Skam

Nu har jag (äntligen) tagit mig tid att läsa! Jag älskar hur du målar upp karaktären Blaise, han är en så liten del av böckerna att det finns väldigt mycket att utforska!

Elli biten är också superbra! Jag röstar för DA!

NU KOMMER KAPITLET!!!!
Glöm inte att bu alla är bäat!! Håller helt med er Trezzan och Avis Fortunae ♥ Låt oss prata snart igen!!

Kapitel 7
Brevet

”Du är sen, Jacobsson.”
Utan att bry mig om Professor McGonagalls bistra uppsyn slank jag ner på den enda lediga platsen som fanns kvar i klassrummet. Platsen bredvid Theodore Nott. Han bekymrade mig inte med enda blick. Rak i ryggen satt han och stirrade rakt framför sig. De uttryckslösa ögonen var stint riktade mot svarta tavlan. Han blinkade inte.
Professor McGonagall gjorde sitt bästa för att hålla en genomgång i hur man kunde avgöra om ett föremål var förvandlat eller ej. Det var uppenbart att bara hälften av klassen tycktes lyssna. Varenda en av eleverna från Slytherin bortsett från Nott hängde över bänkarna och viskade med varandra. Inte högt nog så att vi som satt en bit ifrån skulle höra vad de talade om men tillräckligt högt för att McGonagall skulle ge dem flera ilskna ögonkast. Till min stora förvåning gav hon dem ingen giftig avhyvling. Istället knep hon bara ihop läpparna till ett smalt streck och skakade långsamt på huvudet så hatten tippade lite åt sidan. Professor McGonagall som vanligtvis hörde till de strängaste lärarna som undervisade på Hogwarts var sig inte lik. Tidigare hade ingen eller inget undgått hennes vassa ögon när hon likt en stridslysten hök hade suttit vid sin kateder framme vid svarta tavlan och bevakat sitt näste. Styrkan i hennes röst när hon undervisade var inte heller densamma. Hon lät mest trött och uppgiven och hennes ansikte var blekt. Hon såg ut att ha åldrats tio år på bara ett par månader. Av gammal vana vände jag mig om för att påpeka det för Hermione men möttes istället av Notts isblåa ögon.
Jag rös till och återgick till min bok utan att riktigt veta vilken sida vi förväntades ha uppslagen.
”…det går alltså inte med blotta ögat att se om en bägare är förvandlad eller ej”, sa professor McGonagall tonlöst. ”Det man behöver göra för att ta reda på det är att använda sig av en avinstibesvärjelse. Jag tänkte att vi idag skulle träna på den. Så om vi ställer oss upp allihopa…”
”Du är sen. ” Notts röst var stram, helt omöjlig att läsa av.
”Ja jag vet”, svarade jag irriterat. ”Jag fastnade i trappan.”
”Ja de där trapporna har alltid varit förrädiska”, svarade han och det hördes att han genomskådat mig. ”Du missar inte mycket.”
”Mr Nott och Ms Jacobsson.”
McGonagall kom fram släntrade till vårat bord. ”Ni också. Ställ er mot varandra. Sådär ja. Och så sträcker du fram din bägare mot henne. Så ja. Men sätt igång då!”
Jag hoppade till och tittade förskräckt ner i boken.
”Avinstibesvärjelsen, javisst”, mumlade jag och harklade mig lite.
”Jag börjar nu då. Öh, Avi..Avinsjiproforum! Avinsjiprofurom…Avinsji…”
Nott stoppade mitt viftande med en hand.
”Jag börjar ”, sa han lågt och riktade sin trollstav mot bägaren som jag darrande tagit emot i min hand. ”Avinsjiproforum!”
Bägaren skakade till och förvandlades med ett poff till en fet padda som förvånat kväkte till när den landade på golvet. Där såg den sig förvirrat omkring innan den såg sin chans och snabbt hoppade mot den öppna klassrumsdörren. Jag stirrade på Nott som mötte min blick utav vare sig triumf eller förakt. Om Hermione hade varit med hade hon gapat.

