Att skapa ett liv
Forum > Fanfiction > Att skapa ett liv
Användare | Inlägg |
---|---|
Trezzan
Elev |
Tack för era underbara kommentarer Reverus och Avis Fortunae! Jag tar åt mig av allt som vanligt och tänker mycket på hur jag kan använda mig av era tips och lovord. ♥
Men nu... Kanske ni vill ha ett nytt kapitel? Även om det är kort?... 2 nov, 2020 19:01 |
Reverus
Elev |
Skrivet av Trezzan: aa, men läser när tiden är ikappTack för era underbara kommentarer Reverus och Avis Fortunae! Jag tar åt mig av allt som vanligt och tänker mycket på hur jag kan använda mig av era tips och lovord. ♥ Men nu... Kanske ni vill ha ett nytt kapitel? Även om det är kort?... Miss Cackle: "Everything is possible" Miss Hardbroom: "Except the impossible" 2 nov, 2020 22:36 |
Trezzan
Elev |
Reverus självklart! Du läser när du har tid. Glad att ha dig med bara.
Kapitel 7. Att ha en hemlighet Sirius Black var blöt inpå märgen när han slog sig ner med ett ljudligt plask vid James och Lilys köksbord. Läderjackan hade inte kunnat hålla ute det ihärdiga regnet under flygturen på motorcykeln. Lily var snabb med att placera en kopp värmande te framför honom och han slingrade sina fingrar kring koppen medan jackärmarna girigt släppte ifrån sig vattendroppar som droppade rakt ner i sjön under hans stol. ”Usch, det luktar blöt hund”, utbrast James och klappade Sirius över axeln varpå den unge mannen skrattade tillbaka. ”Jag trodde Marlene skulle följa med dig idag?” ”Näe, hon ville umgås med familjen. Hon har blivit rejält skrämd av de senaste slagen mot dödsätarna. Snackade om att ta vara på all tid hon har med dom.” Sirius såg på James då James slingrade sin arm om Lilys midja och drog henne tätt intill sig. ”Jag förstår henne, det är kusligt”, erkände James och kysste Lilys tinning innan han satte sig ner mittemot sin allra bästa vän. ”Vi är glada att du kom, åtminstone, Sirius”, sa Lily med ett leende och vände sig om för att röra i grytan. ”Något nytt om Remus och Peter?” undrade Sirius strax efter att ha tagit två giriga klunkar av det heta teet. James hand var intrasslad i hans hår såsom det alltid var då han var försjunken i tankar eller nervös. Det såg omöjligt ut att få bort handen utan att rycka bort hälften av hans kalufs men från stunden han höjde blicken från bordet sveptes handen graciöst ur håret. Han mötte Sirius ögon igen då han knäppte ihop händerna framför sig. Sirius såg tröttheten hos honom men värmen som spred sig genom köket i vetskapen om att vännerna fortfarande hade varandra var avgörande för att orken skulle finnas kvar. ”Remus kommer inte, han är iväg på något hemligt uppdrag på Dumbledores order.” ”Fan, Dumbledore fattar inte att Remus inte kan hantera hur mycket ansvar som helst…” suckade Sirius och fiskade upp ett dyblött cigarettpaket ur läderjackan bakom honom. Med staven från tröjärmen torkade han det kvickt och tittade snabbt på Lily som nickade stilla innan han tände en cigarett. ”Peter då?” ”Peter tränar fortfarande. Hans självförtroende sviktar bara mer och mer. Han har det ju i sig men jag tror att han är rädd… Eller ja, vi vet ju att han är rädd. Vi kan bara stötta honom.” ”Han borde träna med mig”, fnyste Sirius. ”Ni är på helt olika nivåer Tramptass.” ”Jaja...” ”Marlene då? Hur mår hon egentligen?” undrade Lily som själv tagit sig en kopp te och lutade sig mot de röda gardinerna vid fönstret och fingrade tankspritt på de gyllene banden som var knutna runt. Sirius visste att Marlene var livrädd. Det var därför hon fryst den gången då Evan Rosier kastat förbannelser efter henne. Det var i sista sekunden han tacklade henne och transfererade henne bort och därefter hade hon varit otröstlig och hysterisk. Han visste inte om han sett någon gråta så mycket som då. ”Hon klarar sig, tror jag”, svarade Sirius och sög in ett giftigt andetag av cigarettrök medan han fingrade på tekoppen. Ringarna han bar smattrade mot porslinet och som i en trans försjönk han i tankar. Han kände inget speciellt för Marlene men de hade flörtat enda sedan skolan slutade. Först hade det varit en distraktion, särskilt vid examensfesten, och för att hålla honom från att bryta ihop och skrika i ilska över korpen intill honom. Marlene hade naturligtvis besvarat hans inte-så-subtila metoder och det hade inte tagit lång tid förrän de legat med varandra. Medan Sirius såg det mest som ett tidsfördriv och inte brydde sig så mycket så verkade det utåt sett som att de hade ett förhållande. Både James och Lily visste bättre men trots det var Marlene en god vän till dem alla och de brydde sig om henne. Och Sirius behövde fokusera på vad som var viktig i livet. Marlene var en bra distraktion för det ändamålet. ”Har vi något datum för när dödsätarna kommer slå till nästa gång?” frågade Sirius till sist som för att slippa undan tankarna om Marlene, men viktigast; att slippa tankarna på den mörkrets märkesbeklädda kvinna som plågade hans tankar, både i vaket tillstånd och i drömmarna. ”James?” viskade Lily och la en hand på hans när hon satte sig ner intill honom. Han såg upp på henne och fäste hennes röda hår bakom örat och nickade. ”Jag har en kontakt, Sirius, som förmedlar information till mig”, sa han och de två, nära som bröder, höll ögonkontakt länge innan Sirius nickade. ”Informatören hör av sig så fort det finns information av värde.” ”Vem?” undrade Sirius men ingen av dem svarade. Hans visste inte tystnaden gav honom svaret han fruktade och inte heller om hans aningar var korrekta. ”VEM!?” ”Sirius, detta lämnar inte rummet. Remus och Peter är utanför detta. Bara vi tre vet om det, för informatörens säkerhet.” Lilys röst var lågmäld och han tvingades möta hennes blick och i den såg Lily svaret hon behövde för att avslöja vad James redan berättat för henne. ”Vem?” frågade Sirius igen, med betoning på varenda bokstav i ordet. ”Hon ångrar sig”, fräste James, ”om inte du var så jävla okänslig, Tramptass, så hade det aldrig kommit så här långt.” ”Men Tagghorn, din idiot!” röt han och koppen han hållit ramlade och de sista dropparna rullade ut över bordet. ”Vi kan inte lita på henne!” ”Hon gör inte detta för dig, Sirius. Det var hon noga med att berätta. Hon gör det för att det är det rätta!” ”Sa hon det? Att det är det rätta?” frågade han allvarligt och lutade sig bakåt med armen över stolsryggen. ”Hon tänker ta reda på information, hon har redan satt stenen i rullning.” ”James?” Sirius andades namnet tyst. ”Har du fört henne djupare in i det här?” Tystnaden var slående och långsam. Lily ställde sig upp och tog grytan från spisen och dukade fram för dem och väntade på att de skulle ta för sig. Innan hon satte sig ner tände hon ett par värmeljus som stod dekorerade i mitten av bordet. Flammorna flackade lite innan de lugnade ner sig. Nästan som att de kände av stämningen i rummet. ”Jag vet inte Sirius”, suckade James. 2 nov, 2020 23:33 |
Avis Fortunae
Elev |
Nu blir det kanske en liten småluddig kommentar från mig här, för ... ja, av många skäl som jag inte vill tråka ut dig med, men i alla fall var det supermysigt att läsa det här kapitlet med sin dialog och alla beskrivande detaljer. Skinnjacka, cigg och blöt hund - jag kopplar ju direkt till det kapitlet i Prinsen när Jessica sa det till honom.
