Han skulle inte direkt skratta åt någon som han inte känner bra när de har ont, nehej då, då skulle han ta hand om dem noggrant. Han är faktiskt duktig på att ta hand om folk när det kommer till kritan. De borde vara så han reagerar när det kommer till Chris, bli orolig och ta hand om honom. De är liksom inte så nära vänner att han kan bli road av det hela. De kan nog inte klassa varandra som vänner alls egentligen. Hur som helst, kanske han blir glad för att de varit så dryga mot varandra innan. Jake har ingen aning om vad det kan grunda sig i. Han får dock lite av sin egna medicin när Madam Pomfrey börjar klämma över bulan, som nu är alldeles blå och lila, innan de kalla händerna glider ner över halsen. Aj, aj, aj.
”Jaa det gör ont,” en grimas glider över ansiktet på honom medan han omedvetet försöker glida bort från hennes händer. Detta låter hon inte ske, såklart.
”Mr Greene, sitt still,” begär hon med en lite strängare röst. Det är inte som att han kan styra över det, allt gör så förskräckligt ont. Han har lust att säga till henne att sluta, men han biter sig hårt i tungan. Ingen anledning till att bli oförskämd. ”Det är en mild hjärnskakning, ingenting som jag inte kan fixa. Du får stanna under natten.. ” hon rätar på sig med ögonbrynen rynkade. ”Tyvärr måste jag tvinga i dig något också, inte samma men fortfarande stinkande. Som ni elever brukar säga. Det kan förhoppningsvis hjälpa svanskotan också.”

I vanliga fall brukade Christopher inte uttrycka några större reaktioner när det kom till madam Pomfreys fasoner, men idag verkade kroppen på det stora hela vara tvärt emot honom. Sinnet också, för den sakens skull. Han hade aldrig rodnat så mycket i hela sitt liv och inte heller betett sig så barnsligt. I alla fall inte i en situation då han verkligen försökte förtrycka just det beteendet. Sextonåringen slog sig löst över kinderna där han låg nergrävd under täcket. Merlin, det hade verkligen varit en konstig dag när allt kom omkring och konstigare verkade den bli. För med avseende på madam Pomfreys röst, verkade det som om de två ungdomarna skulle få spendera natten bredvid varandra. Och det var bara toppen på isberget av allt underligt som slingrat sig fram de senaste timmarna.
När madam Pomfrey nämnde det där om att den andre fått sig en liten hjärnskakning, kunde slytherinaren inte låta bli att känna sig en smula skyldig. Om han bara kollat sig lite bättre för hade ingen av dem behövt genomgå all denna röra. Så när skolsystern slank iväg för att hämta ytterligare en dryck av något slag, vände Christopher sig om i sängen, så att de bruna ögonen kunde betrakta Jacob.
”Förlåt..jag borde verkligen ha sett mig för bättre”, mumlade han och började gnaga sig själv i underläppen. ”Min tunga är i princip redan läkt, det bränner bara en gnutta”, fortsatte han lätt skamset och började pilla med kanten på täcket. ”En hjärnskakning är betydligt värre, det är vad jag försöker säga”, avslutade han och blinkade långsamt mot den jämnårige.
Madam Pomfrey återvände några sekunder senare med en bägare. Innehållet gav ifrån sig en riktig stank och sextonåringen rynkade nästan genast på näsan. Urk, det hon tvingar i honom hade i alla fall inte luktat så förfärligt, även om det bränt till.
”Det kommer inte att hjälpa på direkten, men förhoppningsvis kommer du åtminstone kunna sova bra och..” skolsysterns blåa ögon föll på den lilla katten som låg inlindad i täcket. Ett av ögonbrynen sköt upp i pannan och ett tag såg det ut som om hon skulle säga något, vilket hon i slutändan inte gjorde.
”Vill ni pojkar ha någonting att äta? Eller har ni redan ätit kvällsmål?”

Jacob blir ett enda stort frågetecken av vad den andre slänger ut sig. Nu älskar han ursäkter, men bara när de som ger honom dem faktiskt har en anledning. Plus är det inte lika illa som Madam Pomfrey får det att låta, med mild måste hon mena en väldigt liten, nästan ogiltig hjärnskakning. Han förstår däremot vart det kommer ifrån, på vägen till sjukhusflygeln hade han haft väldigt svårt att gå, men det var inte endast pågrund av svanskotan. Nej, det hade varit snurrigt och lite svårt att sätta foten framför den andra. Känns lite som att det där snurrandet håller i sig, verkar inte vilja gå bort, för han kan verkligen inte greppa varför Chris ber om ursäkt.
”Herregud, det är lika mycket mitt fel,” påpekar han och ruskar på huvudet. Detta leder bara till ännu mer smärta i huvudet, och han begraver ansiktet sakta men säkert mot kudden. Han behöver visst stanna där för natten, så det är lika bra att göra sig bekväm. ”Du har redan bett om ursäkt, så du behöver verkligen inte göra det igen.” När öronen nafsar upp lätena av de små klackarna mot det svala golvet igen höjer han blicken. Stanken kan han nästan känna på flera meters avstånd.
”Det luktar värre än det smakar. Plus gör det dig gott.” Han vet att kvinnan försöker göra det lättare för honom, men jisses.. det går verkligen inte att få bort den där stanken. Men, det är väl lika bra att få det gjort, eller hur? Ja, Jacob tycker iallafall det. Med ett djupt andetag häller han i sig drycken. Den känns alldeles klumpig, äcklig. Men hon hade rätt, lukten hade verkligen varit värre än smaken. ”Den här kan du dra på innan du går och lägger dig, både på bulan och svanskotan.” Hon räcker fram en burk med salva, som inte utsöndrar någon märkvärdig doft. Skönt. Han ställer burken på det lilla bordet bredvid sängen. Därefter griper han tag om en filt som hänger vid sängkanten. Mimmi har ju täcket, och han vill inte direkt störa den lilla kissekatten.
”Vi har inte ätit något, vi missade middagen.. klantigt nog.”

