Splintered heart [PRS]

Lektionen rullar på, ovanligt långsamt i Hayleys ögon. Filius Flitwicks ord åker in i ena örat och ut genom det andra, vilket faktiskt inte är så vanligt. Nu hade hon hellre skippat lektionen för att vara med den äldre, men helt ärligt så gillar hon trollformellära. Det är intressant och hon gillar faktiskt att lära sig nya saker. Det som hon har svårt med är det teoretiska, men allt som har med att trollstaven att göra uppskattar hon.. och hon är faktiskt rätt duktig på det, om hon får säga det själv. Det teoretiska finner hon alltid så ofantligt uttråkande, men också väldigt svårt. Ett bra tag har hon känt sig ganska trög i jämförelse med andra. Det är väl de elaka hjärndemonerna som ligger och kurar, men enda sedan hon började på skolan har hon känt sig efter. Hennes föräldrar hade inte tagit tiden att lära henne läsa och skriva, trots att de hjälpt tvillingbrodern Luke att lära sig. När hon var elva hade hon fått extra hjälp vid sidan om så att hon skulle kunna arbeta. Enda sedan dess har hon sett sig själv som korkad i jämförelse med andra. Nu kan hon både läsa och skriva, men tankesättet är fortfarande där. Hur som helst så har hon svårt att koncentrera sig. Sjuttonåringen är så arg på sig själv, att hon blivit så pirrig och glad i någon annans sällskap än Isaacs. Om rollerna hade varit annorlunda hade hon blivit ledsen. Men det behöver väl inte Isaac veta? Hayley behöver inte direkt ta upp hur hon fått små känslor för någon annan på bara någon dag, nej, det behöver faktiskt ingen veta. Det är hennes lilla hemlighet.
Gång på gång glider blicken mot pojkvännen, medan hon lutar kinden mot handflatan där hon sitter med armbågen på bordet. Att fortsätta vara tillsammans med honom när hon känt sådär gentemot Yaosu skulle inte vara rättvist mot honom. Hon gömmer besvärat ansiktet i händerna medan vännen bredvid sitter och antecknar allt som läraren får ur sig. Desto mer hon pratat med den två år äldre desto mer inser hon att vännen och han har en del gemensamt. Hon och Yaosu skiljer sig däremot väldigt mycket från varandra. Tillslut har lektionen kommit till sitt slut, utan att Hayley lärt sig ett endaste dugg. Klumpen som byggts upp i magen blir ännu större, för hon inser att hon borde göra slut med Isaac på direkten. Men åh, hon vill verkligen inte förlora honom. Han är så fin. Hon glider ner från stolen och rör sig ut ur klassrummet. Därefter fångar hon upp pojkvännens hand och börjar dra honom därifrån till en lite mer privat korridor.
”Du.. jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här, jag vill inte förlora dig, du har varit så snäll mot mig,” börjar Hayley medan rösten hakar upp sig ett antal gånger. Förväntat, hon är väldigt nervös. ”Men jag tror inte att jag kan fortsätta vara tillsammans med dig. Det känns bara inte rätt längre, och det är mitt fel.”

”Nej, sitt stilla!” Utbrast Yaosu just som han tänkte sticka in nålen i Zihaos armveck. I samma sekund som den kommit i kontakt med huden på den yngre, hade denne skjutit upp från sängen och rusat bort till den andra sidan av salen. Där hade han sedan krånglat sig in under en av sängarna, trots att han knappt fick plats. Men det verkade han inte inse, nejdå. Han låg där i godan ro och blängde mot den äldre brodern, som om ingen skulle kunna komma åt honom.
”Zihao, du är så barnslig”, suckade nittonåringen och rörde sig över golvet med långsamma steg. Han hade fortfarande kanylen i ena handen och provröret i den andra. Det var lite som i en sån där skräckfilm, där protagonisten gömde sig någonstans och antagonisten gick förbi rakt framför näsan på dem, med ett vapen i högsta hugg. I sjuttonåringens ögon var det här precis samma sak, och nej, han överdrev inte ens.
”Jag är inte barnslig, jag tycker bara inte om nålar”, knorrade Zihao och tryckte in sig ännu mer under sängen. Dock kom han inte särskilt långt och några sekunder senare hade Yaosu dragit ut honom mitt i salen i ena foten. Sedan hade han bryskt satt sig tvärs över honom, så att han skulle kunna lägga hela sin vikt på att hålla fast den yngre broderns ena arm.