Tycker lite synd om Marlene ändå när Sirius är som han är, eller vad man ska säga. Hoppas hon inte är alltför djupt förälskad. Det är ju bara Korpen som kan tygla Sirius och som kan få honom att känna så där starkt. Förresten älskade jag den där meningen: Först hade det varit en distraktion, särskilt vid examensfesten, och för att hålla honom från att bryta ihop och skrika i ilska över korpen intill honom. Likaså känns den sista dialogen avgörande: ”Hon gör inte detta för dig, Sirius. Det var hon noga med att berätta. Hon gör det för att det är det rätta!” ”Sa hon det? Att det är det rätta?” frågade han allvarligt och lutade sig bakåt med armen över stolsryggen. ”Hon tänker ta reda på information, hon har redan satt stenen i rullning.” ”James?” Sirius andades namnet tyst. ”Har du fört henne djupare in i det här?” Kanske får detta Sirius att fundera över ett och annat? Jag ser fram emot Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 4 nov, 2020 16:36 |
Elzyii
Elev |
Alltså du är så JÄKLA BRA!
Har som du vet smygläst här också, på jobbet, och då får jag ju inte kommentera så långt som jag vill då jag riskerar att bli avbruten.. Men du är så wow! Jag ger dig gärna muntliga kommentarer, så hoppas vi snart kan prata igen! Du ger mig så sjukt mycket inspiration, och jag blir så stolt när jag ser hur du utvecklas. Min älskade Trezzan, när blev du såhär duktig?! Var har du varit hela mitt liv liksom?! Älskar att få göra det här med dig och att få ha med din karaktär i min historia. Eftersom jag inte hinner kommentera alla kapitlen, koncentrerar jag mig på det sista. Men alla var så jäkla bra, bara så att du vet det!! Jag måste bara få inflika hur chockad jag blev när Jess säger "Han", om barnet, och att hon får missfall... Ja, du vet ju varför. Ändå visste jag ju såväl att det omöjligt kan ha varit Elli, men ändå. Du fick mig! Läst det flera ggr, och hoppas du vill läsa högt sen också. Så sjukt bra!! Älskar hur James verkligen försöker hjälpa Jess. Tycker det är så intressant att få vara med från "start", Ellis första tid i livet, Dracos... Hur allt hänger ihop. Så många frågor, var finns alla svar? Hur mycket om Elli kommer Narcissa att veta? Jag funderar, för jag måste ju få veta till min egen historia, jag kan inte vänta! Och nej, Jess. Han är inte rätt för dig. DET ÄR SIRIUS DU SKA HA, OKEJ? Älskar att få läsa från Sirius sida. Jag hatar den där Marlene, avskyr namnet sedan tidigare, varför kan du få veta. Hatar det ännu mer nu! Inte för att Sirius Marlene gjort mig något, men hon ska inte stå i vägen för Jess! Hatar Sirius litegrann för att han är så dum också. Jag kan samtidigt förstå honom, men det är ju så himla uppenbart att han aldrig glömt Jessica. Hur ska man kunna glömma henne?! Älskar hur du verkligen ger liv åt karaktärerna och storyn en helt ny betydelse. Du besvarar frågor som länge legat nergrävda, syr ihop trådar... Jag kan inte vänta på mer!! Ska äntligen dem få träffas, Sirre och Jess? När sker deras kärleksmöte då Elli blir till? Jag behöver få veta NU!! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 5 nov, 2020 00:49 |
Trezzan
Elev |
Kort kapitel... jaja.