”Visst, han är bra på förvandligskost, det kan jag medge. Men han är lite läskig, tycker du inte?” Dean, som slog följe med mig ned till middagen såg ivrigt på mig. ”Jag menar, alla i Slytherin är ju lite märkliga men Nott är lite extra märklig, om du förstår vad jag menar.”
”Absolut”, sa jag och vinkade åt Colin som studsade ett par trappor ovanför oss. ”Men han verkar snäll”.
”Snäll?” Spottet yrde ur munnen på Dean när han talade.
”Du har konstig smak när det handlar om att välja vänner Elli, det säger jag då bara.”
Elevhemsborden stod där de skulle, ändå var det så mycket som saknades.
Flera av platserna gapade tomma och jag mådde illa när jag såg att flest tomma platser fanns det borta vid Huffelpuffbordet där de få kvarvarande huffelpuffarna satt med slokande axlar och åt under tystnad.
Blaise mötte min blick när jag tittade mot Slytherinbordet och jag gav honom ett litet sorgset leende. Han besvarade det med en nästan osynlig huvudskakning och jag satte mig ned mellan Dean och Seamus och började ta för mig av pumpapajen, väl medveten om att den inte skulle smaka lika bra som den brukade.
”Det har kommit brev till dig”.
Philip Nelson, en robust pojke från Huffelpuff som jag talats vid med ett par gånger med tidigare, stegade fram till mig.
”Har det?” Förvånat tog jag emot den våta pergamentrullen innan jag blev iskall. ”Varför kommer inte min uggla med det här?”
Philip skruvade lite på sig. ”För att vi inte trodde att hon skulle orka det. Skogvaktaren hittade henne nedanför skogen. Hon tas om hand av Madam Pomfrey nu. Vi trodde att du ändå ville…”
”Är Shanti skadad?” ekade jag. ”Vart då? Vart är hon? Jag måste…”
”Lugna ner dig!” Philip satte upp händerna som om han ville avvärja sig från min oro. ” Hon är nere vid skogvaktarstugan och blir undersökt av Hagrid. Jag trodde du ville läsa… Elli, vart ska du någonstans? Vi har utegångsförbud efter mörkrets inbrott! Elli!”
”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