”Men det är helt ologiskt”, började han med rynkade ögonbryn och fick tillslut in nålen i armvecket. ”Du, varje fullmåne tappar du alla tänder, sliter isär din hud, din hud, och käkar upp det efteråt..förstår inte hur det här kan vara värre än det”, fortsatte han och placerade försiktigt provröret vid kanylen.
”Då har jag inget val..det har inte du heller”, svarade sjuttonåringen buttert och grimaserade gång på gång, som om han var i så mycket smärta att han skulle dö.
”Nej, jag vet..men det här är långt ifrån lika illa, kan du inte hålla med om det?” Frågade Yaosu och tog bort provröret. Han skruvade hastigt på det lilla locket och lade det åt sidan, tog fram en liten kompress och drog snabbt bort kanylen ur den yngres arm, vilket fick denne att yla till. Herregud vad fjantig han var.
”Nej, det här är värre”, muttrade Zihao envist och kravlade sig blixtsnabbt bort från golvet.
”Du är så omöjlig”, konstaterade den äldre med en suck och skakade på huvudet, innan han också kom tillbaka upp på benen. ”Gå ingenstans, jag ska väga och mäta dig innan du går!”

~~~~~~~

Till en början blev Isaac glad när Hayley plötsligt fattade tag om hans hand och släpade iväg honom till en lite mindre befolkad korridor. Han hade förväntat sig att de skulle ha en av sina hångel-sessioner eller kanske ännu bättre, däremot insåg han ganska snabbt att det inte var fallet. Hon verkade nervös och det gjorde honom, i sin tur, också nervös. Vad var det hon ville prata om? Ingenting bra, så mycket kunde han redan nu klura ut, men vad kunde det tänkas röra sig om?
När hon stannade följde han genast hennes exempel, fortfarande med fingrarna flätade med hennes. Han älskade att gå omkring och hålla henne i handen, det kändes så fint på något sätt. Dock dröjde det inte länge innan han drog den åt sig, medan färgen sakta men säkert rann bort från ansiktet. Va? Han visste att det inte rörde sig om någonting direkt bra, men han hade inte förväntat sig att hon skulle göra slut..bara sådär?
”Ursäkta?” Fick slytherinaren slutligen ur sig, med rynkade ögonbryn och sammanpressade läppar. ”Du gör slut med mig? Du gör slut med mig?” Fortsatte han nästan lite hysteriskt och tog ett steg närmare henne. ”Varför? Duger jag inte längre? Är du för bra för mig helt plötsligt?”

Fan. Hayley har aldrig gjort slut med någon innan, och fan vad det tar på hjärtat. Det bevisar väl att känslorna hon haft varit genuina. Hon har sett några filmer tillsammans med Joshua där ett kärlekspar gör slut, men det är så mycket värre i verkligheten. Åh, tänk om det bara varit så lätt. Hon tar ett djupt andetag och lutar sig mot väggen, bankar bakhuvudet löst mot den kalla ytan, som att det ska få hjärnan att fungera. De kristallblå ögonen granskar den jämnåriges ansiktsuttryck, som går från glatt till.. hon vet inte riktigt, argt? Hon förstår honom, deras förhållande hade varit bra. Sjuttonåringen vill så gärna säga att nej, jag gör inte slut med dig, men det kan hon inte. Hon vill dra in honom i en kyss och slingra armarna om honom, men det är inte rättvist mot honom. Är hon bara väldigt dålig på att göra slut med folk? Det kanske är ännu en sådan sak som hon inte bemästrar. Tänk de som kan göra slut och se till att den andre personen blir varken arg eller ledsen. Desto mer tid som går desto argare verkar Isaac bli. Helt ärligt blir hon faktiskt rädd när han plötsligt stiger närmare henne. I vanliga fall brukar hon bara vara stupfull när hon är intim med folk, tills hon kommit den andre närmre. Men hon blir fortfarande påmind av det som hänt när hon var liten, och det här känns hotande av någon anledning. Hayley innan visste att han inte skulle göra henne illa, men med tanke på att minnena kommer tillbaka så blir hon ändå rädd. Blicken flackar mellan den andre och golvet. Hade hon kunnat hantera det hela på ett bättre sätt? Troligen, det känns bara som att hon fuckar upp det här också. Isaac verkar förvånad över att det är hon som gör slut med [i[honom[/i], som att det bara är acceptabelt om det är han som gör slut med henne. Nu kan det vara mycket möjligt så att hon överanalyserar saker, det gör hon ofta. Men det är bara så det känns.