Kapitel 8. Att föra ett krig 1 oktober 1978 Evan väcker Jessica den första oktoberdagen genom att försiktig kyssa hennes skuldra och hon vänder sig om och försvinner in i hans armar. Känner upphetsningen hos honom nerifrån när han gör ett försök i att fånga hennes läppar i sina. ”Åh Evan, jag önskar att vi kunde,” viskar hon nyvaket, ”men jag har ett möte med Herren.” Han släpper genast det kärleksfulla greppet om henne men ligger ändå kvar med henne i sina armar. ”Naturligtvis, Jess.” ”Kanske ikväll?” retas hon och ger honom en kyss för att hålla sig på hans goda sida. Hon behöver inte anstränga sig för att hennes lögner ska gå hem längre. Han tror blint på henne. ”Jag hade hoppats på…” börjar han men avbryter sig själv. Jessica borstar bort luggen från pannan och låter handen ligga längs hans kind. ”Hoppats på?” testar hon och han blundar mot beröringen från hennes hand. ”Att vi kunde hälsa på min mamma igen. Hon har pratat så mycket om dig och skickade en uggla igår om att hon gärna vill se dig snart.” ”Åh”, säger hon och låter handen glida till hans axel som hon försiktigt stryker med tummen. ”Jag vet inte om jag är hemma i tid för en sådan sak.” Han nickar stillsamt och borrar ner sig i kudden medan hon fortsatt stryker hans arm. Hon tycker om Evans mamma, hon är snäll, annorlunda och en frisk vind mot människorna hon möter dessa dagar. Det är konstigt när hon tänker tillbaka på orden som Evan sagt efter att de förlovat sig att hans mamma hade varit personen som, enligt honom själv, nästan strypt honom för att få iväg honom med förslaget. Förslaget hans far själv hade ordnat och satt i spel. Men Jessica hade aldrig hört honom tala om sin pappa något mer och inte heller träffat honom, varken då, den gången de besökt Jeanelle Rosier, eller vid bröllopet. ”Evan?” undrar Jessica och ser hur han trött öppnar ögonen. ”Var är din pappa?” ”Åh”, mumlar han besvärat och sluter ögonen återigen. ”Han är död. Han dog när jag var liten.” Jessicas hand försvinner snabbt bort från hans arm, precis som om hon bränt sig, och hans ögon slås rappt upp. ”Jag tyckte du sa att vårt giftermål var planerat av bland annat din far”, säger Jessica kyligt och distanserar sig från honom. Han försöker inte ens hålla henne kvar. Hon drar överkastet om sig och sätter sig upp, lutandes mot kuddarna, för att titta överallt utom på honom. ”Jessica…” börjar han och närmar sig henne genom att sätta sig upp intill hennes knän. De svarta strecken är fortfarande målade över hans kropp. ”Jag blev fullkomligt förälskad i dig. Du var så vacker.” ”Du ljög.” ”Jag frågade din bror om lov och sa att jag hade fars… godkännande.” ”Så Avery vet inte heller?” kacklar Jessica i ilska. ”Vad tror du han gör när han får reda på det?” ”Måste du berätta? Är det inte bra som det är? Tror du inte att det finns värre män därute än jag? Yaxley? Det hade dugt för dig, va?” fräser han ilsket och hon tvingas se på honom. Ögonen är mörka och han har knutit näven i täcket så att varenda muskel i högerarmen spänns. ”Inte en enda sanning”, väser Jessica rått så att hon kan se kylan krypa över hans ansikte. Sedan kliver hon rappt ur sängen och styr stegen mot badrummet, utan morgonrock och tofflor, för att duscha. ”Herren väntar mig, Evan. Tvinga mig inte att bli sen.” Någonstans bakom den stängda dörren hör hon ett ilsket vrål och i sin ensamhet duschar hon i triumf över att hon blivit så bra på att dölja sitt inre känslospel. Evan hade behövt övning, fnyser hon tyst för sig själv. Herren väntar henne i östra flygeln. Med händerna lutandes mot bordet står han böjd över en karta och pjäser i dess väg. När korpen kommer närmre ser hon att det är en karta över England, de ljusa pjäserna, de själva, står på punkter Jess känner till. Whitby, som James talat om, bland annat. Nästa punkt är Darlington. ”Vi har hamnat efter i vår tidsram, fröken Raven”, säger Herren tyst och gestikulerar intill honom. ”Vi måste slå till mot en mugglarby strax utanför Darlington. Det är vårt nästa mål. Jag vill att du leder striden mot Richmond.” ”Darlington?” ”Det är en strategisk punkt som för oss längre norrut. Mot det sanna målet.” ”Skottlands ära.” ”Så vi måste utrota varenda invånare i Richmond. Inga överlevare.” ”En strid du vill att jag leder, Herre?” ”Ja, Raven. Har du något emot det?” ”Inte alls. Jag bör dock berätta för dig att jag saknar stridskunskaper.” Han skrattar och vartenda hår reser sig ur varenda por i hennes kropp. Gåshuden får henne att tro att hon har fjädrar. ”Du är inte ensam på fronten, flicka lilla.” ”Vilka kommer jag att ha vid min sida?” undrar hon men biter sig i tungan när hon inser att det kanske var alltför vågat. Han tycks inte bekymrad över hennes framfusighet. ”Det beror på utgångsläget. Bellatrix är ovärderlig i nära strid men Yaxley, liksom jag tror att du är Fröken Raven, är oerhört skicklig i stridsplanering och att se lösningar ingen annan gör. Jag vill att du ska ha en liknande roll. Föra kommandot över slagfälten. Med din råa styrka och lite undervisning är du ett vinnande kort.” Herren står lutad mot bordet, under honom ligger en karta över England, och synar olika städers namn på diverse platser på den blågröna tygbiten. ”Planen är att utöka striderna så att vi åtminstone har två åt gången. På det sättet ökar vi våra vinstchanser.” ”Det låter lovande, Herre.” ”Kalla mig Tom, fröken Raven. Men slit inte ut det.” ”Givetvis”, svarar hon förbluffat men gör sitt allra bästa för att dölja det. Hon ryser – eller är det kalla kårar som rör sig över hennes prickade hy? När hon synar honom, och morgonen är mörk, skuggas de fina linjerna i hans ansikte i skenet från fotogenlampan och hon ser honom för mannen hon antar att han en gång var. Mannen med karisma som de alla ville följa. Men de fina linjerna visar även något annat. Djävulens flamma som slickar runt konturerna. ”Vad är planen för Richmond?” undrar Jessica. ”Få väck mugglarna. Med egna initiativ och idéer. Jag vill se vad du går för, fröken.” Efter att de diskuterat krigsplaner och idéer, sådana idéer han ville att hon skulle hålla för sig själv och demonstrera i stridens hetta, tog hon en kort promenad i trädgården. Synade den mörka himlen, blundade, och vecklade ut vingarna. James. 5 dec, 2020 02:04
Detta inlägg ändrades senast 2020-12-20 kl. 19:34
|
Avis Fortunae
Elev |
JAAAAAAAAAAAAAA äntligen, har längtat ihjäl mig efter uppdatering under den långa och mörka novembermånaden. Detta var verkligen en bra start på helgen.