”Ingen bra ide å komma hit nu. Ingen bra ide alls.” Hagrid skakade på sitt lurviga huvud och böjde sig så djupt ner över sin tekopp att han doppade det rufsiga skägget i koppen. Jag tog ett par klunkar innan jag svarade.
”Jag vet. Jag var bara så orolig. Shanti var…en present från min mamma. Nu är hon det enda jag har kvar efter henne.”
”Seså.” Hagrid strök bort ett par tårar från min kind med sin stora näve. Den luktade blöt hund.
”Du har då många minnen kvar utav din mamma. Betydligt fler än ja har i alla fall”, lade han till med en grymtning.
”Vad hände med din mamma Hagrid?”
Hagrid smällde ner den stora kitteln med överblivet te på spisen.
”Hon övergav mig när jag va tre år gammal. Hon va jättinna förstår du, Elli. Jättar är inte direkt kända för å va särskilt kärleksfulla.”
Han gav mig ett sorgset leende. ”Hon e alltid med dig i hjärtat Elli. Å jag är säker på att hon e förbaskat stolt över dig vart hon än befinner sig nu. Seså, upp med hakan å pallra dig iväg tillbaka till skolan nu innan någon utav de där fähundarna får reda på att du e här. Då går dem nog i taket.”
”Hagrid… tror du att någon överföll Shanti?”
Hagrid stelnade till. ”Varför tror du det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag tyckte att brevet såg öppnat ut. Pergamentrullen var slarvigt knuten. Lite för slarvigt om man är noga med att ingen obehörig ska läsa det va?”
”Jag e säker på att du överreagerar. Hagrid öppnade ytterdörren och väntade otåligt. Utanför öste regnet ner och ett mullrande oväder var på väg in över skolan. ”Skynda dig iväg nu. Inte tror jag att du behöver oroa dig för det. Stick nu!”
Hagrid var nervös. Hans små svarta ögon plirade oroligt ut i mörkret och jag insåg att jag gjorde honom en stor björntjänst genom att stanna kvar och tjata. Långsamt reste jag mig, klev över Fang som låg utsträckt framför brasan, gav Hagrid ett sista leende och en kram och skyndade mig ut i regnet. Det hade börjat ösa ner ordentligt och kylan gjorde sig påmind ända in på bara skinnet. Jag skyndade på stegen. Det högg till i magen när jag kände pergamentrullen mot mitt bröst. Brevet hade bara innehållit en enda mening, och med okänd avsändare – HJÄLP.
Trots att budskapet var tydligt blev jag osäker på om det verkligen var allt. Det kändes som att det stod, eller åtminstone borde stå,så mycket mer på det knöliga pergamentstycket. Och vem hade skickat det? En vän? Eller kanske en fiende? Någon som låtsades vara någon annan, nån som ville få mig att tro att denna var någon annan, för att sedan kunna slå till. Skulle det komma fler brev? Och vem var det som fann brevet så intressant att den angrep en uggla för att ta reda på vad som stod, eller kanske snarare vem som skrivit?
Jag märkte knappt att jag kom fram till den hemliga gång som Harrys marodörkarta visat oss förra året. Jag petade till med trollstaven på väggen. Ett klickande och en ingång till slottet öppnade sig och jag pressade mig med viss möda igenom hålet, påmind om hur svårt Harry och Ron hade haft att ta sig igenom. Jag och Hermione hade skrattat åt dem…
”Inte gråta!” sa jag bestämt åt mig själv. ”Du har lipat tillräckligt den här månaden. Försök fokusera på… Ja, på vadå?” Jag rätade på mig och stirrade upp på ett porträtt av Tentris den taniga.
”Vad ska du fokusera på, Eleonora?” sa jag högt till mig själv. ”På att ständigt känna dig ensam och övergiven för att sedan låtsas att allt är bra? Dina vänner övergav dig. Om de hade velat ha dig med så hade dem aldrig stuckit utan ett farväl, med bara ett brev som hälsning.
”Jag vet!” snäste jag ilsket till mig själv.
”Ursäkta? Jag kan inte påminna mig om att jag utsatt dig för någon form av ofog?” Tentris den taniga blängde surmulet på mig innan han rätade till plommonstopet som han bar på huvudet, vände på klacken och försvann till porträttet mittemot där han tjurigt slog sig ner i en soffa och blängde på mig med surmulen blick. Jag ides inte bry mig och började istället sakta vandra längs den tomma korridoren. Det var verkligen ödsligt. Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem, nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Jag hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på mig beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sina sovsalar. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott utan svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade.
”Rent blod”, viskade jag till Tjocka damen. Hon såg sorgset på mig och svängde upp på vidgavel så jag kunde stiga in i Gryffindors sällskapsrum. Ett par andraårselever tittade förskräckt upp när jag kom in. De var röda på händerna efter en bestraffning och den minsta utav dem hade fortfarande ett synligt spår efter texten ”Jag får inte föra ofog i klassrummet” på handryggen.
”Elli!” Ginny skyndade sig framemot mig och slog armarna runt min hals.
”Vi började bli oroliga för dig.”
”Ja det känns nästan som standard nu mer.” Colin Creevey flinade brett åt mig. ”Hur gick straffkommenderingen?”
”Jag har inte varit på någon straffkommendering.”
Colin såg besviken ut när han insåg att hans skämt inte hade gett någon effekt.
”Jag var nere hos Hagrid och såg till Shanti. Hon är okej. Lite tilltufsad bara. Om ett par dagar mår hon bra igen.”
”Och brevet?” Ginny såg ivrigt på mig. ”Vem hade skickat det? Vad stod det?”
”Inget särskilt. Pergamentet var tomt.” Jag blev överraskad själv över min lögn.
”Tomt?” utbrast Ginny förvånat? ”Stod det ingenting alls?”
”Nej”, sa jag. ”Ingenting alls”.
”Men vem skulle göra sig besväret att anfalla en uggla för att läsa en blank pergamentrulle?”
”Ja inte vet jag”, sa jag. ”Jag tror jag går upp och lägger mig. Jag är väldigt sömnig.”
Jag gav Ginny och Colin ett hastigt leende och skyndade mig uppför trappan stängde dörren och sjönk flämtade ner på sängen. Det kändes som att jag hade sprungit ett maratonlopp och benen skakade. Försiktigt plockade jag fram brevet som jag burit som ett försvarslöst barn innanför klädnaden och läste texten ett par gånger till utan att bli klokare. Fortfarande fanns där bara fem bokstäver som tillsammans formade ett ord.
”HJÄLP.”