”Isaac..” Börjar hon tvekandes och låter ögonen än en gång lägga sig på honom. Hon kan ju inte stirra i golvet när hon gör slut med honom, det känns inte riktigt rätt. ”Det är klart att du duger! Helt ärligt känner jag mer att du är för bra för mig, och det känns som att jag inte riktigt kan ge det du förtjänar.” Jösses, hon har ingen aning om vad hon säger längre.

Det gick betydligt bättre för Yaosu att både mäta och väga Zihao än vad det gjort när han tagit blodprovet. Nu var den yngre brodern helt plötsligt lydig och gjorde precis som han blev tillsagd. Nåväl, man kan väl inte styra över sina fobier, svårare än så var det inte. Nittonåringen antecknade siffrorna på vågen och lade sedan in allting han samlat ihop inne på skolsysterns skrivbord, innan han återvände tillbaka ut i salen. Madam Pomfrey hade på något sätt lyckats pressa ner sjuttonåringen på en stol, där han satt och såg ytterst missnöjd ut.
”Ser vikten bra ut i jämförelse med längden?” Frågade den äldre damen och tog fram en sån där liten platt pinne att hålla ner Zihaos tunga med.
”Absolut, sjuttioåtta och ett halvt kilo och han är..” Yaosu höll upp ett finger och försvann in på kontoret igen, för att kvickt snappa upp sitt block. ”Han är hundranittiofyra centimeter”, avslutade han och ställde sig bredvid henne, nyfiken över vad det var hon riktigt höll på med.
”Och du?” Undrade hon frånvarande och studerade noggrant insidan av den yngre broderns mun.
”Ehm..”, började Yaosu och gnagde sig själv i underläppen medan han bläddrade i blocket tills han kom fram till rätt sida. ”Hundranittio centimeter lång, sjuttiosex kilo”, mumlade han och rodnade svagt. Han hatade att prata om sig själv, att dela med sig om sådan information. Inte för att han var missnöjd med sig själv på det sättet, men han var ändå förskräckligt osäker i sig själv.
”Ni är ganska lika med andra ord”, konstaterade madam Pomfrey och lutade sig närmare Zihaos gapande mun, så att hon kunde se bättre.
”Vad kollar du egentligen på?” Frågade nittonåringen och böjde sig ner, med ögonbrynen sammandragna.
”Ser du här? Vanliga människor har sexton tänder i underkäken, men Zihao här har arton synliga”, förklarade hon och lutade sig lite åt sidan. Detta gjorde det betydligt lättare för Yaosu att se vad det var hon menade, och hon hade rätt för den sakens skull. Det fanns mycket riktigt arton tänder i underkäken.
”Kan du se något mer ovanligt?” Madam Pomfrey vände de ljusa ögonen mot nittonåringen, som lutade sig lite närmare med kisande ögon.
”Hm..hörntänderna är spetsigare och längre än vanligt och premolarerna är också spetsigare än de borde vara”, konstaterade han efter en stunds tystnad och tog ett steg tillbaka.
”Kan ni sluta hålla på i min mun?” Knorrade Zihao och tog tag i den lilla stickan och drog ut den. ”Får jag gå nu?” Undrade han därefter och blängde från skolsystern till den äldre brodern.
”Ja ja, spring iväg du”, svarade madam Pomfrey och drog av sig handskarna hon tagit på sig innan.

~~~~~~~~~

Isaac förblev tyst en ganska lång stund medan han febrilt funderade över vad han skulle svara på det där. Var han för bra för henne? Egentligen tyckte han inte det, inte alls. Men i den stunden var han grovt sårad och kunde inte riktigt styra över det som flög rakt ur munnen på honom.
”Du har rätt, jag är för bra för dig och jag förtjänar någon som är bättre”, konstaterade han svalt och stirrade ner mot Hayley med glansiga ögon. Man kunde nästan se på honom att han inte menade det där, men ändå kunde han inte sluta - han kunde inte sluta säga en massa elaka saker.