Att föra ett krig i dubbel betydelse. Jessica måste föra ett krig inom sig hela tiden. Precis som i den nästan rimmande titeln på storyn. Och ber på förhand om ursäkt för att jag tar alla dina underbara formuleringar förgivna nuförtiden Det jag tänker på i hela scenen med Evan och Jessica är hur ... lagom han är. Han är liksom en vanlig normalschysst snäll person, typ en brittisk motsvarighet till medelsvensson, som råkat hamna i det här morbida sammanhanget. Han är fil och müsli-Evan, på gott och ont men allra mest kan jag bara känna sympati för honom. Såklart att han är blint förälskad i den särbegåvade, karismatiska, komplicerade Jessica. Hon har fullständigt övertaget och deras tragiska öden är på helt olika plan. Evans mamma är också intressant i sammanhanget. Jessica upplever henne som snäll och en frisk fläkt. Få se om den här mamman kommer att dyka upp mer i handlingen. Och Evan ljög om sin pappa ... men får en stark känsla av att Jessica inte blir arg på djupet. Hon triumferar som sagt fullständigt i att behärska sina känslor och tycker kanske mest synd om Evan egentligen? Nej, han är verkligen ingen Yaxley. Yaxley är istället den som liksom Jessica, kommer att ha en ledande roll i striden. Oundvikligt närmar sig dåd som Jessica kan tvingas att utföra. Det går inte ens att föreställa sig hur det måste kännas, och dessutom prickad och ärrad som hon är av tidigare prövningar, men hon har hela tiden en plan, en tanke. Gåshuden får henne att tro att hon har fjädrar. Ja, korpfjädrarna finns där. Och det är de vingarna hon vecklar ut när hon söker James och flyger mot den andra sidan. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 5 dec, 2020 12:15 |
Trezzan
Elev |
Avis Fortunae
Dina kommentarer är guld för mig. Och du har helt rätt i att Jessica för ett krig inom sig hela tiden. Jag har försökt att sätta titlar på kapitlen och "att ...." blir så snyggt ihop med just titeln på storyn! Morbida sammanhang låter roligt tycker jag, mörk humor osv... Liksom fil och müsli-Evan, HAHA! Åååh, särbegåvade Jessi. ♥ Jag får väl utlova mer drama mellan Evica! Tror att det kan bli spännande. Särskilt om modern dyker upp hux flux. Jag kan hålla med om att hon mer triumferar än faktiskt är arg. Hon bryr sig nog inte särskilt mycket om stackars fil och müsli-Evan... Men flyger hon mot James? Eller är det bara vad hon vill?.. Kapitel 9. Att bli 15 oktober 1978 Även om tankarna alltid var på James, skyddade långt bortom de höga murarna i hennes inre, så var det inte honom hon flög iväg för att träffa efter sitt möte med Herren. Yaxler bor i en enorm våning i Svartvändargränden och det är vid hans dörr hon till sist hamnat. Herren hade bett Jessica att ta kontakt med Yaxley för lärdomar om stridens hetta. När hon står utanför med handen höjd, beredd för en knackning, biter flyktinstinkten tag i henne. Hon avfärdar den som en del av sin animagi, en del av korpen, vars naturliga del är att flyga. Men är det egentligen något annat? Något som drar i henne att ta sig bort från denna plats? För från fönster och dörrkarm är det som att mörkret osar ut och hade hennes murar varit nere hade hon kanske varit skräckslagen. Fingertopparna vibrerar av den underliga känslan långt inunder och hon knyter näven hårdare och knackar rappt tre gånger. Ett ögonblick senare dras den enorma dörren upp av ingen mindre än Yaxley. Hans smutsblonda hår är bakåtkammat och samlat i en låg tofs. ”Ah, fröken Raven. Du är väntad”, rösten mullrar dovt och han bjuder in henne med en gest. ”Så du har talat med Herren?” undrar hon och träder in. Genast reser sig murarna inom henne sig högre per automatik när de osynliga mörka krafterna rör sig i rummet – Yaxley verkar inte märka av det. ”Självfallet, unga fröken. Jag rekommenderade dig.” Hon synar honom noga när han stänger dörren, sina händer har hon hårt knutna bakom ryggen, ”mig?” ”En explosiv potential som hållits undangömd. Jag hörde om framgången med elixiret som unge herr Snape lyckades brygga med din hjälp och förstod direkt att det fanns något speciellt inom dig.” ”Hörde det?” hon kan inte låta bli att fråga alla saker men Yaxley, trots mullret i rösten, verkar inte irriterad av hennes frågvisa inställning. ”Allt inom sinom tid, fröken.” ”Du kan kalla mig Jessica.” ”Nå, fröken Jessica. Låt oss ta en kopp värmande té och förflytta oss till mitt kontor. Jag besvarar gärna dina frågor – jag förstår att de måste vara många och trots att du uppvisar en fasad av… sten kan jag inte låta bli att tro att det är svårt för dig att vara frågvis inför Herren.” Hon nickar stilla. En del av henne är osäker på hur mycket hon kan lita på Yaxley eftersom hon vet att han är, Herren hade själv avslöjat det, en av de allra främsta dödsätarna. En annan del av henne tycker att Yaxley påminner alltför mycket om hennes far och hon kan inte låta bli att följa i hans spår. Med varsin tekopp, om än i muggar och inte koppar, sitter de på varsin sida av ett antikt skrivbord och rummet i sig verkar avskärma dem från den mörka magin som rör sig i lägenhetskomplexet. ”Nå…” börjar han men avbryter sig själv och blickar över Jessica med en tyst och avvaktande uppsyn. Tystnaden får henne att sära på läpparna och fråga. Fråga allt hon undrar. ”Hur visste du om elixiret?” ”Du kommer snart att bli inbjuden, fröken”, förklarar han men hon förstår inte förrän efter han tagit en klunk av muggen, allt för att öka spänningen, och hon inser att han säkerligen spelar ett spel med henne. Åtminstone på ett plan – och han vill veta hur väl hon spelar. Men hon är tyst och avvaktar liksom honom på vad han har att säga. ”Vi i Herrens inre cirkel diskuterar allt av värde med varandra och efter att ha hört vad din magi åstadkommit kunde jag inte låta bli att rekommendera dig. Jag har sett dig och vet att du kan bibehålla ett tålamod som få besitter – men det fanns vissa komplikationer.” Jessica förstår direkt vad