Almost PRS

Förhoppningsvis hade hon rätt angående det där, att han var en an de där lärarna som faktiskt kunde inspirera eleverna till att ta åt sig av kunskapen han förmedlade. Eller så var han inte det och det var inte någonting han skulle kunna göra någonting åt. Tjugoåringen försökte verkligen sitt bästa när det kom till varje lektion, oavsett om den var en eller tre timmar lång. Han förberedde sig alltid så gott det gick och var alltid noga med att försöka göra inlärningen rolig. Med andra ord lät han eleverna prova på att använda sig av besvärjelserna han lärde dem om och visa upp varelserna de kunde komma att stöta på senare i livet. Det var aldrig fel att känna till hur man handskades med till exempel en boggart. De fanns nästan i varje litet mörkt skrymsle i äldre hus, särskilt där magiker hållit hus under en längre tid.
”Vilka listade ut det? Dina vänner eller de där elaka flickorna du delar sovsal med?” Undrade Yaosu och kände hur greppet om fjäderpennan blev en smula hårdare. Om det nu var tjejerna som listat ut det kunde han bara föreställa sig vilka hemskheter de kunde tänkas utsätta stackars Hayley för. Lyckligtvis fortsatte hon med att påpeka hur hon hade något att berätta och därefter kom tankarna in på ett helt annat spår.
”Vadå?” Frågade han fortsättningsvis och återgick till att skriva små kommentarer till det som eleverna skrivit i sina presentationer. En liten pojke vid namn Victor hade varit väldigt noga med att påpeka hur han verkligen inte gillade spindlar och önskade att de inte skulle arbeta med någonting som hade att göra med de mångbenta små varelserna. Victor behövde verkligen inte oroa sig, Yaosu hade inga planer på att ta med en massa spindlar in på lektionerna.
”Bra, din kropp behöver verkligen näring”, svarade den äldre och lade ifrån sig fjäderpennan ett slag. Därefter sträckte han armarna över huvudet med en stor gäspning och snurrade på stolen så att han kunde betrakta henne utan att sitta och vrida på huvudet. ”Jag? Jag mår alldeles utmärkt. Varför skulle det vara en bättre fråga? Finns det någonting som tyder på att jag inte mår bra, eller?” Tjugoåringens huvud föll på sned och han lutade sig långsamt närmare sjuttonåringen. Några sekunder senare lutade han sig genast tillbaka och tog av sig glasögonen en kort stund, så att han kunde massera näsryggen. Fullmånen var bara tre dagar bort och det tog på krafterna, både mentalt och fysiskt. Inte undra på att han var lite väck i skallen och betedde sig smått underligt.
”Att prova två gånger och sedan lyckas är också imponerande, Hayley. Jag tror jag testade femhundra gånger, eller så, innan jag själv lyckades. Var stolt över dig själv, okej? Du och Mr Lewis var de enda två som lyckades framkalla era patronusar, utöver mig då, men jag räknas knappast.”

Hayley tvingar sig själv till att sluta riva av nagelbanden, fokus nu. Om hon kan underlätta något, bara lite grann, för den andre vill hon gärna göra det. Det har gått förskräckligt snabbt, men hon har funnit tycke för honom. Ingen förutom hennes bästa vän har visat den godheten. Det känns bra att det finns folk där ute som är sådana, ett tag trodde hon att det var rätt hopplöst. Förhoppningsvis vet han hur mycket hon uppskattar honom.. eller nej, det är helt omöjligt för honom att veta, kanske hon borde berätta det för honom senare. Ja, det kanske han blir glad över. Sjuttonåringen skrattar till när han nämner de elaka flickorna. Hon har inte pratat så mycket om det med honom, men ändå verkar han ha snappat upp det.