”Jag menar kolla på dig”, fortsatte han med ett darrande skratt och kämpade för att hålla tårarna inne. ”Du har haft sex med halva skolan och vet du vad? Du var inte ens så bra, en absolut medelmåtta trots all erfarenhet du samlat på dig.” Slytherinaren tog ett djupt andetag och stirrade blankt mot henne ett slag, för att sedan vända på klacken och skynda därifrån med hastiga steg. Han stannade däremot till efter ett slag och vände sig om för att lägga de kalla ögonen på henne ännu en gång.
”Prata inte med mig igen, kollar du ens på mig kommer du ångra det.” Och med de orden försvann han runt kröken, nu med tårarna slingrandes nerför kinderna.

För varje ord som Isaac säger blir ögonen dubbelt så stora. Nej, det här var inte den reaktionen som Hayley trodde att hon skulle få. Men det är väl sant, allt det där. Fan, han vet hur osäker hon är om de där ryktena om henne, som inte ens är sanna. Han vet det, och ändå tänker han använda det emot henne? Efter alla elaka elever som dömt henne för någonting som inte är sant så ska han göra det också.. någon som hon genuint bryr sig om, någon vars syn på henne faktiskt spelar någon roll. Tårarna börjar rinna ner över de bleka kinderna och hon sväljer hårt. När han sedan börjar snacka om hur hon är i sängen blir hon faktiskt förbannad. Ja, hon är arg på sig själv och förtjänar att han är arg på henne.
”Jag trodde faktiskt mer om dig, men du är precis som alla andra.” Viskar sjuttonåringen och stryker bort tårarna, som bara fortsätter att rinna. De blir fler och fler trots att hon försöker att hålla det inom sig. Isaac hade varit en av få som behandlade henne med respekt men nu? Ja, hon har gjort honom ledsen men hon kan inte förstå att han vänder sig mot henne på det viset. Än en gång, hon förtjänar det antagligen, men det suger. Hayley stirrar på honom ett tag innan hon går åt motsats håll som han rört sig mot. Väl vid en annan korridor faller hon ner på golvet, drar benen intill sig och slingrar armarna om dem. Hon får nästan svårt att andas, hon försöker att ta djupa andetag men det hjälper inte. Det är hon som gjort slut med Isaac och ändå känner hon sig så otroligt sviken. För varför i helvete var han tillsammans med henne om han hade så låga tankar om henne? Hayley förstår verkligen inte. Bara första lektionen har gått och hon har typ fem kvar.. kommer hon gå på dem? Herregud nej. Hon sitter där ensam i korridoren i kanske en timma innan hon ställer sig upp på darriga ben. Ögonen är alldeles rödsprängda, men de flesta eleverna är på lektion vid det här laget, vilket underlättar att inte få en massa ögon på sig. Med små, värdelösa snyftanden drar hon ut håret från flätorna och låter det gömma hennes ansikte när hon börjar röra sig mot sovsalen.

Vid den första chansen som uppenbarat sig hade Zihao flytt sin kos, vilket lämnat Yaosu ensam i sjukhusflygeln med madam Pomfrey. Till hans stora förtret, då hon verkade vara på krigsstigen. Istället för att rota omkring i sjuttonåringens mun, hade hon nu börjat rota omkring i hans egen. Tydligen var hans tänder lika intressanta som den yngre broderns, även om han inte riktigt kunde förstå varför. Visst, han hade några fler i underkäken och de var överlag aningen spetsigare än en vanlig persons tänder, men vad spelade det ens för roll?
”Du borde ha sett åtminstone en handfull varulvar under alla år, varför är jag och Zihao så intressanta?” Undrade han dröjande eget att hon dragit ut den lilla pinnen, bara för att övergå till att undersöka hans ögon. Hon hade tagit av honom glasögonen och lagt dem på den lilla vagnen, bland alla verktyg och allt material.
”Men lilla Yaosu, du om någon borde inse att ni är annorlunda än de varulvar vi har här i Storbritannien..tror inte ens förbannelserna är besläktade med varandra”, förklarade skolsystern och höll upp ett av ögonlocken så att hon kunde lysa med staven rakt i ögat på honom.
”Jo, jag vet men..jag gillar inte att vi är annorlunda..ingen förstår och helt ärligt förstår jag knappt ens själv”, svarade Yaosu tyst och blinkade flertalet gånger när hon äntligen lutade sig tillbaka och släppte honom.