han menar och minns hur Lara lovat att hålla henne borta från plikten. Att utföra det i hennes ställe. ”Jag förstår.” ”Herren höll med mig i att det fanns potential hos dig men vi visste inte hur vi skulle gå till väga. Inte förrän du själv kom till Herren.” ”Jag behövde återhämtning efter elixiret. Det var en stor framgång men det tog på min styrka”, berättar hon och granskar ansiktet framför henne. Det är väderbitet och ärrat, ett nytt är slingrar sig fram över det högra kindbenet och för en sekund syns ringarna under ögonen tydligt. Han är trött. ”Vi alla behöver återhämtning, unga fröken.” ”Jag mötte Herren denna morgon, var det därför du väntade mig?” ”Ja – jag skall vara din mentor.” Och så blev det. Yaxley och Jessica spenderade resten av oktober månad i varandras sällskap och varje gång Jessica tog ett steg utanför hans våning kände hon friheten från mörkret innanför dess väggar. Men det blev mindre och mindre befriande och mörkret och all den tid hon spenderade där påverkade hennes inre och sinnena växte sig allt dystrare. Det var därför uppdraget hon fått i Richmond var så enkelt att utföra och inte hade någon inverkan på hennes samvete. Korpen skulle föralltid minnas hur hon avrättade varenda mugglarfödd i staden genom en enda formel – Imperio på mjölkbudet. För hon hade alltid varit en naturbegåvning gällande svartkonster och mjölkbudet hon kontrollerat hade lämnat förgiftade flaskor med mjölk vid varenda dörr. I hennes hushåll läste ingen The Daily Prophet och tur var väl det – för hon hade nog inte klarat av att läsa nyheterna om korpgeneralen utan att totalt avväpnas. Men andra läste. Voldemort hade haft någon på insidan som lyckat lokalisera den enda säkra staden där motståndsrörelsen samlat alla mugglarfödda och slakten som följde var det värsta sedan Grindelwald fört krig mot världen. Det sades att tusen korpar flög över staden samma natt och det enda som hördes var ett ihärdigt kraxande som inte slutade förrän morgonens första ljus lyste över den spöklika staden. Det sades att regnet som föll var illrött och pölar av blod prydde gatorna. Enligt trollkarlssamhällets tidning hade samtliga kvävts ihjäl. Men spekulationerna spreds som en löpeld om generalen som utfört dådet. Och bakom rubrikerna fanns en sanning om vilka som bar ansvaret; Mörkrets Herre och hans anhängare. Inom Jessica fanns bara två personer som bar ansvaret; hon själv som avfyrade vapnet och mannen som skapade det. Generalen med vingar. 23 dec, 2020 23:40
Detta inlägg ändrades senast 2021-01- 2 kl. 13:37
|
Avis Fortunae
Elev |
God jul älskade Trezzan. Ingen skriver som du och jag hoppas att du vet det. Min kommentar kommer när jag har filat på den. ♥
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 dec, 2020 11:10 |
Trezzan
Elev |
Avis Fortunae Monsterkapitel.... ♥ GOD JUL
(HÖG ÅLDERSGRÄNS, LÄS PÅ EGET BEVÅG) Kapitel 10. Att falla 13 November 1978. Jessica, 19 år. Hon hade vant sig vid tanken på att det oförlåtliga hon tillåtit sig själv att begå aldrig skulle kunna förlåtas. Vant sig vid tanken på att James aldrig mer skulle vilja ha hennes hjälp. Säker på att Sirius trivdes i sällskapet med Marlene och inte ödslade en sekunds betänketid på henne eller det monstruösa dådet hon begått. Det enda som lindrade ångesten och självföraktet var isbad. Sällan var någon av de andra hemma på godset och hon lät sin kropp kylas i karet med isbitar tills hon inte kunde känna sin egen hud längre. Kravlade ur karet och låg på golvet tills varenda nerv i kroppen brann av upplivning. Sedan flög hon. Flög och flög och flög. Tills hon var ett med vinden och ingen kunde nå eller rå på henne längre. Till sist kom hon till insikt om att ingen visste vem som dolde sig bakom korpgeneralen. De alla hade benämnt generalen som en man och det – det höll hon fast vid. Trollkarlssamhället drog förvisso egna slutsatser om att familjen Raven låg bakom men de krönte Avery till kung och inte lillasyster. Nej lillasyster agerade från skuggorna. Innerst inne hade olyckskorpen längtat efter sin födelsedag. Det var en barnslig längtan djupt i hennes inre, dold i ett hemligt skrin, låst med nyckeln bortslängd, som hon knappt kände av när dagen väl kom. Dagen till ära hade Yaxley låst in sig själv i sin våning, det hade han berättat för henne i förväg, och andra hälften av den inre cirkeln var på uppdrag som Jessica inte var en del av. Och i sin ro låter hon de inre murarna falla och låter sig själv falla fritt med dem. Dagen till ära tillåter hon sig att vara sig själv. Duschens strålar öser ner i kaskader över mig och jag njuter av det iskalla vattnet när det kyler ner nattens alldeles för varma drömmar. Jag har inte tillåtit mig att tänka tillbaka på det tillfället på väldigt länge. Lara skulle tvunget ta upp det med mig igår, innan hon önskade mig grattis i förskott på min nittonårsdag, innan hon försvann iväg med männen i våra liv. Iväg på uppdrag. Lämnade mig ensam här i korpherrgården på min födelsedag. Jag vet inte om det är en välsignelse eller fördömelse. Ensam som alltid. Men duschens strålar tystar mina tankar och jag blundar hårt och drömmer mig bort till en sommaräng i juliregn. Jag hade drömt om Sirius förstås, en varm dröm som lämnade mig kall men pigg när jag vaknade ensam i himmelsängen, och drömmen hade handlat om en sen kväll i våras. En kväll då vi i tysthet fann varandras famnar och lät tystheten tala för sig själv. Även om duschens strålar får mig att tänka på juliregn är det inte detta årets juli som stannar kvar i mina tankar – det är juli för två år sedan. Innan Sirius lämnade mig i London och stack hem till James. Det var en varm dag med annalkande åska men ändå begav vi oss till utkanterna av staden – ingen av oss ville åka buss så vi gick till fots och när vi kom fram var vi så utmattade att vi bara la oss ner och gassade i solen. Ängens sträva halmstrån rispade vår hud men det fanns en värme