Vattenstaden Vidomina & Med

Trött halvsov hon mot Jules kropp. Hon log svagt och öppnade ögonen för att se på Maria med ett svagt leende.
Väl i soffan öppnade hon ögonen för att se på Jules och såg på honom. Ögonen var dimmiga och flackade fram och tillbaka.
"Du får det. Även om det är läskigt får du det. Den där mannen frågade inte." Hon såg oroad ut och såg mot Mary.
"Hon är min hjälte." Viskade hon mjukt.

Jules drog lättat på läpparna i ett leende. Hon verkade lugnare och det lugnade honom.
Han placerade en hand över hennes panna för att se efter ifall hon hade en feber, men när han inte upptäckte någon drog han försiktigt på täcket. "Jag ska bara kolla dina armar. Jag vill se vad Sherman har gjort med dig." Han flyttade täcket så att han kunde greppa tag i en av Rubys armar och se på närmare håll. "Hm, det verkar inte vara..", sa han och avslutade inte meningen. Han satte ner ena armen för att plocka upp den andra. Såret från nålen i armen och handen syntes. Jules plåstrade om de och satte tillbaka täcket igen så att det täckte henne. "Förlåt, jag vill bara kolla din nacke också..", sa han besvärat och lyfte försiktigt på hennes huvud för att känna med handen bakom hennes nacke. Jules flämtade till då. Själva chippet kände han inte, men såret efter det. Det räckte för att Jules skulle förstå. Sherman hade alltså planterat chip i henne. Precis som hos alla de andra här. För inte skrämma Ruby flyttade han försiktigt handen och satte ner hennes huvud så att det vilade mot kudden under henne. "Sådär. Mary har rätt, lite mat och vila så ska du nog känna dig bättre." Han pausade och log då. "Hon är min hjälte med.", sa han och tittade mot köket där Mary gjorde klart en tallrik med mat åt Ruby.
"Ruby, hoppas att du är hungrig.", sa Mary bortifrån köket.

Hon såg på honom medan han undersökte henne. Han var så försiktig och ömtålig. När han ville kolla nacken nickade hon och kved sakta. Smärtan var stor och hon suckade.
"Vad bra att hon är din hjälte med." Hon såg upp Jules och nickade sakta.
"Jag vet inte om jag vill äta." viskade hon tyst.

Mary visade sig inne i rummet med en bricka i sina händer. Hon placerade den på vardagsrumsbordet framför Ruby innan han vände sig åt hennes håll. "Hur är det med henne? Hur är det med dig Ruby." Mary lade en värmande hand på Jules rygg för att visa att han skulle flytta sig så att hon också kunde se. Jules reste sig och flyttade på sig. "Ligger du skönt? Jag tog med mig mat, det kanske inte är den mat du är van med, men den värmer bra och många gillar den." Hon såg orolig ut fastän hon log. "Efter att du ätit, iallafall smakat på maten, så får du tvätta dig och byta om till något rent. Det skulle väl vara skönt?" Hon smekte Rubys kind. "Lilla vän.", viskade hon och såg in i hennes ögon.

Ruby såg såg på Mary och satte sig upp och tog emot brickan.
"Jag är nog lite hungrig. Det är så kallt här." Hon ade bara fötter och hon tog maten och smakade. Det var inte det godaste hon ätit men hon ville inte säga något. Hon såg sedan upp och nickade.
"Så ni har varmvatten?" Frågade hon och lade huvudet på sned.
"Jag undrar vem som bytte mina kläder innan jag vaknade."

Mary log nöjt då Ruby bestämt sig för att ändå smaka av maten. Hon backade ett steg. "Varmvatten? Vill du dricka det? Jag kan hämta om du vill.", hon såg mot Jules som om han skulle gå och hämta det.
När Ruby frågade klädbytet såg Mary tvekande ut och flackade med blicken innan hon lät den landa på Ruby igen. Hon log då. "Tänk inte på det. Du är trygg här. Sherman, jag menar, ingen kommer göra dig illa här." Hon strök Rubys arm en sista gång. "Det är bäst att jag går och bäddar rent åt dig. Jules, du kan väl stanna här hos Ruby under tiden?"
Mary såg på sin man som kollade upp förvånat, men nickade då deras blickar möttes. "Jag stannar.", bekräftade han och Mary log lättat. "Jag är bara här borta." Mary pekade åt det håll Alices rum låg. Sedan gick hon och lämnade Ruby kvar med Jules.

"Nej varmvatten för att tvätta mig." Hon log svagt och åt vidare av maten och såg sedan på Jules.
"Tack." Viskade hon svagt och lade en hand mot sin nacke.
"Vad var det han satte in?" Hon såg sedan på Mary.
"Åh du är för snäll. Jag kan göra det annars." Viskade hon och försökte resa sig upp.

Jules var snabb fram att stoppa henne från att resa sig. "Sitt kvar här, överansträng dig inte."
Han log varmt och slog sig ner på soffan, en bit ifrån henne. Han andades ut och såg efter Mary, hon hade redan gått iväg för att bädda åt Ruby. "Vi har varmvatten.", sa han efter några sekunder. "Det finns en dusch och badkar." Han svalde. Termerna hade de ju tagit direkt från ovanför vattenytan. Jules sträckte sig efter en av böckerna på bordet och öppnade den utan att läsa, bara bläddra. När Ruby sedan frågade om chipet stannade han upp i en rörelse och såg upp på henne. Chipet. Javisst. Smärtan. Han tvekade. Han ville inte skrämma henne, inte nu när hon lugnat sig. "Vill du veta det nu? Det kanske är bäst att du inte tänker på det. Jag kan berätta imorgon, efter att du sovit.", försökte Jules och hoppades att det skulle räcka.

Hon såg på honom och nickade sakta. När han svarade så nickade hon bara.
"Det kanske är bäst. Att vänta menar jag." Hon drog ner tröjans ena ärm så axeln blottades. På axeln var det ett litet blåmärke.
"Fick en spruta där. På ytan." sa hon sorgset.

Jules reste sig och gick fram till Ruby för att titta närmare på axeln hennes. Ja, där syntes ett litet, litet blåmärke. Försiktigt rörde han med fingertopparna över det. "Det ser inte jättefarligt ut. Det är nog inget att vara orolig över. Om du vill kan jag ge dig smärtlindrande, men det där kommer försvinna efter någon dag bara." Jules satte sig ner i soffan igen och skulle precis fråga henne något mer då Mary visade sig i dörröppningen igen.
"Sådärja! Nu har jag bäddat åt dig. Det är bara runt hörnet här, ditt rum." Hennes leende försvann då hon kände av deras stämning. Tyst såg hon på Jules som osäkert såg från Ruby till Mary.
"Låt mig visa dig badrummet, du vill väl göra dig ren?" Hon gick fram till Ruby och plockade bort filtarna om henne. "Jules, du får bära henne till badrummet."
Jules nickade och gjorde som han blev tillsagd. Han plockade upp Ruby i sina armar. "Det är bara här borta, inte långt.", förklarade han lågt till Ruby.