”De där elaka flickorna tyvärr,” svarar hon med en grimas. Hon tar en fjäderpenna och vänder blicken mot pergamenten framför henne. Därefter börjar hon rätta, så är det med det. Lyckligtvis hinner hon rätta några uppgifter innan det är dags för henne att berätta hela grejen om abort. Hayley börjar bita sig själv i den reda röda underläppen medan blicken glider mellan pergamenten och den tre år äldre mannen.
”Du behöver kanske inte boka tid för abort än..” Rösten är trevandes. Som sagt, hon skulle gärna förbli ansvarig i Huazes ögon, men oavsett hur det blir är det hennes val. Och ja, det är en väldigt stor fråga som hon inte riktigt bestämt sig om än. Det här barnet kanske skulle vara det bästa som händer henne. Ögonbrynen rynkar ihop sig av hans svar, med tanke på hur han ser ut för närvarande tyder det på att han inte mår toppen.
”Jag tycker du ser så trött ut.. blek,” Ögonen blir nästintill dubbelt så stora när den äldre lutar sig närmre henne, hon blir minst sagt förvånad. Men en liten del av henne skuttar till, tyvärr förväntar sig den delen alldeles för mycket. Att hon ens trodde att hon har en chans är nästan skrattretande. Aldrig att han skulle gilla någon som henne.. nej, det känns omöjligt. Hon blir däremot besviken när han lutar sig tillbaka igen. Hon lutar kinden mot sin hand ett slag med blicken fäst på läraren. ”Tack.. och tack för poängen.”

Inte boka abort? Betydde det att Hayley blivit osäker över vad hon skulle ta sig till med graviditeten? Yaosus ögon blev en smula större, men till en början förblev han tyst. Det var hennes val och han var helt hundra på att hon aldrig skulle behålla barnet om hon inte var hundra procent säker på att hon ville det - att både viljan och förmågan att ta hand om det lilla knytet fanns där. Nu hade han inte känt henne särskilt länge, knappt tre dagar, men hon framstod ändå som väldigt klok under deras samtal. Så om hon kände sig en gnutta osäker var det bara självklart att hon inte skulle dra några förhastade slutsatser.
”Jag tycker att det är bra att du inte förhastar saker och ting, men kom ihåg att tänka igenom ditt beslut så noga det bara går. Du är orolig över att alla kommer få reda på att du är gravid, eller hur? Om du låter fostret fortsätta växa är det inte en fråga om folk kommer få reda på det eller ej, utan snarare när”, sade Yaosu och rynkade på ögonbrynen. ”Men om du vill behålla det lovar jag att hjälpa dig så gott jag kan under tiden”, fortsatte han sanningsenligt och drog på munnen. Det löftet tänkte han minsann inte bryta, varesig det handlade om att hon ville ha kvar barnet eller göra abort. Hjälp skulle hon få.
Leendet tynade snart därefter bort från läpparna och tjugoåringen fortsatte med kommentarerna. Blek och trött, det beskrev inte bara hans utseende utan hela tillvaron han levde. Att vara utmattad dag ut och dag in var ingenting han uppskattade, än mindre uppskattade han de mörka cirklarna under ögonen och den gråaktiga huden. Det skulle inte bli bättre heller, utan fortsätta bli värre. Som tur var var han fortfarande ung - sina äldre år ville han inte ens lägga en tanke på.
”Jag är trött och blek”, mumlade den äldre och ryckte lätt till när en knackning ljöd genom salen. ”Inga problem förresten, ni förtjänade det”, sade han över axeln samtidigt som benen förde honom bort mot dörren.
”Godkväll.” Ava Jones, professorn i trolldryckskonst pressade sig förbi Yaosu och fortsatte in i klassrummet, med en rykande bägare i greppet. Hon placerade den på en av bänkarna och vände sig om, bara för att mötas av en likblek tjugoåring som stod och glodde på henne med en blick som kunde döda. Ava Jones hade varit professor i trolldryckskonst även när han själv varit elev och tja, hon hade aldrig gillat den lilla besserwissern som försökte rätta henne när hon stavade fel på tavlan eller liknande.