vi inte ville lämna. Förmiddagens sol svävade orörligt över himlen tills molnen tog över och när den första droppen träffade Sirius panna brast han ut i ett gällt skri och jag hade satt mig upp i panik innan en stor droppe träffade mig rakt på näsan och fick mitt huvud att studsa till i reflex innan jag skrattade högljutt och knuffade Sirius för att ha väckt mig ur dagdrömmar. När jag öppnar ögonen är juliregnet bortblåst och i det stora badrummet hör jag bara duschens strålar som fridsamt ekar mellan dess väggar. En tvål löddrar mellan mina händer och jag smeker skummet över vita ben och armar, låter fingrarna observera de mörklila ärren lika mycket som mina ögon synar dem, innan jag inser att polkagrishyn är min. Skummet glider av min kropp och schampot försvinner ur mitt hår under strålarna och när jag står insvept i ett badlakan och synar mitt ansikte är det ett magert ansikte med mörka ringar under ögonen som blickar tillbaka på mig. Är det verkligen jag? Dörren till min och Evans våning står öppen och just som jag kammat ur mitt hår tycker jag mig se något i ögonvrån men jag avfärdar det snabbt med att jag behöver äta frukost. En t-shirt, jeans och en stickad svart kofta håller mig sams med mitt inre dagen till ära och när jag slinker in i rummet där vi intar våra måltider finner jag presenter på bordet. Tre från var och en av dem. Evan har inte varit sen med att märka vad jag gillar och inte och i en av gåvorna ligger det tre böcker, i ett annat en vattentät mantel och i en tredje ligger det en present jag snarare skulle säga var till Evan än mig själv – matchande underkläder. Lara har lämnat kvar en present överfylld i smycken jag inte vet om jag någonsin kommer att bära, ett par knähöga stövlar i drakläder och en sista present med de senaste århundradens animagi. Lara både skrämmer och tröstar mig på en och samma gång. Hon vet allt hon inte bör veta och är så svår att läsa när allt kommer till kritan att jag inte vet om trösten är på riktigt. En av Averys presenter är en tunika i mörkt silke som till viss del sägs reflektera magi och de andra två är uppsättningar av böcker i förstahandsutgåvor. Mitt hår torkar i takt med att jag bläddrar i boken om animagi och bränner läpparna mot det kokheta kaffet jag smuttar på. Tydligen är det relativt ovanligt att ens skepnad är av den flygande sorten och en liten stolthet bränner till i hjärtat. Klockan har inte ens hunnit bli tio innan jag är klar med min utdragna frukost och bläddrat igenom de flesta böcker jag fått denna morgon. Det regnar utomhus och med mina fingrar slingrade om koppen ställer jag mig i fönstret och tittar ut i trädgården. Höstlöven sitter kvar på ett och annat träd men de flesta trädens grenar är bara och spretar upp emot skyn. Det är som att det inte finns någonting annat än regn i England. Hade jag befunnit mig i Skottlands högländer kanske jag blickat ut över snön nu. Det var inte ett ovanligt fenomen i november. Så plötsligt väcks jag ur mina tankar av att något rör sig genom regnet med en sådan fart att jag snubblar på platsen jag står på och tappar min kopp. Jag förbannar mig själv för att jag inte varit mer uppmärksam och inte hann se vad det var. Har lust att resa murarna inom mig högt och väl men vet att jag måste låta mig själv vila. En dörr som gnisslar. Ett fönster som slår, en vind som drar genom huset och får mitt hår att röra sig, och regnet som hörs allt tydligare. Någon är här. Jag drar min stav och rör mig tyst och smidigt över det antika golvet och de lömska plankorna som emellanåt får för sig att ge ifrån sig ett förrädiskt knarr. Jag lämnar rummet genom att strategiskt se åt varenda håll i entréhallen och börjar bestiga trapporna sakta och tyst. Spetsar öronen för att höra från vart fönstret slår någonstans och jag inser att det är nittiofem trappsteg från bottenplan som ljudet kommer från. Med ens lugnar jag ner mig och placerar handflatan mot dörren för att putta upp den, sänker staven för ett ögonblick, och misstänker att Evan väntar på andra sidan. En kylig vind får mig att huttra till och det första jag gör är att vända mig mot fönstret och låta dig stängas med en rörelse av staven innan jag letar efter mannen i fråga. På schäslongen ligger någon helt annan, utsträckt med armarna bakom huvudet, och tittar tillbaka på mig. ”Grattis på födelsedagen”, säger han tonlöst precis som om han inte menade det. ”Schysst våning du har här, vilken komfort.” Jag öppnar munnen och försöker säga något, särar på läpparna och låter tungan väta dem men får inte ur mig något, och han reser sig raskt men vågar inte riktigt ta alla steg emot mig. Han är blöt men inte genomvåt och kapporna han är svept i är leriga men intakta. ”Vad gör du här?” frågar jag till sist auktoritärt och sträcker på mig. ”Var tvungen att inspektera om du levde. James sa att han talat med dig.” ”Du kan inte spatsera in i mitt hem som om du fick det, Sirius.” ”Ändå är det här jag är”, fnyser han dramatiskt och slänger sig i en av fåtöljerna vid den öppna spisen och med ett ryck från sin stav tänder han elden där. ”Och du visste att det var säkert att komma in här förmodar jag?” frågar jag men tror mig redan veta svaret. Jag kavlar upp ärmarna på den stickade koftan och lutar armarna över ryggstödet på fåtöljen mittemot den han sitter i. Med blicken på elden han satt fyr i fortsätter han tala. ”Vi har haft ögonen på er allihop sedan händelsen i Richmond. James tyckte inte att jag skulle vara stationerad här – han var väl rädd för att jag skulle göra något impulsivt.” ”Det gjorde du ju.” ”De andra tre lämnade så jag tog min chans.” Först nu tittar han på mig igen men han slår genast ner blicken från min och synar mina blottade armar och får mig att känna mig fullkomligt avklädd för hans blick. De lila ärren på mina armar har blivit en del av mig som jag inte tänker på att andra skulle kunna reagera över. Därför flämtar jag när