Nu har jag äntligen haft ro att läsa det nya, underbara kapitlet och få veta ännu mer om Hogwarts under kristiden. Du beskriver allt så bra bara genom att illustrera det med hur McGonagall har förändrat sitt sätt. Vilken påfrestande roll hon måste ha! Hon har ju säkert stannat för att skydda eleverna mot det värsta. Elli hamnar bredvid Nott, där den enda lediga platsen finns (så klart) och vi får veta ännu fler mystiska detaljer om honom. Han är bra på förvandingskonst... och Elli är ju för rar, som tycker att han verkar snäll

Åh, de flesta tomma platserna vid Hufflepuff! Ja, det började redan under sjätte året. Du får hela tiden in detaljer om hur allt förändrats och det är en enorm inspiration som jag också kommer att använda mig av.

Ett mystiskt brev - och Shanti är skadad! Men tack och lov är Hagrid kvar. Honom flyttar man inte på så lätt, även om Umbridge lyckades en liten tid. Naturligtvis beskriver du Hagrid och hans lilla stuga perfekt. Mys-Hagrid! Och brevet ger upphov till oändliga teorier.

Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem, nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Jag hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på mig beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sina sovsalar. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott utan svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade.

Det är som världen var under de värsta månaderna under vårens kris. Samma fenomen med hur man måste dra sig tillbaka, begränsa. Rädslan som sprider ut sig.

Rent blod som lösenord - men inte till Slytherin utan till GRYFFINDOR! Den sorgsna Tjocka damen som måste höra det hela tiden... Jag vågar inte ens tänka på vad Slytherin har för lösenord nu - och om det skrivits i något tidigare kapitel ber jag om ursäkt för min ouppmärksamhet.

Ginny och Elli. De är vänner men det är så uppenbart att de inte litar på varandra till hundra procent. Då skulle nog Elli ha berättat vad det stod i brevet, och Ginny skulle inte ha sagt de där sista orden angående DA i tidigare kapitel. Elli måste sakna trion något kopiöst.

Kan inte beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa kapitel!

Så, så, så bra!

Alltså McGonagall </3 hon känner väl att Hogwarts inte är Hogwarts längre, samt att det var ju den här delen med att det är Carrow-syskonen som sköter alla bestraffningar...

Och jag älskar Dean ♥ och speciellt den här yttringen:

”Låt henne gå.” Dean la en hand på Philips axel. ”Det har inte gått att stoppa henne förut, så varför skulle det gå nu?”

Väldigt modigt av Dean att återvända till Hogwarts med tanke på att han inte vet vem hans pappa är och att hans mamma är mugglare. Han måste verkligen ha stort mod och tro om inte annat!