”Inget socker, drick medan det är varmt och ge fan i att ge tillbaka bägaren innan du har diskat ur den med blekmedel”, fortsatte hon snäsigt och försvann ut genom dörren med en smäll, lika snabbt som hon kommit.
”Den kvinnan är verkligen allt annat än snäll och sympatisk”, muttrade Yaosu, efter att ha blängt mot den stängda dörren i några sekunder. ”Tar du trolldryckskonst eller var du smart nog att sluta när du hade chansen?” Yaosu drog händerna genom håret med en irriterad suck och vände de svarta ögonen upp mot taket istället. Att vara diskret var knappast Ava Jones styrka här i livet.

Allt det här får Hayley att tveka något förskräckligt. Hon började ana att hon var gravid för drygt en vecka sedan, när hon kräkts väldigt mycket och konstant mått illa.. men då hade hon inte ens vågat tänka på vad hon skulle göra. Allting som han säger är sant, hon måste vara säker. Hon måste se till att hon kan stötta både bebisen och sig själv, och med tanke på hur det ser ut just nu skulle det inte vara någon bra idé. Axlarna sjunker ner och hon återgår istället till att rätta uppgifterna.
”Det är nog bara önsketänkande jag har,” mumlar hon med en nickning. Kanske hon vill ha en egen familj, en kärleksfull familj. Hon fick liksom aldrig ha det under sin barndom, kanske det är det som får henne att överväga att behålla det lilla knytet. Det är själviskt. Det bästa kanske ändå är abort. Hon är inte redo att ta hand om ett barn, hon kan knappt ta hand om sig själv. ”Tack, men du har verkligen gjort tillräckligt redan, du behöver inte hjälpa mig mer.” Medan den äldre går till dörren fojrtsättersjuttonåringen med sitt arbete. Hon är nyfiken om vem det är, men hon vill inte heller tjuvlyssna på dem. Däremot kommer Ms Jones klampande till katedern och ställer ner bägaren. Då hon inte vill få en massa skäll så håller hon blicken återigen på pergamenten. Hon skickar däremot ett leende till Ms Jones som hej och hejdå.
”Hon är rätt högt upp på de sämsta lärarna på skolan.” Hon håller med, hon har aldrig kommit bra överens med henne. Hayley har en stor käft och damen brukar irritera sig på det. Hon skulle nog ge värre straff om hon kommit försent till hennes lektion. ”Tyvärr var jag inte smart nog.” Så här på efterhand är det något hon ångrar, men men. Nyfiken som hon är höjer hon sig från sin plats på stolen och kikar ner i bägaren. Jo, hon är nyfiken över i princip allting.
”Vad är det i bägaren?” Hayley kan åtminstone inte lista ut det, kanske hon är för trög, skulle inte vara första gången.

”Klart jag tänker hjälpa dig, dumma flicka”, envisades Yaosu och slog sig själv löst över kinderna, ett tecken på att han var smått frustrerad. ”Jag är liksom inte lagd för att bara rycka på axlarna och låta dig gå och bära på all den vikten själv, vilket du redan borde ha insett vid det här laget”, fortsatte han och stannade till framför den rykande bägaren. Röken som steg från den tjocka vätskan var lätt blå, ungefär av samma färg som en patronus hade fast inte lika ljus. Han stirrade under tystnad ner på innehållet och ignorerade rysningen som letade sig uppför ryggraden på honom. Hade Hayley inte varit där hade han nog behövt ta några varv runt klassrummet bara för att gå omkring och jämra sig. Nu skulle det dock inte vara någon bra idé, plus att hon snart fick honom på andra tankar. Så tjugoåringen var inte den enda som inte fann professor Jones vidare behaglig? Det var ju trevligt att veta.