Sirius genast står framför mig med mina taniga lemmar i sina kraftiga händer och undersöker dem närmare. ”Vad har dem gjort med dig!?” fräser han dovt som ett åskmoln och jag rycker mig ur hans grepp och täcker mina ärmar. Jag vänder mig från honom och försöker lyfta murarna inom mig men de vill inte. Varenda tegelsten ligger platt på marken och rör sig inte från mina futtiga försök. ”Efter slakten din storebror begick har jag inget annat val, Jess. Du fattar väl att du inte kan vara kvar här nu?” Min vilja att leva knyter ihop sig till en boll och förvandlas till en sten i maggropen när jag inser vad han tror. Inte ens Sirius kan tro något så illa om mig och när jag inte ger honom något svar avslöjar golvet att han närmar sig mig. Tårar tränger sig ur mina slutna ögon när Sirius lägger sina armar om mig och gräver in sitt ansikte i min nacke och tar ett djupt andetag. I samspel med honom kan jag inte låta bli att luta huvudet och när hans kalla läppar fångar upp min varma hy i en kyss ryser jag i välbehag. Hans lukter av ek och regn är så familjära när hans händer vandrar om min midja och inunder tjocktröjan för att fingra på t-shirtens tyg. Jag borde berätta sanningen. Jag borde berätta sanningen. Men jag förmår inte mig själv att göra det. Marlene dyker upp i mina tankar och jag stelnar ögonblickligen. ”Sirius sluta.” ”Mmh”, säger han men håller kvar sina armar om mig. ”Släpp mig.” Han gör som jag säger och jag vänder mig om mot honom och synar de järngrå ögonen varsamt. ”Vad gör du här. Egentligen?” ”Jag tror att jag förstått till sist, Jess.” ”Att världen är en gråskala?” ”Varför du är fast.” ”Jaså?” undrar jag och korsar armarna. Han lägger en hand om min kind och tummen följer kindbenet. ”Livet är inte en dans på rosor och jag tror att du hade mått bra av att släppa in lite värme då och då.” Försiktigt kavlar han upp tröjärmen och inspekterar de lila sticksåren. ”Vad skedde?” Och jag berättar allt för Sirius. Allt jag tror att han kan ta in utan att bli förbannad på mig och lämna mig igen. Jag berättar om Snapes experiment och hur jag varit en del av massmorden. Utan murarna faller tårarna fritt och jag gråter vilt i Sirius tröstande famn över orättvisan. Mina tankar om hur Lily är mugglarfödd och inte alls förtjänar det ödet – hur ingen förtjänar ett sådant öde. Idéer om hur vi kan stoppa det, förinta giftet. Någonstans innerst inne vet vi att det inte är någon idé att diskutera vad som är rätt och fel och hur en ska agera för vi båda tycker olika. Så jag pratar och Sirius är tyst och lyssnar för första och enda gången i sitt liv och nickar och mumlar vid rätt tillfällen medan jag spatserar av och an i rummet. Alldeles för viktig information håller jag för mig själv och vägrar tänka på vad jag gjort i slutet av oktober i Richmond, berättar om mötet med Herren och Yaxleys hemska våning. Om Evan som ljugit sig in i ett äktenskap. ”Sirius…” säger jag och avbryter min promenad genom rummet och sätter mig på fotändan av himmelsängen, sjunker ned i det mjuka duntäcket, och tittar på honom där han står samlad vid fåtöljen. ”Stämde det som du skrev i ditt brev?” ”Vilket av det?” ”Både ock?” säger jag fundersamt. ”Var du förälskad i mig? Tycker du att det är bättre att låta det vila?” Han tar ett djupt andetag och tar av sig manteln – numera uppvärmd av elden i eldstaden – och tittar sedan upp i taket innan han möter min blick och närmar sig mig och tar mina händer i sina. Mina kinder är sträva från tårarna och ögonen svider nästan av klarheten i allt. I mitt hjärta bultar något gott. ”Jessica, jag har känt dig i hela mitt liv. Vi har varit vänner och ännu närmre vänner sedan vi båda blev malplacerade i slottet vi kallade hem mer än,” han gestikulerar runt i rummet, ”vad det här någonsin var. Du har varit min trygghet och du vet precis vad jag gått igenom och jag vet vad du gått igenom. Vissa saker separerar oss förstås. Vi ser olika på saker och ting. Men är det så konstigt? Vi har olika människor omkring oss och efter att du blev lämnad i händerna på Evan och den där hiskeliga typen din bror är gift med så hade du inte direkt ett val att följa oss. Jag kan tänka mig att du kände dig trygg med… Rosier. För en stund åtminstone? Han var inte elak och gjorde dig inte upprörd. Det var bekvämt?” Jag nickar stilla men väntar på att han ska fortsätta. ”Den där känslan långt inom mig så fort jag ser eller tänker på dig är så otroligt stark att det måste vara mer än vänskap. Det är ingenting jag kan bortse från eller glömma. Och även om de dagarna vi spenderade med varandra i våras var helt fantastiska så var jag osäker på om du bara var med mig för att du kände dig ensam.” ”Jag kände mig aldrig ensam med dig Sirius. Oavsett om det bara var ditt sällskap eller kärlek”, suckar jag och stryker fingrarna han håller om mina händer. ”Men du hade ditt rykte när vi gick i skolan och du bytte flickvän lika ofta som vädret skiftade. Jag var osäker på om du bara var uttråkad och vågade riskera vår vänskap för en sådan sak. Och nu… Du har ju Marlene nu. James sa det.” ”Och du är gift med Evan Rosier”, snäser han men grimasen han gör påminner mig om att kommentaren inte är riktad mot mig egentligen. ”Äktenskapet är inte fullbordat”, viskar jag och tror inte att han hör mig när jag blickar ner mot våra händer. Hans tummar masserar min handled ömt och fingrarna smeker mina handryggar. ”Hur?” undrar han stilla och jag blundar för att han inte ska se hur jag ryser men under hans beröring kan jag känna hur min hy knottrar sig och jag tror att han märker det också. ”Confundus”, mumlar jag och när jag ser upp mot honom är järnet i hans irisar hettade och hans händer byter plats till min nacke och mitt hår innan han febrigt kysser min mungipa och väntar på att jag ska ge in. Men han behöver inte vänta, aldrig vänta. Mina händer är om hans midja och greppar om huden där när han tar tag om min rygg