Och sen älskade jag hela det här stycket:

Förut, innan det stora slaget och mörkret kom till skolan, hade korridorerna varit fulla med liv, även kvällstid. Elever hade skyndat till sina sovsalar eller – fnittrande- bort ifrån dem, nyfikna och lite nervösa över att bli påkomna. Jag hade nästan alltid stött på ett spöke som hälsat vänligt eller avmätt på mig beroende på vem det varit som man stötte på och Prefekternas högljudda, lite gnälliga röster när de försökte tvinga tillbaka alla kärlekskranka fjärdeårselever till sina sovsalar igen, hade varit så naturligt att det blivit som ett mantra, något som bara fanns där, som hörde till vardagen lika mycket som pumpapajen och chokladgrodorna. Nu hade Prefekternas röster sedan länge ebbat ut och de fjärdeårseleverna som fortfarande vågade visa sin kärlek öppet höll sig snällt i sina sovsalar. Till och med spökena undvek att vistas i korridorerna efter mörkrets inbrott utan svävade istället omkring på respektive plats som de blivit tilldelade.

Så bra och du fångar känslan av tomhet jättebra. Jag ser det så tydligt framför mig hur det var innan och hur det bara dunstar bort till den här kalla tomheten.

Och gällande detta HJÄLP-brev får jag en känsla av att det skulle kunna vara allas våran Draco Malfoy (I hope not, men det är känslan jag får). Det kan vara trion iofs också, men hm. Det känns som om det hade varit Draco eller trion så hade hon känt igen handstilen. Men spännande, jag ser fram emot att få läsa mer!! ♥

BÄSTA NI!!!
Som ni vet jobbar jag värre än Hermione just nu. Går av schemat den 16e och längtar ärligt talat. Jag lägger upp ett kapitel, men hata mig inte om det inte är vad ni förväntat er ♥ Och Avis och Peva, TACK SÅ MYCKET FÖR ERA KOMMENTARER. Vad skulle jag göra utan er då???!! Ni får en tumme nu, och ett svar imorgon om jag hinner efter jobbet. Annars så snart jag kan!!
Jag är erat största fan, jag svär. Har ju precis sträckläst era ff:n hihi . KRAM PÅ ER ALLA ♥


Kapitel 8

En bekymrad rynka vilade över Dumbledores panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore.
”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.”
Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar.
”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco”, sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Sedan en skur av grönt ljus och Ellis ansikte trädde fram, tydligare än någonsin.
”Elli.” Hans iskalla händer mot hennes bara hud. Känslan när varmt mötte kallt för en sekund innan hon ilsket knuffade bort honom.
”Rör mig inte!Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Hans egen röst, lugn. Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Hennes desperata rop ekade mellan tornets väggar. ”Draco, det här är bara en dröm. En mardröm. Visst är det så? En mardröm…”

Han vaknade av att han grät. Med ett ryck slängde han sig upp ur sängen, kämpandes med lakanen som var våta av svett och tårar. Draco försökte dra ett par djupa andetag för att sansa sig men hans kropp ville inte sluta. Händerna skakade och tårarna rann nedför ansiktet på honom. När han försökte andas kom det bara ett flämtande ljud genom munnen och desperat tog han tag i skinnet på armen och slet. Utan att tänka på det rev han hysteriskt över märket som prydde hans vänstra arm. Dödskallen grinade elakt mot honom och han gav till ett vrål av frustration och smärta. Den där drömmen höll på att ta kol på honom. Samma dröm varje natt. Om och om igen fick han återuppleva sitt livs värsta ögonblick. Dumbledores genomträngande, blåa ögon som lugnt studerade honom ända in i sin sista stund. Ellis stora mörka, fulla av skräck och… förvåning? Hur hade hon kunnat tro så gott om honom, en Slytherin? En Malfoy? Varför hade hon gjort det? Varför?
Draco slängde sig ner på sängen med armarna över huvudet. Bilderna snurrade i hans huvud fortare och fortare. Vart fanns avstängningsknappen? Han orkade snart inte längre. Nätterna hade blivit till en tortyr utöver det som han fick stå ut med under dagarna, som allesammans såg likadana ut. Varför hade han varit tvungen att träffa henne? Varför hade hon lärt honom något så simpelt som känslor?