”Jag tycker synd om dig som måste ha lektioner med den kvinnan”, svarade Yaosu och gjorde en grimas. ”Jag menar, jag tycker synd om mig själv som måste passera henne i lärarrummet då och då, och då är hon oftast upptagen med något annat”, mumlade han därefter och vände blicken mot Hayley. Merlin, hon var verkligen helt aningslös. Eller så var hon inte det och att det egentligen berodde på att det inte riktigt gick att lägga ihop pusselbitarna för henne. Inte för att hon inte kunnat, utan för att hon inte hade alla pusselbitar som behövdes. Vad hon visste kunde han ha en vanlig förkylning eller liknande.
”Ja du, Hayley, vad är det här för något?” Yaosu plockade upp bägaren och viftade med den rakt framför näsan på den yngre flickan. ”Du har några ganska fina ledtrådar här, typ färgen på röken, faktumet att den inte luktar någonting alls..hm, vad kan det vara?” Retade han henne? Bara lite, men han kunde inte låta bli. För honom var det så uppenbart att han inte kunde föreställa sig att hon inte redan listat ut det. Men å andra sidan hade hon Ava Jones i trolldryckskonst, och den kvinnan hade aldrig varit bra på att lära ut.

Det är nog en del av lärarna som skulle göra just det, rycka på axlarna och låta Hayley bära på den vikten själv. Eller så har hon bara fått ett väldigt dåligt intryck på dem, som inte förändrats sen hon var elva. Dock har hon annat att tänka på. Hon känner sig aningen korkad, självklart är det inte något den andre menat att göra, men det händer ibland. Hennes vän är rätt duktig på att göra det också, helt omedvetet. Men det gör henne rätt låg med sjunkande axlar. Dock får det henne att fundera, alla de där sakerna som läraren radar upp får henne bara att tänka på en sak. Wolfbane. En kort stund kan hon inte riktigt förstå att det är just det, för varför skulle han behöva något sådant? Men det går inte särskilt långsamt innan hon minns alla andra små tecken, patronusen som varit en varg, hans boggart som varit en massa rivna, döda människor och faktumet att han ser ut som att han snart kommer svimma vilken sekund som helst. Blicken som varit fast på bägaren glider upp mot Mr Huaze i tystnad. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne medan hon nervöst fortsätter gnaga sig i underläppen.
”Så jag antar att det var därför boggarten blev en massa döda människor?” Undrar hon långsamt. Det är väl klart att han inte velat dela med sig av det. Varulv. Det är lite läskigt, och riktigt hemskt att någon behöver gå igenom det. Egentligen borde hon ha listat ut det innan, men ja.. uppenbarligen är hon väl rätt korkad av sig, någonting hon inte riktigt vill medge. Borde däremot ha blivit uppenbart vid det här laget.

Det var lite fascinerande att betrakta Hayley medan det långsamt gick upp för henne vad det var som befann sig i bägaren. Ännu bättre blev det när hon till synes började dra kopplingar mellan boggarten, patronusen och faktumet att tjugoåringen såg halvt död ut. Han kunde verkligen se hur lampan tändes över skallen på henne, väldigt intressant att bevittna.
”Jo, inte för att något liknande har hänt eller så, har inte begått någon massaker..men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska hända någon gång i framtiden”, erkände Yaosu och kliade sig löst i nacken medan han slog sig ner på stolen bakom katedern igen. Han pressade sedan fram ett litet leende mot den tre år yngre flickan, även fast axlarna sjönk samtidigt som han desperat försökte hålla modet uppe. Av någon oförklarlig anledning hade han haft lust att berätta detta för henne under den första kvarsittningen. Det hade liksom känts konstigt att hon var så ärlig medan han inte varit det. Nu hade han inte ljugit direkt, men att undanhålla sanningen var inte mycket bättre det. Åh, han hoppades verkligen att hon inte skulle bli sådär äcklad som vissa andra människor blev. När hans mentor på sjukhuset fått reda på det hade han sprungit iväg för att skrubba av huden från händerna med tvål och vatten. De hade nämligen rört vid samma dörrhandtag bara några ögonblick innan.
