Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia nickade. "Det låter som en idé." Hon fnittrade igen och lade ifrån sig tallriken. Hon hade ätit klart.
"Det ser ut som att våra pappor ska spela.", sa hon då hon fick syn på hennes pappa och farbröder på det lilla området, avsett för uppträdanden.
Matteo satte sig ner med en gitarr i knät. Luca vid pianot och Gio ställde sig emellan. Redo att sjunga.
Ett leende formades på Cecilias läppar. Det var spännande. Hon var nyfiken över vad de skulle få höra.
"Det är till ära av mamma vi ska framföra en av låtarna hon sjöng för oss som små.", berättade Gio. Ett mummel och skratt spred sig i rummet. "..Så var snälla med oss, det är längesedan vi spelade såhär.", tillade han och familjen och gästerna inne i rummet skrattade. En tystnad spred sig och sedan tog Luca den första tonen på pianot. Matteo stämde in med gitarren. Gio sjöng en vemodig melodi. Texten var på italienska. I Cecilias öron lät det som någon slags godnattvisa. Det var rörande att se och höra. De spelade så vackert. Så smakfullt.

Amo kom fram till Ceciia och lade armen om henne och såg på henne.
"Är det bra?" viskade han och såg mot sin pappa.
"Visst är det vackert? jag kan översätta om du vill." viskade han.
"Men sen okej?" sa han och såg sedan på Lucia som satt och såg på uppträdandet med Mara vid sig. Hon hade lagt en beskyddande arm runt sin yngre syster och såg nästan förhäxat på dem.

Cecilia snyftade till. Hon såg på sin pappa och farbröder som spelade klart visan. Efter sista tonen fylldes rummet av applåder och jubel. Det hade varit en succé. Matteo log brett och kramade om sina bröder för att vända sig till de andra. "Det är dags att vi fortsätter festen i en glad ton, precis som vår mamma hade velat." Han fick ett rungande ja som svar och skratt och applåder fyllde rummet återigen.
"Ja. Visst. Berätta du.", sa Cecilia och vände sig till Amo.

Han smekte henne över kinden och torkade bort hennes tårar.
"Såja gråt inte. Vad skulle farmor säga?" Han lade huvudet på sned.
"Det handlar om en ensam pojke som vallar får. En dag möter han en skogsfe. De blir deras kärlekshistoria." Han log svagt.
"Den är lite svår att översätta."

Cecilia skrattade och torkade bort tårarna med sina tummar. Hon ville ju inte förstöra sminket. "Det låter inte logiskt alls!", skrattade hon och tog ett nytt andetag för att se på Amo igen.
"Men det var väldigt fint. Har faster Flora sjungit samma visa för dig?" Hon såg på honom och log lite då.

Han log och skakade på huvudet.
"Nej farmor sjöng den ju för alla som små." han såg på henne.
"Även för dig. Jag har ett svagt minne att hon hade alla små pastaknytt som hon kallade oss ibland. Hon sjöng den för oss trots vissa inte förstod." Han log.
"Jag kommer alltid vara hennes pastaknytt."

Cecilia försökte föreställa sig deras farmor sjunga för de. Hennes varma leende och blick gjorde sig påmind. Åh. Det var så tråkigt att hon inte längre var där med de.
"Ja, du har säkert rätt. Men du då, Amo. Ska inte du spela något?", frågade hon då och nickade åt samma plats där hennes pappa och farbröder nyss uppträtt.

Han nickade och vände sig om och tog fram en fiol och såg på dem innan han spelade en glad melodi och han rörde sig själv till musiken.
Camille gick fram till sin dotter och log.
"Hur är det min älskade sockerblomma?"

Cecilia såg upp mot Camille när hon kommit fram till henne. "Åh. Hej. Jag pratade just med Amo. Han berättade om visan som pappa, Gio och Luca spelade. Så fint det var, inte sant?" Hon såg från Amo som spelade på scenen, till sin mor igen.
"Hur går det för dig? Har du minglat med alla nu?"

Hon log och nickade.
"Den var så vacker. Din farmor lärde mig den när Franco föddes. Hon sa att en bra mamma ska kunna bra godnattvisor." Hon log och nickade.
"Mingla är nog fel ord här. Vi är alla släkt ju."