”Jag förstår att det måste vara jobbigt, men det är därför jag försöker hjälpa er..saker och ting brukar bli lättare att hantera när man förstår vad det verkligen är man lider av.” Madam Pomfrey klappade nittonåringen tafatt över axeln och kom sedan upp på benen. ”Du gjorde ett bra jobb med miss Clarke innan förresten”, sade hon och log blekt. Hon plockade ihop lite saker från vagnen och begav sig tillbaka in på kontoret, med grekerna i famnen. ”Åh, och du kan ta eftermiddagen ledigt om du vill, det är så fint väder utomhus och det verkar inte hända något för stunden.” Med de orden försvann hon in på det lilla rummet och stängde dörren efter sig. Ledigt? Det betydde att han skulle kunna sätta sig nere vid sjön med sin kopp kaffe och en bok! Yaosu drog på munnen för sig själv och satte på sig glasögonen igen, innan han sköt undan vagnen till väggen. Därefter försvann han in j sitt eget lilla skrymsle och rotade fram en bok, för att sedan bege sig ner mot köket. Han ville absolut ha med sig en kopp kaffe, och kanske något gott också? Helt ärligt tyckte han nästan att han förtjänade det efter att ha låtit Poppy rota omkring i hans stackars mun.

Saker och ting känns verkligen värdelöst. Ångrar Hayley att hon gjort slut med den jämnårige? Nej, inte efter det han sagt. Om han tänkt så om henne är han inte värd att ha. En del vill vara snäll mot henne själv, hon förtjänar mer än det Isaac gjort, han är precis som alla andra och någon sådan är inte värd hennes tid. Om han ser ner på henne på det sättet så kan han dra åt helvete. Allt han sagt hade varit för att såra henne, han känner henne väl. Han vet precis vad som skulle göra henne mest ledsen. Framförallt det där med att hon legat med halva skolan, han är en av få som vet att det inte är sant och ändå använder han det mot henne. Den andra delen av henne däremot tänker helt annorlunda. Hon klankar ner på sig själv. Hon hade gjort slut med Isaac pågrund av något hon känner för en kille hon knappt känner. Allt han sagt är antagligen sant. Hon är äcklig som legat med de personer hon legat med, trots att det inte är den mängd alla säger att det är. Hon känner sig dålig pågrund av att han kallat henne medelmåttig i sängen.. för helt ärligt hade hon trott att han gillat det hela, vilket bara får henne att känna sig ännu mer värdelös. Det får henne att må skit. Men det är väl det hon förtjänar?
”Fan..” Mumlar sjuttonåringen medan benen darrar något förskräckligt. Hela hon skakar vid det här laget och hon känner sig alldeles för seg för att röra sig upp över trapporna. Hon stannar till efter ett tag medan hon försöker ta lugna andetag. De är alldeles skakiga, precis som kroppen. Än en gång lutar sjuttonåringen sig mot en vägg innan hon sjunker ner på golvet. Lyckligtvis är det inte många elever som passerar i den korridoren, och i och med att de flesta fortfarande har lektion så känner hon sig relativt säker. Bara en paus till, sen kommer hon komma upp till sovsalen. Där finns ju Elmo. Oskyldiga Elmo som alltid får henne att må bättre. Hon känner verkligen inte för att prata med varken Joshua eller Aeron, så kissemissen är en perfekt tröst. Hon stirrar ner på sina händer medan fingrarna börjar pilla upp nagelbanden. Hayley vill göra något värre, något som gör mer ont, något som kan få henne på andra tankar helt och hållet. Just nu har hon däremot bara naglarna, så det får duga. För närvarande.

Ett muttrande kunde höras på långa vägar genom korridorerna, ett muttrande som inte tillhörde någon mindre än Zihao. Han var uppretad efter att Yaosu snattat hans stackars blod, för att inte tala om petandes i munnen. Med en djup suck drog han väskan lite längre upp över axeln och fortsatte släpa sig genom korridoren. Till hans försvar var det fullkomligt okej att han var så seg, med tanke på hur mycket blod han förlorat. Host, host, host. En av händerna drogs genom håret och han vände de mörka ögonen mot fönsterna på vänster sida ett slag. Varför var de tvungna att ha så många lektioner när vädret var så fint? Orättvist, han hade hunnit få in flera timmars quidditchträning under den tiden.
Just som sjuttonåringen rundade ett hörn, samtidigt som han gäspade stort, fick han plötsligt syn på någon som satt ihopsjunken vid väggen en bit bort. Först stannade han till ett slag, men fortsatte efter några sekunder. Det var en flicka, så mycket kunde han avgöra och..han rynkade lite på näsan och saktade in på stegen, för att slutligen stanna till framför gryffindoreleven. Isaac hade luktat som henne under gårdagen, inte undra på att han kunnat identifiera henne på flera meters avstånd.