”Är du rädd? Vill du att jag ska gå? Inte för att det skulle betyda att du slipper kvarsittningen, men jag måste inte direkt göra det svårare för dig med min tillvaro”, rabblade Yaosu på och kom upp på fötterna igen. ”Vet du vad? Jag tar den här och går, okej? Du kan väl bara ropa när du är klar”, fortsatte han och plockade upp den varma bägaren, för att hastigt röra sig bort mot trappan. Vad hade han ens tänkt med innan? Hade han helt glömt bort det faktum att han inte ville att folk skulle få reda på hans lilla..problem? Och till råga på allt hade han lovat Hayley extra poäng om hon nu listade ut det hela, vilket hon gjort efter några ofrivilliga ledtrådar. Han stannade till vid det första trappsteget och tog några djupa andetag. Kom igen, Huaze Yaosu, vad fan håller du på med?

De kristallblå ögonen glider upp och ner över den tre år äldre. Att säga att Hayley är förvånad är en underdrift, men helt ärligt ändrar det inte en enda åsikt om honom. Det gör nästan så att hon gillar honom ännu mer, han har verkligen genomgått något tufft och hon är så jävla imponerad över det. Det är inte särskilt konstigt att han är rädd för att göra illa någon på grund av fullmånen, om rollerna varit omvända hade hon nog också haft det som boggart. Det verkar som att han är lite tveksam över vad han tycker om att ha avslöjat sin hemlighet, hans axlar sjunker och leendet på läpparna är uppenbarligen framtvingat. Jösses, han ser sjuk ut.. det är nästan som att han blir mer och mer blek för varje gång hon lägger ögonen på honom. Hennes reaktion verkar inte göra susen heller, hon hade bara blivit lite stum. Osäker på vad hon ska säga, men till hennes försvar så har hon aldrig varit med i en situation som denna. Ingen har anförtrott sin stora hemlighet till henne. Scratch that, Joshua hade berättat att han är gay, men det hade verkligen inte varit en förvåning. När Mr Huaze ställer sig upp och rör sig mot trappan sjunker hjärtat genast. Hon är kvick upp på fötter och följer efter honom. Därefter finner hon sig själv gripa tag i en av de betydligt större händerna. Kanske det inte varit så smart med tanke på att det är hennes lärare, men hon behövde stoppa honom från att gå därifrån.
”Jag är inte rädd.. jag skulle nog vara lite, eller mycket rädd under fullmånen, men jag är inte rädd för dig.” Förklarar sjuttonåringen. Hon går upp ett trappsteg så att hon kan se honom i ögonen. Och ett till steg, nu är Hayley någon centimeter längre än honom. Blicken glider mellan det vackra ansiktet framför henne och handen hon håller i. Ett leende sprider sig över läpparna på henne, nej hon är inte rädd för honom. Han är fortfarande en av de få genuint snälla människorna hon stött på. ”Tack för att du berättade för mig, min syn av dig har inte förändrats.. i såna fall till det bättre.”

”Då är vi två om den saken”, svarade Yaosu mumlandes, för att sedan rycka till när hon greppade tag i den betydligt större handen. Ännu en gång blev han påmind om hur liten och nätt hon var i jämförelse med honom - storleksskillnaden på deras händer var verkligen enorm. Visserligen hade tjugoåringen ganska stora händer generellt sett, men Hayley hade de minsta händer han någonsin stött på. Nästan som ett barns händer. De var mjuka som silket och behagligt varma, inte torra som hans egna.
”Alltså om det där med fullmånen, för även om jag inte har gått igenom det speciellt många gånger är jag livrädd varje gång”, viskade han fortsättningsvis och mötte hennes blick. De där kristallblå ögonen verkade nästan kunna tränga in rakt i själen på honom, någonting som var både skrämmande men samtidigt på något underligt sätt behagligt. Yaosu tyckte helt enkelt om när Hayley tittade på honom, vilket han inte borde ha gjort. Hur många gånger skulle han vara tvungen att banka in faktumet i skallen? Hon skulle aldrig vara intresserad och om hon nu var det skulle ingenting någonsin kunna växa sig fram mellan dem. Kanske en vänskap, men på den fronten var de redan en god bit påväg.