och mina ben och lyfter upp mig i sängen med honom ovanför. Skrattar dovt mot mina läppar när han med ena handen lyfter både t-shirt och tjocktröja och den andra bara tjocktröjan. Hans leende mun mot min får fjärilarna att fladdra runt i magen och jag skjuter upp hans tröja över bröstkorgen samtidigt som han lyfter sina armar för att få av sig den. Regnet smattrar ihärdigt mot fönsterrutorna men kylan utifrån kan inte rå på värmen som Sirius nakna hy utstrålar mot mina forskande händer. Han beslutar sig för att ta av mig både t-shirt och tjocktröja på samma gång. När tyget fastnar i mitt hår skrattar jag och lirkar mig ur situationen och när jag väl är ur dem ögnar jag hans ansikte. Det märks att han ätit mer än innan och de fina linjerna är inte lika kantiga som de en gång var, stubben är knappt märkbar längs kinderna men den är likväl där, och hans ögon… Hans ögon utforskar min överkropp. Hans fingrar rör vid de lila ärren som fläckar min vita hy och han flämtar när han ser hur många de faktiskt är. ”Jess…” väser han och klumpen i hans hals hörs tydligt. Han vet redan svaret på sin fråga men kan inte låta bli att ifrågasätta det ändå. ”Vad är det för monster som gjort detta mot dig?” ”Det spelar ingen roll, Sirius…” säger jag lågmält och trasslar in mina fingrar i håret vid hans nacke och gör ett försök, med all kraft jag förmår, i att få hans läppar att möta mina. Hungrigt passar vi i varandra som yin och yang. Hans varma överkropp värmer min kylda när han sänker sin kropp mot min. Hans ena armbåge är lutad mot sängen och den andra är om min kropp. Håller mig nära, rädd att gå miste om ett enda av de ögonblicken vi delar. Våra tungor möts försiktigt men han blir allt mer hektisk när mina händer rör sig över hans ryggtavla och han nafsar i min underläpp innan han överger mina läppar, till min stora förtret, och kysser mig precis under öronsnibben. Hans kyssar lämnar ett spår av ömhet efter sig nerför min hals, över nyckelbenet, ner i mitten av min bröstkorg tills han stannar upp och möter min blick. ”Är det okej, Jess?” ”Alltid, Sirius.” Hans händer glider neröver min mage och knäpper upp jeansen innan han tar av dem och återgår till att låta sina läppar möta mina. I enhetlig takt rör sig våra händer över varandras kroppar, kryper under duntäcket någonstans mellan kyssar och beröring. I fullständig harmoni och lyckokänslor har vi inte bråttom och när Sirius återigen frågar mig om han får knäppa upp min bh fnittrar jag som om vårat liv vore helt annorlunda. Som om vi befann oss på en plats där vi båda var säkra och där inget krig pågick. Där omständigheterna var helt olikt vad de egentligen är. Hans händer är försiktiga över min kropp, som om han rörde vid porslin, och när hans grova händer omger mina bröst kittlas det långt, långt nere. Det är inte någon lek längre och ingen av oss skrattar. Vi är så nära att vi nästan smälter samman av hettan och med mina händer om hans ansikte och hans om min svank rör vi oss som en och samma. När han ber om lov nickar jag ivrigt och fäster min ena hand i hans bröstbehåring. Han är så försiktig och luktar så gott. Det här är ingen alkoholiserad Evan som försökt få mig på fall i mörkrets dunkel. Det är Sirius. Och när jag släpper hans läppar och ser upp i hans ögon är hans huvud omgiven av en gloria i ljusets sken. De grå ögonen glittrar som is en kall decemberdag och han lutar sin panna mot min när han släpper ut en suck. ”Jess, jag älskar dig.” Smärtan i orden får mig att ta ett tajtare grepp om hans nacke och hår och mitt hjärta bultar så hårt att det vill hoppa ur mitt bröst. Jag lägger mina armar om hans rygg och drar honom hårt intill mig innan han ser tårarna som hotar att lämna mina ögon. ”Jag älskar dig också, Sirius.” Vi håller om varandra som om morgondagen inte fanns. Och visst är den osäker. Med mitt huvud lutad mot Sirius bröst kan jag höra hans hjärtrytm och känna hur mitt eget kämpar för att efterlikna den. Hans läppar kysser min panna om och om igen där vi ligger stilla och väntar på att någon ska bryta förtrollningen vi hamnat i. Jag vågar tro att Sirius är precis lika lycklig och fulländad som jag känner mig. Vågar tro att hans kärlek är lika stark som den jag känner för honom. Men förtrollningen bryts. ”Jag vill att du följer med mig Jessica. Snälla, snälla, snälla låt mig ta dig härifrån”, säger han och de starka armarna drar mig tajtare mot honom. Jag kan känna rädslan som han själv känner inför att förlora mig. Men jag kan inte… ”Sirius…” ”Säg inte nej. Jag kidnappar dig.” Jag synar de vita lakanen omkring oss, förnimmer doften av ek och regn och kaffe hos honom. Det hade kunnat vara så annorlunda. Det hade kunnat vara så här varje dag, varje morgon. Jag vill så gärna göra allt han ber mig om. Att han gör allt jag ber honom om. ”Jag kan inte”, säger jag och sätter mig upp och drar täcket om mig för att skyla mig. Inte för att jag inte vill att han ske se mig – nej för att jag inte vill vara så fullständigt blottad för verkligheten. ”Tänk efter själv Sirius”, suckar jag. ”Vi kan skydda dig.” ”Jag kan göra så mycket mer här. Som jag lovade James. Ta reda på information. Få slut på det här kriget. Låta er veta allt av vikt.” ”Precis som du lät oss veta om Richmond”, fnyser han och vänder bort blicken. Och mina murar reser sig något. Jag kan inte berätta sanningen för honom än. Inte när jag fått tillbaka honom. Jag måste ge honom något av värde innan jag berättar för honom att jag är den bevingade slaktaren. Måste rättfärdiga mina handlingar. ”Jag kan inte veta allt”, ljuger jag enkelt. Alldeles för enkelt och jag mår nästan illa av hur simpelt det är att ljuga honom rakt upp i ansiktet. Vi tittar på varandra en bra stund, slåss om vem som har rätt i tysthet innan jag suckandes faller ner i hans famn igen. ”Dö inte, Jess. Lämna mig inte ensam i den här världen.” 24 dec, 2020 22:06 |
Du får inte svara på den här tråden.