”Blondie”, sade han och och rättade till remmen på väskan ännu en gång. ”Du ser eländig ut”, fortsatte han och studerade henne med tänderna gnagandes i underläppen, precis på samma sätt som hans äldre bror brukade hålla på.
Efter att ha stått och glott en ganska bra stund, gled han ner på huk och rotade efter någonting i väskan. Vad skulle han göra nu? Det var inte direkt som om han kunde gå därifrån, eller? Nej, så gjorde man inte, det visste till och med någon så korkad som Zihao.
”Här”, mumlade slytherinaren och räckte fram en lite näsduk i tyg mot henne. ”Vänta här så ska jag..eh..jag hämtar Yaosu”, konstaterade han fortsättningsvis och reste sig upp. Stegen som ledde honom tillbaka genom korridoren var allt annat än slöa. Japp, nu sprang han minsann. Det där ville han inte behöva hantera ensam och tja, alla gillade Yaosu.

”Du.” Zihao stannade flåsandes till framför Yaosu, som var påväg mot trapporna med en bok i en av händerna.
”Har inte du lektion?” Undrade den äldre och höjde ett av ögonbrynen mot den yngre brodern, vars ansikte var lätt rött efter springandet.
”Jo men..eh, Hayley sitter och ser halvdöd ut i en av korridorerna och jag vågar inte gå förbi”, rabblade sjuttonåringen på och lutade sig framåt, med händerna placerade på knäna. Han brukade inte bli andfådd när han sprang, men nu hade han eldat på så in i helvete.
”Okej, visa mig vart”, bad Yaosu, lugnt och sansat, och följde utan mer efter Zihao när han rörde sig upp för trapporna igen.
De rörde sig upp för ett antal trappor innan de vek in i en av korridorerna, sedan in i nästa och slutligen en sista liten sträcka. Nittonåringen stannade till en bit bortifrån Hayley och räckte boken han hade med sig till Zihao.
”Vänta här, jag vill ha tillbaka den”, sade han och gav den yngre en lång blick, för att tillslut röra stegen den sista distansen mot gryffindoreleven. Han gled ner på huk framför henne när han väl stod framför henne, och lät huvudet falla på sniskan.
”Varför sitter du här och gråter?” Frågade han tyst och sökte efter hennes blick. ”Har du ont någonstans?”

Så fort öronen snappar upp stegen en bit bort börjar stressen att bubbla upp. Hayley vill inte att någon ska se henne på det här viset. Om fel person ser henne kan de nog bestämma sig för att sprida något roligt rykte. När det sedan visar sig vara Zihao som kommit gåendes börjar paniken att bli ännu högre. Han är trots allt Isaacs bästa vän.. kanske hennes ex pratat med honom och han nu bestämt sig för att driva mer med henne. Skulle inte förvåna henne, hon finner båda två rätt äckliga just nu. Trots att Zihao inte har något med det hela att göra. Kanske för att han bara påminner henne om Isaac. De stora, rödsprängda ögonen glider upp mot den andre en kort stund när han glider ner på huk och räcker fram en näsduk till henne. Han är inte så dålig trots allt, baserat på bara den här stunden.
”Tack,” viskar hon med svag röst och låter blicken glida ner mot näsduken hon har i händerna. Däremot vill hon protestera när han säger att han ska hämta Yaosu, tyvärr är rösten hes och hon hinner inte få ut någonting vettigt innan han försvinner från korridoren. Hon stryker näsduken över kinderna och ögonen i ett försök att få bort tårarna. Efter en stund lugnar det ner sig, men det kan nog bero på att hon gråtit nonstop i över en timma. Kinderna har blivit alldeles rosiga av tårarna och ögonen är fortfarande glansiga. Inte långt därefter kommer den två år äldre gåendes. Kanske Zihao trott att hon är i någon fysisk smärta, vilket förklarar varför han skulle hämta sin storebror. Nu är hon ju inte det. Plus så är det hennes små känslor för honom som fick henne att göra slut med Isaac, känns lite konstigt att prata med honom om det hela. Hon påminner sig dock om att han inte behöver veta det, om det kommer på tals kan hon bara säga att hon gjort slut av någon annan anledning. Aja, hon behöver inte ta ut det i förväg. Blicken glider upp mot den äldre när han sätter sig framför henne. Usch, hon hatar när andra ser henne gråta.