”Till det bättre?” Utbrast den äldre när hon sade där sista. Tjugoåringen skakade bestämt på huvudet och drog med sig henne ner för trappstegen igen, så att han kunde ställa ner bägaren på katedern. Det vara bara några dagar kvar tills fullmånen och han ville inte missa någon dos. Hittills hade han druckit fyra bägare av den äckliga drycken, så idag skulle han ta sin femte och därefter kvarstod det bara två doser.
”Du”, började Yaosu och vände sig mot Hayley, som blivit sådär kort igen efter att de lämnat trappan. ”Jag tycker att det är underbart fint av dig att din åsikt om mig inte ändrats till det sämre, men det bättre? Du säger alltså att du tycker om en varulv mer än vad du skulle ha tyckt om mig om jag var en vanlig person? Vad är det för logik!” Han hade greppat tag om de smala axlarna och ögonbrynen var rynkade. Det här gick verkligen inte ihop för honom, inte på någon nivå överhuvudtaget.
”Eller alltså inte tycker om..du vet vad jag menar”, skyndade han sig att förtydliga när han insåg vad han sagt. Hoppsan, nu hade han nog gjort det lite väl uppenbart, eller?

”Får jag fråga hur länge sen det var?” Undrar Hayley, egentligen var det en rätt korkad fråga med tanke på att hon nyss ställt frågan… aja, hon är inte den bästa på att formulera saker och ting, tyvärr. Om den andre nu inte har gått igenom det särskilt många gånger är det ju rätt nytt, han har nog inte greppat tag om vad det är som händer. Det skulle åtminstone inte hon ha gjort. Hon har lust att fråga vem det var som bet honom, men det är än en gång en rätt personlig fråga. Hon vill inte göra honom okomfortabel. Antagligen har hon redan lyckats med det ett flertal gånger, men det är bäst att hon försöker hålla kontroll på munnen.. vilket hon egentligen borde göra hela tiden. Ögonen är fastfrusna i lärarens. De är väldigt vackra, mjuka och varma. På något lustigt sätt känner hon sig mer säker hos honom, vilket är underligt då hon inte känt sig säker hos någon man innan. Plus så har de bara känt varandra några dagar, att de känslorna har börjat bubbla upp är väl nästan skrattretande. Leendet som legat över läpparna sjunker när hans röst höjs och han drar med henne ner för trapporna. Där gick det bort, hon känner sig inte det minsta säger längre. Greppet om hennes axlar påminner henne om hemska minnen, känns som att hon inte kan fly. Den där säkerheten hade försvunnit med ett puff. Man kan helt enkelt inte agera på det sättet utan att Hayleys minnen kommer tillbaka som en käftsmäll. Hon önska att hon kunnat hantera det, att hon kunde vara starkare, men tyvärr är hon väldigt svagt mentalt. Åtminstone tycker hon själv det. De redan stora ögonen har än en gång blivit dubbelt så stora där hon står och glor på Mr Huaze. Lite rädd? Definitivt.
”Jag tyckte väldigt mycket om dig som en vanlig person.. det jag menar är att du behövt gå igenom helvete, och ja, det får mig att relatera till dig mer.” Rösten hakar upp sig några gånger, lyckligtvis börjar hon inte gråta. Fan, hon borde bara hålla käft. Tänk om hon säger flera onödiga, dåliga saker och gör honom ledsen eller arg. Hayley har ingen koll alls på vad hon ska göra. När den tre år äldre sedan börjar förtydliga vad det är han menat rynkar ögonen ihop sig.. nu känns han lugnare igen. ”Men jag tycker om dig, från vad jag har lärt känna än så länge.”