Åh jo, det visste Christopher innerst inne att det var - bådas fel alltså, men med tanke på hur han betett sig de senaste åren kändes det inte mer än rätt att be om ursäkt en gång för mycket. Hellre det än en gång för lite, som det slutat med i princip alla andra gånger. Han betraktade den jämnårige eleven under tystnad medan denne svepte innehållet i bägaren. Usch, den där lukten var verkligen allt annat än trevlig, så han hoppades verkligen på att det som madam Pomfrey sagt stämde. En sak var säker och det var att han personligen föredrog lite brännande på tungan över att hälla i sig en massa stinkande sörja.
”Jaså, det är så det ligger till”, svarade skolsystern, vars röst väckte sextonåringen från dennes tankar.
”Jo, jag var påväg till den stora salen och Jacob vandrade omkring och letade efter sin katt”, förklarade han och sneglade upp mot den äldre damen.
”Nåväl, då börjar det väl bli dags för mig att göra i ordning någonting, innan jag går till sängs.” Madam Pomfreys blick gled mellan de två ungdomarna, nästan på ett sätt som tydde på att hon var halvt road. Hursomhelst plockade hon upp den tomma bägaren och stegade iväg mot sitt kontor, där hon stängde dörren efter sig. Hon var verkligen guld värd men ibland var hon aningen skrämmande. Speciellt när hon kom gåendes med sprutor och nålar. Urk.

Återigen vände Christopher uppmärksamheten mot gryffindoreleven. De bruna ögonen hade blivit en smula rundare och pillandet med täcket hade återupptagits.
”Fast jag har bara bett dig om ursäkt en gång, även fast jag borde gjort det typ tusen gånger innan”, sade sextonåringen och rynkade på ögonbrynen. ”För även om jag må vara tjockskallig, under till och med jag att jag borde ha bett dig om ursäkt innan. Till exempel för både det tredje och fjärde året..jag var ju ingenting annat än en absolut pest”, fortsatte han och vände slutligen bort blicken. Rodnaden var naturligtvis tillbaka och det kändes ännu värre att tala när de hade ögonkontakt. Okej, värre var kanske fel ord, snarare pinsammare respektive stelare.

Ajdå. Om Jacob vetat att hans svar skulle leda till att damen känner behovet att fixa något att äta åt dem två hade han faktiskt hållit tyst. Stackars Madam Pomfrey, har så mycket att göra dagen ut i ända. Hon borde inte behöva göra det, trots att de båda två vid det här laget är utsvultna. Om svanskotan varit hel hade han gått och fixat något från köket själv.. men ja, nu går det inte riktigt. Blicken följer efter henne när hon försvinner in på sitt kontor, och dörren stängs bakom henne. Med en liten suck drar han till sig burken hon tidigare gett honom. Salvan luktar faktiskt rätt gott, lavendel och jordgubb. Betydligt bättre än den där drycken han tvingats hälla i sig. Försiktigt stryker han på lite över den stora bulan, som vid det här laget är alldeles blå och lila. Det ser iallafall inte särskilt trevligt ut. Lyckligtvis har smärtan lugnat ner sig en del. När han blir klar med bulan tvingas han vända på kroppen, för att på något sätt få tag på svanskotan. Han kan inte se hur det ser ut själv, men det känns inte riktigt bra att be Chris om hjälp. Nja, riktigt så nära har de inte blivit än. Så istället envisas han med att kladda på salvan där det gör ont. Samtidigt försöker han att fokusera på vad det är den andre säger, för helt oförskämd vill han inte vara. Tillslut blir han klar, och kan ställa ner burken på nattduksbordet igen. Det ger honom möjligheten att fokusera helt och hållet på den jämnåriga slytherineleven mittemot sig.
”Okej, du borde kanske be om ursäkt,” instämmer han tillslut med en axelryckning. ”Men inte för att vi gick in i varandra.. bara för det där med att du inte varit så snäll.. ja, du vet.” Orden verkar inte riktigt komma naturligt för närvarande, möjligtvis pågrund av den dundrande skallen. Men det kunde ha varit värre. Med ett kvidande läte sträcker han sig efter ett täcke från en av de lediga sängarna, och drar det över sig. Som sagt, han vill inte dra täcket från Mimmi, hon behöver värma upp sig. Med ett leende glider blicken tillbaka till Christopher, där den fäster sig ett bra tag. ”Men jag har inte varit så schyst mot dig heller,” Nu finns det en anledning till det. Han blir dryg mot folk som är elaka mot honom, men kanske hade han kunnat hantera det bättre. Vem vet.