”Jag har inte ont någonstans,” börjar hon med hes röst och gnager sig febrilt i underläppen. Hon har ont i bröstkorgen, men det skulle bara vara konstigt att berätta det. Men av någon anledning känner hon att hon vill prata med Yaosu, det hade känts så lätt att göra det tidigare under dagen. Plus så skulle han nog inte döma henne som Zihao antagligen skulle göra, eller ställa många följdfrågor som Joshua eller Aeron. ”Det är inte så intressant för dig, men jag gjorde slut med Isaac och tja.. han sa inte så snälla saker bara. Nu förtjänar jag antagligen dem, men de gjorde fortfarande ont.”

Först visste Yaosu inte riktigt vad han skulle säga, eller om det ens fanns någonting att säga överhuvudtaget. Därför var hans tyst en stund, medan han funderade över frågorna som rörde sig inne i skallen på honom. Under gårdagen hade det liksom verkat som om de var på goda termer, så varför hade hon helt plötsligt gjort slut med honom? Hur mycket han än vred och vände på frågan kunde han inte komma på något bra svar, och fråga ville han inte göra. Det skulle förmodligen bara få henne att känna sig påträngd.
”Du gjorde slut med Isaac?” Åh nej, han borde ha bett den yngre brodern gå istället för att stå där och hålla i nittonåringens dumma bok. Zihao hade långsamt svansat fram till de andra två, där han nu stod och stirrade på Hayley med stora ögon. Uppenbarligen var han minst lika förvirrad som den äldre av dem, vilket talade för sig självt - han kände Isaac betydligt bättre än Yaosu och hade inte noterat några tecken på att vännens förhållande var påväg att ta slut.
”Zihao, du kan gå, ge mig boken och gå”, mumlade Yaosu och vred lite på huvudet, så att han kunde se brodern i ögonen.
”Varför gjorde du slut med Isaac?” Manade sjuttonåringen envist på och lät greppet om boken hårdna en smula. Han tänkte inte ge sig tydligen. Fan, han var så irriterande ibland att det gjorde ont i hela kroppen.
”Jag sa gå”, morrade nittonåringen, vars humör började sjunka drastiskt. Allt han ville göra var att hämta sin kopp med kaffe och gå ut, men nejdå.
”Nej, jag vill inte gå”, envisades den yngre och flackade med blicken. ”Inte förrän hon berättar varför hon gjorde slut med Isaac, som jag vet verkligen tyckte om henne..han är säkert lika förkross-” Zihao tystnade plötsligt när Yaosu reste sig upp, med ögon som nästan bokstavligen blixtrade. Nu var han på dåligt humör, riktigt dåligt humör.
”Lämna henne ifred, han kan uppenbarligen inte ha genuint gillat henne om han slängde ur sig en massa skit bara för att hon ville göra slut? För att hon gjorde slut”, grälade han och knuffade hårt till den yngre brodern, för att sedan slita åt sig boken. ”Så kan du vara snäll att gå nu innan jag..innan jag exploderar?” Fortsatte han och blev sakta men säkert lugnare på rösten.
”Wow, okej”, muttrade Zihao och frustade till. ”Du måste verkligen tycka om henne, har aldrig sett dig sådär uppjagad innan”, viskade han därefter i ett av broderns öron. ”Älskar dig, puss, puss.” Den sarkasmen förstod han sig på, urk. Bäst för den andre att han rörde sig därifrån i en väldans fart.
Yaosu drog händerna över ansiktet och kvävde en suck, för att sedan vända sig mot Hayley igen. Han drog lätt på munnen och gled under tystnad ner bredvid henne, med blicken fäst på golvet. Fy fan vad pinsamt, nu hade han bråkat med Zihao inför henne igen.
”Du förtjänar inte det han sa till dig, det lovar jag”, började nittonåringen när hjärtat lugnat ner sig en gnutta. Innan hade det slagit så hårt att han kunde höra slagen, vilket bara var extremt obehagligt. ”Vill du följa med mig ut så kan vi prata om det? Är inte så bra på sånt här, men lyssna kan jag”, fortsatte han och vände de mörka ögonen mot henne. ”Och förlåt för det där..han går mig verkligen på nerverna ibland och mina nerver är inte särskilt stryktåliga..”