Sovsalen var alldeles tyst. Det enda ljudet som hördes var mina långdragna snyftningar som kom med jämna mellanrum. Jag var så enormt trött på mig själv. Trött på att vara ledsen, trött på att misslyckas och trött på att släpa runt på en stor blyklump i bröstet. All sorg hade nästan fått mig att glömma vem jag hade varit en gång i tiden. Innan sjukdomen. Innan Draco. Innan allt det som jag älskade togs ifrån mig. Den Elli som skrattade och var glad. Hon med det kastanjebruna håret och mörka ögon. ”Glitterögon”, brukade mamma säga. ”Sådant kan man inte lära någon, Elli. Sådana har man naturligt.”
Mamma. Hon skulle se hur mycket det glittrade nu för tiden. Jag blev nästan rädd när jag fick syn på mig själv i spegeln. Rödsprängda pupiller och ett påsigt ansikte. Av den gamla jag fanns inte ett spår. Och jag hatade verkligen den här nya, gråtande Elli. Om bara mamma varit i livet. Om hon bara kunde ta mig i famnen, som när jag varit liten och hade drömt något otäckt, och vagga mig tills jag somnade med armarna om hennes hals och näsan i hennes halsgrop.
”Var inte rädd Elli”, skulle hon ha sagt. ”Det går över. Det är ingenting att oroa sig för.”
Ingenting att oroa sig för. Jag hade nu gråtit konstant i två veckor. Det var två veckor sedan jag och Blaise kom tillbaka till Hogwarts. Två veckor utav saknad. Två veckor utav ensamhet och två veckor utav sorg. Överallt såg jag den och det höll på att göra mig galen. Tidningarna som skrek ut sina hemska löpsedlar om mord, nya försvinnanden och tortyr. Personer i svarta kåpor med kalla, kalla ögon, och munnar med stora grin stirrandes från omslagen. De ledsna ögonen i Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor som alla hade förlorat någon, och skräcken i deras ansikten när Mr Filch drog någon utav dem åt sidan för att komma med ännu en fruktansvärd nyhet. Av de elever som hade anlänt till skolan i juli fanns nu bara hälften kvar. Om Hermione varit här hade hon förstått. Hon hade lagt huvudet på sned och kommit med flera bra lösningar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud:” Kom igen Elli! Vi går på våra lektioner, pluggar inför våra prov och är alldeles som vanligt. Det är det enda sättet att överleva det här!” Ron hade sagt motsatsen och han och Hermione hade käbblat kärvänligt med varandra medan jag och Harry roat hade tittat på. Nu fanns det ingen Ron, Harry eller Hermione här, och det var nog den största sorgen. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Efter brevet jag hade fått hemma hos familjen Zabini hade det varit tyst, och jag började oroa mig för om ropet på hjälp kom från dem. Borde dem inte ha hört av sig igen då? Jag stödde huvudet i händerna och ett nytt, mycket välbekant ansikte dök upp. Dracos gråa ögon stirrade anklagande på mig. Minnet var från den dagen då jag och han hade blivit uppskickade till Dumbledores kontor. Jag kom ihåg att jag oroat mig för om någon rapporterat om att vi befunnit oss utanför skolan under mörkrets inbrott. När Dumbledore berättade att Narcissa var död, mördad, hade jag nästan ramlat omkull på mattan inne i det lilla cirkelformade rummet och svimmat. Jag hade aldrig gillat Narcissa, ändå hade det känts som luften tagit slut när Dumbledore berättade om hennes död. Inte ett enda uttryck av sorg hade avtecknat sig i Dracos ansikte. Inte med en enda rörelse hade han visat att han brydde sig. Ändå hade jag sett att han gick sönder, där och då när Dumbledore sa dem där orden, ” …din mamma har påträffats död i sitt hem i natt...”. Han hade aldrig blivit sig lik efter det och just därför älskade jag honom ännu mer. Älskade… Jag älskade så många som var borta nu. Därför kunde jag inte få tårarna att sluta rinna. Just därför var jag tvungen att ge dödsätarna den skadeglädjen att se mig så trasig varenda dag, ge dem triumfen att se mig rusa ut ur lektionssalarna alldeles söndergråten.

Knnnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaar.

Först trodde jag att det var någon som öppnat dörren och kommit in i sovsalen och jag vände mig bort för att ingen skulle behöva se mitt rödflammiga ansikte. Men ingen kom. Jag flämtade till och spärrade upp ögonen. Ljudet av en osynlig dörr som öppnades hördes igen tätt följt av snabba steg över golvet som sedan stannade. Flåsande andetag och sedan tystnad.
”Harry?” viskade jag innan jag insåg hur dumt det lät. ”Är det du?”
Minnet av Harry under osynlighetsmanteln hade omedvetet gjort sig påmint. Ingen gjorde sig tillkänna och jag kände hur hjärtat sjönk i bröstet.
”Vem där?” Inget svar. Bara lätta andetag som återigen sakta ebbades ut och dog bort. Sedan, från ingenstans, en mjuk viskning, knappt hörbar i mitt öra. ”Hjälp...”

Super bra!

Den här gången är det Ellis sorg som tar tag i mig. Som går in i hjärtat och lämnar det bestående intrycket. Som jag tagit med mig i skrivandet av mitt eget kapitel, vilket jag snart kommer att uggla till dig.

Det är just hur sorgen förändrar Elli, som berör mig. Vad gäller Draco, har ju den stackarn verkligen haft ett helvete redan från början vilket du också beskriver alldeles ypperligt bra i början (var fanns avstängningsknappen)? Men det känns som om Ellis klippfasta lugn, som jag uppfattade i början, håller på att urholkas - en följd av att hon levt så länge under krisartade omständigheter? Och hon är en människa med ett stort hjärta av guld så hon blir aldrig kall. Hon känner saker - och hon får även Draco att känna saker.

Slutet är ruskigt spännande. VEM i all världen är det som dessutom osynligt verkar kunna ta sig in till Elli?

Du ger mig sådan inspiration. Tack vare dig och Trezzan skriver jag, fastän jag känner igen mig i många av känslorna ovanför. Eller kanske just därför.

Det här kapitlet var underbart!!! Och jag kan inte sluta tro att det är Draco som är där i slutet? Men självklart kommer det visa sig vara typ Zabini eller nån annan istället.

PLSSSS LET IT BE DRACO!?!?!

AAAH jag vill ju veta nu vem det är som ber om hjälp???? I need to know.



Men superbra som vanligt. Blir ledsen för både Draco och Elli </3 Speciellt Ellis del, för hennes del känns det nästan hopplöst Undrar vad som kommer komma att få henne till att få tillbaka lite av glittret i ögonen. Eller åtminstone en glimt. Kanske detta rop på hjälp kan verka som en katalysator?

Längtar efter mer! ♥

Oj! Förlåt! jag har varit i andra tankar så jag har missat din underbara berättelse! Men nu bunkrar jag med några tankar till varje kapitel!

Kapitel 6

Riktigt bra kapitel! Oj, i början verkar Blaise arg över något. Undrar vad det kan vara. Får läsa vidare, så jag får veta, haha! I alla fall verkar Crabbe matglad. Sedan verkar Elli bekymrad, men Ginny finns till hands och kan stötta henne, eller vad man ska säga. Tur att hon finns.

Kapitel 7

Oj! Shanti har blivit skadad! Tur att Hagrid tar hand om henne. Som Avis Fortunae skriver, är Ginny och Elli vänner, men vad tråkigt att Elli känner att hon inte kan berätta vad som står i brevet. Undrar vad det betyder. Och frågan är vem som har skickat det.

Kapitel 8

Början av kapitlet är verkligen gripande! Malfoy har det tufft.
Men oj, vilken cliffhanger! Någon viskar “hjälp”! Kan det vara vår mystiska brevskrivare?!
Spänningen stiger.